Flera saker slog mig under LC-provet i Sjöbo i lördags och även om jag redan författat ett mega-inlägg om olika saker kring tävlingen så vill jag ändå ”lufta” även detta:

Jag, som har tävlat dressyr i ca 25 år gör gärna jämförelser med denna sport eftersom både dressyr och LC bygger på en bedömning och dessa ju snarare är subjektiva än objektiva.

Det är aldrig så att alla tycker lika om x antal hästar eller hundar, var sig det gäller dressyr, utställning eller som i lördagens fall LC.

Vad jag tycker är bra med LC är att man har flera olika domare och att hundarna får springa 2 lopp. Detta minskar i alla fall misstanke om jäv/fjäsk/godtycke- you name it, när det handlar om domarna och för hundarnas del blir det mer fair om de får mer än en chans att visa upp sig.

Det ena loppet kanske var rena ”lycko-loppet” eller så kanske hunden hade ”otur” på olika vis- med 2 lopp inbillar jag mig i alla fall att det blir mer rättvist men jag kanske tänker fel?

Intressant var att studera de 2 domarnas poäng efter whippetarnas första omgång i lördags.

Jag kände igen mycket från dressyrens värld. Dels detta med att det kan skilja (alltför) mycket mellan 2 olika domare, på en av hundarna skilde det tex 12 hela poäng, dvs mer eller mindre avståndet mellan bäst och sämst poäng och dels detta med att riktigt bra och riktigt dåliga hundar oftast blir lika bedömda medan det är ”mellanskiktet” som kan få väldigt varierande poäng.

Så är det även inom dressyren- topphästarna blir mer eller mindre alltid placerade oavsett domare, vissa ekipage kommer ”alltid” bland de sista men de som ska rangordnas däremellan- tja…där kan man se precis vilka poäng som helst beroende på domare.

En annan sak som jag reagerat över på LC-proven är att de tar i princip hela dagar i anspråk för alla, dvs inte bara för funktionärerna och vi talar då om att man är på plats från ca 07.00 till 18.00, dvs mer än 10 timmar!

Kanske är det för att det ordnas så få tävlingar per år som de flesta verkar helt nöjda med detta, jag får nästan känslan av att i alla fall vissa verkligen vill suga på karamellen så länge som möjligt medan jag, som dels är måttligt road av LC över huvud taget och dessutom har en häst och tusen andra saker jag vill ta hand om under helgen hoppar av otålighet efter några timmar?

Som sagt verkar de flesta helt OK med att det tar sådan tid med LC men jag undrar ändå inte om man inte hade kunnat hitta på något annat system som gjorde att man kunde komma hem lite tidigare?

Eftersom man lämnar ifrån sig hundens licensbok (värdehandling) när tävlingen börjar och man sedan behöver få den ifylld när alla hundars resultat har redovisats måste man i princip stanna ”till the bitter end” (såvida man inte känner någon som kan ta hand om boken åt en) och det är just detta system som känns lite väl stenålders för mig.

I dagens datoriserade samhälle när minsta fis redovisas på nätet borde man kunna sköta resultatinskrivningen på ett smidigare vis än genom att handskriva i licensböckerna, eller?

Nu blev det ju ändå fel i flera/ mångas böcker i lördags så systemet i sig verkar långt ifrån ”vattentätt”.

Nej, personligen skulle jag önska att resultaten redovisades fortlöpande, precis som de görs på mina dressyrtävlingar och om man ser att man inte har med placeringarna/ priserna att göra så skulle man kunna hoppa in i bilen och köra hem.

Jag har allt sedan jag började med LC noterat en tämligen hög medelålder bland de 2-benta deltagarna (ligger säkert kring 40 år) och om man vill ha en återväxt inom sporten bör man kanske redan nu fundera på hur man kan göra den mer lätt-tillgänglig och attraktiv?

Unga människor/ småbarnsföräldrar har sällan en hel helgdag att avsätta och kanske kunde man som sagt finna sätt att ”rationalisera” tävlandet.

Förstår att själva ordet rationalisera ger en negativ klang och får det att låta som att tävlandet bara är någon man vill ha överstökat men kanske ändå någon förstår vad jag menar?

Att stå utomhus i kanske 10-12 timmar, i inte alltid den bästa väderleken och när man kanske har tusen saker att göra hemma har i alla fall för mig personligen förtagit lite av lusten till tävlande men det är jag kanske fullständigt ensam om?

Det skulle vara otroligt roligt om ni som sysslar med LC ville kommentera lite kring mina tankar.

Är jag helt dum i huvudet eller finns det några korn av vettiga idéer alls?

Ja, lite om helgens tävling för Soyas del har jag redan avhandlat i tidigare blogginlägg och ni som är riktigt LC-intresserade har säkert läst både resultat och reflektioner på andras bloggar men jag ville ändå plita ner mina intryck av dagen, berätta om lite lustigheter och sammanträffanden osv.

Resultatmässigt kan jag inte skryta med några sensationer för Soyas del så vida man inte anser att det är en sensation att komma bland de sista (!!!) i tävlingen (vilket jag helt skyller på att det är en bedömningssport då Soya konditionsmässigt och uthållighetsmässigt står sig mot vilken hund som helst enligt mig i alla fall).

Lika dåligt som det gick för Soya lika bra gick det för hennes kompisar helbröderna Kenzo (Sommarhagens Singin´ in the Rain) och Higgins (Sommarhagens Footloose) som blev 2:a respektive 4:a.
Superkul för uppfödaren Maria Groth vars Java är min favvohund all times utseendemässigt och för Bengt och Mikael, de supertrevliga och ambitiösa hundägarna.

Om vi från resultaten går över till mina berömda ”märkliga sammanträffanden- del 867” så inleddes tävlingsdagen med att jag stannade på Statoil i Staffanstorp för att handla lite mat och dryck.

Vem möter jag genast om inte ett par som jag träffat på flera träningar- de har en enorm varghund som jag fascineras av (hans munkorg ser ut som en stor fruktkorg och Soya hade nog nästan kunnat få plats i den om hon kringlade ihop sig tillräckligt).

Paret bor inte alls i Staffanstorp och var inte ens på väg till tävlingen utan hade bara ”vägarna förbi” så nog var det konstigt att vi stötte ihop?

Om vi sedan ska gå över på ”märkliga sammanträffanden del 868” så behövde jag inte vänta så länge på att detta skulle dyka upp- det hände närmare bestämt inför Soyas första lopp.

Det visade sig nämligen att Soya skulle springa mot en tik vars ägarinna dels var en bloggläsare (mycket trevligt för egot) och framför allt så visste hon utmärkt väl vem Soya var! Och hur kunde hon veta det? Jo….bland annat för att hon var den som såg Soya utannonserad på Blocket i januari förra året och hörde av sig till hennes uppfödare för att göra dom uppmärksamma på detta.

Som den minnesgode bloggläsaren kommer ihåg blev det ju så att uppfödarna köpte tillbaka Soya av Blocket-annonsören (OBS! Inte den person som de själva hade sålt Soya till ursprungligen) och sedan fick vi köpa henne av uppfödarna (vårt bästa köp någonsin!!!).

Ja, detta om märkliga sammanträffanden….

Här har jag fotograferat lilla Mimmi (Soya alltså) efter hennes första lopp och tänk vad skenet kan bedra!

Om man bara tittar på bilden kan man tro att detta är en lugn och sansad tävlingshund men det vill jag verkligen inte påstå att hon är!

Innan loppet höll hon på med sina sedvanliga cirkuskonster- hoppade, skällde, drog i kopplet som en dåre osv och efter loppet- ja….det är en historia för sig!

En liten stund efter att Soya hade sprungit sitt första lopp ville jag visa en annan whippetägare den ”pyjamas” (overallen med ben som ni redan har fått se bild på- den mörblå med stjärnor) jag låtit sy upp åt Soya.

Vi gick bort till min bil- jag satte in Soya i buren men fällde inte ner bagageluckan på bilen.

Just som jag ska förevisa pyjamasen ser jag hur Soya vräker sig mot buren- hur dörren flyger upp och hur hon flyger iväg mot tävlingsplatsen där lopp pågår för fullt.

Det ska sägas att min bil var parkerad flera hundra meter från banan, att bilens bagageutrymme var vänt bort från banan osv men det spelade ingen roll- Soya visste var hon skulle och mitt VRÅL ”SOYA!!!!!!!!!!” fick henne bara att stanna till en tusendels sekund innan hon ”gav mig fingret” och stack iväg som en oljad blixt, fortfarande med tävlingstäcke och sele på sig men utan munkorgen.

Jag kan lova er att Usain Bolt hade dött av avund om han hade sett mitt lopp mot tävlingsbanan för medan han springer i utrustning väl lämpad för ändamålet rusade jag fram i världsrekordfart iförd ridskor, jeans med långkalsonger under och en tjock dunjacka!

Men vare sig jag hade slagit hastighetsrekord eller inte kunde jag (så klart) inte springa ikapp en hund som springer i ca 50 kilometer i timmen (den hastigheten räknade en annan whippetägare ut) utan Soya sprang rakt in i ett pågående lopp som fick brytas.

Ni kan ju bara tänka er hur otroligt dum jag kände mig och min enda tröst är att de hundar som sprang i alla fall hade hunnit bli tillräckligt bedömda för att loppet skulle slippa köras om. Dessutom fick den ena hunden (Källornas Ernst) den omgångens högsta poäng av alla whippets så det kan ju knappast ha varit till hans nackdel att han plötsligt fick ett rödtäckat monster i hälarna.

Men oavsett vilket så var det som sagt väldigt obehagligt och med facit i hand kunde det ju också ha inträffat en rejäl olycka med min lösa hund.

Det som kändes som en stor tröst var att jag fick ett mycket fint bemötande av tävlingsledaren (?) Per Nordahl som snabbt plockade fram regelböcker osv för att ta reda på om jag skulle behöva betala böter vilket en arg funktionär skrek till mig var straffet för Soyas (och mitt givetvis) ”brott”.

Nu visade det sig att det inte var förenat med något straff att ens hund rusar in under någon annans pågående lopp, konstigt i och för sig kan jag tycka (jag hade förväntat mig en uteslutning ur tävlingen) men om nu reglerna är så så är det bara för mig att ödmjukt tacka och verkligen se till att aldrig någonsin mer råka tappa min hund- inget man vill bli ihågkommen för eller stoltsera med!

Och otroligt nog…åter igen ett…ska vi kalla det sammaträffande….så hade jag 10 minuter innan Soyas rymning kommenterat Soyas färg på följande vis till en annat whippetägare:

”Ja…det är ju lite speciellt med en svart hund. Det finns ju nästan bara Soya så det kan bli svårt att mörka (observera ordvitsen) om hon skulle råka gör sig skyldig till något. Alla vet ju vem hon är….”

Nu är det ju varken första eller sista gången sådant här inträffar; förra året tog sig en hund ut genom en glipa i fönstret på den bil där den låg så vissa hundars driv efter ”luren” är verkligen enorm men det ursäktar ju ändå inte mitt eget slarv i lördags.

Nåja, nog ordat om detta men ett litet råd till den arga funktionären kan jag i all välmening dock kosta på mig även om jag då tog illa vid mig :

Tänk på din position som just funktionär och ha dessutom regelverket klart för dig innan du skäller ut någon som redan kände sig chockad och ledsen över det inträffade!

Ni som vet min inställning till whippetars färger förstår säkert varför jag tagit kort på just denna hund: jag gillar de fläckiga (eller vad de nu kallas på ”hundspråk”- vi hästfolk kallar sådana här hästar för SKÄCKAR ) mycket!

Hittade även en ny färg-favorit i lördags- det var en form av brun färg på hundarna som jag som hästmänniska skulle säga går åt det STICKELHÅRIGA men hundfolket har ju säkert en helt annan benämning av denna färg. Bengt Held- du har en brun hund åt detta hållet (och har dessutom avslöjat att du är en bloggläsare, ha ha)- kanske du kan svara på vad färgen heter? Eller så heter den helt enkelt BRUN :=)?

Såg också några vackra grå hundar (som jag TROR benämns BLÅ) och framför allt italienarna är ofta utrustade med väldigt vackra färger.

Jag är, som jag redan nämnt tidigare, oerhört förtjust i dessa ”popcorn” (som en whippet-vän benämner dom) och onekligen ser de (italienarna) ofta ut just som popcorn som poppar upp ur en överfull kastrull.

Jag misstänker att jag för egen del hade haft svårt att uthärda denna ettrighet i längden (och dessutom skulle jag nog inte våga rida med en italienare och ha den så mycket i stallet) men i små doser tycker jag att de är väldigt gulliga med den mest käcka uppsyn man kan tänka sig.

På tal om färger och utseende sa jag till en annan whippetägare att jag faktiskt tycker att ”man” (dvs jag) ser fler italienare som jag tycker är vackra än dito whippets, nästan ALLA italienare är söta medan jag inte kan säga detsamma om whippetarna faktiskt :=)!

Här ser man sinnebilden av vinthundens temperament INOMHUS fast dessa hundar befinner sig otroligt nog bara en liten bit från en av tävlingsbanorna.

Båda dogsen låg på detta vis ”hur länge som helst” och jag var väldigt förundrad måste jag säga.

Nu vet jag inte om de även tävlade och hur starkt driv DE hade men jag måste verkligen beundra deras förmåga att slappna av.

Så är ju Soya också hemma men på tävling är det som ni har förstått andra bullar….

Detta får mig åter att fnissa åt de (okunniga) som tror/ tycker att man TVINGAR en vinthund att springa/ tävla.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att i alla fall whippets i valet mellan att ligga och sova i trädgården och jaga ”luren” hade valt det sistnämnda till ENORM skillnad från hästar som jag lika tvärsäkert påstår utan undantag hade valt att sova i boxen framför att hoppa hinder eller ”gå krumelurer” på en dressyrbana!

Nyss hemkommen efter mer än 10 timmar på ett blåsigt fält är jag så stelfrusen och trött att jag inte orkar författa någon tävlingsrapport mer än att jag kan upplysa att Soya kom som nummer 27 av 47 hundar, dvs inget att yvas över även om hon är superduktig i mina subjektiva matte-ögon :-)!

Fick på tävlingen indikationer på att en del vinthundsfolk läser denna blogg (MYCKET kul) så när jag hinner och orkar ska jag författa ett ordentligt inlägg som kommer att innehålla både bilder och berättelser om andra hundars resultat, ytterligare märkliga sammanträffanden som ju alltid drabbar mig samt sist men inte minst storyn om hur jag (numera omdöpt till Usain Bolt nr 2) och Soya gjorde bort oss rejält!

Håll ut!

Titta vilken sötnos! Detta är italienaren jag nämnde i fredagens inlägg. Då tänkte jag inte på att ta ett kort på honom men nu passade jag på. Några utebilder i det piskande regnet var jag inte så sugen på att försöka få till….

Idag var det dags för den första träningen för i år på hundkappbanan i Landskrona och Skåne passade tyvärr på att visa sig från sin allra värsta vädersida samtidigt.

Under hela träningen vräkte regnet ner i stora sjok och det var bara + 5 grader och dessutom blåsigt.

Verkligen optimalt för frusna whippar….NOT!

Soya var ändå mycket entusiastisk från första början och gnällde och stod i som vanligt på dessa träningar.

När det blev hennes tur att springa fick hon springa mot 3 andra hundar och det gick hur bra som helst. Soya kastade sig in i bur nummer 5 och verkade inte ha en tanke på att vända eller konstra som hon gjorde då vi först introducerade buren- jätteskönt!

Själva loppet vann hon ostridigt ”bakifrån”, dvs hon utklassade de andra i att spinga långsamt.

Huruvida detta berodde på att

a) hon igår sprang en väl häftig runda när jag var ute och red med hästen

b) vädret och den tunga banan inte passade henne

c) ytterspåret inte passade henne

eller helt enkelt

d) att de andra hundarna är snabbare än henne oavsett vad

låter jag vara osagt; det kan vara ett av alternativen, alla samtidigt eller inget av dom.

Jag har ju inte heller på tidigare träningar fått intrycket att Soya är en raket så det är nog tur att vi bara gör detta för att hon tycker att det är skoj- hade vi satsat på en allvarlig tävlingskarriär misstänker jag att i alla fall jag hade blivit ganska besviken.

Hur som helst gick hela träningen snabbt och smidigt och det var bara att hoppa in i bilen- dyngsur- efteråt och köra hem.

Jag hann tyvärr inte se den supergulliga italienaren som jag ”värvade” under fredagens dressyrtävling men det var roligt att hans ägare dök upp och verkade väldigt intresserade.

Sitter och väntar på att det ska bli dags att börja rida fram till dagens dressyrtävling – jag är som vanligt ute i god tid.

I cafeterian upptäckte jag nyss något som var misstänkt likt en vinthund- en urgullig täckad och ihopkringlad sak som visade sig vara en ”italienare” (italiensk vinthund- ser ut som en whippet fast en storlek mindre).

Jag var så klar tvungen att gå fram och börja snacka och då visar det sig ( nya sammanträffanden…..) att ägaren precis gått någon kurs på ”min” ridskola där någon tipsade henne om att jag också hade vinthund och att hon borde ta kontakt med mig om hon ville veta mer om träningar/ tävlingar osv.

Och så möts vi alltså här!

Jag lovade att tillhandahålla all info jag har om både LC och hundkapp samt även om träffarna som vi tidigare hade vid Jägersro men som numera är flyttade till Käglinge rekreationsområde.

Jättekul att träffa nya vinthundsägare- vi är ju inte lika många som hästfolket 🙂 och italienaren var ursöt- jag har länge vurmat lite extra för dessa gullisar.

Så kanske jag har lyckats värva en ny medlem- det vore inte första gången och säkert inte sista heller :-)!