Inlägg i kategorin Hundinlägg

Mer om skällande hundar

Förra veckan diskuterade vi hundar som skäller vid utomhusmöten med artfränder och några hävdade att detta kunde vara näst intill omöjligt att träna bort varför man inte skulle ”döma” dessa hundägare.

Idag undrar jag vad ni anser om hundar som skäller INOMHUS?

Kan man kräva att någon med en skällande hund flyttar om oväsendet är tillräckligt störande och inte upphör?

Ja enligt hyreslagen kan man faktiskt det även om det så vitt jag vet är mycket ovanligt.

Långt vanligare är det säkert att hundar skäller lite eller mycket och att grannar störs lite eller mycket och påtalar det eller inte och att det därefter upphör eller inte.

Eller så bor man så pass ”off” att ingen störs och då finns det ju inget problem, eller?

Själv skulle jag se det som ett problem oavsett för frekvent skällande är för mig inte normalt utan tecken på något, gissningsvis mer negativt än positivt. Och enormt enerverande för omgivningen (läs: MIG) att lyssna på- icke att förglömma!

Och för att återgå till för andra människor störande skällande kan jag absolut förstå att det måste vara fruktansvärt om man måste göra sig av med sin hund för att den stör grannar för mycket samtidigt som jag förstår grannarna ännu mer.

Jag har själv i min närhet en person med 3 småhundar som ofta vrålskäller i kör om någon passerar deras lägenhetsdörr.

Jag skulle störas jättemycket om de var mina grannar, framför allt eftersom jag jobbar natt och måste kunna sova på dagen.

Men vad säger ni?

Skulle ni bli störda?

Är det ok att hundar skäller inomhus?

Skulle ni säga ifrån om ni hade skällande hundar som grannar?

Har ni själv en hund som stört andra?

Tyst som en mus…

Konstiga hundägare

Under de ca 7 år jag ägde Soya tillsammans med min fd man bodde vi merparten av tiden väldigt ”off” på landsbygden och våra träffar med andra hundar och deras ägare var inte så vanligt förekommande.

Nu bor Henrik, Molly och jag i centrala Staffanstorp och situationen är en annan, tyvärr.

Jag har blivit varse ett fenomen som jag inte alls tycker om men inte kan påverka det minsta: enligt mig helt inkompetenta hundägare.

Hur förklarar man annars att minst 50 % av alla hundar jag möter på mina promenader med Molly börjar vrålskälla, en del redan på avstånd, medan ägaren antingen drar i kopplet som besatt eller tycks både blind och döv för hundens gapande = gör inget.

Merparten av de hundägare jag ser verkar livrädda för att möta oss; hur nu en hund på inte ens 15 kilo kan inge sådan fruktan?

Det ska dessutom sägas att Molly är jätteförsiktig och aldrig springer fram till andra hundar utan hon går hellre en liten omväg om hon kan- ändå ser jag hur hundägare blir helt paralyserade när vi kommer eller så försöker DE att gå en låååång omväg, ställa sig i något buskage eller dylikt?!?!?

Jag måste fråga mig om dessa stackars djur aldrig får träffa sina artfränder på ett normalt sätt?

Varför köper man hund och sedan struntar i att uppfostra den?

Till saken hör att ingen av dessa vrålskällande, koppeldragande djur tillhör någon av de många gånger påstått ”farliga” raserna som amstaff, schäfer och dylikt utan det är helt vanliga ”familjehundar” i alla storlekar.

Jag hade tyckt att det hade varit så roligt om Molly kunde få någon kompis här i byn men av vad jag sett verkar det inte vara i sikte, tyvärr.

Hundägare verkar inte alls vara intresserade av kontakt utan precis motsatsen- konstigt när man äger ett flockdjur tycker jag.

Och detta flata beteende när hunden skäller och gapar- ja det går mig så på nerverna att det ”brast” nyligen så att JAG vrålade ”tyst” åt två kärringars skällande hundar när vi skulle passera medan de bara stod och glodde på oss?!?!

img_1311

Farlig? Och utan vänner….

När man inte är överens

Läser på en Facebooksida om hundar med epilepsi hur en kvinna är ledsen över att hon och sambon inte är överens om huruvida deras sjuka hund ska avlivas.

Hunden har flera kroniska sjukdomar, har nyligen fått morfin pga smärtor och veterinär rekommenderar avlivning men sambon vill inte och söker ursäkter.

Jag blir sååå ledsen när jag läser sådant och sa spontant till Henrik: ”jag hade kört över dig direkt”.

För första gången äger jag uttalat ett djur tillsammans med någon annan och det finns skäl till både detta och att det inte varit så tidigare.

Visserligen betalade fd maken och jag för Soya tillsammans (hälften var) men jag var noga med att skriva alla papper på mig OM vi någon gång skulle separera och det skulle bli tjafs om vem hunden tillhör.

Nu var det aldrig någon tvekan hos min fd man när vi avlivade Soya men hade det varit det hade JAG bestämt.

Med Molly ville jag egentligen inte ha en ny hund men samtyckte under förutsättningen att vi verkligen delade på allt- inte bara inköpspriset och det gör vi verkligen.

Jag hoppas att vi aldrig ska bli oense om Mollys ”väl och ve” och undrar om ni någonsin hamnat i den sitsen och hur ni har löst det i så fall?

Billig i drift

img_1227

Nyligen beställde jag ny mat till Molly och med facit i hand inser jag att jag under tidigare år varit dum som gjort mig omaket att åka och handla detta.

Man kan väldigt lätt och fraktfritt beställa över nätet, denna gången använde jag mig av vetzoo men det finns flera andra företag som erbjuder fraktfritt foder.

Så det blir inte dyrare att beställa via sin dator men väldigt mycket smidigare då den tunga säcken levereras direkt till ens ytterdörr.

Jag fick min säck efter 2 dagar- snabbt och lätt!

För övrigt kan jag konstatera att doggy är billig i drift- förra säcken varade i 3 månader och en säck kostar runt 700:– om man väljer ett bra foder och inte köper billigaste möjliga.

Nyfiken fråga till er som har hund: var köper ni maten och hur mycket förbrukar ni?

Tillbakablickar: den galet skällande hunden

image

Nu när Molly har börjat följa med till stallet och vara med när jag rider minns jag tillbaka på hur det var när Soya började göra detsamma.

Denna milda, lugna och tysta varelse blev som förbytt när hon var med Archie i ridhuset och hade jag varit honom hade jag blivit tokig (det blev jag som ryttare).

Hon sprang efter honom och tokskällde konstant och jag satt på och vrålade ”TYYYYYST” en miljon gånger helt utan effekt!

En inte lika snäll häst hade sparkat ihjäl henne men jag brukade skoja och säga att hade någon frågat Archie ”håller du inte på att bli tokig på den där hunden” så hade han på fullt allvar svarat ”vilken hund”!

Säger väl en del om hans oförmåga att bli energisk och elektrisk….

En gång tänkte jag att jag skulle ha med Soya när jag tömkörde eller longerade så att jag kunde drämma till henne med pisken när hon bokstavligen hängde i Archies svans men det hade jag inget för heller- hon struntade fullständigt i både mig och pisken.

Som om inte allt detta vore nog rusade lilla Soya även in till hästarna i de hagar vi gick förbi- fullständigt livsfarligt så klart!

Men efter några veckor så hände absolut inget särskilt utan från en dag till en annan upphörde allt jag precis har berättat om.

Soya skällde ALDRIG någonsin mer på hästar- vare sig när man red eller i hagen och så var det inte mer med det!

Lite konstigt men så var det!