Inlägg i kategorin Frågor från läsarna

Skrivet

Fråga från en läsare: hur tömkör man?

Dagens läsarfråga kommer från Archies ”gamla” (läs före detta) hästskötare Lina som nu är medryttare på en häst som hon funderar på att börja tömköra.

Ja, hur tömkör man?

Om vi börjar med hästens utrustning så kan jag väl vara lite ”kärringen mot strömmen” och påstå att det går utmärkt att använda sig av mycket enkel utrustning även om det finns tömkörningsgjordar och tömmar som kostar det tiodubbla mot det jag använt mig av i alla år.

Som med mycket annat är det inte i första hand utrustningen som avgör hur bra det går när man rider/ tömkör utan ”vem som sitter bakom sparkarna” men så klart kan man ha stor hjälp av välsittande och funktionsduglig utrustning- det håller jag absolut med om!

En gjord med ringar som de som syns på bilden ovan (kostar inte ens 200:– på Börjes i Tingsryd) behövs för att kunna ha hästen inspänd men longeringslinor är nästan lättare att hålla för den som är ovan än de långt tyngre lädertömmarna som man egentligen ”ska” använda.

När man tömkör lite mer ”avancerat” är en rejäl lädergjord med flera ringar i olika höjd (så att man kan variera inspänningen) att föredra men jag talar nu om den allra mest basala utrustning som man behöver när man börjar/ ska lära sig att tömköra.

Som träns kan man ha det huvudlag man i vanliga fall rider med, det är bara att ta av tyglarna.

Benskydd använder jag själv inte då Archie aldrig stryker sig men man kan lika gärna sätta på dom om man känner att det är ”better safe than sorry”.

Om man vill prova på det här med tömkörning räcker som sagt ovanstående mer än väl, vill man sedan ägna sig åt regelbundna tömkörningssessioner kan man för all del köpa en gjord för någon tusenlapp och tömmar av bättre kvalitet.

En del förespråkar att man har hjälm när man tömkör, själv har jag det aldrig men där får man själv ta ställning vilket som känns bäst tycker jag, samma sak med handskar.

När man börjar tömköra ska man absolut göra detta på inhängnat område, helst inom 4 väggar men i alla fall i en paddock som går att stänga till.

Om man inte vet att hästen är van vid tömkörning bör man börja med att tömköra hästen oinspänd och i skritt tills man vet att hästen är bekväm med gjorden, tömmarna och att den lyder basala kommandon (gå fram, stanna).

En del hästar kan initalt reagera ganska kraftigt på att bli ”fastlåsta” genom inspänningen och kan då börja snurra in sig i linorna, bocka, backa och göra annat icke önskvärt som inte blir så lätt att hantera om man är ovan och ensam.

Gå snett bakom hästen och ha pisken beredd (glömde att nämna detta viktiga hjälpmedel när jag tog upp vad man har för utrustning) om hästen vill stanna, backa eller gå emot dig (vanligt i början, eller i varje fall inget man ska bli chockad över om hästen gör).

Det vanligaste felet hos tömföraren är att man vill ”hjälpa till” (eller varför man nu gör det) och hamnar framför hästen.

Ett lika vanligt fel är att man trasslar in sig i linorna.

Tänk på att inte vira överblivna lin-stumpar runt armar/händer = gigantisk olycksrisk om hästen rusar iväg och du tappar kontrollen.

Lättast att börja tömköra är att följa spåret, då vet både du och hästen var ni är på väg.

När detta går bra kan du flytta dig och tömköra på en stor volt.

Försök att tänka på tömmarna som inner respektive yttertygel och pisken och rösten som dina skänklar (framåtdrivande hjälper).

Mina egna hästar har alla mycket lätt förstått tömkörningens grunder men har man en ”trög” ( i bemärkelsen inte så lättlärd) häst kan man i början be en medhjälpare att hjälpa till att driva hästen framåt med pisken om man själv tycker att det blir för mycket att hålla ordning på; både två tömmar och en pisk.

Ja, detta var en mycket kortfattad introduktion så undrar ni något så är det bara att fråga.

Och kan jag inte svara så har jag en vän som till och med gör galoppombyten på töm som vi kanske kan konsultera:-).

Skrivet

Årets märkligaste fråga- kanske ni läsare kan hjälpa till?

Detta är en unicorn!

Många frågor har jag fått via bloggen men idag får jag nog säga att den konstigaste kom?!?!?
*GARV*
Dessutom ställdes den under inlägget ”Soya skriver inlägg”, ett inlägg som Soya skrev i våras och där hon beskriver sin vardag (15 maj, bilden där är förresten min favorit men det är en helt annan historia).
Nu till frågan:
”Please, where can i buy a unicorn”.
Ja, inte f..n vet jag…rent ut sagt…men någon annan kanske vet :=)?!?!?!

Skrivet

Fråga från en läsare om rosett-jägare

Härom dagen fick jag en rolig fråga/ kommentar från en läsare som jag tänkte återge nedan tillsammans med mitt svar:

Mail från Susanne:

Hej Birgitta!

Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.

Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.

Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.

Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.

I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att ”harva runt” på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.

Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.

Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?

mvh Susanne

Mitt svar:

Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.

Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.

Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.

Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite ”mätta” på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.

Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än ”äran” och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.

Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).

För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det ”utnyttjas” av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.

Skrivet

Ordningspoliser i stallet!

Härom dagen fick jag en intressant fråga från en bloggläsare som kallar sig Agda:

”Hej Birgitta. Jag läser din blogg med stor behållning och tycker ofta att du har kloka synpunkter och idéer. Tänkte fråga om du kanske har något tips även vad gäller MITT bekymmer i stallet som jag ska försöka att beskriva lite kortfattat.

Jag är 25 år gammal och har min häst i ett större kollektivstall där vi hjälps åt med det mesta (fodringar, in och utsläpp mm).

Jag har nu en längre tid stört mig oerhört mycket på en av de andra inackorderingarna, en kvinna som är kanske dubbelt så gammal och som har en äldre promenadhäst (själv har jag en hopphäst som jag tävlar i lätta klasser med varierande framgångar).

Problemet med denna kvinna är att jag upplever det som att hon ständigt söker olika skäl till att ”hacka” på mig. Hon ifrågasätter hur jag mockar, varför jag fodrar med det foder jag gör, varför jag låter en av mina kompisar rida min häst ibland osv osv.

Jag anser att hon faktiskt inte har med att göra med något av ovanstående.

Jag har försökt att ignorera henne så gott det går men det retar mig att denna kvinna ständigt verkar vara på hugget och leta efter saker som hon kan ifrågasätta hos både mig och andra (fler har reagerat…det vet jag).

För stallsämjans skull har jag hittills försökt att svara vänligt på hennes ibland idiotiska frågor (läs: pikar) men snart är jag rädd för att jag inte kan hålla mig längre.

Har du något tips på hur man ska förhålla sig eller vad man kan säga utan att tvingas byta stallaplats därefter? Mvh Agda”

Jaa du Agda…..

Det du beskriver tror jag är ett ”universiellt stallproblem” som jag både läst om massvis av gånger och själv upplevt och varit del av.

Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie av fenomenet vill jag drista mig till att påstå att det i så gott som varje stall verkar finnas en eller flera SJÄLVUTNÄMNA ORDNINGSPOLISER (ett favorituttryck som jag myntat- mycket passande tycker jag själv he he).

För den delen finner man inte bara dessa poliser i stallet utan de är minst lika vanliga i tex arbetslivet.

I stallet tycker jag att det oftast är de personer som rider minst och/ eller sämst som orkar och har tid med att engagera sig i vad alla andra gör. Kanske är det också någon form av dåligt självförtroende vad gäller själva ridningen som gör att man i stället koncentrerar sina krafter på annat (läs: skitsnack).

Personligen har jag insett att det sällan är någon idé att försöka påverka/ förändra en ordningspolis, det man i vart fall LÄTTARE kan förändra är sin egen inställning/ förhållningssätt till dessa.

De ordningspoliser jag ”upplevt” har på många vis varit ”små” människor och uteslutande olyckliga/ otillfredsställda på ett eller flera vis.

En genuint nöjd och glad människa känner inget behov av att trycka ner andra eller att ständigt kritisera allt som den ser, det är min erfarenhet.

Sedan kan vi alla till mans ha både dåliga dagar och dåliga veckor då vi inte alltid flöjtar fram genom tillvaron men om man alltid MÅSTE klaga, alltid måste söka fel och brister då är det något som verkligen inte står rätt till med ens liv och måeende.

Jag tror att du Agda måste acceptera att denna kvinna är som hon är och helt enkelt försöka att ignorera henne så gott du kan. Visa inte att du tar åt dig av hennes elakheter- det förstärker oftast på något sjukligt sätt dessa människors vilja att komma med ännu fler påhopp. Att tysta ihjäl elakheterna hjälper oftare och förhoppningsvis söker den elaka människan andra, tacksammare offer.

Om ni är många/ flera som känner er påhoppade kan ni förvisso bestämma er för att ”prata ut” i grupp men risken är att den elaka kvinnan dels känner sig påhoppad och dels vägrar att ta till sig det ni säger. Det kan lätt bli en otrevlig pajkastning och alla kanske inte heller vågar stå för det som de tidigare sagt i förtroende.

Så tyvärr har jag ingen universal-lösning på ditt problem mer än att du ska försöka ”leva och låta leva” och stänga dina öron så gott det går. Lycka till!

Skrivet

Fråga från en läsare om tömkörning

Fråga:

Jag tänkte bara fråga dig som är lite mer erfaren vad gäller tömkörning. Jag provade tömköra min häst igår (både hennes och min första gång någonsin!) och det gick ganska bra! Enda problemet var att hon ”grävde ner sig” stundtals och nästan hade nosen i bringan. När jag såg detta försökte jag lyfta upp henne och la all energi på det men ibland när man är rakt bakom ser man ju inte var hon har sitt huvud. Vet du vad man kan göra åt det eller vad som är fel så att hon gör det? Vill ju få ut så mycket som möjligt av tömkörningen och inte bara lyfta upp huvudet!

Mitt svar:

Det du beskriver tycker jag är relativt vanligt då man tömkör (eller motsatsen- att hästen stretar emot).

Jag antar att du hade hästen inspänd och i så fall är mitt råd att INTE ha hästen inspänd öht utan bara ha tömmarna rakt genom gjorden och till bettet (så som du kan se att Archie tömkörs i videon från förra veckan). Mina hästar, som alla varit relativt ”lätta i skallen” dvs har haft lätt att gå i form eller till och med bakom hand funkar det inte att spänna in eftersom detta ännu mer inbjuder till ihop-kryllning (syns kanske inte på videon just där man ibland hade önskat att hästen var lite mer ihop men den sekvensen visar ju en häst under igångsättning utan dirketa krav på sig) .

Om du redan har provat att tömköra oinspänt men ändå upplever detta problem är mitt råd att ta uppresande tömtag samt att mana på hästen lite så att den verkligen bjuder framåt.

Nu har du ju dessutom bara provat en gång så du kanske får ge det lite tid innan allt funkar…som jag bruka säga OPTIMALT!

Skrivet

Fråga från en läsare: vilken transport ska man köpa?

På ovanstående fråga finns det, som med det mesta i livet inte ETT givet svar.

Det handlar, tycker jag, dels om tycke och smak, dels om ekonomi men även om vilken typ av häst/hästar man planerar att använda släpet till.

Sedan handlar det också om vilken typ av körkort man har och hur mycket den bil man avser att dra transporten med får dra.

Mycket att ta hänsyn till med andra ord.

Har man ”obegränsat” med pengar och kan köpa en helt ny transport har man givetvis flest valmöjligheter. Då kan man välja både modell, färg, vikt, tillbehöv osv utan att behöva leta sig fördärvad på nätet och/ eller genom att läsa olika annonser.

Om man tänker köpa begagnat är MIN erfarenhet att:

a) kvalitet lönar sig

b)transporter har OFTA ett bra andrahandsvärde (till skillnad från bilar)

Ett sätt att utvärdera olika märken och modeller är att förhöra sig via hästsidor på Internet. Då kan man ofta få många svar på vilka släp som anses som prisvärda, bra, dåliga, whatever.

Känner man folk som har transporter kan man ju också fråga om man kan få provlasta och provköra med deras transport.

Om man är väldigt händig eller känner någon annan som är det (och som är villig att hjälpa till) kan det löna sig att köpa ett billigt släp och själv fixa till det.

Ett annat tips är att man, redan innan man köper sin transport letar upp/ tar reda på någon verkstad eller dylikt som åtar sig transportreparationer. Alla bilverkstäder har inte möjlighet att fixa med transporter och man bör därför säkert veta var man kan få hjälp den dagen det skulle behövas (tyvärr fortare än man anar ibland).

Det har de senaste åren kommit en uppsjö av nya transport-märken och en hel del importeras från utlandet.

Personligen tycker jag att det känns tryggare att köpa en transport av en känt märke som har funnits i många år. Då minimerar man risken för en plötslig konkurs tex och vet att man kan få tag på/ köpa reservdelar utan större besvär.

Själv har jag haft olika märken genom åren och har väl kunnat konstatera att man för det mesta får det man betalar för. Eftersom jag alltid haft mycket lättlastade hästar som har gått in i ”vad som helst” och som har stått som statyer under resan har jag för det mesta inte prioriterat sådant som tex fronturlastning, extra breda transporter, stora fönster eller vad som nu kan tänkas underlätta färden för en häst.

Personligen har jag aldrig hört något märke som hästfolk ”varnar” för eller som de vurmar extra för, som jag nämnde i början av inlägget handlar det mycket om tycke och smak och givetvis vad man anser sig ha råd med.

Skrivet

Fråga från en läsare: när kan man börja tävla dressyr?

Om man vill ha ett OBJEKTIVT och kortfattat svar på när man kan börja tävla dressyr på sin häst så är det mycket lätt att ge detta; svaret är ”det år hästen fyller 4 år”.

Ett SUBJEKTIVARE svar är det egentligen inte går att svara på; det (tycker jag i alla fall) är upp till var och en som ryttare och/ eller hästägare att avgöra.

För ett tag sedan såg jag en 5 årig, dvs i tävlingssammanhang relativt ung, häst tävla LB dressyr. Hästen gick inte på tygeln en meter och utförde i ärlighetens namn inte ett enda moment i programmet rätt. För MIG, som tar tävlandet på hyfsat stort allvar, var det verkligen en gåta varför man låter en så outbildad häst delta i stället för att vänta tills hästen i vart fall kan gå i form men ryttaren ansåg uppenbarligen att detta inte spelade någon roll. Och som jag redan har sagt; det finns inte något rätt eller fel här; bara subjektiva synpunkter.

Olika tränare kan ha olika kriterier för när det är LÄMPLIGT att börja tävla men de facto så står det var och en fritt att anmäla sig och börja tävla när man ”känner för det”.

Om man tränar för någon, och det gör väl majoriteten som avser att någon gång tävla dressyr tycker jag att det är all idé att fråga tränaren vad han/ hon anser om ens egen och hästens ”färdighetsnivå”.

Skrivet

Fråga från läsare: hur hinner jag blogga? + ank-uppdatering

Faktiskt mer än en läsare har jag frågat mig hur jag HINNER blogga dagligen.

Tja…att hinna är verkligen inget problem då jag alltid haft otroligt lätt för att skriva och därför gör detta mycket snabbt. Att däremot HITTA PÅ ämnen att skriva om blir svårare och svårare så vi får väl se hur länge jag har något att berätta för Er.

Ibland när jag tex jobbar på crosstrainern på gymmet kan jag komma på något uppslag och för att då inte glömma det brukar jag skicka ett sms till mig själv för att bli påmind :=).

På tal om ”lätt för att skriva” kan jag ju avslöja att jag under min gymnasietid hade mycket lösa planer på att söka in på journalisthögskolan men eftersom denna utbildning bara fanns i Stockholm och Göteborg och jag var extremt ”Malmö-bunden” så blev det inget av med detta.

Härom veckan kom jag mer eller mindre av en slump kom in på Pernilla Wahlgrens blogg. Och där kan man (JAG) verkligen undra hur HON hinner blogga! Att hon har en mängd saker att skriva om råder det ju inga tvivel om men hur hon finner tiden att sitta och skriva ner allt, ta en massa foton samt även svara på en massa frågor från sina läsare….ja, det undrar i alla fall jag! Jag skulle kanske skriva och fråga henne :=)?

Över till något helt annat:

Några av er har kanske följt min väg från att irritera mig på myskankan i Yddinge som höll på att kvacka sönder mina öron till att fästa mig ganska mycket vid henne.

För någon vecka sedan fick jag veta att ankan försvunnit mer eller mindre i samband med att VI flyttade hem hästarna till ridskolan och det kändes ju lite piiiinsamt eftersom jag hade skojat om att kidnappa henne så att hon fick bo hos Archie. Ankan har funnits på gården i flera år men nu trodde stallägarna att räven tagit henne.

Igår träffade jag dock en av stallägarna och fick det glada beskedet att ankan återfunnits helskinnad i en närliggande damm (där är hon ibland).

Jag skojade och sa att till nästa år kommer jag inte att nöja mig med kravet att Archie och Birk ska ha en egen mega-gräshage som var vårt ursprungliga krav för att flytta dit hästarna över sommaren för 2 år sedan. Nu kommer jag dessutom att kräva att Ankis ska vara på plats!

Och skulle ankan verkligen bli uppäten av räven får de väl skaffa en stand-in och försöka träna upp henne så att jag inte ska märka någon skillnad. Så gjorde min man när hans dotters undulat dog då dottern bara var något år gammal. Min man gick helt enkelt och köpte en exakt likadan fågel och eftersom dottern var så liten märkte hon ingen skillnad :=).

Skrivet

Fråga från en läsare: hur ska man hinna med?

Jag har fått en intressant fråga från en ny läsare, Linda, och även om jag vet att jag har berört ämnet tidigare (fast jag är inte människa till att hitta inlägget just nu) så ordar jag åter om detta, alltid lika aktuella ämne, eftersom jag tror att inte bara Linda och jag har funderingar över hur man bäst får ”ihopa livet”.

Fråga:

Av en händelse stötte jag på din blogg och har nu en timme senare läst massor av härliga bloggsidor. Jag är själv inbiten hästmänniska och har efter fyra års uppehåll (pga barnafödande) äntligen köpt häst igen. Dock är det ständiga problemet bristande tid och svårigheten att få ihop ett 9-5 jobb med familj och tid för hästen. Hur många samt långa ridpass har du per vecka? Jag försöker rida minst 40 minuter effektiv ridning fem dagar i veckan, samt även rykta och umgås med min häst. Detta innebär en sammanlagd tid på 2,5 timmar varje riddag. Hur hinner du med? Jag behöver tips på saker som man kan spara tid på som inte påverkar rid- eller ”umgänges”tid med hästen.Hälsningar,Linda

Svar:

Ja, du Linda; du har nog vänt dig till helt rätt person med din fråga för är det något som jag själv tycker att jag är bra på så är det att vara effektiv, strukturerad och planerande. Det har jag alltid varit och det genomsyrar nästan ALLT jag gör, inte bara min hästhållning.

När jag gick i skolan hade jag en studieteknik utan dess like vilket också resulterade i klassens högsta betyg i både grundskola och gymnasium (snitt 4,9….dé du :=)).

I arbetslivet har jag alltid haft känslan av att jag hinner med mycket mer än mina arbetskamrater, även detta tror jag beror på min förmåga att organisera, prioritera och vara strukturerad.

Så man kan alltså ha stor nytta av dessa egenskaper ”överallt”, inte bara när man vill få tiden att räcka till både häst och privatliv.

Om jag börjar med att svara på din första fråga så rider jag 5 gånger i veckan (2 vilodagar utan någon som helst ”motion” mer än hagvistelse) , i undantagsfall 6 dagar i veckan.

Jag kommer troligen generellt att rida 6 dagar i veckan när Archie blir lite äldre, typ efter nyår kanske.

Mina ridpass är som dina, ca 40 minuters effektiv ridning. Om jag rider ut är passen oftast 1 timme, i undantagsfall längre.

Jag rider nästan utan undantag på morgonen innan jobbet. Eftersom stallet inte öppnar förrän ca 6.20-6.30 och jag BÖR vara på jobbet senast 8.30 (gärna tidigare) så finns det inte mycket utrymme för ”såsande”. Kan tillägga att vi har omklädningsrum och dusch i stallet och jag har alltid schampo, tvål och handduk i mitt skåp. Jobbkläder tar jag med mig nya varje dag.

Det som jag i andras ögon slarvar med för att hinna med är skritten före och efter ridpasset. Visst skrittar jag men det blir inga 10-15 minuter före och efter; det hinner jag helt enkelt inte och min häst går alltid ut i hagen nästan direkt efter ridningen så han blir ju inte stående stilla i boxen.

Något som också tar tid är hästvård och där ”slarvar” jag också. Dels är Archie otroligt renlig och dels har han täcke vinter och höst = han är sällan så smutsig att man behöver stå och rykta.

Jag borstar bara av honom snabbt innan ridpasset, kammar igenom svansen (glansspray i svansen för att hålla den o-tovig är både snyggt och tidsbesparande) och sadlar sedan på.

Att ha hästen HELKLIPPT är oerhört tidsbesparande, inte bara då man ska borsta utan även då man slipper ta bort hår från sina egna kläder och hästens schabrak, täcken mm.

Jag har stallkamrater som tar lika lång tid på sig att göra I ORDNING hästen som det tar mig att RIDA; detta är ganska bortprioriterat för min del och jag tror inte att Archie känner någon ledsnad över detta. Det är vi människor som vill att våra hästar ska ha en glänsande hårrem, hästarna själva verkar snarare tycka motsatsen om man tittar på med vilken frenesi de ibland geggar ner sig i hagen.

Det jag tror är en stor ”bov i dramat” när det gäller att hinna med vad man ska i stallet är risken att bli stående och pratande med stallkamrater.

Jag är själv en oerhört pratglad person, munnen går i ett, och hittar jag en likasinnad är det lätt att tiden bara springer iväg.

Har man bråttom kan man inte kosta på sig lyxen att småprata om oväsentligheter hur trevligt det än är. Detta får man ägna sig åt de dagar man har exta gott om tid, helgdagar tex.

Om man ”måste” prata får man se till att göra ANNAT också under tiden (borsta, sadla, whatever).

Mockning är också något man kan lära sig att rationalisera; även här ser jag stallkamrater som går igenom varje kvadratcentimeter av boxen med lupp och pincett och då tar givetvis mockningen tid därefter.

Själv mockar jag faktiskt både morgon och eftermiddag, på det viset hinner det inte bli så smutsigt och ihoprört och jag upplever att det är fräschare och enklare att göra på detta vis.

Har man möjlighet så är att skaffa en HÄSTSKÖTARE också oerhört tidsbesparande. Jag har ju 2 flickor (15 och 17 år gamla) som hjälper mig, inte i första hand för att jag inte HINNER med men för att Archie ska få det där lilla extra med borstning och rykt på kvällarna som jag kanske inte själv längre roas så mycket av och vill prioritera. För honom blir det mer en ”mys-stund”, om han blir ännu renare av flickornas rykt spelar mindre roll för både honom och mig.

FODER är också något som man kan lägga en hel del tid på eller rationalisera.

Har man trettioelva burkar och dunkar från vilka det ska pytsas/ pumpas ut pulver och vätskor som sedan ska blötläggas, blandas och fodras med så kan det ta sin lilla tid. Dessutom måste man ju lägga tid på att inhandla dessa produkter.

En del i mitt stall ger sin häst vatten från spann trots att vi har vattenkoppar med motiveringen att hästen dricker bättre ur spann. Det gör den säkert/ kanske (inte vet jag) men det tar en jäkla tid att fylla dessa vattenspannar och att ständigt rengöra dom. Så Archie, min fina tävlingshäst får fortsätta dricka ur vattenkopp medan promenadhästarna kan slurpa ur sina hinkar :=).

Något som man kanske inte spontant tänker på kan vara tidsbesparande är faktiskt att ha en uppfostrad och lydig häst. Ju mindre tid man behöver ägna åt att få hästen att stå stilla när man borstar, sadlar, tränsar, sitter upp osv osv desto fortare blir man klar och är säkert gladare som hästägare också.

Hur fort man kan ”hinna med” sin häst och ridning beror avslutningsvis inte bara på hur effektiv man själv är utan även mycket beroende på i vilket stall man står.

Har man hästen helinackorderad där kanske både mockning, in och utsläpp ingår säger det sig självt att det inte är lika tidsödande som om man står i ett kollektivstall där man själv måste åka och handla foder, portionera ut detta dagligen, hjälpas åt med diverse sysslor enligt schema osv.

Själv är jag lycklig över att idag ha en ekonomi som tillåter att jag betalar för vissa tjänster (intag från hagen tex) så att jag slipper slita ut mig i onödan.

Man hinner mer än vad man tror men samtidigt får man inte heller förlora GLÄDJEN i sin hästhållning.

Om man ALLTID jagar klockan är det lätt att glömma varför man egentligen sysslar med hästar och ridning och det vill man ju inte, eller hur?

Skrivet

Fråga från en läsare om spöhjälp vid bytesträning

En läsare av bloggen har ställt några frågor kring varför jag använder spö som hjälp vid galoppombytesträning.

Jag har försökt att svara så gott jag har kunnat: läs fråga och svar under inlägg ”Dagens träning” från den 3 juni.

Tilläggas kan också att det bakutsparkande som jag beskriver i detta inlägg har minskat drastiskt :=).
Tack och lov så sker det hela tiden förbättringar; det jag beskrev då var bytesförsök som vi inte hade ägnat oss åt på ca ½ år. Då kan man inte begära så mycket :=)!