I kväll var det dags för en ny LC-träning i Sjöbo och även denna gången hade vi Jonatan och Lili med som sällskap.

Lili fick springa valp-varianten av LC i 2 omgångar medan Soya agerade stödhund åt en whippethane, Schnapps. Schnapps fick ett godkänt lopp så det var ju roligt att kunna hjälpa till.

Tyvärr är det med dessa träningar som när man tävlar hoppning eller dressyr. Det går aldrig att förutspå hur länge arrangemanget ska pågå och ofta tar det mycket längre tid än man planerat för.

Med LC-träningarna verkar det ofta vara olika bekymmer med utrusningen, dvs den som drar runt ”luren” (låtsasharen).

Idag hann vi inte ens med 10 lopp på 2 timmar medan man om allt fungerar som det ska nästan kan hinna med det dubbla på halva tiden.

Min tanke var från början att låta Soya springa 2 lopp som hon gjort vid tidigare träningar men eftersom klockan började bli mycket och väntetiden lång så valde vi att åka hem efter det första loppet.

Soya var som vanligt fullständigt exalterad under hela tiden vi var i Sjöbo och jag tyckte nästan lite synd om henne där hon drog och slet i kopplet i sin iver att ”hjälpa till” när de andra hundarna sprang. Min vanligtvis så snälla och timida hund är verkligen inte att känna igen under dessa träningar så ni som tror att hon alltid skäller, hoppar runt som en galning och verkar allmänt galen ska veta att detta är så långt ifrån hennes vanliga ”jag” som bara tänkas kan.

En extra rolig dimension till dessa träningar tycker jag är att man får lära känna en del raser som man annars aldrig ser lite närmare.

Hur ofta ser man skotsk hjorthund, irländsk varghund, italiensk vinthund och faraohundar tex? Så gott som aldrig, utom då på dessa träningar alltså.

Det är inte helt lätt att lyckas ta kort medan man håller en sjövild Soya i näven men jag lyckades faktiskt att knäppa några foton som jag kommer att publicera inom kort.

Delar av gänget in action!

Vem vinner denna dragkamp? Ska Soya visa att ”gammal är äldst” eller låter hon en snorVALP vinna?

He he…I´m the boss!

Jag brukar faktiskt alltid tycka att min egen Soya är vackrast av alla whippets vi möter men den här får nog dela förstaplatsen med henne! Jag blev oerhört förtjust i denna 3 år gamla tik (Java) från Sommarhagens kennel.

Mindre förtjust blev jag av att höra att Java planeras bli mor. Hur i hela fridens namn ska jag kunna stå emot den frestelsen? Vi ska ju bara ha en hund har vi bestämt! Fast man bestämmer ju så mycket här i livet…..

Här agerar Soya fotomodell för ett täcke som jag misstänker att en av mina arbetskamrater skulle dö för. Hon är en älskare av allt som är rosa, även vad gäller hundtillbehör :=). Själv delar jag inte denna passion :=)!

Och detta är Soya, redo för combat. Min egen lilla soldat!

 

 

Idag har Soya och jag varit på en spontant arrangerad whippetträff ordnad av en annan whippetägare boende i Vellinge som helt riktigt tyckte att det kunde vara roligt för våra små rejsare att träffa likasinnade.

Det blir ju sällan någon riktig lek mellan en whippet och en hund av annan ras eftersom den andra hunden oftast inte orkar springa ens hälften så fort och länge som en vinthund.

 

Idag samlades 8 whippets och bekräftade till fullo det jag hävdat med bestämdhet: man kan sammanföra en bunke vilt främmande whippets utan att så mycket som ett hårstrå kröks, någon man definitivt inte kan göra med alla raser.

 

Soya kände bara en hund sedan tidigare, valpen Lili som åkte med oss till träffen tillsammans med sin ägare Jonatan och som nog snart har växt om henne- Lili alltså, Jonatan är redan lång så det räcker :=). Lili gör alltså inte skäl för sitt namn, snarare borde hon kallas för STORI :=).

 

Det blev mycket lek och jagande av varandra och diverse leksaker och alla verkade ha hur kul som helst.

 

Vi, fotfolket, ägnade oss åt lite utbyte av tips och erfarenheter kring allt från tikskydd till olika täckesmodeller (dvs precis som då hästfolk träffas) samtidigt som vi avnjöt en god fika.

 

Efter 3 timmar åkte vi nöjda hemåt med en ny träff inplanerad om bara 2 veckor.

Idag tog Soya sin LC-licens vilket var otroligt kul! På bara 2 träningstillfällen och inom loppet av 8 dagar dessutom så det gick verkligen snabbt och smidigt.

Förra lördagen sprang hon med en licensierad tik och idag fick hon först springa med en hanhund och sedan en tik.

Alla loppen gick utmärkt och Soya verkade tycka att det hela var otroligt kul!

Hon är knappt att känna igen när hon är på whippetrace eller LC-träningar, den milda och tysta hunden förvandlas till en hoppande och skällande furie som inget hellre vill än att jaga trasan.

De okunniga som påstår att man plågar/ tvingar hundar till denna form av löpning vet verkligen inte vad de talar om för dels vill 99 % av alla hundar springa och dels kan man knappast tvinga en hund som inte vill att springa. Hur ska man göra det liksom? Hoppa upp på dess rygg och piska på med ett ridspö kanske :=)? Knappast!

Soyas internet-vän valpen Lili var också med idag och fick prova på bebis-varianten av LC, dvs att bara springa kanske 100 meter efter trasan. Lili förstod direkt vad som förväntades av henne och det blir säkert inga problem med riktiga löp.

Väldigt kul att tjejerna har funnit varandra och de var hur söta som helst när de låg ihop-kringlade i bilen, Soya liggandes på Lilis ena ben och Lili med den andra frambenet uppkört i Soyas ansikte :=).

Nu kan vi alltså börja tävla i LC och om jag får gissa blir den första tävlingen i Sjöbo i slutet av september. Det finns inte så många tävlingstillfällen om man inte vill åka land och rike runt och jag är inte riktigt där än känner jag. Skulle Soya visa sig vara en supertalang kanske jag ändrar mig (säkert) men än så länge håller vi oss till Skåne med omnejd.

Jag försökte förresten hitta några bra filmer på youtube som visar hur LC-löp går till men tyckte inte att jag fann några. På de flesta filmerna ser man överhuvudtaget inte att hundarna jagar något utan det ser bara ut som att de rusar runt helt planlöst :=).

Då jag tog med Soya till jobbet i förra veckan förslog några kollegor att vi borde utbilda henne till knarkhund så att vi inte bara kunde njuta av det lilla livets sällskap utan faktiskt även ha lite nytta av henne.

I mitt arbete möter jag ju en del både pågående och före detta missbrukare så Soya hade nog haft att göra om vi hade kunnat lära henne att spåra upp knark.

Och jag vet inte om eller hur mycket doggyn begrep av vårt samtal men sedan någon dag tillbaka har jag noterat att hon ibland går och snappar åt sig VALLMO när vi är ute och går.

Igår såg jag något rött som stack upp ur munnen på henne och hann tänka att det nog var vallmo innan det röda försvann ner i gapet och idag såg jag hur hon plockade åt sig flera blommor.

Är detta Soyas egna trevande försök till att försöka komma underfund med hur knark smakar? För detta är väl det närmaste man kan komma narkotiska preparat om man är ute och går i naturen :=)?

Idag har både Soya och jag gjort en ny erfarenhet; vi har varit på hundutställning!

Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig som DELTAGARE på en sådan tillställning, då jag köpte min första, otroligt vackra hund (en schäfer) hade hon ett så uppenbart exteriört fel (ena örat hängde ner) att det aldrig var tal om några utställningar och därefter har jag aldrig funderat mer på saken förrän vi hade ägt Soya ett tag och jag i jämförelse mellan henne och andra whippets tycker att hon är så otroligt fin.

Soyas uppfödare är själv domare och har inte på några vis framhållit Soya som något praktexemplar för rasen utan snarare som en jättefin ”vanlig” familjehund så jag förväntade mig inte några stående ovationer i domarringen men ville ändå få en bedömning.

Jag höll på att skriva ”en objektiv bedömning” men är det något jag lärt mig redan genom ”hästeriet” och som också bekräftats av otaliga hundmänniskor så är det att domare är allt annat än objektiva utan snarare väldigt subjektiva. Det som den ena domaren gillar ratar en annan och vice versa.

Himla synd tycker jag för tänk om ALLA hade tyckt exakt samma sak. Om jag jämför med bilar hade det ju varit suveränt om alla domare föredrog BMW framför Skoda. Och de flesta gör nog också det men så finns det ju alltid några knäppgökar som tycker att Skodan är finast!
Så även om alla gick och köpte sig en BMW så skulle man ändå inte vara säker på att vinna!

Så är det att ställa ut hundar har jag förstått och en del tycker att detta är charmen med utställningar medan jag inte alls gillar sådant lotteri.

Förvisso tror jag att det är som med dressyrtävlande: de riktigt bra hästarna placeras högt av alla domare, det är ”mellanhästarna” som kan bli väldigt olika bedömda.

I Soyas fall tror jag att hon är en ”mellanhund”, som en Volvo kanske man kan säga. Varken superfin eller hemsk exteriört :=).

Dagens utställning bekräftade mina misstankar och Soya fick ett ”blått band” vilket alla klass 2 hundar fick. Klass 1-hundarna fick röda band och fördelningen mellan dessa båda grupper var enligt min ovetenskapliga uppfattning ca 50/50. Man kunde även få ett gult band (klass 3 = tämligen usel hund) men det såg jag ingen som fick :=).

Soya dömdes av en australiensisk domare och kritiken för den invigde löd:

”Unbalanced head, lacks underjaw. Needs better bite. Nice neck. Needs better front angulation and depth of chest. Topline och underline exaggerated. Well angulated rear”.

Min spontana (sura) kommentar var: ”tur för Soya att hon klarar av att ÄTA om hon nu saknar underkäke” men jag kan inte påstå att jag i övrigt föll i gråt över kritiken.

JAG hade bara kört 30 minuter till denna utställning lite som en kul grej och en ny erfarenhet men det fanns andra för vilka evenemanget tedde sig som något långt allvarligare.

Här kommer vi till mitt andra konstaterande i rubriken, dvs att i vart fall en del utställningsfolk måtte vara masochister = självplågare :=)!

Jag bor i ett relativt golftätt område och ibland när jag har kört till hästtävlingar i pinande kalla vindar och gräsligt ösregn 07.00 en lördagmorgon är de enda levande varelser jag sett förutom folket i stallet just GOLFARNA. De slår lika oförtrutet på sina bollar som vi slår på våra hästar höll jag på att säga….men ja….ni fattar….

Innan jag kom i kontakt med både whippetracingen och nu utställningsvärlden trodde jag att vi hästmänniskor (förutom golfarna då) tillhörde den knäppaste delen av mänskligheten men det är bara att konstatera; hästmänniskorna är en ”mild bris” jämfört med hundfolket :=)!

Redan på whippetracingen pratade jag med folk som hade kört land och rike runt för att starta sina hundar i dessa löpningar som pågår i genomsnitt 10 SEKUNDER och där skillnaden mellan bästa och sämsta hund oftast inte ens är 3 sekunder! Och det finns inte 10 kronor i prispengar utan enklare hederspriser av mycket ringa värde.

Idag på hundutställningen pratade jag med flera mycket långväga gäster och de verkade inte tycka att det var det minsta varken konstigt eller ansträngande att köra 50 mil för att ställa ut sin hund. En kvinna jag pratade med hade kört hemifrån klockan 3 i morse konstaterade hon som den mest självklara sak i världen.

Jag är tyvärr ofta usel på att dokumentera genom fotografering men idag tänkte jag var duktig och göra just detta. Maken har 3 (TRE) digitalkameror och givetvis fick jag med mig den som INTE fungerar så jag missade ett för mig unikt tillfälle att ta kort som verkligen hade varit värda att publicera.

Jag såg så många vackra, roliga, konstiga hundar och dito ägare :=)!

Som den supernovis jag är fascinerades jag av att så många utställare hade egna TÄLT med sig där de kurade med sina hundar och tretusen sjuhundra tillbehör (borstar, täcken, filtar, koppel osv).

Redan då jag köpte Soya fick jag från flera olika håll veta att ”vinthundsfolk” verkligen håller ihop och hjälper varandra oerhört mycket och detta har jag själv upplevt på de träningar jag deltagit i. Om man är nybörjare kan man ställa hur knäppa frågor som helst och få jättebra svar, råd och tips och jag upplevde exakt samma sak idag.

Jag pratade exempelvis med en kvinna som hade en GIGANTISK hund (såg ut som Scooby Doo ungefär) och på min fråga vad det var för en ras (vilket jag undrade på fullt allvar) fick jag veta att utställningsgreyhounds tydligen kan vara så stora (jag har själv haft kapplöpnings-dito).

Av Scooby-Doos ägare fick jag många bra råd inför vårt ”framträdande” och i gengäld gav jag tipset att låna ut hunden till ponnyridning för att tjäna en extra slant. Mindre barn hade med lätthet kunnat grensla denna vackra och milda jättehund :=).

Ja som sagt, dagen var onekligen intressant på många vis och även om min hund tydligen saknar underkäke vidhåller jag å det bestämdaste att hon är finast i världen ändå, Volvo-hund eller inte! (Och både maken och jag kör Volvo btw :=)!!!!!)