Inlägg i kategorin Hundinlägg

Jag och maken- whippetägare i minoritet!

På tävlingen i lördags stötte jag otroligt nog på en annan whippetägare (otroligt eftersom man så sällan ser whippets annat än på vinthundsevenemang) och vi kom att prata om det här med att nästan ingen som har en whippet bara har en (denna person hade två).

Senare på samma tävling mötte jag en medtävlare som kommenterade att hennes mamma har 6 whippets!

Detta fick mig att fundera över VARFÖR just vinthundsägare nästan alltid har flera hundar?

Av de jag känner som har whippets är maken och jag mer eller mindre en minorietet med bara en hund, de flesta har två och vissa till och med tre och flera.

Om jag ser på ägare av andra raser så tycker jag att det är väldigt ovanligt att någon har 2 labradorer, 2 schäfrar eller 2 pudlar. Man ”nöjer” sig med en hund. Så varför just vinthundsägare prompt måste har fler kan man ju undra?

Min egen teori är att dessa hundar är så underbara att man vill njuta ÄNNU mer genom att fördubbla ägandet eller vad tror ni?

Det ska va´gott att leva…

…..annars kan det kvitta….

Som synes är det inte bara hemma som jag ligger och ”jäser”. Här är vi och hälsar på en av Birgittas arbetskamrater och efter en god middag fann jag för gott att gunga lite i hammocken!

Även i stallet är det skönt att slappa. Innan låg jag mest ute på gödselstacken och solade faktiskt men nu har jag insett att även hästarnas boxar kan tjäna som viloplats!

Min grisliga…jag menar GRÄSLIGA hund!

Tänker ni också ibland/ ofta tanken ”Vad gör man inte för sina djur”?

Och att otack ibland/ ofta är världens lön är väl inte heller någon nyhet?

Förra vecka då jag skulle handla mat till maken och mig hittade jag 2 rejäla paket med färska GRISKNORRAR i kyldisken! Kilopriset låg på 20-30 kronor och eftersom jag ville minnas att jag läst att denna gris-del är en delikatess för hundar så tvekade jag inte utan köpte båda paketen (sammanlagt ca 12 knorrar).

Väl hemma insåg jag att jag inte visste hur man lämpligast tillagar dessa svansar så jag kastade mig över internet och sände ut frågan i cyberrymden. Frågade på både ett vinthundsforum och Bukefalos och trodde att jag skulle översvämmas av svar omgående- så tycker jag nog att det brukar vara vad man än frågar om.

Efter mycket om och men kom det några futtiga svar och de flesta gjorde mig inte så mycket klokare. Någon tyckte att jag kunde torka grisknorrarna i pannrummet i några dagar (!) men att hänga rått kött där, och framför allt nu i sommarhettan, tyckte jag inte lät som en särskilt god idé (och maken hade nog kreverat….han är inte så ”härdad” som djurägare än).

Till slut skrev en läsare att jag kunde koka eländet och eftersom det lät som det enklaste sättet så var det precis så jag gjorde!

Medan jag hade väntat på svar från olika insatta hundägare passade jag på att googla på ”grisknorrar” och det jag kunde konstatera var att de i torkad form verkligen betraktas som något av det godaste en hund kan stoppa i gapet så jag hyste väldiga förväntningar på mitt stor-kok. Jag menar…torkat eller kokt…hur stor skillnad kan min asätare tycka att det är?

När knorrarna väl var kokta såg jag med barnslig glädje fram emot hur Soya skulle anfalla mig och grytan i ett försök att slita åt sig så många knorrar som möjligt så när hon bara nosade på den framlagda knorren och sedan vände på klacken och gick iväg trodde jag att jag skulle slänga både kastrull och knorrar på henne!!!!

Tur för den lilla vesslan så kom hon efter ett tag på bättre tankar och började tveksamt slicka på köttet. Och se där….efter ytterligare tveksamheter åt hon upp hela knorren och det var som sagt bäst för henne själv det (det var kanske det hon förstod av min mordlystna blick???)!

Numera är alla knorrarna uppätna men det kommer nog att dröja innan jag engagerar mig i kulinariska färdigheter vad gäller hunden! ”Det finns ett skäl till att torrfodret uppfatts” ska jag skadeglatt meddela om hon skulle drista sig till att efterfråga något annat från köttdisken!

Tillbakablickar: därför har jag en vinthund!

Hundrastplatsen på Limhamnsfältet.

Soya vägrade att doppa sig i det skummande havet och jag kan väl inte påstå att jag blev förvånad. Det hade inte jag heller gjort :=)!

Idag återvände jag efter ungefär 20 år (!!!!) till en gammal ”brottsplats”: hundrastplatsen på Limhamnsfältet i Malmö.

Detta är en av de största rastplatserna i Malmö skulle jag tro och den ligger utmed havet vid Ribersborg.

Soya verkade inte alltför begeistrad över denna jättegräsmatta där allsköns hundar kom springande för att nosa henne i baken- hon föredrar helt klart människor eller leksaker framför framfusiga byrackor :=)!

För mig var det dock lite av en nostalgitripp då jag mindes ett av mina första besök här. Och att jag inte varit har besökt Limhamnsfältet på säkert 20 år, dvs då jag senast hade hund beror på att rastplatsen ligger i andra änden av Malmö i förhållande till både min bostad och Archies stall.

Hur som helst; det var på Limhamnsfältet jag bestämde mig för att någon gång skaffa mig en vinthund!

Jag hade varit och badat med min schäfer Ketty och var på väg hem då jag plötsligt fick se en underbar syn.

En kille som påminde om Patrik Sjöberg (höjdhopparen) kom gående med en kolsvart greyhound som precis hade varit nere i havet och badat.

Ni kan tänka er en våt greyhound som i strålande solsken springer allt vad den kan: den gnistrade som en diamant och löpte så lätt över gräset. Jag bara gapade!

Det var en så slående syn och där och då väcktes tanken om en egen greyhound.

Jag gillade både utseendet och farten! Ketty var tyvärr sådan att hon bara rörde sig så länge JAG rörde mig, stannade jag upp så stannade även hon. Jag ville ha en hund med mer action helt enkelt och det fick jag ju verkligen när jag sedermera köpte min första greyhound!

Nu har jag ju en ”mini-greyhound”, min älskade whippet som är lika underbar som mina greyhounds var men i en lite mer behändigare ”förpackning”.

Idag tycker jag att flera av de greyhounds jag sett påminner om små kalvar och jag brukar skämta om att ägarna kan använda dom till ponnyridning (liksom de som har varghundar). Antingen har rasen gått mot större djur eller så är det jag som numera är mer van vid Soyas mindre format :=)?

Jobbångest (varken häst eller hundinlägg)

Precis som jag redan nämnt och som jag säkert har gemensamt med många semesterfirare har jag denna sista ledighetsvecka haft tät ångest över att frihetens klocka snart kommer att sluta att slå. Tillbaka till grottekvarnen med andra ord!

Tack och lov vet jag hur det kommer att bli. Efter några timmar på jobbet så kommer det att kännas som att man aldrig varit därifrån och eftersom jag gillar mitt jobb så kommer det att bli hur bra som helst.

Jag minns hur det var på mitt förra jobb. Då kunde jag flera veckor i förväg börja planera inför och längta till olika lediga dagar under påsk, jul osv men numera kommer faktiskt både röda dagar och min semester som mer eller mindre en överraskning varje gång. ”Oj, är det dags nu igen” typ! Och det är ju om inte annat ett tecken på att man aldrig blir helt slutkörd och i verkligt behov av ledighet.

Fast; som jag också har påpekat flera gånger; slapp jag att arbeta (fast fick behålla lönen) skulle jag inte tveka en sekund att lämna arbetsplatsen åt sitt öde.

Jag skulle inte ha det minsta problem med att fylla mina dagar ändå och tycker faktiskt att det är smått tragiskt att det finns människor som säger att de skulle dö av leda utan sitt arbete. Då har man, om inte annat, brist på fantasi anser jag.

För det finns faktiskt en oändig rad med saker man kan roa sig med på sin fritid, det handlar som sagt bara om att släppa lös fantasin.

Visst finns det begränsningar till viss del om man inte har så gott om pengar men det finns ju också massor av saker man kan göra helt gratis. Motionera, låna böcker, lära känna nya människor osv. Och har man som jag hund och häst så fyller man lätt sina dagar utan ett arbete att gå till.

Jag känner till flera fall där människor valt att arbeta efter lagstadgad pensionsålder och måste säga att jag finner detta väldigt stötande.

Så länge det finns en stor ungdomsarbetslöshet vilken innebär att många inte ens kommer ut på arbetsmarknaden förrän efter flera års sysslolöshet så tycker jag att det rimmar illa att gamlingar ska försöka klamra sig fast vid sina arbeten till varje pris.

I de fall jag känner till har det inte heller handlat om ekonomi för det är väl i de fall jag kan ha viss förståelse för om man väljer att arbeta trots att man borde njuta av sin pensionering.

Nej, har man ett eget företag står det en givetvis fritt att göra som man vill men är man anställd borde man verkligen lämna sin post till en bättre behövande arbetslös.

Så många som blir krassliga på alla möjliga vis innan de knappt hinner hämta ut första pensionsavin så borde alla försöka njuta av sitt arbetsfria liv så länge som möjlig.

Som motpol till arbetsnarkomanerna vet jag också flera personer som valt att gå i förtida pension och det är något som jag har en mycket större förståelse för. Det kommer jag säkert också att göra om jag bara har de ekonomiska möjligheterna till det så det gäller att redan nu planera och spara inför framtiden.

Whippetträff i Malmö (hundinlägg)

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg tog en whippetägare, Jeanette, för ett tag sedan initiativet till att vi som bor i Malmö med omnejd skulle träffas med våra fyrbeningar för lite kravlöst umgänge.

Första träffen ägde rum i Vellinge för någon vecka sedan och idag var det dags för en träff på vad som bestämts som den ”officiella träffpunkten”- den stora hundrastgården vid travbanan Jägersro, dvs typ 100 meter från Archies hage! Och observera: JAG hade faktiskt ingenting med valet av mötesplats att göra :=).

Det är bara att konstatera att whippets leker bäst med likasinnade (läs: andra vinthundar), inte för att de på något vis är dumma mot andra raser utan helt enkelt därför att andra hundar inte har en chans att hänga med i den fart som whippets får upp när de leker och springer.

Idag hade Soya sällskap av sin ständiga vapendragare Lili samt helbröderna Higgins och Kenzo. Kenzo var för övrigt med och bidrog till Soyas licens kan man säga eftersom han agerade stödhund under ett av träningsloppen.

Till skillnad mot då de tränings-tävlade var Kenzo idag dock mer intresserad av SEX rent ut sagt än att springa så till slut fick Soya säga till honom att hon faktiskt inte var road av sådana lekar :=). Nej, Soya tyckte att det var roligare att jaga medhavda bollar än att ha en vilt juckande whippet på ryggen och ärligt talat förstår jag henne :=).

Hur som helst; om ni är intresserade av att delta i våra träffar eller bara kolla in dessa fina hundar in action så kan ni hålla utkik efter kommande träningar via Jeanettes blogg:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/

Nästa träff blir i alla fall den 2 augusi 19.30. Kanske ses vi?

2 bilder till på mina tidigare hundar + lite historik

Bilden ovan föreställer min första greyhound ”Sladden” (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Sladden köpte jag för 50 öre när han var över 1 år gammal. Man hade då gett upp tanken på att ha honom som tävlingshund eftersom han ansågs för långsam. Till våra uteritter med Heron var han dock snabb så att det räckte och blev över :=).
Sladden hade jag inte i så många år utan han avlivades efter att ha varit halt och hoppat på 3 ben i flera månader.
Från början trodde veterinärerna att en bit glas trängt in i tassen och störde men trots operation blev han inte bättre.
Konvalescensen var vidrig, Sladden hade ett djupt hål rakt ner i tassen och varje gång han så mycket som satte ner benet i marken blödde han igenom sitt bandage. Mina golv i lägenheten var täckta av blod och det var så synd om hunden. Hade operationen åtminstone hjälpt men det gjorde den som sagt inte. Och en greyhound som går på 3 ben…..nej….det ville jag inte fortsätta att utsätta honom för.
På bilden har vi varit och ridit med Heron i Falsterbo och det är en bekants dotter som poserar med honom.

Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.
———————————————————————————
Min tredje hund Tyson (Somollis Star in Motion) har jag faktiskt inga bilder på men han såg ganska exakt ut som Sladden och en del människor som jag inte träffade så ofta förstod aldrig att Tyson var min nya hund efter Sladden! Tyson bröt benet (på 2 ställen dessutom) under en uteritt med Heron.
Tyson köptes också mycket billigt av ett orginal till kvinna som bodde på en enslig gård i Hörbytrakten om jag minns rätt. Det jag minns absolut var att Tyson låg i en box när jag skulle hämta honom och han verkade till en början mer van vid att äta hästmat så som betfor och Krafft än hundmat så man kan ju undra hur han hade haft det egentligen.
Att han älskade att ligga i bilen i timmar men inte kunde lämnas ensam i lägenheten ens 2 minuter utan att börja yla hysteriskt var också lite konstigt.
———————————————————————————
Efter all denna otur med dessa, 3 av världens lydigaste, snällaste och på alla sätt och vis finaste hundar är det kanske inte så konstigt att det tog 20 år innan jag vågade bli hundägare igen (dessutom hade jag inga prakiska möjligheter att ha hund som mångårig singel och heltidsarbetande).
———————————————————————————
Min fjärde hund, asätaren, ligger just nu och vilar ut efter en lång uteritt med mycket klättring tillsammans med Archie. Tydligen blev hon inte tröttare av ritten än att hon avslutade den med att rulla sig i något illaluktande (ank-skit?) så det blev även en dusch i spolspiltan innan vi körde hem. Som det lilla sämskinn hon är torkade hon innan vi ens hann hem , tack för den underbara hårremmen säger jag!

Har man inte utgifter så får man (åter ett hundinlägg)

Blir kanske lite väl mycket hund på HÄST-bloggen just nu men så är det ibland….

Idag har Soya blivit sövd!!!!!

För att ta det från början så upptäckte min man i förra veckan att en liten kant på en av Soyas hörntänder i överkäken hade brutits av (vi har ingen som helst aning om hur detta har gått till). Det var inte så mycket och hon verkade inte det minsta störd av det men vi ville ändå ta det säkra före det osäkra och kolla upp tanden.

Och nog blev den uppkollad alltid!

Dagens bokade besök på djursjukhuset slutade med att de behöll Soya i flera timmar, röntgade och sövde henne samt lackade hennes tand.

Summa summarum konstaterades att pulpan inte är påverkad och därför görs inget mer idag utan hon ska åter kollas upp om 6-8 månader. Är tanden inte ok då ska den rotfyllas.

Vad tror ni detta lilla kalaset slutade på?

4375 kronor varav 1539 kronor var ”material”?!?!? Materialet förmodar jag var lacken som tanden lackades med samt bandaget runt benet där narkoskatetern suttit för själva narkosen/ sederingen kostade ytterligare 751 kronor.

Ja, det är bara att konstatera att de vet att ta betalt!

Trots att jag är van vid hutlösa häst-veterinärkostnader hickade jag ändå till men vad ska man göra? Det är ju knappast något man kan fixa till själv eller något i alla fall jag skulle våga låta tiden utvisa om det behövs tittas på eller ej.

Soya själv verkar helt opåverkad av dagens händelser, har ätit bra efteråt och verkar inte ”konstig” av narkosen (min schäfertik gick in i dörrposterna flera timmar efter hemgång när hon blev opererad) så det känns i alla fall som en stor lättnad.

Många fler whippetbilder och länktips (hundinlägg)

Om ni inte har tröttnat på att glo på och läsa om de små vesslorna kan ni finna ännu fler bilder och läsa mer på Soyas kompisars bloggar!

http://whippetlili.se/

Här skriver Jonatan om Lilis öden och äventyr och det finns ganska många bilder från tex träffen i Vellinge i helgen.

En annan bloggare är Jeanette som tog initiativet till träffen och om hennes hundar kan ni läsa här:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/.

Och om ni inte har fått nog ens efter att ha läst dessa bloggar så finns det från Jeanettes blogg länkar till ännu fler (titta i högermarginalen).

Några bilder från LC-träningen 14/7 (hundinlägg)

Ett litet urval av alla olika vinthundsraser som deltog vid dagens träning.

Från de största……

…..till de minsta!
Just italiensk vinthund tycker jag ser så ”käcka” ut med glad uppsyn. Fast de är nog lite väl ettriga för min smak och med så tunna ben som de har skulle jag vara livrädd att tex ta med dom på uteritter med Archie. Min andra greyhound bröt ju benet på 2 ställen under just en uteritt (troligen av att ha trampat ner i ett kaninhål men jag såg aldrig när det hände så jag gissar bara) så onkeligen påverkas man av en så traumatisk händelse (jag fick bära hem en skrikande hund men hästen i släptåg- det glömmer jag aldrig).