I morse var min plan att släppa lös Messy i ridhuset för andra gången men när vi väl kom innanför dörrarna fick jag en annan idé i stället.

Eftersom jag ledde henne i en longeringslina tänkte jag se vad som skulle hända om jag liksom provade att longera lite.

Och se på f..n….den lilla loppan sprang så fint runt mig- nästan som en vuxen häst!

I högervarvet blev hon först lite spänd och vände runt i linan och dessutom råkade hon se delar av sig själv i spegeln vilket ytterligare förskräckte henne men det tog faktiskt inte någon lång stund förrän hon sprang runt mig även i detta varvet.

Efter några få minuter med mycket beröm avslutade jag- ännu mer övertygad om att Messy är ett A-barn *SKRATT*.

Lite synd att jag inte filmade det hela men det blev ju så oväntat och ärligt talat hade det nog varit lite väl dumdristigt att filma samtidigt som man longerar en åring första gången….

Eftersom det var vindstilla och sol på eftermiddagen skrittade jag ut Vicke och det gick utmärkt ända tills vi var på väg hem.

Ett hushåll på den väg där vi rider har införskaffat de lustigaste höns jag sett- det ser ut som att de har mamelucker på sig och vaggar/ springer dessutom omkring på ett jättelustigt vis.

Vicke tyckte dock inte att de var det minsta lustiga när de nästan demonstrativt ställde sig i vägen för honom och han hade INGA planer på att gå förbi.

Och vi som i princip aldrig möter andra ekipage när vi är ute och rider fick precis, just då (vad är oddsen???) en modig häst och hans ryttare bakom oss och se den hästen; den visst hur man går förbi höns!

Vicks följde förskrämt efter men vi kom i alla fall hem!

Eftersom jag redan hade passat på att borsta Messy i hagen (tycker att det är bra träning att jag ”härjar” med henne lite överallt) så kunde jag köra hem efter detta höns-trauma och Vicke kunde pusta ut i boxen.

Usch…idag var det så där otäckt stormigt kring vår anläggning igen och jag vågade mig inte ut- varken för att skritta med Vicke och definitivt inte för att gå en liten sväng med Messy.

Den förstnämnde fick traska runt med sin ägare på ryggen i ridhuset och den sistnämnda fick nöja sig med att bli avborstad i stallet.

Nu väntar 4 lediga dagar och det säger i alla fall jag aldrig nej till även om jag inte har något speciellt inplanerat. Men det är lika välkommet med mini-semester i alla fall!

Gissa om jag var glad att min hovslagare kom och satte på Vicke skorna idag.

Han var inte alls bekväm med att gå utan och hade puls i båda benen så han har ju klart känsliga sulor och kommer att behöva hjälp med sina hovar med andra skor än traditionella, det konstaterade redan min egen veterinär och den veterinär som utförde magnetröntgen igår sa samma sak.

Vilken typ av skor och om även sulor, med eller utan flytsulor ska läggas på är dock inte bestämt ännu- det svaret kommer resultatet av magnetröntgen att ge.

Idag skrittade jag ut i härlig sol och vindstillhet och kände tacksamhet över att ha en så snäll häst att han fortfarande, efter så mångas veckors vila inte har börjat få en massa trist överskottsenergi.

Messy blev bara omklappad i hagen och boxen även om det också är träning i sig.

Innan jag började ”hålla på” med henne var hon väldig reserverad i boxen och det kändes som att hon liksom vaktade den (eller kände sig trängd, vad vet jag) och det tycker jag är viktigt att helt träna bort.

Förvisso anser jag att hästen ska få ha sin box mer eller mindre i fred- en form av fredad zon så att säga där man inte kommer och klampar in i onödan men om man VILL ska man ju absolut kunna göra det- vare sig hästen står i den eller inte.

Måste förresten berätta om hur otroligt smart jag tycker att den lilla är:

Igår ville jag borsta henne på stallgången men såg redan på håll att hon låg ner i boxen.

Jag tänkte att hon fick ligga kvar om hon ville men att jag ändå kunde prova att ropa på henne.

Och det räckte att hon hörde ”hej Loppan” och inte ens såg mig så reste hon på sig- duktig häst va´?

Så det blev borstning på stallgången och nu står hon fint i uppbindningarna utan att jag behöver hålla henne i ett grimskaft för säkerhets skull.

Jag är övertygad om att Messy är smartare än genomsnittshästen ha ha…det ska bli roligt att se om jag får rätt!

Liksom igår har det varit ett riktigt ”aprilväder” idag- väldigt omväxlande minst sagt!

Jag kröp faktiskt in i ridhuset för andra dagen i rad eftersom jag inte hade lust att varken bli regnad eller blåst på.

Idag fick jag det trista skrittandet att gå fortare genom att hjälpa en annan inackordering med hennes häst- det kanske jag skulle satsa på: ge gratislektioner till häst, ha ha ha.

Messy som numera kan stå uppbunden på stallgången utan att jag håller i ett grimskaft också för säkerhets skull blev rejält avborstad och sedan var stalldagen slut.

Imorgon har jag tagit semester hela dagen för säkerhets skull, vi har tid på kliniken redan klockan 8.

Dagen idag har varit händelserik och än är den inte slut. Jag orkar inte ens skriva om allt men en liten sammanfattning kommer nedan:

Morgonen började med att jag hade stalljour i vårt stall och då ska man förutom att fodra och släppa ut och ta in 7 hästar från hagen fixa med lite annat smått och gott:

Foderbordet där vi har våra kraftfoderspannar ska tvättas av.

Gödselstacken var det tidigare sagt att den som har stalljouren ska jämna till men efter år av tjafs kring hur denna egentligen ska skötas (är det ok att bara dumpa gödseln lite som man känner för….) fattade vi för några månader sedan ett majoritetsbeslut som faktiskt har gjort stor skillnad.

Numera ser gödselstacken ut så som i alla fall JAG alltid har velat ha den och man slipper knäcka sin rygg med att jämna till andras skit (bokstavligen) på söndagen.

Att sopa och våttorka golven i sadelkammaren ingår också i jour-sysslorna och därför ser denna oftast väldigt städad och fin ut.

Förutom stalljouren ägnades morgonen åt att träna Messy som ni har kunnat läsa om i föregående inlägg och när allt var klart kunde jag åka hem och ta hand om nästa adept- min älskade Soya.

Vi åkte till Dalby kalkbrott med Åsa och Vilja och vandrade oss svettiga, i alla fall vi människor. Hundarna blir aldrig speciellt ”berörda” av dessa långpromenader och hade troligen kunnat gå 3 gånger så länge utan att pusta.

Efter en powernap hemma och då vädret på 2 sekunder förvandlades från ”hyfsat” till ”förfärligt” (läs: hård vind och spöregn) kastade jag mig i bilen för att ta in hästarna i allmänhet och Vicke i synnerhet.

När alla djur stod i sina boxar valde jag att skritta Vicks i ridhuset- även om vädret åter slog om och såg riktigt behagligt ut så anade jag att det skulle ändra sig IGEN och vad rätt jag fick.

Medan vi skrittade runt i ridhuset hörde jag hur det åter stormade ute och hur regnet piskade- då var det verkligen skönt att vara inomhus.

Till min stora glädje upptäckte jag dessutom min kära katt Gullis som jag nästan hade gett upp hoppet om.

Han har inte synts till på flera veckor men nu låg han högst upp på halmbalarna och jamade ynkligt när jag ropade på honom.

När jag hade ridit klart gick jag tillbaka till ridhuset med kattmat och lyckades med skicklig hjälp från Josefin som red på Kajsa att få ner honom.

Gullis verkade inte våga hoppa ner från sin höjd, jag nådde honom inte ens med en stol med Jossan lyckades grabba tag i honom från sadeln och det är ju tur att han är så foglig för det gick lite hårdhänt till innan han befann sig nere på ridhusbottnen.

Han åt massor av torrfoder och jag kunde konstatera att han har 3 sår som nu har börjat läka (alla runt huvudet)  men som säkert har gjort ont när han fick dom.

Jag tog också bort några vidriga fästingar och sedan kunde jag inte göra mer för min underbara katt mer än att hoppas att han inte har ont (det såg inte ut så) och att han vågar sig tillbaka till stallet.

Nu återstår kvällsfodringen, sedan får det banne mig räcka för idag tycker jag.

Saknad, skadad, sötnos!

Kan man inte glädja sig åt härliga dressyrpass får man hitta annat som roar en- idag ridhuspremiären för Messy.

Jag trodde att hon skulle bli rädd när jag öppnade och stängde ridhusdörren och hade egentligen tänkt få hjälp med detta moment första gången men eftersom den lilla loppan stod så fint medan jag saaaakta lät porten glida upp så tog vi steget att även gå in i ridhuset, stänga dörren efter oss och gå ett helt varv därinne.

Lite förskräckt blev hon allt den lilla flickan och bajsade en stor lös hög men hon gick fint bredvid mig och lika fint ut ur ridhuset och in i sin hage därefter.

Vicke valde jag att skritta ut på en helt annan runda än den vi vanligtvis tar- ska jag vara ärlig börjar jag redan tröttna på detta evighetsskrittande och jag tyckte att jag var ute hur länge som helst när det bara hade gått 40 minuter.

Men men…det är bara att bita ihop och som vanligt försöka hitta en mening även med denna tråkiga motionsform.

Jag tänker att det är nyttigt att kunna gå fram överallt även fast det dyker upp diverse skrämmande saker (idag några får och en man på en åkgräsklippare tex)- om vi någonsin kommer ut på tävlingsbanorna kommer vi säkert att ha stor nytta av detta.

Att den lilla loppan har blivit väldigt mycket mer tillgiven de senaste veckorna och till och med gnäggar åt mig när jag kommer (läs och lär Vicke!!!!) är väldigt smickrande och trevligt…..

…..förutom när man vill försöka ta några foton för att visa hur fin hon är.

Att ta kort på någon som helst vill sitta i ens knä är väldigt svårt kan jag säga och detta var det bästa jag lyckades åstadkomma.

Morgonen inleddes med ett stallbesök och någon minuts longering som fick mig att klia mig i huvudet.

Medan Vicke såg klart halt ut på ridbanan igår kunde jag knappt skönja några orena steg på den hårda stallplanen.

När jag sedan skrittade ut på eftermiddagen konstaterade jag samma sak: vid trav på hårt underlag kände jag ingen hälta alls medan de få metrarna på djupare och ojämnare underlag kändes fruktansvärda- Vicke kändes vrålhalt.

Detta mycket korta experiment (som jag inte planerar att göra om) får mig, det spekulerande snillet, att inbilla mig att Vicke kanske trots allt har någon form av ligamentskada och att det är därför han inte alls klarar att trava på underlag som inte ger benet ”fullt stöd” eller vad jag ska kalla det.

Som jag redan har berättat har jag idag fått en tid för magnetröntgen på tisdag och jag hoppas givetvis att jag efter denna ska få svaret på min fråga kring Vickes hälta- så kan vi strunta i mina tusen teorier som har snurrat i skallen de senaste 6 veckorna.

Även om jag så klart helst hade sluppit egen erfarenhet av just magnetröntgen ska det trots allt bli lite…tja…spännande är kanske fel ord men jag hittar inget bättre just nu.

Båda frambenen ska röntgas (så att man kan jämföra dom med varandra), Vicke kommer att vara rejält sederad och skorna kommer att tas av. Det är ungefär det jag vet så här långt förutom att det kan dröja upp till 14 dagar innan jag får ta del av resultatet av röntgen. Man tar tydligen uppemot 400 bilder som ska granskas och det är inte ett jobb för vem som helst utan avancerat och ibland också svårtolkat.

Idag red jag ut med Vicke och eftersom jag tyckte att han travade en aningens ojämnt (vilket han aldrig gör i vanliga fall) red jag in i paddocken för att ”kolla läget” och jodå- halt.

Såg det när jag lät honom springa runt mig också (använde tyglarna som longeringslina).

Jag har EXTREMT svårt att tro att detta skulle vara något ”tillfälligt feltramp” och att hältan ska vara borta till imorgon utan det blir snarare till att greppa telefonen klockan 8 imorgon bitti och ringa veterinären.

Man behöver nog inte vara någon atomforskare för att tänka sig hur detta känns så jag ordar inget mer om det.

Orkade inte ens pyssla med den glatt gnäggande Messy- hon fick en näve müsli och sedan körde jag hem, mycket tung i sinnet.

Idag var det verkligen ”gött” att ha en ridhus att krypa in i- fy vad det blåste!

Vi körde vår sedvanliga rutin höll jag på att säga, med andra ord red vi runt, runt på fyrkantsspåret.

Formen om Vicks får bestämma är lite låg men eftersom han inte känns framtung får han hållas, än så länge.

Det lilla jag galopperar känns bra och där är formen högre och övergångarna till skritt helt ok. Duktig häst!

En annan duktig häst idag var den lilla loppan Messy- åhhh så glad man kan bli av henne då !

Kunde knappt slita mig från henne i morse och i eftermiddag provade jag ett tips från en bloggläsare när jag skulle ”ben-träna” henne.

Jag lät en annan hästägare stå och distrahera henne med en slicksten och då gick det MYCKET bättre att lyfta det ”svåra” bakbenet.

När Messy först såg slickstenen blev hon nästan lite rädd men det tog inte många sekunder innan hon var helt smetig runt sin lilla näsa 🙂 !

Jag har aldrig begripit mig på dessa stenar med alla möjliga märkliga smaker (denna med lakrits!) men ”whatever works” säger jag nu.

Om priset är en kletig näsa och att jag riskerar att få lite av sörjan på mina kläder så får det absolut vara värt det!