Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: tävla med svårlastad häst

I helgen hade jag stallkamrater som tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och plötsligt mindes jag en händelse för snart 30 år sedan som utspelade sig just där.

Nu ter dig sig både lite komiskt och måhända märkligt men på den tiden såg jag ingen bättre lösning.

Jag ägde vid tillfället Menelli, ett sto som var världens snällaste på alla vis men ohyggligt svårlastad.

Enligt hennes förra ägare hade hon råkat ut för ett trauma som unghäst då hon gick över bommen i en transport och den första tiden i min ägo var hon näst intill omöjlig att få in i en transport.

Det var faktiskt tack vare henne (dvs de idoga lastningarna med detta djur) som banade vägen för att jag sedermera skulle betrakta mig som en självutnämnd lastningsexpert men det är en annan historia…

Nåväl…

En sommar ville jag åka och tävla hoppning med Menelli.

En tidigare tävling hade löst sig genom att jag RED dit- till närmaste grannklubb tog det kanske 30 minuter att skritta genom ett trafikerat Malmö (har nog inte hört om någon som gjort samma rutt varken förr eller senare men nöden hade ingen lag…) men nu ville jag till Dagstorp som ligger kanske 2-3 mil från Malmö.

Hur garderar man sig för att kunna tävla med en svårlastad häst?

Tja…min lösning blev att hyra en transport (ingen på ridskolan ägde en på den tiden), hitta uppstallning (!!!) på skrittavstånd från Dagstorp, lyckas baxa in Menelli i släpet dagen innan tävling och på så vis vara säker på att komma till start nästa morgon utan att behöva fundera på om lastningen skulle ta 5 minuter eller 5 timmar (det var på den nivån….).

Precis som jag aldrig hört talas om någon som i modern tid ridit genom Malmö för att komma till en tävling har jag inte heller hört om någon som stallat upp hästen 2-3 mil från det egna stallet för att tävla 2 lätta klasser men….så var det…

Och tävlingen gick bra, vi kom både dit och hem utan besvär och jag blev en erfarenhet rikare 🙂 .

Tillbakablickar: när jag läste Svarta Hingsten-böckerna

När jag såg bilden ovan kom jag att tänka på när jag läste Svarta Hingsten-böckerna som ung.

Jag verkligen sträckläste dom och kände mig helt tom när de var utlästa. En stor sorg faktiskt!

Liiite så var det när jag hade sträck-kollat på Gilmore Girls via Netflix men ändå inte i närheten av Svarta Hingsten-böckerna.

Känner ni igen det?

Tillbakablickar: när jag inte fick säga va

Härom dagen kom jag av olika anledningar att tänka på en tränare jag hade för ”tusen” år sedan och ett minne från denna tid fick mig att fnissa.

Jag red då lektion för tränaren och befann mig i ena änden av ridhuset medan hen satt i den andra.

Hen ropade en instruktion som jag inte hörde och jag ropade ”va????” tillbaka.

Det skulle jag inte ha gjort….

Jag fick världens utskällning och fick veta att man inte sa ”va” till hen för det lät typ respektlöst eller nåt (minns inte exakt vilket ord som användes).

Nej, i stället för ”va” skulle man ropa ”FÖRLÅT…JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”- den meningen minns jag i alla fall ordagrant till dags datum även om detta är snart 20 år sedan 🙂 .

Men vad säger ni?

Bra sagt av tränaren eller??????

Tillbakablickar: när jag var en djurplågare

Långt innan jag började rida (då var jag runt 15) var jag väldigt djurintresserad och gick med i en organisation som hette Nordiska samfundet MOT plågasamma djurförsök.

Tyvärr råkade jag ibland säga  Nordiska samfundet FÖR plågsamma djurförsök vilket så klart tarvade en förklaring 🙂 !

Tillbakablickar: när jag fick betalt för mina tänder

tand

Ni vet när man någon gång kommer att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”?

Det hände mig idag och då mindes jag min fattiga ungdom och hur jag drygade ut kassan.

När jag gick på gymnasiet (humanistisk linje på Pildammsskolan i Malmö) kom det ett erbjudande från tandläkarhögskolan som låg granne med skolan.

Man erbjöds att delta i ett försök som handlade om plack och om man var intresserad skulle man låta bli att borsta tänderna under X dagar (har för mig det var 5 dagar men det kan ha varit fler) för att därefter besöka tandläkarhögskolan där plack skrapades bort från tänderna.

För besväret fick man 200 kronor per gång- DET minns jag däremot tydligt 🙂 !

Jag och en klasskamrat deltog och det handlade väl om ca 3-5 gånger för vår del med någon veckas mellanrum.

Ja, vad gjorde man inte för pengar ha ha ha!

Tillbakablickar: när jag ramlade av och gick på dejt

Det blev vi två till slut i alla fall….

Gårdagens hoppning med Vicke fick mig  (som nästan alltid då jag hoppar honom numera) att minnas gången då jag ramlade av för ungefär ett år sedan och sträckte nacken något såååå fruktansvärt.

Jag har i många år hoppat väldigt ”utan större säkerhetstänk” (nästan alltid ensam tex) och till och med utan hjälm även om det är tusen år sedan men i just detta fallet hade det inte hjälpt hur många personer som hade befunnit sig i ridhuset eller vilka andra säkerhetsåtgärder jag hade vidtagit- avramlingen var en ren olycka (Vicke snubblade över en bom och jag voltade över honom).

Det som var liksom extra typiskt då det hände (jag visste då inte att jag skulle ha ont i många veckor, behöva gå på sjukgymnastik och bla bla bla) var att detta hände samma dag som jag skulle på min andra date med Henrik.

Vi hade några dagar innan dess bestämt att vi skulle gå ut och äta och eftersom jag var väldigt intresserad av honom  🙂  ville jag inte missa detta tillfälle för allt i världen.

Så trots att jag knappt kunde stå på mina ben och än mindre köra säkert bad jag honom att komma och hämta mig för jag tänkte inte låta en avramling hindra mig!

Jag hade dessförinnan laddat upp med inflammationshämmande krämer (hjälpte inte ett skit) och massa värktabletter (hjälpte ytterst lite).

När det var dags för restaurangbesöket hade jag minst lika ont som då jag ramlade av på morgonen och jag kunde inte vrida huvudet åt varken höger eller vänster.

Jag fick diskret stoppa i mig fler värktabletter under kvällen som trots allt blev trevlig och det blev ju fler dejter senare där jag kunde vara liiiite mer till min fördel om man säger så 🙂 !

Tillbakablickar: den galet skällande hunden

image

Nu när Molly har börjat följa med till stallet och vara med när jag rider minns jag tillbaka på hur det var när Soya började göra detsamma.

Denna milda, lugna och tysta varelse blev som förbytt när hon var med Archie i ridhuset och hade jag varit honom hade jag blivit tokig (det blev jag som ryttare).

Hon sprang efter honom och tokskällde konstant och jag satt på och vrålade ”TYYYYYST” en miljon gånger helt utan effekt!

En inte lika snäll häst hade sparkat ihjäl henne men jag brukade skoja och säga att hade någon frågat Archie ”håller du inte på att bli tokig på den där hunden” så hade han på fullt allvar svarat ”vilken hund”!

Säger väl en del om hans oförmåga att bli energisk och elektrisk….

En gång tänkte jag att jag skulle ha med Soya när jag tömkörde eller longerade så att jag kunde drämma till henne med pisken när hon bokstavligen hängde i Archies svans men det hade jag inget för heller- hon struntade fullständigt i både mig och pisken.

Som om inte allt detta vore nog rusade lilla Soya även in till hästarna i de hagar vi gick förbi- fullständigt livsfarligt så klart!

Men efter några veckor så hände absolut inget särskilt utan från en dag till en annan upphörde allt jag precis har berättat om.

Soya skällde ALDRIG någonsin mer på hästar- vare sig när man red eller i hagen och så var det inte mer med det!

Lite konstigt men så var det!

Tillbakablickar: den som alltid fick godis

godis

Bilden ovan påminner mig om när jag ägde min fina häst Heron.

Det var en klok gosse minsann.

Han var enligt många både vacker och såg snäll ut- ett bra utgångsläge för att få godis om man står på en stor ridskola där många ska dela på människornas ynnest 🙂 .

Heron stod i några år i en box väldigt nära en ganska ”störig” häst och jag noterade ibland hur det gick till när ridskolebarnen passerade dessa djur.

När den anda hästen såg barnen med sina påsar med skalade och skivade morötter började han banka i boxen och eftersom han var långt över 170 cm utgjorde han säkert en skrämmande syn för inget av barnen vågade ge honom något.

Sedan gick de vidare till min smilfink Heron som stod så stilla med sina stoooora bruna ögon och bara utstrålade ”jag är snääääääll”.

Tja..inte svårt att gissa vem som fick smaka på innehållet ur påsen.

Sedan var det inte så att de privatägda hästarna matades med godis i tid och otid- därtill hade vi över 40 lektionshästar som besökare lade sitt fokus på så de enstaka gånger det förekom störde det mig inte det minsta- Heron blev inte en odräglig ”tiggare” av detta.

Jag ser faktiskt lite samma tendenser hos Vicks som jag skämtsamt kallar för en ”player” eftersom han verkar ha fått de flesta stonas uppmärksamhet på anläggningen medan han själv tycks ganska oberörd över deras uppvaktning.

Även han kan få sig en godbit eller två av anda hästägare (de frågar alltid först om de får ge honom och jag ser aldrig någon anledning att säga nej)  medan jag själv aldrig går runt och matar andas hästar.

Tillbakablickar: när jag ville ha mer energi (men inte fick det)

I föregående inlägg tipsar bloggläsaren Liv om ” påse längst ut på spöt” för att få mer energi 🙂 !

För de av er som inte vet det var Liv och jag stallkamrater i några år och det var redan på den tiden hon gav mig detta ”energitips” när jag klagade på att Archie stundtals var seg att rida.

”Knyt en plastpåse längst ut på spöet så ska du se att du får energi så det räcker och blir över” sa Liv förtroendeingivande och jag blev väldigt sporrad (sagt lite ordvitsigt) att prova.

Sagt och gjort; vid ett träningstillfälle hos dåvarande tränaren Ebba von Essen kom jag med mitt preparerade spö.

Då jag skulle träna befann sig kanske en handfull ryttare i ridhuset och nog hade spöt effekt alla gånger!!!!

Samtliga ryttare satt vääääldigt löst i sina sadlar…..utom JAG?!???

Archie kunde inte ha brytt sig mindre om denna hjälpförstärkare.

Så det var det tipset…..