Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.
Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.
Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.
Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!
Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .
Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.
När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.
Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.
På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!
Senaste kommentarer