Inlägg i kategorin Frågor från läsarna

Fråga från en läsare om mina träningar

Läsaren Cornelia undrar följande:

Känns det inte surt att lägga så mycket pengar på träning och mestadels få 62-64 % på tävling? Eller du tränar inte bara för att tävla?

Jag förstår din fråga Cornelia och ska försöka förklara hur jag tänker:

Jag är 52 år gammal och GISSAR att jag inte kommer att äga mer än 1 på sin höjd 2 hästar till om något skulle hända så att jag inte har kvar Vicke.

Så klart kan ingen veta vad framtiden bär med sig, livet kan ändras oerhört snabbt osv men jag har i alla fall ingen ambition att bli en ny Ulla Håkansson och tävla vid 80 års ålder (inget fel i det i sak men det är få förunnat att ha den hälsan och fysiken då så det är inget jag räknar med).

Den häst jag har idag har visat sig på flera sätt ha lättare för riktigt svåra saker (tex byten i varje) än långt enklare saker som ….tja….travökningar tex 🙂 .

Jag har aldrig haft en så välutbildad häst tidigare och förväntar mig inte heller att få/ lyckas utbilda fler, dels pga min ålder ( jag räknar som nämnts inte med att tävlingsrida i massor av år till) och dels pga att sådana hästar kostar flera hundra tusen i inköp- pengar jag inte har.

Jag vill av denna anledning…ursäkta uttrycket…lite ”suga musten” ur Vicke rent träningsmässigt, dvs träna på så hög nivå som det bara går även om jag aldrig kommer att tävla svår dressyr.

Och som många hästägare bittert har fått erfara kan man stå utan ridbar häst från den ena sekunden till den andra så det gäller att passa på och utnyttja sin hästs kapacitet medan man kan tycker jag (så klart med hållbarhet osv i åtanke).

Hade jag (eller någon i hela världen) säkert vetat att jag har X år på mig att rida Vicke hade jag kanske satsat mer på att träna det jag de facto tävlar och väntat med tex seriebyten men åter igen; ”allt” kan tas ifrån en såååå snabbt och sedan lär jag inte få fler chanser på DEN nivån…

Som Olof själv uttryckte det härom dagen på tal om något helt annat så är det mycket roligare att rida byten i varje än att rida slutor- det kanske man inte förstår förrän man själv har gjort det?

Massor av hästar kan göra hjälpliga slutor men jag vet då inte så många som gör tex 12 byten i varje…

Så ja; som svar på din fråga; jag tränar inte bara för att tävla utan för att det är så himla KUL att rida mer avancerat.

Och även om jag lägger ”mycket pengar” (allting är relativt….) på mina träningar så är det inte pengar jag tar från något annat så att säga.

Jag har inga andra dyra intressen, jag kan ändå spara rätt många tusen i månaden och unna mig 2 utlandsresor per år- det räcker gott åt mig.

Som avslutning får jag erkänna att jag (ganska givet) hoppas på resultat på mer än de 62-64 % i MSV B som du nämner och vi får väl se om all min träning får mig att nå längre 🙂 .

Fråga från en läsare om dressyrtränare i Skåne

Olof och Vicke

En läsare undrar om ni kan tipsa om dressyrtränare som helst åker ut till sina elever, i detta fall till ett ridhus i Vellinge-området.

Så här skriver hen:

Tränare sökes! Tränare med egna meriter i högre klasser, som även utbildar hästar. Önskar ett koncept där både tränaren kan hjälpa till att utbilda min häst uppsuttet samt hålla träningar för mig. Pga jobb dagtid och barn kan jag bara på kvällar och helger. Hästen står uppstallad i Vellinge och är snäll att både lasta och köra men om möjlighet finns så gärna så nära som möjligt, om det är en tränare som åker till sina elever är det mycket välkommet, vi har mycket fina träningsmöjligheter där hästen står.

Fråga från en läsare om hästsläp

Då har vi fått en ny fråga från en läsare som jag hoppas att ni vill vara med och besvara:

”Hej Birgitta,
Jag är en trogen följare från Värmland som av en slump kom in på din blogg för några år sedan. Skulle nu behöva lite hjälp och råd kring val av hästsläp. Har precis köpt en 7-årig valack som är trevlig på alla sätt dock svårlastad (men det anser jag kommer försvinna med lite träning). Sålde precis mitt baklängessläp då jag ofta reser själv och lastningen i dessa släp blev därmed ganska omständig för min del. Det finns en uppsjö av släp ute på marknaden men frågan är vad ska man välja? Vilka släp håller kvalité och är stadiga? Budgeten ligger kring 60′? Har kikat lite på Ifor Williams men saknar sadelkammare då jag helst inte vill köra grejerna i bilen. Boj känns också som ett bra och stadigt släp. Var och kollade på ett begagnat -04 men visade sig att väggarna var helt uppruttna. Hur stor betydelse har egentligen sadelkammare funkar sadelskåp lika bra? Förslag på märke och modell utifrån er erfarenhet mottages tacksamt! ”

Själv har jag som många av er vet en Boj och det märket har jag haft i många år och varit nöjd.

Boj gick ju i konkurs för några år sedan och köptes av tidigare anställda om jag har förstått saken rätt och heter numera Forzab.

Jag beställde en stänkskärm därifrån i somras och den leveransen var snabb och klanderfri liksom tidigare beställningar genom åren. Upplever inte heller att priserna på reservdelar är orimligt dyra.

Jag har på min transport både sadel och klädkammare och med facit i hand är det sistnämnda heeeeelt onödigt tycker jag personligen- jag har aldrig någonsin använt den. Men det är en smaksak antar jag.

Sadelkammare tycker jag däremot är näst intill oumbärligt om man inte vill smutsa ner bilen med diverse hästutrustning.

I min sadelkammare har jag dessutom en del ”bra att ha i reserv saker” så som extra spö, grimskaft, nummerlappar osv.

Det jag skulle undersöka innn jag köpte ett annat märke på transport är hur pass lätt det är att hitta återförsäljare som kan hjälpa till om det blir något strul och vad reservdelar kostar.

Just Forzabs fabrik ligger i Skåne (Klippan) och det känns tryggt att veta att de om inte någon annan kan fixa precis ”allt” kring släpet.

Fråga från en läsare om omklädningsrum

Så här skriver en läsare:

Häromdagen var det en kvinna i stallet som frågade mig var man byter om någonstans. Jag pekade då glatt på toaletterna och sa att den högra är lite större så den passar säkert bäst för ändamålet. Kvinnan synade mig då uppifrån och ner och sa, ok, då antar jag att ni inte har någonstans man kan duscha efter lektionen. Och tja, det fick jag ju hålla med om att vi inte har…
Då sa hon: Var ligger kafeterian, det är så kallt och hade varit gott med något varmt att dricka, är ju en stund tills jag ska rida.
Jag: Alltså, vi har en kafeteria men den har bara servering när vi har tävling…
Behöver jag nämna att hon blev förvånad.

Efter hennes dialekt att döma kom hon från en annan del av landet och gissningsvis var hon van vid lite andra faciliteter än vad vi har…

Frågan är ju; hur många andra sportanläggningar är det som inte har omklädningsrum/duschar eller där det inte finns mat/dryck??? Är detta speciellt för just ridsporten?? Varför är det i så fall så här? Detta är heller ingen anläggning ”in the middle of nowhere” utan den ligger strax utanför landets tredje största stad och här är x antal hundra barn/ungdomar/vuxna som rider varje vecka.

Jag gjorde faktiskt en liknande reflektion för många år sedan på den ridskola där jag stod uppstallad.

Där FANNS omklädningsrum OCH dusch men ingen använde någonsin duscharna utom jag som ju ofta skulle till jobbet efter mitt ridpass.

Folk valde således att duscha hemma och att sitta svettiga efter ett ridpass på bussen tex och jag vet inte hur vanligt det är att man gör det när man utövat någon annan sport?

Det kan säkert variera beroende på hur långt ifrån stallet man bor, hur svettig man blir osv men ändå konstigt att INGEN på en ridskola med hundratals medlemmar använde duschen?

Fråga från en läsare om ströpellets

En läsare undrar:
Jag måste passa på o fråga vad du (o gärna nån mer) hade ansett vara en lagom mängd ströpellets att lägga in i en 13,5 kvm stor box. Ej bädd, utan mocka ut även kiss varje dag?

Jättesvårt/ omöjligt att svara på då det beror på flera faktorer:

Hur renlig/ grisig hästen är, hur mycket den står inne, mängden mat och dryck hästen äter/ dricker.

Jag lägger in en ny påse varannan/ var tredje dag men min häst är stor, äter mycket och står inne relativt mycket (16-07). Å andra sidan tycker jag att han är hyfsat renlig då han bara bajsar utmed väggarna.

Vad säger ni läsare?

Fråga från en bloggläsare om (o)realistiska hästpriser

Skickligt djur med mindre skicklig ägare 🙂 🙂 🙂 !

En bloggläsare som har en egen blogg ställer sig följande frågor:

Jag är ju som bekant hästlös och hänger en hel del på saluhästsidor av olika slag och jag kan inte annat än säga att jag BAXNAR ibland (ganska ofta faktiskt) när jag läser om vad säljare begär för sina hästar! När jag köpte både Aramis och Rigoletto kan jag verkligen inte minnas att dessa fantasisummor figurerade i alls lika hög utsträckning som idag. Idag kan ju en HÖGST medelmåttig häst som typ kvalat till MSVB kosta en bra bit över 200 000. Jag vet inte hur många gånger jag läser annonser där hästen verkligen låter MAGISK – och sedan när jag tar upp filmen så blir jag i 99.9 fall av 100 otroligt förvånad över vad jag ser. Ser jag rätt häst eller har jag sett fel på priset?

Är det verkligen bara jag som tänker så här? Eller är det så att man får löjligt stora summor för dessa rent ut riktigt trista hästar många gånger? Är många ryttare ute i Sverige så ”blinda” att de tror att bara för att det är ett högt pris så är det nog en JÄÄÄÄÄTTEbra häst. Huuu blir inte lätt när jag sätter igång och letar på allvar!

Jag har både skrivit om detta och undrat samma saker många gånger genom åren och så här tror och tänker jag:

Köpare som är privatpersoner och inte jobbar med hästar har generellt en övertro till sin häst, dess förmågor osv.

Sedan kanske man också parat med detta tänker ”går det så går det” men är innerst inne redo att sänka priset en hel del om det skulle behövas.

Jag har också varit med om att ”proffs” begärt priser som jag har tänkt att ingen privatperson skulle vara i närheten av att få ut för sin häst och kanske är det så att de lyckas sälja ”på sitt namn” eller så måste de också gå ner i pris?

Men: det är också så att det sker en form av ”vattendelare” någonstans runt ”har tävlat MSV B på godkända procent” och där en hästs pris kan öka betydligt.

Jag köpte själv Vicke MYCKET mer på det faktum att han hade startat MSV B med godkända betyg på bytena än att jag tyckte att provridningen gick bra för det tyckte jag inte precis att den gjorde.

Men det finns massor av hästar out there som faktiskt inte byter bra eller alls och då är liksom vägen efter LA mer eller mindre stängd.

Känner själv till en hyfsat fin häst som har en miljon placeringar upp till MSV C men den byter inte bra och därför går det jämförelsevis mycket sämre i MSV B och den har delvis pga detta också visat sig ”omöjlig” att sälja trots ett relativt modest pris.

En annan sak som höjer hästens värde REJÄLT är om den kan rörelser som ingår i svår dressyr även om den ej presterat detta på tävling (hej Vicke).

Dels ”vet” en klok köpare att ovan kan bero på nuvarande ryttares oskicklighet (hej Birgitta) och dels finns det en del köpstarka ryttare som inte är intresserade av att tävla men vill ha en häst att sitta och ”krumelura” på hemma.

Det är därför man kan se 16-17 år gamla hästar med mycket mediokra resultat i MSV A och högre som ändå kostar runt en halv mille- det är vad jag tror i alla fall.

Fråga från en läsare om hundpassning

Följande fråga har inkommit:

”Vi har så smått diskuterat hund hemma, men det strandar på att vi jobbar…de vi känner som har hund är nämligen antingen egenföretagare, pensionärer, hushåll där en jobbar natt och en jobbar dag, eller så kan man ha med sig hunden på jobbet…

Men det måste väl finnas hundägare som jobbar vanliga tider??? Hur löser man det då?

Åker man hem på lunchen, har hundrastare eller är det hunddagis som gäller?

Vi fattar ju också att man givetvis tar ledigt och är extra mycket hemma när hunden är ny, men hur länge då??

En valp tex, hur länge måste man vara hemma med den, innan den går att lämna? Man kan ju inte ta ledigt ett halvår för att man skaffar valp, eller är det så ”folk” gör?

Förstår om jag låter okunnig (det är jag nog egentligen inte) men jag är nyfiken och frågvis och vill veta hur andra löst det här.”

Ja, vad säger ni läsare?

Själva har vi ju löst passningen genom att jag är hemma på dagarna samt att vi medvetet valde att skaffa en vuxen hund.

Så gjorde jag och fd maken också med Soya och eftersom jag då arbetade dagtid var det maken som hade huvudansvaret eftersom han hade friare arbetstider som säljare och kunde åka hem på lunchen eller jobba hemifrån vissa dagar.

Hunddagis verkar annars vara det vanligaste sättet att lösa passning på men det har aldrig lockat mig.

Dels är det dyrt och dels tycker jag inte att det har passat mina försiktiga säng och soffhundar 🙂 .

Att binda upp sig genom att åka hem på lunchen hade jag aldrig varken velat eller vågat- dels har ”man” oftast en så kort rast att man inte både hinner åka hem och äta något och dels kan det ju inträffa saker som gör att man inte hinner ha sin lunch som planerat och då sitter man där…

Tror också att en del helt sonika lämnar hunden ensam 9-10 timmar även om det inte är tillåtet och det inte talas högt om det.

Fråga från en läsare om sår

En läsares häst har fått sår på huvudet- troligen av tränset som skavt hål när hästen varit svettig.

Läsaren undrar hur hen ska göra för att såret ska läka så snabbt som möjligt och helst vill hen ju kunna rida under tiden om det går.

Mitt eget tips att byta till rundsytt träns har redan provats och utöver det skulle mitt råd vara att linda in sidostyckena i bomull och därefter vira gasbinda utanpå.

Har ni andra/ bättre råd?

Förresten! Kom på att det finns någon form av självhäftande tunt skumgummi men vet varken var man köper det (Apotek, veterinärklinik???) eller om det hjälper!

Fråga från en läsare om rädslor

Fick nedanstående text från en bloggläsare som undrar om detta är något som ni också känner igen/ har varit med om för egen del:

”Det handlar om hästar/ridning och rädslor, ngt jag förstått är ett väldigt tabubelagt ämne – man får liksom inte erkänna att man är rädd.

Känner du igen detta?

Om man erkänner att man är rädd så innebär det per definition att man är en kass ryttare och även hästägare. Jag gjorde själv ”misstaget” och drevet har gått sedan dess….

Då både min häst och jag blev rädda och osäkra i just detta momentet (allt annat funkar) så valde jag att ta hjälp.

Ett litet tag senare pratade jag med en person i stallet och berättade att jag bestämt att inte göra detta när jag är ensam på ett tag – och döm då om min förvåning när jag fick höra att ”du kanske skulle be någon duktigare rida din häst istället?”.

Tilläggas bör att det är inte i just ridningen problemet är, och att jag ridit in och till åtskilliga hästar i mitt liv, det här har aldrig varit något jag varit osäker på tidigare men när jag faktiskt kände att jag (och min häst) tappat lite förtroende för detta moment så har jag inga problem att erkänna RÄDSLA.

Men ska det vara så tabubelagt att erkänna det?

Du kanske är trygg i allt kring din häst och hästhållning men så är du med om en olycka i låt säga hoppning/lastning/uteridning eller vad som helst, ska man inte kunna prata om det då? Eller få erkänna rädsla/osäkerhet?

I förra veckan fick jag höra att snacket går i stallet; jag är en dålig ryttare/jag är rädd för min häst/jag förstör min häst mm.

Tror att det här är ett ganska stort problem i hästSverige, man FÅR helt enkelt inte erkänna rädsla (och om man gör det har man liksom ”blottat strupen”) – speciellt inte om man har egen häst.

För min del är det ju en specifik och isolerad sak men det kan säkert vara lite vad som helst…

Rädslor är ju till för att övervinnas, men det tycker ju jag att man gör genom att upprepade gånger få göra dem när det går BRA och att man därav får förtroende igen och blir säker.

Vad som är lätt att glömma är att även de stora världsnamnen tar hjälp, de sitter inte på sin egen kammare och löser allt, och de har tidvis också problem.

Skitprat är oerhört tråkigt, det är ett tufft klimat i hästvärlden – oavsett om det är på nätet eller IRL.”

Ja, vad säger ni? Känns det igen?

Jag skulle vilja säga att det kanske inte är så konstigt om man tycker att andra människor är rädda för vad det än må vara OM man inte är rädd för samma sak själv.

På högstadiet hade jag en klasskamrat som var livrädd för fåglar utomhus- det störde mig rejält när hon kastade sig för gråsparvar men det var ju hennes rädsla.

Och jag vet att när en ryttare köpte en häst som hon inte vågade galoppera med på en evighet efter köpet så tyckte jag att detta var hur märkligt som helst men å andra sidan ska jag ju faktiskt inte ens bry mig, eller hur?

För egen del minns jag att jag sa att det nog inte hade behövts att Kreon hade kastat av mig max 2-3 gånger innan jag inte hade vågat rida honom mer för han var så otroligt beräknande och saknade helt självbevarelsedrift medan en stallkamrat på fullt allvar tyckte att jag skulle prova att dra omkull honom nästa gång han stegrade sig ?!?!?

Så det är nog lätt att råka ut för oförstående och rent av elaka kommentarer kring vad ANDRA uppfattar som obefogad rädsla/ överdrift osv.

Har ni några bra tips på hur man löser detta?