Inlägg i kategorin Hästhälsa/ foder

Equiterapeut-besök

Måste börja med att skriva att den jag felaktigt kallade ”kiropraktor” i tidigare inlägg (S) är equiterapeut med en 2 årig heltidsutbildning från Katrineholm (läs mer på http://www.htu.nu/). Rätt ska vara rätt!

Hur som helst så gick S igenom Archie idag och det hon kunde hitta var lite spänd ländrygg, en liten låsning i vänster framknä och att höger höft var något högre än den vänstra. Detta är så klart små nyanser och inget jag själv känt eller sett mer än att Archie mer eller mindre konstant vilar höger bak när han står på stallgången (aldrig i boxen) vilket har pågått i mer än 1 års tid (vilket jag också påpekat då veterinär undersökt Archie tidigare).

Snedheten vad gäller höfterna kan också påverka det faktum att Archie haft svårare att flytta sig undan höger skänkel även om många hästar har lättare för att tex gå sidvärts åt det ena än det andra hållet. Det kan alltså bero på andra faktorer också (bara en sådan sak som hur ryttaren sitter i sadeln) men jag tycker ändå att det ska bli oerhört spännande att se om jag kommer att märka någon skillnad efter behandlingen.

Bara för att en equiterapeut hittar ”grejer” på ens häst är jag inte övertygad om att all behandling ger för ryttaren märkbar effekt. Jag tror att hästar reagerar olika precis som människor och vad gäller människosläktet VET jag att vissa känner efer långt mer än andra och ojar sig över sådant som någon annan knappt hade märkt av.

För några år sedan fick vi genom arbetet 5 gratisbehandlingar av en massör. Påd en tiden var de flesta av mina arbetskamrater äldre än jag och framför allt långt mer otränade.
Jag var övertygad om att massören skulle ”göra vågen” över min fulländade muskulatur (tänk vad man kan få för sig…..) men så var det långt ifrån.

Trots att JAG aldrig upplevde att jag hade några problem/ besvär så fann massören flera muskelknutor som då hon väl började bearbeta dom kändes en del. Och visst var det skönt att bli knådad på men jag kan inte påstå att jag egentligen märkte någon effekt eller att jag blev starkare/friskare/ whatever.

Archies behandlingen då….ja, denna bestod av laser, akupunktur och ”mekanisk massage/ knådning”.

S passade även på att ge Archie högra framben lite laserbehandling eftersom det benet fortfarande är lite svullet efter det sår han fick där för 3 veckor sedan.

Jag frågade om jag kunde göra någon form av ”egen-behandling” på Archie och där tyckte S att jag skulle inrikta mig på ”allt som stärker bakdelen”.

Ett återbesök är planerat till nästa vecka och jag är som sagt mycket förväntansfull över eventuella resultat.

Som jag nämnt i tidigare inlägg är jag skeptisk till ”självutnämnda kotknackare” med tvivelaktig eller ingen utbildning men annat som jag TROR eventuellt KAN förbättra Archies prestationer och/ eller välbefinnande och inom rimliga kostnads-gränser tycker jag helt klart är värt att prova.

Själv är jag något (hmm….) mör i kroppen efter gårdagens ”Vårrus” som jag sprang tillsammans med 10600 andra kvinnor i Malmö (5 km).

Jag sprang med en 15 år yngre och mycket vältränad kollega och kände att jag var tvungen att bevisa att 1 ½ års intensiv gym-träning hade gett önskad effekt.

Så jag RUSADE verkligen runt och släppt inte kollegan en milimeter ifrån mig, man kunde ha trott att det gällde liv och död :=). Så nu börjar det kännas i låren…den träning jag bedriver i min ensamhet är inte fullt så intensiv. Men det är kul att fortfarande kunna ge ungdomarna en match :=)!

Gårdagens kiropraktorbesök…..

…blev tyvärr framflyttat till tisdag 6 maj eftersom kiropraktorn fick förhinder. Trist eftersom det hade varit kul att höra hennes omdöme om Archie men samtidigt så sitter jag ju inte ”i sjön”. Det är inte så att jag upplever att vi har några direkta problem som MÅSTE fixas till och att jag inte kan rida under tiden och hon kommer ju om några dagar.

Annars är jag som ett barn på julafton; längtar till imorgon då vi åker till Ullared med en hel busslast (50 personer) från stallet.

Jag har sedan månader tillbaka tänkt ut en mental inköpslista på saker som inte på något vis är livsnödvändiga för varken mig eller Archie men som är roligt att shoppa när det är så billigt där.

Jag ska bland annat titta efter B- och E-vitaminer, vita och ”vanliga” ridbyxor, transportskydd, flugmössa och dito medel, regntäcke, gummiband, glansspray, schabrak mm mm.

Tyvärr är det så i Ullared att sortimentet kan variera och att vissa saker ibland tar slut men för det mesta har man tur och jag tror säkert att min kundvagn kommer att bli lika fullastad som vanligt!

Rapport om vad som inköpts kommer!

Stark = frisk

Man läser ibland om människor (inte sällan idrotts-utövare) som genom ett mirakulöst under överlevt mycket svåra sjukdomar eller skador. Det brukar i sammanhanget poängteras att det varit just personens FYSIK som varit avgörande vid tillfrisknandet, dvs att eftersom kroppen varit så vältränad/ stark så man överlevt trots att man egentligen inte ”borde” ha klarat sig.

Jag har sett många exempel inom hästvärlden på att ett djurs fysiska status har påverkat utgången av en sjukdom/ skada på ett högst väsentligt sätt.

För ca 20 år sedan drabbades vår ridskola för första (och förhoppningsvis sista) gången av A-2-influensan. Av våra då ca 70 hästar var det kanske endast 10 som inte blev det minsta påverkade. Resten var antingen måttligt eller rejält nersatta med feber och snor men det var bara för en häst som sjukdomen fick dödlig utgång.

Denna häst (Plopp) var en ca 20 år gammal shettis som hade stått på ridskolan i många år. Utan att Plopp blev obducerad är jag övertygad om att det som blev hans ”fall” var att han var förhållandevis gammal och framför allt UR KONDITION. Eftersom Plopp var så liten och vår ridskoleverksamhet på den tiden inte omfattade särskilda ponnylektioner var det få barn som ville/ kunde rida honom. Detta fick till följd att han inte hade samma kondition som de andra hästarna = inte klarade av att bli så sjuk.

Jag har också gjort jämförelser mellan då tex Heron, i superkondition och ”vuxen” blev förkyld samtidigt som en 5 åring som inte hade någon speciell kondition.Heron var jätteförkyld och höll i princip på att hosta ut lungorna i en knapp vecka, den andra hästen återhämtade sig inte på flera månader.

Samma sak var det då Décima, 3 år blev jätteförkyld (läs mer om detta i separat inlägg). Hon själv snorade så det rann längst boxväggarna i 2 månader, hennes ca 15 år gamle boxgranne som hon även gick i hagen med var inte det minsta påverkad men en häst som också var ung (5 år) och stod i närheten blev smittad.

När Archie fick sin hovskada förra sommaren fick han samtidigt någon infektion som gjorde att han snorade, hans ena ben svullnade upp och han fick plötsligt mugg på 2 ben.

Vad lär man sig att detta?Ja, dels att unga individer lättare drabbas av diverse infektioner/ virus osv och dels att allmäntillståndet (konditionen) spelar roll.Åt hästens ålder kan vi inte göra så mycket (tyvärr), den är som den är men konditionen KAN vi påverka och bör också göra det; om inte annat för att få/ behålla friska och hållbara hästar!

Häst-bantning!

Jag är av den bestämda uppfattningen att MAT hör till ett av livets glädjeämnen och mina hästar har samtliga delat min åsikt.

Av samma anledning anser jag att något oftast är ”fel” om en häst inte vill äta, i alla fall om man ska generalisera. Mina egna hästar har aldrig någonsin matvägrat utan orsak och även vid tillfällen då de varit sjuka av olika anledningar har de oftast mumsat i sig med oförändrad aptit.Att vilja äta är ett SUNDHETSTECKEN och jag skulle bli mycket orolig om min häst helt plötsligt och till synes utan orsak började matvägra.

Även om jag daltar, pjoskar och pratar bebis-språk med Archie anser jag innerst inne inte att man bör förmänskliga hästar och deras beteende men i vissa avseenden tror jag faktiskt att de känner precis som vi, i alla fall när det kommer till ett så basalt behov som mat.

Hur är och känner vi människor oss när vi bantar/ är hungriga? Ja, dom flesta av oss blir griniga, lättirriterade och utan ork. Vi tänker bara på mat! Jag tror faktiskt att samma sak gäller hästar!

Av denna anledning är jag kraftig motståndare till när hästägare försöker banta sina hästar genom att dra ner på stråfodret till ett minimum (dvs under 6 kilo för ett normalstort halvblod) och jag tror dessutom oftast inte att det är DET som är lösningen för en häst med en stor mage.Och om en stor mage alltid var ett tecken på ”övergödning” borde ju rimligtvis alla de barn med uppsvällda magar som man ser på bilder från U-länderna vara proppmätta men det vet ju att så verkligen inte är fallet.

Jag har själv sett ett ypperligt exempel på en häst som i åratal hållits på en sträng diet (max 6 kg hö/ dag) men som trots det har en så stor mage att man kan tro att hästen är dräktig. Kanske skulle ryttaren snarare prova att rida mer än 20 minuter per dag för att få bort magen? DET tror jag hade hjälpt!

Framför allt i stall med begränsad tillgång på hagvistelse bör man vara extra generös med stråfoder så att hästen kan hållas sysselsatt med att i vart fall äta. Archie har tex fri tillgång på stråfoder och han rullar verkligen inte fram för det!

Ska man banta en häst bör man i absolut första hand dra ner på kraftfodret eller till och med ta bort det. Först när hästen inte får något kraftfoder, motioneras normalt men ändå går upp i vikt/ är jättetjock bör man dra ner på stråfodret.

Det jag sett hos många hästar på en sträng diet är att de är så otroligt sura. En del tigger också väldigt mycket och man kan knappt gå förbi med något ätbart utan att bli attackerad! Jättetråkigt (och farligt ibland)!

Mina egna hästar har förvisso alltid varit glada för att äta men man har aldrig haft känslan av att de skulle DÖDA för ett halmstrå utan de kan lugnt stå och invänta sin mat, förmodligen för att de på något sätt ”vet” att de tids nog kommer att bli mätta.

Jag har också i vissa fall märkt att uthungrade hästar är mer benägna att äta foder som egentligen är otjänligt av en eller annan anledning.Vid något tillfälle hade vi kortvariga problem med rått-spillning i havren. Archie tog en tugga av havren och gick sedan därifrån medan en annan häst som tillhör det bantande släktet kastade sig över fodret utan en sekunds tvekan!

Har man hagar där det växer giftiga växter kan detta sjukliga ha-begär få minst sagt tråkiga konsekvenser, likaså om hästen i sin iver att äta ALLT från marken även får i sig en massa sand och grus som kan skapa sandkolik vilket i värsta fall kan leda till en buköppning.

Tillbakablickar: Décima blir buköppnad

I förra veckan läste jag en intressant diskussion på Internet (http://www.bukefalos.com/) som handlade om huruvida man som hästägare skulle samtycka till att ens häst blev buköppnad om veterinären ansåg att detta behövdes.

Många som deltog i diskussionen ansåg att en buköppning är ett så pass ”drastiskt” (och icke att förglömma KOSTSAMT) ingrepp att de hade avstått.

Detta fick mig att tänka tillbaka på min egen hittills enda och förhoppningsvis första och sista erfarenhet vad gäller buköppningar:

Ett av mina bekymmer under de år jag ägde Décima var hennes känsliga mage.Av någon för mig fortfarande okänd anledning fick hon relativt ofta känningar av kolik.

Vanligen då Décima fick ont i magen började hon med att skrapa i boxen. Om man då tog ut och gick med henne var hon till synes oberörd, kunde stanna och beta tex men så fort hon fick gå in i boxen fortsatte skrapandet och hon la sig ofta också ner.Det som hjälpte var att longera henne intensivt under en kortare eller längre period och efter att hon hade lyckats krysta ut en eller flera bajshögar mådde hon ofta utmärkt tills nästa gång det var dags igen. Ibland gick det nästan år mellan anfallen men det kunde lika gärna handla om månader.

Sista gången Décima hade kolik i min ägo var också den värsta gången.

Jag kom som vanligt till stallet klockan 06.00 en lördag i början av oktober och vandrade ner med Décima till hennes hage som var den som var belägen längst bort från stallet. Vi har inte våra hagar i anslutning till stallbyggnaden utan måste gå några minuter för att nå de olika hagarna och till Décimas hage tar det ca 7 minuter att gå.

Under vår promenad märkte jag ingenting och jag gick som vanligt in i hagen för att hälla över Décimas kraftfoder i den tunna som fanns i hagen för detta ändamål.Vanligtvis följde Décima mig som en hund; jag brukade släppa lös henne redan utanför hagen och hon gick alltid direkt bort till tunnan för att äta.Denna gången gick Décima åt rakt motsatt håll i hagen och bara denna rörelse fick mig att sekundsnabbt ana att något var fel.

Och nog var det fel alltid! Décima hann inte mer än gå in i hagen förrän hon visade att hon ville lägga sig ner.Jag slet snabbt ut henne ur hagen och hon försökte åter att lägga sig ner och då förstod jag instinktivt att jag nog denna gången inte skulle kunna bota koliken med lite longering.Jag ringde till Helsingborgs djursjukhus medan jag vandrade tillbaka till stallet och de sa att de var beredda på att jag kom.

Väl i stallet kopplade jag släpet i raketfart, lastade in Décima och gasade iväg. Jag har nog aldrig varit så rädd under en bilfärd! Décima, som i vanliga fall knappt märktes då hon åkte transport höll på att sparka itu släpet, så kändes det i alla fall!Jag försökte köra så fort jag vågade samtidigt som jag tänkte förvirrade tankar kring att Décima kanske skulle lyckas slå sig ut ur transporten under färden eller kanske bara ramla ihop och dö innan jag hann fram.

När jag nådde djursjukhuset sparkade Décima fortfarande som en galning och jag hann knappt få ut henne ur transporten förrän hon mer eller mindre av sig själv rusade in i stallet, in i en box och la sig ner.

En veterinär kom och vi hade världens problem med att över huvudtaget kunna undersöka Décima som bara ville lägga sig. Vi kämpade med att hålla henne på benen och var genomsvettiga av ansträngning.Veterinären konstatarade snabbt att en buköppning var nödvändig och jag fick skriva på alla erfoderliga blanketter innan Décima rullades iväg för operation. Jag blev ombedd att åka hem och man sa att man skulle ringa när operationen var färdig.

Jag åkte tillbaka till stallet, mockade och försökte sysselsätta mig för att skingra tankarna men det var stört omöjligt. Jag kunde inte tåla mig utan åkte tillbaka till Helsingborg utan att ha hört något därifrån.Efter mer än 5 timmar på operationsbordet fick jag äntligen beskedet att allt hade gått bra och att Décima nu hade vaknat upp ur narkosen. Man hade hittat en grovtarmsomvridning men nu verkade allting bra och man kunde bara hoppas att tarmarna skulle komma igång som de skulle.

Décima stannade på djursjukhuset i 6 dagar och eftersom läkningen av såret under magen gick planenligt fick hon åka hem med ordinationen skritt för hand i 30 minuter, 2 gånger om dagen i 8 veckor.Jag skulle ljuga om jag sa att veckorna gick snabbt. Tvärtom sniglade sig dagarna fram och jag tröttnade mycket snabbt på att släpa på en Décima som uttråkat drog benen efter sig när vi var ute och gick. Tack och lov kom jag relativt snabbt på att jag ju kunde tömköra i stället för att leda och genast blev våra ”pass” roligare och tiden gick snabbare. Efter de 8 veckorna kom jag snabbt igång med ridningen igen och jag tror att våra tömkörningspass gjorde stor nytta vad gällde att bibehålla Décimas kondition, lydnad och lösgjordhet.

Det meterlånga ärret under magen läkte oerhört snabbt och man kunde till slut knappt se det.
Någon förklaring till tarmomvridningen fick jag heller aldrig och tack och lov fick Décima inga fler mag-känningar under tiden jag ägde henne.

Jag är i efterhand oerhört glad och tacksam över flera faktorer som jag tror räddade Décimas liv:

– att jag hade tillgång till egen bil och släp så att jag kunde köra iväg inom loppet av en halvtimme.
– att jag hade en lättlastad häst.
– att jag hade en försäkring som gjorde att min del av den totala veterinärkostnaden på ca 60.000:– uppgick till endast 2000:– (självrisken). Jag måste vara helt ärlig och säga att det inte hade varit självklart för mig att ur egen ficka bekosta en så pass dyr operation där utgången dessutom inte alltid är given (läs: lyckad).
– att jag hade hästen uppstallad relativt nära ett djursjukhus som har möjlighet att utföra denna typ av operation.
– att jag litade på min magkänsla och körde iväg direkt trots att jag många gånger tidigare lyckats häva kolikanfallen utan att ens tillkalla veterinär.
– att jag över huvud taget hann se att Décima var dålig innan jag gick ut ur hagen. Det var beck-mörkt ute och inga andra hästar skulle släppas ut de närmaste 2 timmarna i alla fall. Tänk om Décima hade hunnit dö i hagen innan någon upptäckte henne!!!!

Ja, ibland måste man ha tur…och det hade vi onekligen den gången!

Hos tandläkaren!

I förra veckan var Archie hos tandläkaren.

På bilden ovan har han precis fått den dos Domosedan man brukar ge shettisar :=) men han är mycket ”lättdrogad” som synes.

Första gången vi var hos tandläkaren fick han normal dos och då trodde jag inte att jag skulle kunna få hem honom på flera timmar. Vi var flera personer som drog och slet i honom för att försöka få ut honom från kliniken men Archies ben bara spretade mer och mer åt alla håll utan att han flyttade sig en meter. Dessutom rann svetten i strida strömmar trots att det var höst och ganska kallt. Så numera förvarnar jag alltid om att hålla nere på det lugnande medlet :=).

Den tandläkare jag anlitar sedan flera år tillbaka heter Torbjörn Lundström och har en egen klinik i Norrköpingstrakten men kommer till Bollerups veterinärklinik några gånger varje år.
Jag har mycket stort förtroende för Torbjörn som från början är utbildad ”människo-tandläkare” men som har behandlat olika djurslags tänder i många år.

Den klinik som Torbjörn driver har en egen hemsida:

www.djurtandvardskliniken.se

och där finns också ett diskussionsforum dit man kan maila ”tandfrågor” och få svar från kliniken. En utmärkt och kostnadsfri service!

Efter att ha sett Torbjörn i arbete skulle jag aldrig kunna tänka mig att låta en veterinär stoppa in en munrulle i hästens mun för att sedan ”köra runt” lite med en jätterasp på måfå, för det är så jag har upplevt de flesta tandraspningar innan jag kom i kontakt med Torbjörn.

Torbjörn sederar hästarna rejält till att börja med så att man verkligen kan undersöka munhålan minutiöst och sedan använder han en stark belysning och små fina redskap vilket för mig känns mer noggrannt än att använda en rasp som är tre gånger så stor som hästens mun.

Ett besök hos/ av Torbjörn kostar oftast både två coh tre gånger så mycket som en ”traditionell” tandraspning på klinik/ av veterinär men för mig är det väl investerade pengar.

Tandvård för hästar har länge varit ett eftersatt område och jag har flera gånger läst om att hästar som undersökts slumpmässigt i många, många fall haft olika skador och sår i munhålan som ryttaren/ ägaren varit helt omedveten om.

För mig är hästens tand- och munhålehälsa av stor vikt och eftersom jag haft en häst med enorma munproblem (Décima) så är jag kanske mer medveten om detta än den genomsnittliga hästägaren.

Ohalt?

Även idag har jag studerat Archie med Argus-ögon och jag tycker att han VERKAR ohalt. Skriver ”verkar” för jag litar inte till 100 % på mitt omdöme.
Det har tyvärr hänt förut att jag har tyckt att tex Décima har sett ohalt ut men då en veterinär har kollat henne så har hon INTE varit det.

Jag longerade OCH red 10 minuter i morse utan att varken se eller känna något och tog även ut Archie på en 5 minuters longerings-tur i eftermiddags med samma resultat.

Så nu kan jag inte mer än hålla tummarna!

Halt!

Alltid då någon ringer från stallet upplever jag några skräckfyllda sekunder under vilka jag hinner tänka ”vad är det nu som har hänt” innan uppringaren framför sitt, ofta banala, ärende.

Denna rädsla härstammar från tiden då jag ägde Décima som under de 8 åren jag ägde henne fick kolikanfall fler gånger än jag vill räkna.
Jag kunde bli uppringd på dygnets alla timmar, en gång ringde till och med nattvaken från stallet och meddelade att hästen verkade dålig.
Dessa koliker och telefonsamtalen som föregick mina illfartskörningar till stallet har verkligen satt sina spår.

Igår vid lunchtid fick jag ett samtal från stallchefen Irene som tillika är den som varje vardag tar in Birk och Archie från hagen.

”Archie är halt” sa Irene och jag hann tänka ”hoppas att hon säger att hon skojar” fast jag innerst inne förstod att Irene aldrig skulle utsätta mig för ett så osmakligt skämt.

Enligt Irene tyckte hon att Archie skrittade kontigt på väg hem från hagen och när hon sprang med honom var han halt. Irene kunde inte se något anmärkningsvärt mer än att Archie var ganska smutsig på det ena benet.

När jag kom till stallet på eftermiddagen tog jag genast ut Archie och longerade honom och jag kunde då se en tydlig hälta. Däremot tyckte jag att han skrittade helt ok och jag kunde inte hitta varken värme, svullnader eller sår någonstans på benen.

I morse, vid ny longeringskontroll tyckte jag att Archie rörde sig stelt i ena varvet (vänster) men helt ok i det andra varvet och i eftermiddags såg jag inte längre någon stelhet eller orenhet.

Jag vågar dock inte andas ut på långa vägar för dels så var Archie ganska uppspelt vid mina korta longerings-sessioner och dels så kan han ha vrickat sig och behöva vila i några veckor även om han är till synes ohalt.

Jag får kolla honom igen imorgon och fortsätta att ha ångest under tiden!

Så klart funderar jag på vad som kan ha utlöst hältan och som jag ser det tror jag på 1 av 2 alternativ:

1. Archie har vrickat/ sträckt sig/ trampat fel på det mycket knöliga och frusna underlaget.

2. Birk har sparkat honom.

Oavsett vilken så går det inte att ångra sig och tänka ”varför släppte jag ut honom när det var så fruset i marken” eller ”varför släpper jag ut honom med Birk” för det kommer alltid att vara fruset i marken i några/ många veckor varje vinter och han har nu gått med Birk i nästan 1 år och de verkar trivas ypperligt tillsammans.

Nej, hagrelaterade skador är omöjliga att helt skydda sig ifrån men så klart inte desto mindre trista när de händer.

Håll tummarna för Archie och för att han förblir ohalt och oskadad!

Broddar!

I år har jag (eller hovslagaren rättare sagt) för första gången satt på små broddar som inte går att skruva ur.

Hittills har vi inte haft någon störe nytta av dom eftersom det mest varit lervälling ute men jag vet hur det är:

Har man inga broddar blir det isgata i veckor men sätter man på dom slipper man förhoppningsvis is och snö.

Även Birk har likadana broddar och vi hoppas att gossarna inte ska testa sina broddar på varandra.

Vi gör ett försök!

Veterinären kom och undersökte Archie igen i onsdags och tyckte att gossen såg fin och ohalt ut.
Ordinationen var att ta bort traktsidokapporna på den ringsko Archie haft på sitt skadade ben och se om han förblir ohalt även utan det stöd som sidokapporna givit.

2 dagars ridning har fortfarande inte utlöst någon hälta så vi gör ett försök att starta i kvalet till 4 års championatet i Stävie imorgon.

Sedan veterinärbesöket den 23 augusti har Archie ridits så smått varje dag eftersom röntgen då inte visade på någon förändring av hovbenet samt då han hade hunnit bli ohalt.