Idag var maken och jag på djursjukhuset i Malmö med Soya och summan av den kardemumman var att veterinären ansåg att det var dags att byta hennes epilepsimedicin (Pexion) mot en annan (Fenemal).

Att vi valde den förstnämnda initialt är för att den sägs ge färre biverkningar och ingen leverpåverkan medan Fenemalen kan ge just detta, dvs påverkan av levern samt en del tråkiga biverkningar som vinglighet.

Biverkningarna försvinner efter några veckor men jag ska vara ärlig och säga att blotta tanken på att se Soya ragla omkring utan styrsel har gjort att jag har velat undvika att byta medicinen in i det sista.

Men nu ska det alltså göras och jag kan bara hoppas att min oro visar sig vara om inte obefogad så i alla fall överdriven.

Själva besöket med röntgen av lungorna och blodprov utstod min fina hund med stoiskt lugn- hon tycker INTE om det men skulle inte drömma om att göra något annat än att finna sig i sitt öde, stillsamt och vänligt.

Vicke har haft en vilodag idag och för hans del blev det bara en kortare promenad för att mjuka upp kanske lite stela muskler efter gårdagen.

Messy blev avborstad och fick hovarna kratsade och Gullis som varit borta i några dagar blev glatt omklappad av sin ägare.

Ja, det var min dag med djuren det….

Morgonen bjöd på ett fint dressyrpass med min kära häst- denna veckan har vi fokuserat på slutor i trav och galoppombyten, så även idag.

Efter plaskande i regn och geggig hage var det dags för något som jag alltid drar mig för: en andra klippning av Vicke.

I efterhand tycker jag nästan att jag borde skämmas som ser detta som något så jobbigt- hela proceduren tog ganska exakt en timme (!) och då är jag petig.

Jag klippte ner till framknäna, bakhaserna och sedan tog jag hela huvudet med en mindre klippmaskin som kommer åt kring ögonhålorna osv och så givetvis hela kroppen.

Jag brukar skoja om att jag har en skördetröska för saxen låter hur högt som helst och utblåset är som en rejäl vind men snabbt går det.

Med en så snäll häst borde jag tänka lite mer på de stackare som får jaga sina djur på stallgången fast de är både pleggade och bremsade- jag är verkligen bortskämd!

Dagens hår-skörd!

Morgonen började på sämsta möjliga vis- Soya fick ett EP-anfall och som vanligt kände både maken och jag den sedvanliga maktlösheten, ledsnad över vårt och Soyas öde och så klart smyger sig också frågan om framtiden på.

Hur länge får vi ha Soya hos oss, kommer anfallen till slut att komma ”för ofta” och när kommer vi att tycka att det är för ofta? När är det inte längre försvarbart att låta Soya leva med denna sjukdom och hur kommer min man att överleva om vi fattar beslutet om avlivning?

Ja, dessa frågor har snurrat i min skalle av och till i över ett år och det är inga avundsvärda tankar ska ni veta.

Så efter en ganska nedstämd dag kunde jag i alla fall glädja mig åt en fin uteritt med Vicke och att Soya faktiskt var helt som vanligt när jag kom hem (än så länge kvicknar hon till mycket snabbt, inom en timme i alla fall medan vissa hundar är påverkade i dagar).

Ja, livet med djur….

Dagens planerade besök hos X blev framflyttat några dagar och jag valde att dressyrträna på egen hand på morgonen.

Just nu är jag inne i en period då jag mycket hellre rider på morgnarna och jag är ofta ganska trött efter jobbet- inte pga detta utan för att det alltid är så för min del när hösten kommer.

Utetemperaturen går det inte att klaga på- runt 10 grader redan på morgonen och Vicke klarar sig bra med sitt ofodrade regntäcke.

Jag noterade idag att det börjar bli dags för klippomgång 2, det har snart gått en månad sedan förra gången.

Om man är mer en ”skogsmulleryttare” tror jag att man hade tyckt att Vicke är ljuvlig just nu- pälsen är ”mittemellantjock”, mjuk, glänsande och skiftar i olika mörkbruna nyanser.

Själv vill jag som sagt ha en kortare hårrem för att slippa en svettig häst men jag gissar att det lär bli en aningens gråare nyans på fällen efter avslutad frisering.

Idag kom en ny morotsleverans till gossen och det uppskattar han säkert liksom att Soya och jag var inne hos grannen och plockade äpplen åt honom.

Själv belönade jag mig med egenodlade hallon (micrade) med glass, detta efter att åter ha ägnat mig åt att pulverisera en miljon löv i trädgården med gräsklipparen.

Jag ska inte ta i och påstå att lövjobbet är ROLIGT men det slår krattandet med hästlängder vilken dag som helst, absolut!

Trots ostadigt väder med en del blåst och regnskurar bestämde jag mig för att rida ut efter jobbet eftersom jag också insåg att om jag skulle vänta på ”trevligt” ridväder kan jag få vänta till våren- och så kan vi ju inte ha det, eller hur 🙂  ?

Och det blev faktiskt en skön tur, lite duggregn till trots.

Vicke kändes lösgjord och fin och jag red lite travskolor utmed vägarna, galopperade samlat på en nerlagd banvall och skrittade både i form och på långa tyglar resten av tiden.

Hemma väntade några kilo morötter för Vickes del och när jag kom hem plockade jag också en påse äpplen som han får uppdelat på 3 mål om dagen.

Eftersom dagens träning för Christina var inställd valde jag att rida ett dressyrpass på morgonen.

Jag ”lekte” en hel del med skolorna, dvs gjorde dom mer som gymnastik och accepterade att formen blev väl låg ibland bara jag fick igenom själva rörelsen och den planerade vägen.

Över huvud taget är formen i traven inte optimal- det är lite för ”vekt” framtill men jag ser det som en styrkegrej som jag inte oroar mig över utan tror kommer att ändras med tiden.

Jag väljer att fokusera på att traven är mer rörlig och säkert inte bara känns trevligare utan säkert ser bättre ut för ögat- icke att förakta när man tävlar dressyr 🙂 .

Tack och lov har det mest varit uppehåll idag men efter gårdagens evighetsregn är det verkligen blött överallt. Och imorgon har prognosen hotat med mer nederbörd…blä!

Såg en kort film på Facebook där en av Maria Gretzers hästar SIMMAR i sin hage- där kan vi snacka om översvämning!!!!

Vicke har haft en vilodag i hagen idag så han har inte gjort många knop gissar jag.

För min del blev det bara ett kort stallbesök före och efter jobbet- i eftermiddags möttes min trötta kropp av en glatt gnäggande Messy när jag ropade på henne.

Där har den gode Vicks en del att lära av sin mer vakna ”syster”- han gnäggar sällan och bara då han tror att det ska vankas något att stoppa i gapet medan jag är ganska övertygad om att Messy gör det för att hon är genuint glad att se mig 🙂 !