Inlägg i kategorin Dagbok

Tisdag- snart är det dags att kolla läget

I morse var det bara 7 grader varmt (dvs kallt) när jag körde till stallet och jag frös faktiskt trots jacka när vi skrittade ut.

Redan 2 timmar senare var det dubbelt så varmt, 14 grader och vädret har sedan dess varit strålande.

Imorgon planerar jag att rida på lite böjda spår i ridhuset och känna hur Archie känns.

På raka spår ute på hårt underlag har jag inte känt av någon orenhet i trav men tyvärr behöver det ju inte betyda att han är helt återställd- det är skillnad på raka och böjda spår i det avseendet, dvs man kan tycka att hästen går klockrent rakt fram medan man direkt känner en orenhet när man börjar svänga.

Jag får bara hoppas att allt känns bra- gör det inte det kommer jag att ringa till min veterinär som överenskommet och diskutera hur vi i så fall går vidare- längre skrittvila bara eller ett nytt återbesök.

Måndag- uppe i sadeln!

Idag satt jag på Archie för första gången sedan han stod på öronen.

Nu är det ju inte såååå länge sedan eftersom det hände i torsdags.

Här syns en markägares försök att låtsas som om allemansrätten inte finns. Så klart får man gå på grusvägen nedan med sin hund (om den hålls under uppsikt och inte jagar), eller är ni av en annan uppfattning? Motivera gärna varför allemansrätten inte skulle gälla i så fall.

Det är inte precis så att vägen ligger i anslutning till varken markägarens eller någon annans bostad, tvärtom- vägen ligger ”in the middle of nowhere”.

Däremot är jag mycket tacksam över att ”någon”, markägaren får jag förmoda, har lagt på ett jättebra sviktande underlag på grusvägen så att den är mycket behaglig att rida på.

Som synes var vädret strålande.

Det är så vackert med diset tycker jag.

2 glada flanörer (grusvägen fotograferad från andra hållet).

Söndag- som så ofta MYS-dag

Även idag blev det en skön entimmes tömkörningsrunda med djuren, jag tog en lite annan väg för att variera mig men annars var allt precis som igår, dvs bra!

Efter hagutsläpp åkte jag hem och sov lite innan det var dags att köra till Skabersjös dressyrtävlingar för att titta på vännen Susannes häst som skulle tävlingsdebutera idag.

Ni minns kanske att jag kände ett stort ”VILL HA” när jag såg denne lille häst för 2 veckor sedan och efter dagens framträdande är jag ännu mer övertygad!

Susanne red rakt in i LB:1 (inget mesande som undertecknad som red flera LC med SIN fina 4-åring) och hästen (som förresten heter Frequens) gick hur okomplicerat som helst. I princip inte en miss genom hela programmet och procenten blev därefter, fina 68%.

Ingen dålig debut minsann och hästen var dessutom lika ”iskall” som då vi red ut.

Heeelt oberörd, påminner i just det avseendet mycket om Archie och det är precis så jag vill ha hästarna.

Susanne blev placerad (tror hon blev 5:a men jag var tvungen att åka innan prisutdelningen) så en bättre start på tävlingskarriären kunde man ju knappast önska sig.

Efter att ha tittat på Frequens ilade jag iväg till Sally och Gunnar och möttes av det något överraskande beskedet att mamma Maj ville rida idag.

Och det gick lika bra med henne på ryggen tyckte Gunnar så det måste ju vara skönt för Sally att ha en så bra stand-in vid behov.

Nu åker team Sally på långsemester med sin ponny så vi ses inte förrän i augusti.

När jag kom hem möttes jag av goda grilldofter, igår blev det grillspett och idag hamburgare- ”grillat ÄR godast” precis som reklamen säger!

Lördag- ohalt!!!

I morse när jag gav mig ut i solskenet för att tömköra var det med 2 pigga djur.

Soya går förvisso alltid med raska steg, men att även Archie, som för 48 timmar sedan knappt ville förflytta sig ens några meter i skritt, gjorde detsamma gladde mig mycket.

Ännu gladare blev jag när jag lät honom trava på asfaltvägen och inte såg tillstymmelse till hälta!

Även fast alla mina djur gång på gång bevisat för mig hur snabbt de ”kommer igen” efter en skada upphör jag aldrig att förvånas (och glädjas så klart) trots att jag i alla år hävdat att just de bekräftar min tes om att psykiskt och fysiskt starka och välmående varelser har en mycket, mycket bättre prognos och ett snabbare tillfrisknande än de som inte är lika välmående på alla plan.

Nu är ju inte detta något som JAG har upptäckt i min ensamhet, det är väl allmänt känt inom medicinsk vetenskap men det är ändå roligt att se att det stämmer så bra.

Liksom jag inte daltar med mig själv så gör jag det inte med djuren heller, jag vill att de ska ”tåla lite” och jag ser framför allt till att alltid ha dom i så bra fysisk kondition som det går samtidigt som jag vill att de ska försöka leva ett så lyckligt liv som jag kan ge dom efter mina förutsättningar.

Efter den härliga tömkörningsturen på en timme fick Soya lägga sig i bilen och sova medan Archie lämnades åt sitt öde i en gräshage vilket han inte verkade det minsta ledsen över.

Idag ser det faktiskt ut att bli grillväder, annars har det varit skralt med den sortens mat för min och makens del.

Till skillnad från Soya som gärna äter rått kött vill vi ha vårt vällagat!

Eventuellt blir det hundkappträning i Landskrona i eftermiddag och om inte bara allmänt slappande. Är det helg så är det!

Fredag- jag andas ut (lite i alla fall)

Dagens veterinärbesök lugnade mig mycket!

På bara de få timmar som hann förflyta mellan att jag kollade Archie själv (06.00) och veterinärbesöket hann han bli ännu bättre i benet och då jag visade upp honom i trav rörde han sig mycket bättre.

Veterinären ville ultraljuda benet för att utesluta senskador och detta var faktiskt en av anledningarna till att jag själv ville kolla upp Archie så snabbt.

Tack och lov visade ultraljudet inget konstigt och veterinärens diagnos blev ”mjukdelsskada” som han tror ska läka mycket snabbt.

Archie ska få Metacam i 4 dagar (en flaska), skrittas och gå i hagen under tiden och sedan ska han förhoppningsvis vara fit for fight igen och kunna ridas som vanligt om 10 dagar.

Jag hoppas så klart att prognosen ska visa sig stämma lika bra som de tidigare av denne veterinär.

Det smala långa såret i karleden trodde veterinären uppkommit av att Archie trampat med bakhoven i framhoven när han snubblade och det ser verkligen ut så.

Jag tackar högre makter för att jag för en gångs skull red med rejäla senskydd, det gör jag BARA vid hoppning så det var ju tur i oturen att jag gjorde detta efter uteritten igår.

Vågar inte tänka på hur hårt Archie kunde ha slagit benet utan de stenhårda skydden (av hårdplast), kanske förhindrade de faktiskt en senskada?

När vi kom hem efter veterinärbesöket skrittade Archie med raska steg ut i en gräshage och de släpande, hemska stegen från igår var heeeelt borta.

Jag var helt slut när jag kom hem vid halv två- hade som tur är tagit en semesterdag och kunde gå och lägga mig, fullständigt utmattad.

På eftermiddagen åkte jag tillbaka och släppte ut Archie och Bröta i hagen igen och nu är svullnaden så gott som borta.

Morgondagens tävling, söndagens planerade uteritt med min vän Susanne och nästa söndags tävling känns ändå som milda pris att behöva ställa in och jag är sååå glad att skadan inte var så allvarlig som jag fruktade.

Torsdag- i solen!

 
Vaknade till strålande solsken och även om det var lite kyligt så kommer det säkert att bli lika varmt som det var igår efter de första morgontimmarna- härligt!

Tog ut djuren på en uteritt- här ser vi hur ”Soya tar tätet” i sin longeringslina.

 
Jag ska väl säga att man nästan aldrig möter en enda bil så här dags på morgonen (runt 05.15), därav den lite nonchalanta vandringen mitt i vägen.
 
Vi red som vi brukar, i alla gångarter….
 
….mötte några får som blev mer rädda för Archie än han för dom och….
 
….avslutade ritten med att hoppa studsserien i ridhuset.
 
Jag har ju inte hoppat på många veckor nu och vill gärna komma igång igen eftersom jag dels anser att hoppning (framför allt serier och så kallad gymnastikhoppning) är ett väldigt bra sätt att få hästen att använda ryggen och lära sig att lyfta på benen men också en rolig omväxling i arbetet mot en allt starkare och mer lösgjord häst.

Onsdag- hösäcken rätar upp sig

I morse var det dags att plocka fram mitt lilla resår igen; jag slutade använda det för ett tag sedan då jag inbillade mig att jag hade förbättrat sitsen och satt ”som en fura” men det hade jag inte eller så var det kanske temporärt. Det är ju såååå lätt att falla tillbaka i gamla ovanor!

Passet idag var helt ok, jag har inga problem med att rida med resåren så nu får det bli på detta vis ett tag framöver i alla fall.

Eftersom jag rider LA:1 och LA:4 på lördag red jag några linjer ur dessa program och fokuserade i övrigt på bjudning och övergångar.

Tisdag- träning av en hösäck

Idag var det äntligen dags att träna för Ebba igen, det var 14 dagar sedan sist, dvs på tok för länge enligt mig.

Men vid ytterst få tillfällen kan det bli så av olika anledningar, annars tycker jag att just Ebba är den av de tränare jag haft genom åren som varit mest flexibel och som nästan alltid kan hitta en lucka i sin kalender vilket jag uppskattar mycket.

Det var väldigt varmt i ridhuset och Archie blev genomsvettig nästan direkt, något han inte alls blir under mina morgonritter hemma.

Värmen gjorde honom lite lojare än vanligt men jag tycker ändå att han har piggnat på sig lite om jag jämför med hur han kan bli när det är varmt.

Ebba tyckte att jag har ”säckat ihop” igen och ”tvingade” mig att rida med spöt bakom ryggen en stund för att känna in hur jag SKA sitta.

”Spöridningen” var inte det minsta bekväm och kändes statisk och fastlåsande men vi enades om att jag måste ta fram mitt resår och börja rida med det igen.

Om ni googlar på PROVALLI ser ni hur detta resår fungerar och till skillnad från det statiska spöet erbjuder resåren ett skönt stöd och möjlighet att röra armarna så som man behöver när man rider :-).

Nu blir det inte träning förrän om en vecka- jag ska tävla på lördag och vill därför rida själv på fredagen och nästa fredag tävlar Ebba.

Men sen hoppas jag på att återuppta frekvensen 2 gånger i veckan- det gäller att passa på när tävlingssäsongen ligger lite på sparlåga under sommaren och även då jag själv kommer att ha semester.

Till hösten och vintern får jag se hur ofta jag orkar köra- det handlar inte bara om pengar för min del utan också att hela kvällen ”går” om jag ska köra iväg. När det är ljust ute länge känns detta lättare men jag får som sagt se…..

Måndag- vilodag- ej stillodag

Bättre väder idag och det tackar jag för.

Archie fick slippa regntäcket och det tackade HAN för genom att avstå från en helkroppsinpackning i damm och lera.

I stället för en andra hagvistelse efter jobbet valde jag att skritta ut med honom och Soya i 45 minuter, en lagom ”ansträngning” på hans vilodag tycker jag.

Söndag- äntligen hundkapplicens!

Började dagen med ett dressyrpass i ottan och liksom allting jag gjort med Archie denna veckan gick även detta bra! Jättekul så klart och det är bara att hoppas att det håller i sig.

Resten av dagen gick mest i nervositetens tecken för idag skulle Soya äntligen försöka ta licens för att få tävla på hundkappbana.

Jag skriver äntligen för jag kunde aldrig tro att det skulle vara så svårt att ta licens som det har visat sig.

Bara att få ihop tillräckligt antal hundar för ett licenslopp (minst 5 varav 2 med licens) visade sig vara ett helt företag och dessutom ska man själv ta/ha B-tränarlicens för att ens hund ska få tävla.

B-tränarlicensen fås efter ett ganska omfattande prov där ens mentor (en erfaren hundkappare) ska intyga att man vet en hel massa om hundkapp (något förenklat).

Idag skulle jag både skriva mitt eget prov och låta Soya springa och jag var i ärlighetens namn mycket nervös för det sistnämnda.

Soya springer ju otroligt långsamt i jämförelse med de flesta hundar och för att få loppet godkänt måste hunden visa att den klarar av att antingen passera eller passeras av en annan hund.

Värsta scenariot var alltså om Soya kom så långsamt ut ur startboxarna att ingen hann passera henne och själv passerar hon aldrig någon pga sin snigelfart.

Nu kan man ju undra varför jag ens vill tävla med en hund som troligen aldrig kommer att vinna ett lopp men hon tycker att det är sååå himla kul ändå!

Loppet gick hur som helst bra, Soya hann i alla fall springa en kortare sträcka innan alla körde om henne och efter 480 meter och 37 sekunder för Soyas del (vinnaren sprang på 33.98) var loppet över.

Nu kan vi alltså börja tävla och vi får väl se när detta ska bli av.

Tyvärr är hundkapp en mikroskopiskt liten sport i Sverige och det ser dåligt ut med återväxten.

Kanske borde man öppna träningarna för ALLA raser och därigenom kanske locka till sig fler medlemmar för jag tror säkert att det finns fler raser som skulle gilla att kuta runt lite förutsättningslöst (eller har jag helt fel kanske).

Hur som helst är det inte så lätt att hitta lämpliga lopp med så få hundar i ”omlopp”:-), i alla fall om man inte kan tänka sig att åka land och rike runt vilket aldrig lär bli aktuellt för min egen del.

Någon måtta får det vara på hur mycket jag engagerar mig i en snigel, jag har ju trots allt en annan tävlingsindivid som jag vill satsa på, snigel nummer 2, Archie:-).