Inlägg i kategorin Hästhälsa/ foder

Fysioterapeut-besök

Igår hade jag alltså besök av HC, som enligt egen uppgift är utbildad sjukgymnast på människor men arbetar sedan 12-13 år tillbaka enbart med hästar. Jag frågade hur han titulerade sig och fick svaret ”fysioterapeut”.

HC undrade ”varför han var där” och även om ”alla” säger att man inte ska ”avslöja” något i förväg så tycker jag att det känns oärligt att säga att man vill ha typ en ”allmän genomgång av hästen, bla bla” utan jag sa som det var, dvs att jag länge har funderat över varför Archie

a) extremt ofta står och vilar höger bak på stallgången

b) har mycket svårare att flytta sig undan höger skänkel åt vänster än undan vänster skänkel åt höger.

HC gick igenom Archie från nacke och käkar till svansrot och fann muskelspänningar på baksidan av låret och ländryggen på höger sida.

HC tyckte att min beskrivning av det som jag uppfattar som ett problem stämde väl överens med det han fann förutom att han tycker att Archie borde ha svårare att samla sig i höger galopp än i vänster och så är det inte. Tvärtom har högergaloppen alltid varit extremt ”lättsamlad”.

Det enda som JAG funnit lite märkligt är att Archie vid tömkörning ”ligger” mer inåt i högergaloppen än i vänstergaloppen, detta upplever jag inte vid ridning eller longering.

Hur som helst så bankade HC på Archies mjukdelar med en gummiklubba för att få igång muskerna igen och använde även någon lite apparat som skulle stimulera musklerna (de, musklerna alltså, började ”hoppa” efter en stunds behandling med denna apparat som i andra änden hade två plattor som HC satte på Archies muskler).

Jag frågade HC om en häst verkligen kan gå omkring med så spända muskeltrådar i över 1 år och det sa han att det var mycket möjligt. Sedan är det ju inte så att Archie har några jättesmärtor av detta eller har musklat sig synbart ojämnt.

Rekommendation efter denna behandling är att Archie ska ”jogga” i 2 dagar och sedan ska arbetet trappas upp. Jag ska rida på ordentligt under 14 dagar för att verkligen se om jag känner någon markant skillnad.

HC ska titta på Archie igen om 14 dagar och då behandla honom igen.

Om jag inte märker en markant förbättring efter dessa 2 behandlingar menar HC att han inte kan hjälpa oss utan då är det något veterinärt som bör utredas.

Så i bästa fall kommer jag att få en häst som inte har så svårt för sidvärtsförflyttning framöver och i värsta fall har jag förlorat 2 x 700 kronor, en petitess i detta sammanhang faktiskt.

Har funderat över Archies ”svårigheter” som ju inte märks som någon allmän ovillighet utan vid väldigt specifika rörelser som tex skänkelvikning.

Själv har jag nämligen sedan flera månader tillbaka JÄTTEONT kring vänster armbåge men smärtan uppkommer bara vid ett enda tillfälle och det är när jag står och borstar högst upp på högra sidan av korset på Archie. Vid inget annat tillfälle känner jag ens den minsta smärta och jag kan inte heller klämma fram exakt VAR det gör ont. Men så fort jag grabbar en mankborste och höjer armen mot korset så känns det hur mycket som helst.

Så det måste ju kunna vara likadant för hästar. Att de bara har ont/ känner obehag/ har svårigheter med en eller enstaka rörelser?

Ni får förresten ursäkta mina usla förklaringar, HC berättade mycket mer som jag inte kan återge exakt och använde termer som jag inte ens minns (namn på musklerna tex).

Vågar man fodra med äpplen?

Jag har förstått att vissa hästägare är väldigt rädda för att fodra med äpplen och vissa går så långt att de ALDRIG ger hästen denna frukt trots att de kanske har dignande äppelträd hemma i trädgården.

Det man är rädd för är att hästen ska få ont i magen av äpplena och hellre än att ta denna risk avstår man alltså helt.

Personligen har jag fodrat alla mina hästar med äpplen, ibland med väldigt många (minst 10-15 stycken) per dag och aldrig märkt att hästarna haft något obehag av detta.

Vad jag tror man måste titta på snarare än mängden äpplen är hur dessa ser ut och vad det är för sorts äpplen.Att ge kart (omogna äpplen) är säkert inte alls bra, framför allt om det handlar om en väldligt sur äppelsort.

Ju mindre sura äpplen desto fler kan man ge, det är min erfarenhet i alla fall.

Och om man inte har en aldeles uthungrad häst som äter i princip vad som helst så brukar hästen själv känna efter hur mycket äpplen den vill äta. Så har i alla fall mina hästar gjort.

Heron, som varit den häst jag fodrat mest generöst med äpplen, gick ibland ifrån krubban trots att inte alla äpplena var uppätna. När han sedan blev sugen igen åt han upp resten.

Eftersom de äpplen jag har nu (ett äppelträd i trädgården som utan överdrift har gett en miljon äpplen varje år sedan vi flyttade hit) är ganska sura får Archie inga större mängder utan får nöja sig med 6-8 äpplen/ dag uppdelade på 2 mål. Han är inte så förtjust i äpplen och kan mycket väl lämna dom för annat godare foder för att återkomma lite senare.

Eftersom vi även har fått päron i år fodrar jag även med denna frukt vilket verkar ännu mer uppskattat än äpplena, kanske för att päronen inte är sura.

Muskler!

Jag har haft så mycket annat att skriva om och kommentera den senaste tiden att jag inte hunnit rapportera om equiterapeutens besök hos Archie och mig i förra veckan.

S kollade ju Archie för en månad sedan och tyckte att han verkade må bra men hon ville kolla upp honom igen för att se så att han höll sig fortsatt fräsch.

Och det har han gjort så nu blir det inga fler laser/akupunktur-behandlingar annat än om jag skulle tycka att det verkar behövas.

I ärlighetens namn märker jag ingen som helst skillnad på Archie från innan första behandlingen och nu så den spändhet han hade i vissa områden kan inte ha varit särskilt omfattande eller bevärande för honom (och det sa ju S också).

Hur som helst är det skönt att ha en muskulärt välfungerande häst och jag ser inte uppkollningarna som bortkastade utan som ett steg i att bibehålla en sund och glad häst.

Och om inte annat så fick mig equiterapeutens genomgång av Archie att fokusera lite mer på att stärka hans rygg och bakparti genom klättring, chambon-longering och ridning i lång och låg form i början av ridpassen.

Och nu börjar skillnaden märkas markant! Archie har fått en riktig ”ås” utmed ryggen och ser helt klart mer ”krampig” ut. Jättekul att se resultat!

Avmaskning

Härom dagen skickade jag en lite ovanligare form av brev; ett bajsbrev :=)!

Skickade alltså lite av Archies och Birks bajs (dvs ett TRÄCKPROV om man ska använda den korrekta terminologin) för att kolla deras mask-status.

Vid förra kollen; strax efter hemkomsten från Yddinge där gossarna gick i en egen hage visade proverna att Birk var maskfri och Archie hade mycket liten maskförekomst. Birk slapp avmaskingen medan Archie fick en spruta, mest för säkerhets skull.
Denna gången var både gossarna maskfria vilket var en lättnad trots att jag nästan hade förväntat mig det.

I vårt stall finns det fortfarande hästägare som regelmässigt avmaskar sina hästar utan att ha en aning om det behövs eller inte.

Det mest ”komiska” (?) är de som avmaskar sina hästar trots att de (hästarna) inte gått på bete (eller i gräshage) på många, många år.
Jag undrar hur dessa hästägare tror att hästar blir maskangripna egentligen? Luftburen smitta :=)?

Man kan ju bara hoppas att det blir ett slut på denna slentrianmässiga avmaskning i och med att alla avmaskningsmedel numera har blivit receptbelagda. Då är det kanske inte lika lockande att trycka i hästen maskmedel ”just in case” om man först måste göra sig omaket att ringa/ kontakta en veterinär för att få ett recept.

Genom mina internetkontakter har jag möjlighet att få gjort träckprov till en långt billigare kostnad än om jag tex skulle lämna in ett prov på vår ATG-klinik och jag tycker att detta är bra sätt att slippa trycka i hästen GIFT (som ju avmaskningsmedel faktiskt är- hur skulle det annars ta död på maskarna) om det inte behövs.

Om någon är intresserad av att få snabbt och billigt träckprovssvar så kan ni maila till: madick@madick.se .Jag kan också förmedla kontakt vid behov, maila mig i så fall!

Tillbakablickar: Heron får ett hål i halsen!

Som hästägare får man alltid sin beskärda del av skador, hältor, olyckshändelser mm. Vissa hästar är riktiga ”olycksfåglar” medan andra framlever sina dagar relativt skadefritt och utan större bekymmer för sina ägare.

Jag kan inte påstå att jag hade någon större otur med Heron förrän han fick sina hovledsinflammationer men visst drabbades även jag, eller snarare Heron, av en del tråkigheter som vi gärna hade varit utan.

Ett av de sista åren jag hade Heron fick han som vanligt den årliga influsensavaccinationen fast denna gången som någon form av kombinationsvaccin med även stelkramp.Det blev en vaccinering som jag sent kommer att glömma!

Heron vaccinerades alltså på vår ATG-klinik och det var inget konstigt med det; allt gick som det skulle. Min planering var att Heron skulle ha en kortare viloperiod och då passade det bra att ta vaccineringen samtidigt.

Redan dagen därpå, då jag kände på Herons hals tyckte jag att den kändes betydligt mer muskulös än tidigare. Eftersom jag är en person som kan tänka de mest tokiga tankar minns jag att jag refleketerade över den svällande halsen på följande sätt:”Hmmm….”dom” säger att hästar ofta musklar på sig lite MEDAN de vilar men det här var ju verkligen en snabb förbättring”.

Den så kallade förbättringen visade sig redan kort därpå vara en reaktion på vaccinet och den lite allmänt ”kraftigare” halsen utvecklade en grapefrukt-stor svullnad som satt ungefär mitt på den vänstra sidan av halsen.

Svullnaden var som sagt enorm men Heron verkade inte sååå besvärad. Förvisso kunde han efter ett tag inte böja huvudet åt vänster (bölden tog emot), men han åt som vanligt och verkade inte allmänpåverkad. Jag kunde tom rida, i alla fall på raka spår….

När svullnaden hade hållit i sig i kanske 1 vecka bad jag en veterinär som kom till stallet att titta på den.”Ja, är det inte bättre om 1 VECKA får vi kanske göra något åt den” var det lugnande (hmmm…) svaret jag fick.

Nästa dag skulle jag egentligen ta in Heron och hans dåvarande flickvän Arina från hagen vid 16.30, dvs efter att jag slutat jobba.Av någon anledning slutade jag tidigare den dagen och jag var i stallet vid kanske 15.00-tiden. Jag bestämde mig för att ta in hästarna lite tidigare (mycket olikt mig) och det var med facit i hand en otrolig tur!

När jag kom ner till hagen och skulle ta hem hästarna anade jag oråd direkt. Heron såg konstig ut i blicken, helt ”världsfrånvänd” och jag tyckte inte att jag fick någon kontakt med honom.Då vi började gå hem gick han väldigt konstigt; långsamt och liksom raglande och min första tanke var att Arina (världens snällaste häst) hade sparkat honom.Jag lyckades genom enorma kraftansträngningar få Heron att trava och såg då att han inte var halt men borsett från det så kunde han knappt gå?!?!?

Så fort jag kom in i stallet så rusade jag upp på kontoret och ringde ATG-kliniken. Tack och lov återstod typ ½ timme innan de skulle stänga för veckan, detta var (givetvis!!!) en fredag.Efter en kortare diskussion om varför jag ringde NU, dvs precis inför stängning (och då jag förklarade att det var NU jag hade upptäckt att min häst verkade näst intill medvetslös) fick jag lov att komma.

Jag mer eller mindre BAR Heron till kliniken, så kändes det i alla fall. Den vanligtvis ca 5 minuter långa promenaden kändes som en evighet men till slut kom vi fram och blev mottagna direkt.

Veterinären misstänkte genast att det var Herons böld som var orsaken till hans tillstånd och hon tog en kanyl och körde in den rakt i bölden!Jag, som var överygad om att hon skulle få ut hur mycket var som helst, blev mycket förvånad då ingenting hände då kanylen borrade sig in i halsen.

Om jag blev förvånad över detta var det ingenting mot vad jag blev då hon i stället tog en liten SKALPELL och gjorde ett snitt över bölden!

DECILITER-VIS med var SPRUTADE likt en vulkan ut från bölden och över veterinärens vita rock, detta trots att hon, som var förberedd, hoppat åt sidan.Jag bara gapade och tänkte om och om igen ”INGEN kommer att tro mig då jag berättar det här. Varför har jag ingen videokamera????”.

Efter ett tag slutade varet att spruta men då veterinären tryckte lite på bölden kom nya kaskader.Lukten som fyllde rummet var obeskrivlig, en sötsur, uräcklig doft som jag aldrig mer vill känna.

När bölden var tömd fick jag ordinationen att ”hålla såret rent” och jag fick också någon salva som jag skulle smörja på under såret så att inte kommande var skulle fräta på huden.

Att ”hålla såret rent” visade sig betyda att jag skulle köra in mitt pekfinger (!!!!!) i det hål som veterinären gjort med skalpellen och ”köra runt” så att såret inte växte ihop för snabbt.Jag trodde inte mina öron då jag fick höra detta och trodde aldrig att jag skulle kunna utföra denna form av utrensning men tydligen klarar man mer än man tror.

Redan då vi lämnade kliniken var Heron mycket bättre och dagen därpå var han åter sig själv. Jag fick av en sjuksköterska i stallet veta att i alla fall hennes teori var att han troligen varit mycket nära en blodförgiftning som kanske hade kunnat kosta honom livet!

Bölden varade i flera dagar och jag skulle alltså rengöra ”hålet”. Så klart fanns inga frivilliga i stallet som ville åta sig denna uppgift, däremot var det många som med skräckblandad förtjusning ville TITTA PÅ när jag skulle ägna mig åt pekfingervalsen. Att köra in mitt finger i varmt hästkött är nog något av det äckligaste jag gjort och jag fick samla mod i en evighet innan jag ens lyckades GÖRA det. Men nöden har som sagt ingen lag och efter några dagar så var jag mer eller mindre härdad.Varet som kom ur hålet luktade som jag tidigare nämnt otroligt äckligt och det liksom frätte in i ens hud så att det kändes som att hela jag stank var till slut. Man blev inte av med lukten!

När Heron gick i hagen var jag tvungen att lurpassa utanför. Så fort han hade rullat sig fick jag rusa in med sterilt vatten och tvätta rent hålet för då hade givetvis både jord och annat åkt in.

Heron hade alltid tidigare haft gott läk-kött och inte heller denna gången blev jag besviken.Inom loppet av 2 veckor hade hålet läkt igen fullständigt och efter kanske 1-2 månader kunde man knappt ANA att han hade haft ett hål i sin hals. Det tråd-tunna ärr som blev minnet av händelsen doldes snart av pälsen som växte ut och kvar fanns alltså bara ärret och en lite speciell historia att berätta på bloggen!

Equiterapeut-besök

Måste börja med att skriva att den jag felaktigt kallade ”kiropraktor” i tidigare inlägg (S) är equiterapeut med en 2 årig heltidsutbildning från Katrineholm (läs mer på http://www.htu.nu/). Rätt ska vara rätt!

Hur som helst så gick S igenom Archie idag och det hon kunde hitta var lite spänd ländrygg, en liten låsning i vänster framknä och att höger höft var något högre än den vänstra. Detta är så klart små nyanser och inget jag själv känt eller sett mer än att Archie mer eller mindre konstant vilar höger bak när han står på stallgången (aldrig i boxen) vilket har pågått i mer än 1 års tid (vilket jag också påpekat då veterinär undersökt Archie tidigare).

Snedheten vad gäller höfterna kan också påverka det faktum att Archie haft svårare att flytta sig undan höger skänkel även om många hästar har lättare för att tex gå sidvärts åt det ena än det andra hållet. Det kan alltså bero på andra faktorer också (bara en sådan sak som hur ryttaren sitter i sadeln) men jag tycker ändå att det ska bli oerhört spännande att se om jag kommer att märka någon skillnad efter behandlingen.

Bara för att en equiterapeut hittar ”grejer” på ens häst är jag inte övertygad om att all behandling ger för ryttaren märkbar effekt. Jag tror att hästar reagerar olika precis som människor och vad gäller människosläktet VET jag att vissa känner efer långt mer än andra och ojar sig över sådant som någon annan knappt hade märkt av.

För några år sedan fick vi genom arbetet 5 gratisbehandlingar av en massör. Påd en tiden var de flesta av mina arbetskamrater äldre än jag och framför allt långt mer otränade.
Jag var övertygad om att massören skulle ”göra vågen” över min fulländade muskulatur (tänk vad man kan få för sig…..) men så var det långt ifrån.

Trots att JAG aldrig upplevde att jag hade några problem/ besvär så fann massören flera muskelknutor som då hon väl började bearbeta dom kändes en del. Och visst var det skönt att bli knådad på men jag kan inte påstå att jag egentligen märkte någon effekt eller att jag blev starkare/friskare/ whatever.

Archies behandlingen då….ja, denna bestod av laser, akupunktur och ”mekanisk massage/ knådning”.

S passade även på att ge Archie högra framben lite laserbehandling eftersom det benet fortfarande är lite svullet efter det sår han fick där för 3 veckor sedan.

Jag frågade om jag kunde göra någon form av ”egen-behandling” på Archie och där tyckte S att jag skulle inrikta mig på ”allt som stärker bakdelen”.

Ett återbesök är planerat till nästa vecka och jag är som sagt mycket förväntansfull över eventuella resultat.

Som jag nämnt i tidigare inlägg är jag skeptisk till ”självutnämnda kotknackare” med tvivelaktig eller ingen utbildning men annat som jag TROR eventuellt KAN förbättra Archies prestationer och/ eller välbefinnande och inom rimliga kostnads-gränser tycker jag helt klart är värt att prova.

Själv är jag något (hmm….) mör i kroppen efter gårdagens ”Vårrus” som jag sprang tillsammans med 10600 andra kvinnor i Malmö (5 km).

Jag sprang med en 15 år yngre och mycket vältränad kollega och kände att jag var tvungen att bevisa att 1 ½ års intensiv gym-träning hade gett önskad effekt.

Så jag RUSADE verkligen runt och släppt inte kollegan en milimeter ifrån mig, man kunde ha trott att det gällde liv och död :=). Så nu börjar det kännas i låren…den träning jag bedriver i min ensamhet är inte fullt så intensiv. Men det är kul att fortfarande kunna ge ungdomarna en match :=)!

Gårdagens kiropraktorbesök…..

…blev tyvärr framflyttat till tisdag 6 maj eftersom kiropraktorn fick förhinder. Trist eftersom det hade varit kul att höra hennes omdöme om Archie men samtidigt så sitter jag ju inte ”i sjön”. Det är inte så att jag upplever att vi har några direkta problem som MÅSTE fixas till och att jag inte kan rida under tiden och hon kommer ju om några dagar.

Annars är jag som ett barn på julafton; längtar till imorgon då vi åker till Ullared med en hel busslast (50 personer) från stallet.

Jag har sedan månader tillbaka tänkt ut en mental inköpslista på saker som inte på något vis är livsnödvändiga för varken mig eller Archie men som är roligt att shoppa när det är så billigt där.

Jag ska bland annat titta efter B- och E-vitaminer, vita och ”vanliga” ridbyxor, transportskydd, flugmössa och dito medel, regntäcke, gummiband, glansspray, schabrak mm mm.

Tyvärr är det så i Ullared att sortimentet kan variera och att vissa saker ibland tar slut men för det mesta har man tur och jag tror säkert att min kundvagn kommer att bli lika fullastad som vanligt!

Rapport om vad som inköpts kommer!

Stark = frisk

Man läser ibland om människor (inte sällan idrotts-utövare) som genom ett mirakulöst under överlevt mycket svåra sjukdomar eller skador. Det brukar i sammanhanget poängteras att det varit just personens FYSIK som varit avgörande vid tillfrisknandet, dvs att eftersom kroppen varit så vältränad/ stark så man överlevt trots att man egentligen inte ”borde” ha klarat sig.

Jag har sett många exempel inom hästvärlden på att ett djurs fysiska status har påverkat utgången av en sjukdom/ skada på ett högst väsentligt sätt.

För ca 20 år sedan drabbades vår ridskola för första (och förhoppningsvis sista) gången av A-2-influensan. Av våra då ca 70 hästar var det kanske endast 10 som inte blev det minsta påverkade. Resten var antingen måttligt eller rejält nersatta med feber och snor men det var bara för en häst som sjukdomen fick dödlig utgång.

Denna häst (Plopp) var en ca 20 år gammal shettis som hade stått på ridskolan i många år. Utan att Plopp blev obducerad är jag övertygad om att det som blev hans ”fall” var att han var förhållandevis gammal och framför allt UR KONDITION. Eftersom Plopp var så liten och vår ridskoleverksamhet på den tiden inte omfattade särskilda ponnylektioner var det få barn som ville/ kunde rida honom. Detta fick till följd att han inte hade samma kondition som de andra hästarna = inte klarade av att bli så sjuk.

Jag har också gjort jämförelser mellan då tex Heron, i superkondition och ”vuxen” blev förkyld samtidigt som en 5 åring som inte hade någon speciell kondition.Heron var jätteförkyld och höll i princip på att hosta ut lungorna i en knapp vecka, den andra hästen återhämtade sig inte på flera månader.

Samma sak var det då Décima, 3 år blev jätteförkyld (läs mer om detta i separat inlägg). Hon själv snorade så det rann längst boxväggarna i 2 månader, hennes ca 15 år gamle boxgranne som hon även gick i hagen med var inte det minsta påverkad men en häst som också var ung (5 år) och stod i närheten blev smittad.

När Archie fick sin hovskada förra sommaren fick han samtidigt någon infektion som gjorde att han snorade, hans ena ben svullnade upp och han fick plötsligt mugg på 2 ben.

Vad lär man sig att detta?Ja, dels att unga individer lättare drabbas av diverse infektioner/ virus osv och dels att allmäntillståndet (konditionen) spelar roll.Åt hästens ålder kan vi inte göra så mycket (tyvärr), den är som den är men konditionen KAN vi påverka och bör också göra det; om inte annat för att få/ behålla friska och hållbara hästar!

Häst-bantning!

Jag är av den bestämda uppfattningen att MAT hör till ett av livets glädjeämnen och mina hästar har samtliga delat min åsikt.

Av samma anledning anser jag att något oftast är ”fel” om en häst inte vill äta, i alla fall om man ska generalisera. Mina egna hästar har aldrig någonsin matvägrat utan orsak och även vid tillfällen då de varit sjuka av olika anledningar har de oftast mumsat i sig med oförändrad aptit.Att vilja äta är ett SUNDHETSTECKEN och jag skulle bli mycket orolig om min häst helt plötsligt och till synes utan orsak började matvägra.

Även om jag daltar, pjoskar och pratar bebis-språk med Archie anser jag innerst inne inte att man bör förmänskliga hästar och deras beteende men i vissa avseenden tror jag faktiskt att de känner precis som vi, i alla fall när det kommer till ett så basalt behov som mat.

Hur är och känner vi människor oss när vi bantar/ är hungriga? Ja, dom flesta av oss blir griniga, lättirriterade och utan ork. Vi tänker bara på mat! Jag tror faktiskt att samma sak gäller hästar!

Av denna anledning är jag kraftig motståndare till när hästägare försöker banta sina hästar genom att dra ner på stråfodret till ett minimum (dvs under 6 kilo för ett normalstort halvblod) och jag tror dessutom oftast inte att det är DET som är lösningen för en häst med en stor mage.Och om en stor mage alltid var ett tecken på ”övergödning” borde ju rimligtvis alla de barn med uppsvällda magar som man ser på bilder från U-länderna vara proppmätta men det vet ju att så verkligen inte är fallet.

Jag har själv sett ett ypperligt exempel på en häst som i åratal hållits på en sträng diet (max 6 kg hö/ dag) men som trots det har en så stor mage att man kan tro att hästen är dräktig. Kanske skulle ryttaren snarare prova att rida mer än 20 minuter per dag för att få bort magen? DET tror jag hade hjälpt!

Framför allt i stall med begränsad tillgång på hagvistelse bör man vara extra generös med stråfoder så att hästen kan hållas sysselsatt med att i vart fall äta. Archie har tex fri tillgång på stråfoder och han rullar verkligen inte fram för det!

Ska man banta en häst bör man i absolut första hand dra ner på kraftfodret eller till och med ta bort det. Först när hästen inte får något kraftfoder, motioneras normalt men ändå går upp i vikt/ är jättetjock bör man dra ner på stråfodret.

Det jag sett hos många hästar på en sträng diet är att de är så otroligt sura. En del tigger också väldigt mycket och man kan knappt gå förbi med något ätbart utan att bli attackerad! Jättetråkigt (och farligt ibland)!

Mina egna hästar har förvisso alltid varit glada för att äta men man har aldrig haft känslan av att de skulle DÖDA för ett halmstrå utan de kan lugnt stå och invänta sin mat, förmodligen för att de på något sätt ”vet” att de tids nog kommer att bli mätta.

Jag har också i vissa fall märkt att uthungrade hästar är mer benägna att äta foder som egentligen är otjänligt av en eller annan anledning.Vid något tillfälle hade vi kortvariga problem med rått-spillning i havren. Archie tog en tugga av havren och gick sedan därifrån medan en annan häst som tillhör det bantande släktet kastade sig över fodret utan en sekunds tvekan!

Har man hagar där det växer giftiga växter kan detta sjukliga ha-begär få minst sagt tråkiga konsekvenser, likaså om hästen i sin iver att äta ALLT från marken även får i sig en massa sand och grus som kan skapa sandkolik vilket i värsta fall kan leda till en buköppning.

Tillbakablickar: Décima blir buköppnad

I förra veckan läste jag en intressant diskussion på Internet (http://www.bukefalos.com/) som handlade om huruvida man som hästägare skulle samtycka till att ens häst blev buköppnad om veterinären ansåg att detta behövdes.

Många som deltog i diskussionen ansåg att en buköppning är ett så pass ”drastiskt” (och icke att förglömma KOSTSAMT) ingrepp att de hade avstått.

Detta fick mig att tänka tillbaka på min egen hittills enda och förhoppningsvis första och sista erfarenhet vad gäller buköppningar:

Ett av mina bekymmer under de år jag ägde Décima var hennes känsliga mage.Av någon för mig fortfarande okänd anledning fick hon relativt ofta känningar av kolik.

Vanligen då Décima fick ont i magen började hon med att skrapa i boxen. Om man då tog ut och gick med henne var hon till synes oberörd, kunde stanna och beta tex men så fort hon fick gå in i boxen fortsatte skrapandet och hon la sig ofta också ner.Det som hjälpte var att longera henne intensivt under en kortare eller längre period och efter att hon hade lyckats krysta ut en eller flera bajshögar mådde hon ofta utmärkt tills nästa gång det var dags igen. Ibland gick det nästan år mellan anfallen men det kunde lika gärna handla om månader.

Sista gången Décima hade kolik i min ägo var också den värsta gången.

Jag kom som vanligt till stallet klockan 06.00 en lördag i början av oktober och vandrade ner med Décima till hennes hage som var den som var belägen längst bort från stallet. Vi har inte våra hagar i anslutning till stallbyggnaden utan måste gå några minuter för att nå de olika hagarna och till Décimas hage tar det ca 7 minuter att gå.

Under vår promenad märkte jag ingenting och jag gick som vanligt in i hagen för att hälla över Décimas kraftfoder i den tunna som fanns i hagen för detta ändamål.Vanligtvis följde Décima mig som en hund; jag brukade släppa lös henne redan utanför hagen och hon gick alltid direkt bort till tunnan för att äta.Denna gången gick Décima åt rakt motsatt håll i hagen och bara denna rörelse fick mig att sekundsnabbt ana att något var fel.

Och nog var det fel alltid! Décima hann inte mer än gå in i hagen förrän hon visade att hon ville lägga sig ner.Jag slet snabbt ut henne ur hagen och hon försökte åter att lägga sig ner och då förstod jag instinktivt att jag nog denna gången inte skulle kunna bota koliken med lite longering.Jag ringde till Helsingborgs djursjukhus medan jag vandrade tillbaka till stallet och de sa att de var beredda på att jag kom.

Väl i stallet kopplade jag släpet i raketfart, lastade in Décima och gasade iväg. Jag har nog aldrig varit så rädd under en bilfärd! Décima, som i vanliga fall knappt märktes då hon åkte transport höll på att sparka itu släpet, så kändes det i alla fall!Jag försökte köra så fort jag vågade samtidigt som jag tänkte förvirrade tankar kring att Décima kanske skulle lyckas slå sig ut ur transporten under färden eller kanske bara ramla ihop och dö innan jag hann fram.

När jag nådde djursjukhuset sparkade Décima fortfarande som en galning och jag hann knappt få ut henne ur transporten förrän hon mer eller mindre av sig själv rusade in i stallet, in i en box och la sig ner.

En veterinär kom och vi hade världens problem med att över huvudtaget kunna undersöka Décima som bara ville lägga sig. Vi kämpade med att hålla henne på benen och var genomsvettiga av ansträngning.Veterinären konstatarade snabbt att en buköppning var nödvändig och jag fick skriva på alla erfoderliga blanketter innan Décima rullades iväg för operation. Jag blev ombedd att åka hem och man sa att man skulle ringa när operationen var färdig.

Jag åkte tillbaka till stallet, mockade och försökte sysselsätta mig för att skingra tankarna men det var stört omöjligt. Jag kunde inte tåla mig utan åkte tillbaka till Helsingborg utan att ha hört något därifrån.Efter mer än 5 timmar på operationsbordet fick jag äntligen beskedet att allt hade gått bra och att Décima nu hade vaknat upp ur narkosen. Man hade hittat en grovtarmsomvridning men nu verkade allting bra och man kunde bara hoppas att tarmarna skulle komma igång som de skulle.

Décima stannade på djursjukhuset i 6 dagar och eftersom läkningen av såret under magen gick planenligt fick hon åka hem med ordinationen skritt för hand i 30 minuter, 2 gånger om dagen i 8 veckor.Jag skulle ljuga om jag sa att veckorna gick snabbt. Tvärtom sniglade sig dagarna fram och jag tröttnade mycket snabbt på att släpa på en Décima som uttråkat drog benen efter sig när vi var ute och gick. Tack och lov kom jag relativt snabbt på att jag ju kunde tömköra i stället för att leda och genast blev våra ”pass” roligare och tiden gick snabbare. Efter de 8 veckorna kom jag snabbt igång med ridningen igen och jag tror att våra tömkörningspass gjorde stor nytta vad gällde att bibehålla Décimas kondition, lydnad och lösgjordhet.

Det meterlånga ärret under magen läkte oerhört snabbt och man kunde till slut knappt se det.
Någon förklaring till tarmomvridningen fick jag heller aldrig och tack och lov fick Décima inga fler mag-känningar under tiden jag ägde henne.

Jag är i efterhand oerhört glad och tacksam över flera faktorer som jag tror räddade Décimas liv:

– att jag hade tillgång till egen bil och släp så att jag kunde köra iväg inom loppet av en halvtimme.
– att jag hade en lättlastad häst.
– att jag hade en försäkring som gjorde att min del av den totala veterinärkostnaden på ca 60.000:– uppgick till endast 2000:– (självrisken). Jag måste vara helt ärlig och säga att det inte hade varit självklart för mig att ur egen ficka bekosta en så pass dyr operation där utgången dessutom inte alltid är given (läs: lyckad).
– att jag hade hästen uppstallad relativt nära ett djursjukhus som har möjlighet att utföra denna typ av operation.
– att jag litade på min magkänsla och körde iväg direkt trots att jag många gånger tidigare lyckats häva kolikanfallen utan att ens tillkalla veterinär.
– att jag över huvud taget hann se att Décima var dålig innan jag gick ut ur hagen. Det var beck-mörkt ute och inga andra hästar skulle släppas ut de närmaste 2 timmarna i alla fall. Tänk om Décima hade hunnit dö i hagen innan någon upptäckte henne!!!!

Ja, ibland måste man ha tur…och det hade vi onekligen den gången!