Jag har länge tyckt att både jag själv och väldigt många hästägare med mig har aldeles för mycket saker som aldrig används.

Och hur andra gör med sina attiraljer har jag knappast med att göra eller kan påverka men för egen del har jag nyligen fattat ett världsrevolutionerande beslut- i alla fall vad gäller mina schabrak.

Om jag kommer att sträcka ut detta beslut till att någon gång i en avlägsen framtid även omfatta annat (täcken tex) står än så länge skrivet i stjärnorna- så här långt gäller det först och främst att förmå mig själv till att fullt ut fullfölja det här med schabraken.

Vad är det då jag har kommit fram till?

Jo…som majoriteten av alla hästägare konstaterade jag för länge sedan att jag har måååånga schabrak- som mest har det varit minst 10 och då vet jag ändå dom som säkert har nästan det dubbla.

Använder jag då alla dessa schabrak?

Näää….precis som jag har mina favoritplagg för egen del så är det samma sak med schabraken.

2-3 stycken är favoriter och de hamnar till 90 % under sadeln, resten (dvs det stora flertalet) utgör någon slags rekvisita eller ”bra att ha lager” eller inte tusan vet jag….

Jag är inte heller någon sådan ”Skitta-picka” (skånskt ? uttryck för en skitig kvinna) att jag låter smutsiga/ svettiga schabrak ligga och torka ihop i veckor innan de tvättas så inte heller av denna anledning behöver jag ha något större lager.

Nu har jag våghalsigt bestämt att jag från och med typ NU endast ska ha 3 (T R E !!!!!) schabrak till dressyrsadeln och max 2 till hoppsadeln.

De 3 dressyrschabraken ska vara 2 vardags och ett tävlingsdito- resten, dvs alla lite noppriga, halvslitna, något krympta osv schabraken ska obönhörligen upphöra att tillhöra B Karlssons entourage- de ska antingen slängas eller skänkas bort.

Jag gissar att det maximerade antalet 3 riskerar att på ett eller annat sätt, kanske på grund av någon fantastisk rea eller dylikt som bara inte går att motstå, utökas till säg 5 men kan jag hålla mig där kommer det ändå att kännas bättre än detta meningslösa samlande och förvaring av saker som ändå aldrig kommer att användas.

Så till dagens fråga/ frågor till läsarna:

Hur många schabrak har DU? Använder du alla? Är du en samlare? Kan du tänka dig att följa i mina fotspår och göra en utrensning?

Ni känner säkert igen det där med att då något plagg plötsligt blir modernt så kan man tänka ”det där kommer jag aaaaaldrig att sätta på mig. Gud så fult”.

Och så går tiden och man ser fler och fler bära denna outfit och så till slut så tänkter man ”hmmm…riktigt snyggt faktiskt. Jag ska nog ta och köpa mig….”.

I förra veckan, efter att jag hade varit ute och ridit i det piskande regnet konstaterade jag lättat att det var tur att jag hade använt min syntetsadel.

Hade jag utsatt Amerigo-sadeln för denna terror hade jag fått ägna en god stund åt att putsa och smörja på den men nu var det bara att hänga in Wintecen efter att ha torkat av den med en handduk.

Och detta konstaterande att ”gud vad bra det är med en syntetsadel” fick mig att tänka på att jag med vissa ridsaker resonerat ungefär som med kläderna i exemplet ovan och jag får väl skylla på att man gör så mycket dumt när man är ung och okunnig.

Jag är glad att jag idag har en bättre förmåga att se nyanserat på saker och ting, när jag var ung var det mycket mer ”svart eller vitt” och jag kunde förkasta saker som jag inte hade varken någon egen erfarenhet av eller ens den minsta aning om; om man ska vara ärlig :).

Syntetsadeln är ett utmärkt exempel.

Jag minns hur jag förlöjligade denna i början av min hästägarkarriär och jag kunde inte BEGRIPA hur man kunde rida i något så hemskt (sagt utan att ha satt foten i stigbygeln i en syntetsadel).

Nej, dessa sadlar var URFULA tyckte jag och det förstår ju var och en att något som är så fult också är fullständigt oanvändbart, eller hur?

Om graman-användade hade jag också starka åsikter, åter igen utan att ha ridit en METER med denna hjälptygel.

Numera sjunger jag gramanens lov så till vida att jag anser att långt fler borde använda sig av denna hellre än att sitta och dra sina hästar i truten med enda resultatet att hästen FORTSÄTTER att springa med huvudet rakt upp i vädret och utan att komma till en meters arbete.

Givetvis är inte en graman en universallösning som ska användas av alla, alltid och på alla hästar men man borde banne mig inte vara så rädd för att prova- åter igen istället för att kämpa fullständigt förgäves och bara slita ut sig själv och hästen.

Det tredje exemplet är skittmaskinen som jag till dags datum fortfarande inte har EGEN erfarenhet av men som jag absolut skulle prova att använda om vi hade tillgång till en.

I yngre dagar ansåg jag bara att skrittmaskinen såg ut som ett jätte-tortyrredskap där den stackars hästen skulle tvingas att gå runt-runt- fyyyy så hemskt!

Ja, så kan man tänka när man inte tänker :).

Har ni egna exempel på saker där ni från början haft en åsikt men senare helt reviderat denna?

En bloggläsare hörde nyligen av sig med en, ur häst och ridsynpunkt, lite ovanlig fråga.
 
Läsaren undrade om jag brukar SMINKA MIG när jag rider och vad jag anser om make up i rid-sammanhang.
 
På detta spörsmål vill jag svara så här och det är ju då min egen HÖGST PERSONLIGA ÅSIKT:
 
Själv är jag väldigt sparsmakad med make-up och använder i princip bara mascara på en daglig basis.
 
Att sminka sig är en konst och behärskar man inte denna är det bättre att låta bli, så tycker jag.
 
Om vi vill betrakta ridning som en sport (och det vill vi väl?) så brukar de flesta sporter förutsätta/ innefatta någon form av fysisk (och/ eller psykisk) ansträngning och när man anstränger sig brukar de flesta bli mer eller mindre svettiga.
 
Smink och svett är enligt min erfarenhet en dålig kombination och jag har sett mer än en sminkad ryttare se ut som en PANDA med utkletad make-up över hela ansikte efter avslutat ridapss- INTE SNYGGT!
 
Det jag personligen skulle vilja varna främst för är underlagspuder/ cremer eftersom jag sett så många misslyckas med denna produkt.
 
För det första gäller det att hitta exakt rätt nyans som harmonierar med hudtonen- är man kritvit i ansiktet (som många svenskar är på vintern) ser det konstigt ut med ett orange puder som dessutom lämnar skarpa kanter där det tar slut.
 
Har man dålig hy tycker jag ibland nästan att den FÖRSTÄRKS av underlagspuder/ kräm som liksom krackelerar över den ojämna huden och då dras ju ögonen också TILL detta, tvärt emot vad man önskar.
  
På tävling finns det kvinnliga ryttare som rider med läppstift och om färgen är diskret må det väl vara hänt men oranga/ knallröda munnar blir faktiskt mer en komisk effekt och det är nog inte det som eftersträvas, eller?   
 
Själv tycker jag bäst om make-up där den sminkade, kanske något motsägelsefullt, ser NATURLIG ut och lyckas man med det är man bara att gratulera.
 
Brukar ni sminka er när ni rider? Varför? Varför inte?

När jag kör hem från jobbet ser jag tämligen ofta en häst (halvblod gissar jag) som står ensam i en grushage.

Eftersom det inte finns några andra hagar i närheten, ej heller angränsande stall eller dylikt och jag dessutom aldrig sett någon annan än just denna häst i denna specifika hage kan jag inte låta bli att fundera över om det inte är så att hästen hålls ensam- dvs utan andra hästar som sällskap eller ens inom synhåll.

Och eftersom, om så skulle vara fallet, detta inte är tillåtet har jag börjat fundera på om detta är något ”man” (läs jag) ska bry mig om?

Nu kör jag ju bara snabbt förbi men hästen ser inte lidande ut vid första anblicken och vad vet jag; den är kanske en sådan kuf som min egen Décima var som trivdes allra bäst utan andra hästar i närheten?

Kanske har ägaren fått någon dispens dessutom?

Ja…spekulationer….spekulationer….

Nu till dagens fråga: är detta något som NI skulle bry er om och hur hade ni i så fall agerat?

Eller anser ni att det är ok att hästar ska hållas ensamma, att man inte ska lägga näsan i blöt eller finns det andra aspekter som ni vill vädra på bloggen?

Som många av er kanske vet är jag själv absolut ingen hjälm-Hitler utan står tvärtom för den (som jag uppfattar det) ganska kontroversiella åsikten ”om du är vuxen: GÖR SOM DU VILL” (vad gäller just hjälmbärande eller ej).

Detta till trots måste jag höja ett par ögonbryn när jag läser att man i tv-programmet ”Ponny-akuten” visar en av frontfigurerna, den förvisso VUXNE, Tobbe Larsson ridandes utan hjälm.

Oavsett vad just jag, eller för den delen Tobbe anser om hjälmanvändning så har jag otroligt svårt att förstå hur man från produktionsledningens sida kan låta detta passera?

En gammal sanning är ju att barn inte gör som vi vuxna SÄGER utan som vi GÖR och att då i TV visa ett LÄRANDE program där en vuxen skippar hjälmen ter sig anmärkningsvärt.

Jag kan inte annat än misstänka att Tobbe Larsson på något sätt ställt någon form av KRAV på att få slopa hjälmen för sin medverkan för hur skulle man annars kunna förklara detta mycket märkliga agerande?

Ps. Detta inlägg skrev jag för några dagar sedan (det är inte ovanligt att jag har ganska många färdigskrivna inlägg ”på vänt” som jag tar till när inspirationen tryter) och sedan dess har bloggkollegan Havrepappa också haft synpunkter i ovanstående fråga (han är till skillnad från undertecknat en rabiat säkerhetsivrare vilket jag själv inte ids vara).

I ett av hans senaste blogginlägg kan man läsa hur Tobbe själv förklarar sitt icke-hjälmanvändande (han tycker väl i princip som undertecknad att man ska få göra som man vill som vuxen för verkligheten ser ut som så att folk rider utan hjälm) men jag tycker ÄNDÅ att det blir konstigt i ett tv-program för barn.

Vad tycker ni?

Brukar ni ha någon form av plan eller schema för er ridning?

Med plan menar jag att ni redan INNAN ridpasset vet vad ni ska göra under detta och/ eller rent av vet dagar i förväg vad ni ska ägna de kommande dagarna åt.

Om ni har en plan; hur är denna utformad och varför ser den ut som den gör?

Eftersom jag alltid har planerat i princip allt i mitt liv (tråkigt sätt att leva enligt vissa- tryggt och bra enligt mig) planerar jag givetvis ridningen också.

Jag sitter aldrig upp på hästen utan att ha en i alla fall ÖVERGRIPANDE TANKE om vad dagens pass ska ”gå ut på”- sedan kan denna plan revideras något under passets gång utifrån hur hästen känns och hur bra/ dåligt det planerade utförs.

Jag rider i princip aldrig kortare pass än 50-60 minuter (från det att jag sitter upp tills jag hoppar av) i ridhus och gärna upp till 90 minuter eller längre om jag rider ut.

Jag har alltid haft lugna hästar som dessutom oftast gått ensamma i mycket små hagar under begränsad tid (aldrig mer än totalt 8-10 timmar/dag) vilket innebär att ridningen i princip är den enda gången hästen ”rör på sig” ordentligt och därför vill jag gärna ta i alla fall en timme i anspråk till denna.

Hade jag haft hästen i stora kuperade hagar, med sällskap och ute i kanske 12-14 timmar om dagen hade jag inte varit lika ”fixerad” vid den uppsuttna motionen men jag har alltså aldrig haft häst på detta vis.

Visst kan man anstränga en häst oerhört även på typ 20-30 minuters ridning men jag är inte på den nivån än och de rörelser jag utför är inte att betrakta som något som gör hästen dallrig av mjölksyra efteråt precis.

Även om jag en del pass vill avbryta ridningen tidigare än jag tänkt mig- oftast för att belöna hästen- så väljer jag då i stället att skritta/ leda hästen extra länge och inte bara slänga in den i boxen efter en halvtimme i sadeln- det är för lite motion enligt mitt sätt att se det och med beaktande av det jag skrev om hur mina hästar beter sig i hagen.

Liksom jag har en övergripande tanke om hur mina pass ska se ut har jag också alltid en plan för i alla fall de närmaste 3-4 dagarna (ibland längre) och den följer jag.

Planen försöker jag lägga upp utifrån mina mål med hästen (i Archies fall utifrån de dressyrklasser jag planerar att starta) och för att arbetet ska bli så omväxande och fysiskt och psykiskt givande som möjligt.

Enligt min erfarenhet är det för de flesta normalbegåvade hästar bäst om de rids just utifrån en plan; i alla fall om man vill uppnå vissa önskvärda (tävlings)resultat med dom- om man bara tar dagen som den kommer och rider lite ”hipp som happ” brukar det sällan räcka för att just få den prestation man önskar (det kanske man inte får ändå men då vet man i alla fall att man har gjort vad man har kunnat).

Härom veckan omorganiserade jag mitt stallskåp och passade då på att putsa av en mängd burkar och flaskor jag har liggande och som blivit dammiga och smutsiga.

Konstaterade att en del ”smörjor” till lädret inte använts på länge, jag har någon favorit och då blir de andra burkarna liggande orörda och hittade också en flaska med gammal hovolja.

Detta fynd fick mig att tänka tillbaka på ”fornstora dar” då jag som ivrig och extremt entusiastisk skötare åt en privathäst på ridskolan, Mamaia, höll på att smörja itu hästens hovar eller nåt :).

Andrahandsuppgifter efter att hästen såldes sade nämligen att den nya hovslagaren undrade vad som hänt med hästens hovar som var helt uppmjukade av mitt idoga (läs: dagliga) smörjande med hovfett.

Jag vet till dags datum inte om det ens är möjligt att påverka hästens hovar på detta vis; mycket av det jag läst om sedan dess talar snarare för att hov-smörjning är mer eller mindre lönlöst/ ineffektivt och att man möjligen får en liten effekt om man smörjer kronranden där fettet de facto kan tränga in.

Fast på den tiden detta hände blev jag restriktiv med hovsmörjan och sedan jag köpte egen häst har jag faktiskt mer eller mindre helt slutat att smörja hovarna.

Dels har alla hästar jag ägt haft otroligt bra hovkvalité och dels har jag väl vuxit ifrån ”flicka målar naglarna på sin häst för att det är fiiiiint”- för är det inte detta de handlar om mycket :)?

Att smörja hovarna precis innan man ska upp i ridhuset och rida tex- till vilken nytta kan man ju verkligen undra?

Själv har jag någon gång smort hovarna innan jag åkt till tävling- åter igen för att det är fiiiint- men ärligt talat; hur länge har hovarna sett fina ut efter ankomst till tävlingen? I 30 sekunder kanske? Innan hästen skulle backa ur släpet och trampade med hovarna i sitt eget bajs som fastnade så bra på det smorda?

Nä…den där hovoljan får nog fortsätta att samla damm i sitt hörn i skåpet.

Hur gör ni kära läsare?

Är hovsmörjning en del av ert hästpyssel? Tror/ vet ni ni att smörjningen har någon effekt?

Köpare av Hööks produkter har möjligheter att på deras hemsida recensera dessa men tyvärr är det ingen som har haft något att säga om just denna tingest.

Jag, ägare till Archie vars man hade kunnat utgöra tupé åt 3-4 hästar är så klart nyfiken på om produkten är något att ha?

Blir det snyggt när man har tunnat ut håret med denna kam? Går det ändå att fläta eller blir det en massa testar i olika längder? Hur ser det ut när manen börjar växa ut?

Har ni erfarenhet- skriv!!!!