Inlägg i kategorin Hundinlägg

Lättmotionerad hund (eller inte….)

Vet inte om jag ska vara glad eller sur över Soyas vinterbeteende- läs: mer eller mindre vägran att FRIVILLIGT motionera sig?

Inte för att jag själv suktar efter promenader i kyla och snålblåst men djuret måste väl röra på sig, eller?

Fick nyss demonstrativt lyfta henne ur soffan där hon borrat ner sig då JAG ansåg att en normal hund rimligtvis borde vara kissig efter mer än 7 timmar inomhus!

Trots termotäcke gick Soya ut med tvekan, satte sig och kissade efter 2 meter, gick ytterligare 10 meter, kissade igen och FLÖG sedan fram till ytterdörren trots mina bönande rop efter henne.

Nix pix, den flickan vill inte vara ute när det är kallt!

Ibland TVINGAR jag henne genom att hålla henne kopplad så att hon inte KAN springa hem men får hon chansen slår hon alla whippetsprint-rekord, allt för att komma till ytterdörren så fort det går!

Detektiven Internet (hundinlägg- känsliga VARNAS!!!)

Jag har alltid varit känslig när det gäller djur men sedan vi köpte Soya har detta mångdubblats och jag blir ohyggligt illa till mods och mår dåligt när jag ser/ läser om djur , framför allt hundar som far illa.

Av denna anledning har jag inte tittat på denna film:

http://www.liveleak.com/item?a=view&…f04_1258418085

….ska tydligen vara HEMSK och det betvivlar jag inte.

Däremot glädjer det mig att Internet trots allt hjälpte till att få fast den djävla idioten som gjorde detta:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6147288.ab

Finns också en diskussion på nätet:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1027549

Jag har ”hittat” ett syskon till Soya

Ni som är det minsta insatta i internet-världen i allmänhet och sidor som Facebook i synnerhet har säkert både läst och själva förstått att man där både kan träffa på vem och vad som helst och även hitta bilder föreställande allt möjligt.
På gott och ont är man mer eller mindre helt oskyddad när man lägger in bilder på sådana sidor, man vet aldrig vad andra kan vilja använda dessa till och bör kanske därför också tänka sig för innan man publicerar något.
Ibland hittar man riktigt roliga och/ eller trevliga saker via Facebook och jag hittade bland annat av en slump jättefina bilder på Archie som föl som hans före detta ägare har lagt upp på sin sida.
I helgen var det dags för ännu ett ”fynd”!
Då jag såg bilden ovan kommenterade jag att det var en fin hund.
Fick strax därpå svar från den som lagt upp bilden, V som jag har berättat om i tidigare inlägg och som var den som hjälpte mig att hitta/köpa Soya.
V skrev något i stil med ”inte konstigt att du tycker att hunden är fin- det är Soyas HELBROR Zero” (alla i kullen har namn på Z- Soya heter ju Zingy Beauty- extremt passande namn).
Så nu har jag blivit ”friend” med Zeros ägare på Facebook och kommer förhoppningsvis att få se fler bilder/ få mer info om denne gosse som jag inte bara tycker är fin- han är också otroligt lik Soya (fast det är ju samma sak: FIN= LIK SOYA, ha ha).
Ett annat av Soyas helsyskon, Zahra, har redan hört av sig till Soya på bloggen via matte Görel och det är så klart jätteroligt att hålla lite koll på Soyas släkt och vänner!
Några bilder på Archies syskon lär förresten aldrig dyka upp på nätet- helt enkelt därför att han är ”ensambarn”, hans mamma togs bort när han var liten och hann inte få fler föl.

Soya 2 år!

Idag fyller Soya 2 år och dagen till ära åkte hela familjen och tog en långpromenad i Bokskogen, en kvarts körning hemifrån.

Vi har faktiskt aldrig gått i Bokskogen med Soya förut och det märktes att hon var på för henne okänt territorium för hon sprang och markerade revir på så många ställen att jag till slut inte kunde förstå att hon kunde innehålla mer kiss att fördela :=).

Om du vill sova ensam ….(hundinlägg)

Denna filt har jag haft sedan jag var en liten flicka….den är så mjuk och varm att jag numera får dela den med ännu en livsnjutare….

Ja, om du vill ha sängen för dig själv eller bara dela den med din respektive ska du inte köpa en vinthund i alla fall, det är en sak som är säker.

Kanske är det för att de är tämligen hårlösa och beniga och därför inte vill ligga på hårda golv (fast varför väljer de inte sin hundkorg/ bädd????) men vinthundar verkar helt besatta av att ligga i soffor och sängar.

Enligt en högst ovetenskaplig undersökning jag gjort bland andra vinthundsägare har samtliga utom en sina hundar sovande i sängen.
Även den som NU inte har hunden som sovkamrat HADE detta tidigare tills han insåg att nattsömnen var viktigare än att låta en whippet vandra upp och ner i sängen allt eftersom natten fortskred och mannen väcktes x antal gånger.

Och jag måste säga att jag till viss del förstår denne man även om jag själv inte hade haft hjärta att neka Soya en sovplats hos oss.

När jag hade mina greyhounds hade jag en 90-säng i vilken jag och hunden bokstavligen trängdes. Ofta gick hunden segrande ur kampen om största utrymmet och själv vaknade jag mer än en gång helt ledbruten.

Nu är ju en greyhound i storlek nästan som en mager kalv :=) men gudarna ska veta att även deras mindre upplaga, whippeten kan och TAR plats.

Redan första natten hos oss klargjorde Soya var hon ansåg att hennes sovplats skulle vara (dvs i vår säng) och det har tagit ganska lång tid för oss alla att inrätta oss i den nya ordningen så att ALLA, dvs inte bara den lilla snabbspringaren, ska kunna sova bekvämt.

Från början sträckte Soya ut sina ben allt vad hon kunde och höll emot med enorma krafter och maken och jag som redan har en något mindre säng än standard-diton (en 160-säng) låg ihopklämda som 2 sillar men nu har hon faktiskt lärt sig att sova vid våra fötter så att även vi får plats.

Någon gång väcks jag av ett häftigt flåsande om djuret har legat helt inpressad under vårt tunga täcke i många timmar och eftersom hon själv inte tycks vilja göra något åt saken får JAG befria hennes andningsvägar genom att lätta på täcket och sticka ut henne lilla huvud.

Jag kan också vakna till av att Soya vill flytta sig lite i sängen men precis som jag har läst att småbarnsföräldrar mer eller mindre kan halvsova och amma mitt i natten utan att bli klarvakna så är det knappt jag är medveten om att jag lyfter på täcket för att hon ska kunna förflytta sig.

Numera sover vi som sagt helt ok alla tre även om nästa säng UTAN DISKUSSION kommer att bli en större sådan :=).

Denna veckan firar vi Soya och så gick det till när vi köpte henne!

”Ful-Soya” :=)! Nu när jag tittar på bilden tycker jag faktiskt inte att hon ser speciellt ful ut men då jag såg bilden första gången gillade jag inte det jag såg. Tänk vad man kan bedra sig…. (och till Soyas försvar så är det den som håller henne som har tryckt ihop hennes kropp i en märklig vinkel).

Idag är det exakt 1 år sedan vi var och hämtade hem vår älskade Soya och på söndag fyller hon 2 år så vi har dubbla anledningar att fira och tänker så klart göra det också!

Jag slås ofta av hur livet inte bara är fullt av de märkligaste sammanträffanden utan också av små, små tillfälligheter som väldigt radikalt kan förändra våra liv. Soyas inträde i min och makens familj är verkligen ett exempel på det sistnämnda och jag kan nästan bli rädd när jag tänker på hur lätt det hade varit att hon inte alls hade blivit just vår hund. Men för att ta det från början:

I december 2008 fick min man den för honom extremt märkliga idén att han tyckte att vi skulle köpa en hund.

Om jag (sedan tidigare ägare till 3 hundar) hade kommit med detta förslag hade det kanske inte varit så konstigt men hur en genuint hund-RÄDD människa kan få för sig att skaffa hund kan man ju verkligen undra :=).

Men maken hade, sin hundrädsla till trots, noterat vilken enorm glädje hans bästa vän hade av sin tax och maken blev sugen på att själv uppleva denna form av gemenskap.

Jag var väl inte alltför svårövertalad efter att ha konstaterat att maken faktiskt hade så pass fria arbetstider att ett hundägarskap hade varit möjligt för oss och sedan påbörjades operation hundletning.

Som alla kvinnor vet är män i sig en lustig ras och min man är inget undantag.
När vi började diskutera vad han ville ha för en hund sa han bland annat glatt ”ROTTWEILER”!!!!

Ehhh….NEJ!!!! Tror inte det va´!!!

Dels gillar jag inte alls denna hunds klumpiga utseende och dels så tror jag knappast att just en rottweiler är en lämplig förstahund för någon som är hundrädd.

Själv ville jag ha den mindre upplagan av greyhound men för att maken ändå skulle få känslan av att han hade fått bestämma så sa jag att han kunde välja mellan en whippet och…en TOY-pudel *GARV*!

Vilken man skulle välja denna lilla ”fis i rymden” om han egentligen ville ha en rottweiler ?

Att jag valde ut just toy-pudeln är för att den faktiskt är den ras bland riktigt små hundar som jag skulle uthärda, dels för att de ser käcka ut och har en lättskött päls (fäller inte) och dels för att de är lättlärda (titta på alla cirkus-hundar) OM maken nu mot förmodan inte skulle gilla whippet.

Men…jag behövde inte oroa mig…jag fick som vanligt som jag ville…kvinnans list övergår mannens förstånd…eller hur är det nu :=)?

Eftersom maken som sagt både var hundrädd och helt saknade erfarenhet av egen hund trodde jag inte att vi skulle reda ut det här med en valp utan vi inriktade oss på att hitta en vuxen, rumsren hund som redan var hyfsat ”fostad”.

På den tiden jag hade greyhound var det tämligen enkelt att få/ köpa en vuxen ”avdankad” hund (en som inte sprang så fort som dess ägare ville) och jag trodde i min enfald att det skulle vara lika lätt att hitta en whippet.

Jag mailade till minst 10 olika whippetuppfödare och lade ut lite krokar på olika hundforum men svaren lös med sin frånvaro.

Eller…. SVAREN lös inte med frånvaron för det var många uppfödare som svarade men däremot var det ingen som hade en vuxen hund att förmedla.

Efter mycket ”om och men” kom jag i kontakt med en kvinna, V, som visade sig ha svärföräldrar som var whippetuppfödare. V var dessutom någon form av ”förmedlare” när det gällde omplaceringar av whippets.

V och jag inledde en mailväxling och jag förklarade vad det var jag och maken sökte och V lovade att hålla utkik.

I samma veva satt jag min vana trogen och kollade på Blockets annonser och såg plötsligt att det var en karl i Stockholms-trakten som hade en svart whippet att sälja.

Annonsen var knapphändig och då jag ringde mannen blev jag inte mycket klokare. Han hade enligt egen uppgift bara haft hunden i typ en vecka och enligt annonsen ville han sälja den pga tidsbrist vilket jag fann mycket anmärkningsvärt eftersom mannen ägde ytterligare 2 hundar. Då inser man väl inte efter 1 vecka att man inte har tid med 3 hundar i stället för 2?

Mannen lovade att maila över bilder på hunden (som ni kanske vid det här laget har förstått var SOYA) och då jag såg bilderna bestämde jag mig slutgiltigt för att inte ”gå vidare” med just denna annons.

Jag var redan sedan tidigare väldigt tveksam till att köra ända upp till Stockholm för att titta på en hund som jag KANSKE skulle köpa och när jag såg hur FUL (!!!) hunden såg ut enligt bilderna så tappade jag intresset.

Jag hann inte mer än lägga annonsen ”till handlingarna” förrän jag fick ett mail från V där hon skrev att en hund som hennes svärföräldrar hade fött upp var till salu på Blocket- samma hund som jag precis avskrivit!!!

Enligt V skulle svärföräldrarna försöka köpa tillbaka hunden då de ansåg annonseringen som oseriös (jag kunde bara instämma) trots att de egentligen inte hade några som helst skyldigheter gentemot denne karl (han hade inte köpt Soya av uppfödarna utan av den person som köpte henne av dom).

V undrade om vi ville komma och titta på Soya om uppfödarna köpte tillbaka henne och eftersom det trots allt var en tredjedel så lång väg till uppfödarna som till Stockholm så beslutade vi oss för att i varje fall åka och TITTA.

Jag har sedan urminnes tider hävdat att det inte finns något som heter ”åka och TITTA på en valp”- alla jag känner har så klart kommit hem med objektet i fråga för vem kan motstå en valp om man går i hundköpartankar?

Med Soya var jag lite mer tveksam eftersom hon dels var vuxen och jag dels var fundersam kring hur min man skulle reagera- han hade faktiskt aldrig sett en whippet IRL :=)!

När vi körde upp bestämde vi att vi skulle ha någon form av ”signal” oss emellan om vi inte var intresserade av hunden men väl på plats tog det inte många minuter innan maken sa orden jag aldrig kommer att glömma:

”Näää…vad säger du gumman…det är väl inget att tveka på…” och resten är som man brukar säga HISTORIA :=)!

PS. Vi kommer nog aldrig att reda ut den egentliga orsaken till att Soya såldes av denne karl efter bara en vecka men i alla fall jag misstänker starkt att hon helt enkelt inte gick ihop med hans 2 övriga hundar varav en var en italiensk vinthund.

Soya hade precis löpt när mannen köpte henne och kanske blev det en massa ”tjafs” mellan Soya och hans andra hundar, antingen pga detta eller bara i största allmänhet.

Mannen försökte först sälja tillbaka hunden till den ursprungliga ägaren med motiveringen att hon hade BITIT HANS BARN (en 5-åring)!!!! men då ursprungsägaren mycket starkt ifrågasatte detta eftersom hon själv har småbarn ”backade” mannen och tog tillbaka det han sagt. Fruktansvärt att ljuga om en sådan sak tycker jag då ju just en sådan lögn kan få mycket allvarliga konsekvenser för en hund.

Jag pratade med den ursprungliga ägaren en kort tid efter vårt köp och hon hade bara det bästa att säga om vår fina hund (som hon sålde pga sjukdom) och allt hon sa stämde med även vår uppfattning om världens bästa Soya :=)!

Gult är fult men blått är flott…eller? (både hund och hästinlägg)

Jag brukar säga att det finns en partner för alla, liksom det finns en häst för alla ryttare och en hundras för alla hundtokiga.

Ibland träffar man ju folk som i alla fall jag tänker ”hur blev han/ hon gift” eller så ser man en jätteful hund vars ägare avgudar den eller en häst som går som en kråka men där ryttaren är hur nöjd som helst och det är ju det som är så härligt: alla tycker inte likadant om allting för tänk vad tråkigt livet hade varit då!

I en diskussion längre ner (som från början handlade om Archies svans) skriver jag att jag i min ungdom tyckte att fuxar och skimlar (de som inte blev ljusare med tiden) var de absolut snyggaste hästarna.

Och kanske pga detta så var den första hästen jag köpte en mörk, mörk skimmel- ursnygg- vilket både jag och många med mig tyckte.

Den andra hästen jag köpte var enligt samma logik en fux :=)!

Sedan köpte jag Heron och sedan dess har jag faktisk tyckt att just hans färg är den snyggaste även om det är mer än 20 år sedan detta köp ägde rum.

Att jag därefter köpte Décima (efter att egentligen ha varit långt mer intresserad av ännu en mörkbrun valack) får jag väl tillskriva förnuftet– för hur det än är så är det inte färgen man rider på och i just det sistnämna fallet så rörde sig den mörkbruna hästen som en gammal kråka medan Décima svävade fram över ridhusbottnen :=).

När jag ville köpa Archie redan efter att ha sett honom 2 sekunder på stallgången….ja …hur ska man förklara det?

Jag vill tro att jag inte bara blev bländad av hans utseende utan att jag ju dessförinnan hade hört mycket gott om även hans andra kvalitéer men jag undrar än idag om jag inte hade köpt honom även om han hade slängt av mig vid provridningen :=)?

Idag skulle jag, om jag köpte en ny häst, helst inte köpa en skimmel eller en fux men jag hoppas och tror att jag ändå hade låtit andra egenskaper väga tyngre än en eventuell icke önskvärd färg.

Vad gäller whippets är det samma sak som med hästar; de kan ha många olika färger och olika människor har även där olika smak.

Om jag ska drista mig till en gissning så är de ”brindlade” (”randiga”) whippetarna vanligast och just de tycker jag är…om uttrycket ursäktas…minst vackra…om man nu får säga så (jag känner flera brindlade whippets så jag får här be om ursäkt till deras ägare…. ).

Själv tycker jag att de enfärgade whipparna med stora fläckar i en avvikande färg är finast- det vi hästmänniskor kallar ”skäck” och så de som är helsvarta förstås :=).

De komiska är att jag inte ens tänkte på att det kunde finnas helsvarta whippets innan vi köpte Soya och eftersom hon var lite av en ”specialbeställning” (vi ville köpa en vuxen, rumsren och lydig hund) så kunde vi egentligen ha fått hem en whippet i vilken färg som helst och jag undrar om jag då hade tyckt något annat än det jag tycker idag?

För när jag hade mina gula greyhounds så tyckte jag ju att de var jättefina :=).

Även om jag får otroligt mycket komplimanger för Soyas ganska speciella utseende (hon är ju helt svart förutom några få vita strån på en tass) så har jag hört att ”antingen tycker man att svarta whippets är jättesnygga eller så gillar man dom inte alls”.

Så det är verkligen så att smaken är som baken…och som sagt…tur är väl det!

Som avslutning en läsarfråga:

Vilken tror ni är den mest populära hästfärgen? Motivera gärna svaret!

Själv tror jag att svart och mörkbrun är mest populära (”Svarta Hingsten” har väl tjusat mer än en läsare, ha ha).

Var tog taxen vägen? (hund/ras-funderingar)

Är det inbillning från min sida (föga sannolikt) eller är det så att vissa hundraser har blivit helt utkonkurrerade av andra?

När jag var liten var det tex väldigt vanligt med taxar, det var många, framförallt pensionärer, som hade dessa hundar.

Och om ni tänker efter; när såg ni senast just en tax? Nä…just det.

Om man ska döma av Blocket så verkar hundvärlden idag domineras av chihuahuor och amstaff-hundar och jag kan inte låta bli att fundera över varför?

Är det verkligen en enda människas verk (jag tänker så klart på Paris Hilton) att vi numera är översvämmade av dessa handväsk-hundar?

Vad gäller amstaffarna inbillar jag mig att de är de nya ”modehundarna” bland de som vill ha en hund med lite ”klös” i?

När jag var yngre skulle man ha en schäfer för att vara ”cool”, sedan övertog dobermannen den platsen för att därefter ersättas av rottweilern. Och nu är det alltså amstaffens tur, eller?

Det jag personligen kan tycka är tråkigt när det går mode i hundar är att det ofta kan vara de som är minst lämpade att ha hund som blir hundägare.

Precis som många gamla damer inte fattade att taxen egentligen är en JAKT-hund verkar många som köper raser som kräver mycket stimulans och motion ha missat just detta. Och en hund som inte får den motion den behöver kan snabbt bli odräglig på många mer eller mindre otrevliga sätt.

En av mina klienter köpte tex en rottweiler som han hade i sin lilla etta. Att hunden knappt fick plats pga alla möbler hade väl inte varit så farligt om det inte dessutom hade varit så att den knappt kom utanför dörren och blev ordentligt rastad.

Varje gång jag kom på besök blev jag nästan omkullvält av en ouppfostrad, överenergisk och givetvis understimulerad hund- inte kul!

Och att uppmuntra vissa hundars lite ”skarpare” sidor har tyvärr också gett mycket tråkiga konsekvenser vilket i sin tur gör att vissa raser nu får dras med en ”bad-boy”-stämpel de sluppit om bara inte så många olämpliga hundägare valt just denna ras.

Vad gäller whippet som jag ju själv har tror jag risken att de köps av ”fel” folk är liten. Rasens speciella utseende gör tex att det inte är en sådan hund folk skulle spontanköpa och sedan ångra sig, det är vad jag tror i alla fall.

Men har man inget emot dessa magra rackare 🙂 lär man snabbt upptäcka att de är väldigt trevliga sällskapshundar som är både friska, lättskötta och allmänt underbara att ha att göra med.