Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: när jag fick en harv

I samband med min senaste stallflytt sålde jag min harv- jag kände att jag inte kunde släpa med mig en så stor pjäs till ett nytt ställe och utebanan där ska dessutom inte harvas med just en sådan harv som jag har.

Och oavsett om jag stannar länge eller ej i det nya stallet så ska ju alla ställen med egen utebana/ridhus ha egna harvar och dylikt för underlagsunderhåll så det är ju knappast något man som ”normal hästägare” liksom behöver äga för egen del.

Vi, dvs stallägarna, hade givetvis alla nödvändiga maskiner och redskap på förra anläggningen så det här med att jag faktiskt ägde en egen harv var lite speciellt och en rolig historia som jag tänkte delge er.

För några år sedan och när min födelsedag närmade sig skrev jag skämtsamt på bloggen att jag ju hade det mesta vad gäller hästutrustning och att det i princip bara var en egen harv som fattades (jag brukade då harva vår utebana med stallägarnas redskap).

Döm om min förvåning då en för mig okänd bloggläsare som bodde mycket nära mig hörde av sig och skrev att hon hade en harv jag kunde få gratis?!?!?!

Det var ett erbjudande för generöst för att motstå tyckte jag och efter att ha frågat vår stallägare om jag fick ha harven på hans mark så åkte jag och hämtade den.

Jag har sedan dess använt harven på somrarna på vår utebana och dragit den med min bil- inte alls för att någon har krävt det men för att jag har velat ha det helt nyharvat när jag själv har ridit och för att det har tagit väldigt kort tid (typ 10 minuter) att göra det.

Ja, detta var historien om hur jag fick en harv….kanske ska önska mig något nytt nästa gång jag fyller år (speglar till en utomhusbana kanske 🙂  )?

Tillbakablickar: täcken då och nu

För någon månad sedan köpte jag ett nytt Horseware regntäcke och de är verkligen fantastiska.

Trots ihållande regn kom Vicke nyligen in med ett täcke som var i princip torrt och där bara enstaka regndropparna liksom låg ovanpå tyget.

När jag imponerad nämnde detta för min hovslagare som just då var i stallet kom vi att prata om hur täckena såg ut när vi var unga (läs: för ca 30 år sedan).

Då fanns det täcken i juteväv och några som hette New Zeeland-täcken (bilden ovan) och vilket skillnad mot dagens efterträdare!

Dåtidens täcken var oformliga och vägde ett ton- det var ibland som att lägga en pressening över hästen.

Kanske höll de emot regn lika bra som dagens täcken men de måste ha varit näst intill omöjliga att trycka in i en tvättmaskin för rengöring.

Minns också när jag köpte mitt första termotäcke, också för runt 30 år sedan.

Då kostade de runt 500:- så inte bara är täckena bättre idag- de är också billigare.

Någon i min ålder som minns ovan 🙂 ?

Tillbakablickar: när Archie var en dalmas

Den här bilden fick mig att minnas hur jag ibland klippte av Archies ganska tjocka pannlugg rakt av.

JAG tyckte faktiskt inte att det såg särskilt konstigt ut och han var oerhört vacker liksom i sig själv men jag minns att en del folk på ridskolan skojade och sa att jag absolut inte fick klippa på det viset för att han såg ut som en DALMAS 🙂 !

Tillbakablickar: en oförtjänt rosett?

Klubben på rosetten har inget med inlägget att göra

För några dagar sedan diskuterade vi lite på bloggen om inlägg vi minns och en läsare skrev att hen tycker att kommentarerna brukar hålla sig på en städad nivå och utan påhopp.

Detta fick mig att tänka på en händelse som jag inte tänkt på en evighet; det utspelade sig för snart 4 år sedan och då jag tävlade en annan persons häst och precis hade köpt Vicke.

Själva kommentaren publicerades dock inte här på bloggen utan på Facebook (dock som en kommentar till ett blogginlägg som jag hade länkat till där)  vilket jag tycker är minst lika illa och löd:

”Förstår inte hur du lyckades komma på sjätte plats,det var absolut den sämmsta idag? Dåliga vägar och dålig sits, såg inte bra ut alls. Du skulle kommit sist.”

Det var alltså en namngiven, vuxen (något äldre än jag) kvinna som tyckte att hon behövde förmedla ovan budskap till mig via nätet och det intressanta är (bland mycket annat) att hon inte ens såg alla ekipage i klassen så hur hon kunde tycka att just jag borde ha kommit sist kan man ju undra 🙂 ?

Hur som helst brydde JAG mig inte nämnvärt om denna kvinna eller hennes bedömning av min ritt- vi hade nyligen blivit ”vänner” på Facebook och det var egentligen inte en person jag kände.

Det trevliga i historien var dock att den klubb där kvinnan då var aktiv reagerade och skickade följande kommentar mig- det uppskattade jag mycket:

Som ordförande i XX kan jag inte annat än beklaga en supertråkig kommentar som du nu har tagit bort! Hos oss ska alla känna sig välkomna att tävla och det är bara pepping som gäller!!!Jag red i din klass och kom trea från slutet och hade verkligen mått skit av en dylik kommentar! Jag är stolt över min häst , stolt över att jag var med och hoppas du är lika glad och stolt och kan känna att vi delar den glädjen med dig! Ingen i vår klubb står bakom slika plumpa påhopp! Det är en skam att använda facebook som en egen kräkpåse! Jag hoppas verkligen att du förstår att vi ser mycket allvarligt på detta. Vi som känner dig vet också vilken seriös hästmänniska du är! Inte värd tramsiga tonårskommentarer. Grattis till fina rosetten! Styrelsen önskar detsamma! Och varmt välkommen tillbaka till oss!!!!

Tillbakablickar: tävla med svårlastad häst

I helgen hade jag stallkamrater som tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och plötsligt mindes jag en händelse för snart 30 år sedan som utspelade sig just där.

Nu ter dig sig både lite komiskt och måhända märkligt men på den tiden såg jag ingen bättre lösning.

Jag ägde vid tillfället Menelli, ett sto som var världens snällaste på alla vis men ohyggligt svårlastad.

Enligt hennes förra ägare hade hon råkat ut för ett trauma som unghäst då hon gick över bommen i en transport och den första tiden i min ägo var hon näst intill omöjlig att få in i en transport.

Det var faktiskt tack vare henne (dvs de idoga lastningarna med detta djur) som banade vägen för att jag sedermera skulle betrakta mig som en självutnämnd lastningsexpert men det är en annan historia…

Nåväl…

En sommar ville jag åka och tävla hoppning med Menelli.

En tidigare tävling hade löst sig genom att jag RED dit- till närmaste grannklubb tog det kanske 30 minuter att skritta genom ett trafikerat Malmö (har nog inte hört om någon som gjort samma rutt varken förr eller senare men nöden hade ingen lag…) men nu ville jag till Dagstorp som ligger kanske 2-3 mil från Malmö.

Hur garderar man sig för att kunna tävla med en svårlastad häst?

Tja…min lösning blev att hyra en transport (ingen på ridskolan ägde en på den tiden), hitta uppstallning (!!!) på skrittavstånd från Dagstorp, lyckas baxa in Menelli i släpet dagen innan tävling och på så vis vara säker på att komma till start nästa morgon utan att behöva fundera på om lastningen skulle ta 5 minuter eller 5 timmar (det var på den nivån….).

Precis som jag aldrig hört talas om någon som i modern tid ridit genom Malmö för att komma till en tävling har jag inte heller hört om någon som stallat upp hästen 2-3 mil från det egna stallet för att tävla 2 lätta klasser men….så var det…

Och tävlingen gick bra, vi kom både dit och hem utan besvär och jag blev en erfarenhet rikare 🙂 .

Tillbakablickar: när jag läste Svarta Hingsten-böckerna

När jag såg bilden ovan kom jag att tänka på när jag läste Svarta Hingsten-böckerna som ung.

Jag verkligen sträckläste dom och kände mig helt tom när de var utlästa. En stor sorg faktiskt!

Liiite så var det när jag hade sträck-kollat på Gilmore Girls via Netflix men ändå inte i närheten av Svarta Hingsten-böckerna.

Känner ni igen det?

Tillbakablickar: när jag inte fick säga va

Härom dagen kom jag av olika anledningar att tänka på en tränare jag hade för ”tusen” år sedan och ett minne från denna tid fick mig att fnissa.

Jag red då lektion för tränaren och befann mig i ena änden av ridhuset medan hen satt i den andra.

Hen ropade en instruktion som jag inte hörde och jag ropade ”va????” tillbaka.

Det skulle jag inte ha gjort….

Jag fick världens utskällning och fick veta att man inte sa ”va” till hen för det lät typ respektlöst eller nåt (minns inte exakt vilket ord som användes).

Nej, i stället för ”va” skulle man ropa ”FÖRLÅT…JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”- den meningen minns jag i alla fall ordagrant till dags datum även om detta är snart 20 år sedan 🙂 .

Men vad säger ni?

Bra sagt av tränaren eller??????

Tillbakablickar: när jag var en djurplågare

Långt innan jag började rida (då var jag runt 15) var jag väldigt djurintresserad och gick med i en organisation som hette Nordiska samfundet MOT plågasamma djurförsök.

Tyvärr råkade jag ibland säga  Nordiska samfundet FÖR plågsamma djurförsök vilket så klart tarvade en förklaring 🙂 !

Tillbakablickar: när jag fick betalt för mina tänder

tand

Ni vet när man någon gång kommer att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”?

Det hände mig idag och då mindes jag min fattiga ungdom och hur jag drygade ut kassan.

När jag gick på gymnasiet (humanistisk linje på Pildammsskolan i Malmö) kom det ett erbjudande från tandläkarhögskolan som låg granne med skolan.

Man erbjöds att delta i ett försök som handlade om plack och om man var intresserad skulle man låta bli att borsta tänderna under X dagar (har för mig det var 5 dagar men det kan ha varit fler) för att därefter besöka tandläkarhögskolan där plack skrapades bort från tänderna.

För besväret fick man 200 kronor per gång- DET minns jag däremot tydligt 🙂 !

Jag och en klasskamrat deltog och det handlade väl om ca 3-5 gånger för vår del med någon veckas mellanrum.

Ja, vad gjorde man inte för pengar ha ha ha!

Tillbakablickar: när jag ramlade av och gick på dejt

Det blev vi två till slut i alla fall….

Gårdagens hoppning med Vicke fick mig  (som nästan alltid då jag hoppar honom numera) att minnas gången då jag ramlade av för ungefär ett år sedan och sträckte nacken något såååå fruktansvärt.

Jag har i många år hoppat väldigt ”utan större säkerhetstänk” (nästan alltid ensam tex) och till och med utan hjälm även om det är tusen år sedan men i just detta fallet hade det inte hjälpt hur många personer som hade befunnit sig i ridhuset eller vilka andra säkerhetsåtgärder jag hade vidtagit- avramlingen var en ren olycka (Vicke snubblade över en bom och jag voltade över honom).

Det som var liksom extra typiskt då det hände (jag visste då inte att jag skulle ha ont i många veckor, behöva gå på sjukgymnastik och bla bla bla) var att detta hände samma dag som jag skulle på min andra date med Henrik.

Vi hade några dagar innan dess bestämt att vi skulle gå ut och äta och eftersom jag var väldigt intresserad av honom  🙂  ville jag inte missa detta tillfälle för allt i världen.

Så trots att jag knappt kunde stå på mina ben och än mindre köra säkert bad jag honom att komma och hämta mig för jag tänkte inte låta en avramling hindra mig!

Jag hade dessförinnan laddat upp med inflammationshämmande krämer (hjälpte inte ett skit) och massa värktabletter (hjälpte ytterst lite).

När det var dags för restaurangbesöket hade jag minst lika ont som då jag ramlade av på morgonen och jag kunde inte vrida huvudet åt varken höger eller vänster.

Jag fick diskret stoppa i mig fler värktabletter under kvällen som trots allt blev trevlig och det blev ju fler dejter senare där jag kunde vara liiiite mer till min fördel om man säger så 🙂 !