Jag har vid 2 tillfällen fått göra ”ofrivilliga urlastningar” på Skånes vägar och som vanligt var det Heron som var inblandad båda gångerna.

Första gången detta hände hade jag varit och hopptävlat med Heron som då var 5 år gammal.

Då vi endast var några kilometer hemifrån (vid SEGE-karusellen strax innan IKEA) började det plötsligt att ryka från min gamla Volvos motorhuv och jag såg ingen annan lösning än att stanna bilen vid vägkanten trots att vi alltså befann oss på en motorväg.Det visade sig vara läckage i kylaren och jag lyckades inte starta bilen trots flera försök.

Eftersom detta var långt innan mobiltelefonernas tid var det inte bara att grabba tag i luren och ringa efter hjälp utan jag fick vandra bort till ett närliggande hotell medan min hästskötare stannade kvar hos Heron.

Jag provade att ringa flera personer, däribland mina föräldrar innan jag slutligen fick tag på en kille i stallet som lovade att komma och hämta oss.Han kom också mycket riktigt snabbt och sedan var det ”bara” till att lasta ur Heron på motorvägen, koppla över släpet till kompisens bil, lasta in Heron igen och köra hem.

Gissa om jag var tacksam över en snäll och lättlastad häst! Någon hjälp från mina medtrafikanter fick jag i alla fall inte då alla körde som galningar och inte verkade ha en tanke på att sakta in trots att de såg en häst vid vägkanten. Jag var livrädd för vad som skulle kunna hända om Heron fick panik men tack och lov var han sitt vanliga, medgörliga jag och stod lugnt och stilla tills vi kunde köra igen. Att han fick beta lite avgas-gräs hjälpte säkert också till att hålla honom på gott humör.

Andra gången jag tvingades lasta ut Heron var flera år senare. på en 70-väg vid Genarp, på väg till en dressyrträning.

Det hade börjat snöa lite lätt när jag körde från stallet men eftersom jag bara hade ca 30 minuters körning till träningen och eftersom snöfallet inte verkade så besvärligt trodde jag inte att det skulle var några problem att köra.

Och det var det inte heller tills jag kom till en backe som förvisso inte var speciellt brant men däremot ganska lång. Bilen gick långsammare och långsammare i den tilltagande snön och till slut stanande den helt. Jag stod då mitt i backen utan möjlighet att varken komma framåt eller att vända runt och det var bara till att stanna, dra åt alla bromsar och lasta ur.

Denna gången var jag ensam och jag var ganska skakig då jag tränsade och ledde ut Heron på vägen. Snön yrde vid det här laget rätt rejält, det var svinkallt och jag hade några kilometers promenad framför mig.

Bilar passerade utan ansats till att stanna så det var bara till att lämna bil och släp mitt på vägen och börja vandringen mot träningsstället.Efter att ha pulsat runt i snön en bra stund, jätteanfådd och med smärta i lungorna efter all kall luft jag andats in nådde jag slutligen stallet och kunde ställa in Heron i en tom box.

Min dåvarande tränare körde tillbaka mig till min bil och släp och jag lyckade efter vad som kändes som en evighet att få upp ekipaget för backen, meter för meter och med sladdar hit och dit i snön. Jag var genomsvettig av anspänningen men genomförde otroligt nog träningen, lastade och lyckades köra hem eftersom det hade slutat snöa.

Jag minns att tränaren gav mig RABATT på träningen, till och med denna person som ALDRIG visade några känslor var full av beundran över min bedrift att både vandra så långt med hästen och sedan få loss bilen!

Innan denna incident var jag ganska dumdristig och gav mig ut i alla sorters väder men händelsen botade mig ganska rejält och jag är sedan dess mycket mer försiktig innan jag ger mig ut på vägarna.

Flera år efter incidenten med ridbyxorna som blev gröna var det dags för dom att stifta bekantsakap med en ny kulör. Denna gången blev byxorna RÖDA och till viss del även bruna!

Jag hade under flera år problem med att hitta en sadel som passade Décima som hade ett mycket svårt sadelläge. Jag skulle kunna skriva 100 blogginlägg om bara DET bekymret och hur jag på olika sätt försökte att lösa problemet.

Under sadelletandets gång fick jag givetvis prova och låna mängder av sadlar och en av sadlarna var min dåvarande tränares exklusiva Cobra-sadel, speciellt gjord till tränaren.Jag provade sadeln hemma och trodde att jag skulle dö. Jag fick skavsår både här och där av sadeln, den var allmänt obekväm och jag hade jättesvårt att sitta bra i den men eftersom den passade Décima relativt bra valde jag att uthärda mina egna plågor och försöka att använda den.

Någon dag efter provridningen skulle jag åka och tävla och jag tog då Cobra-sadeln med mig. Sadeln var gjord av ett mycket speciellt vinrödaktigt läder som verkade väldigt känsligt och eftersom sadeln var i mer eller mindre nyskick kände jag att jag verkligen skulle vara tvungen att vara extremt försiktig då jag använde den.

Jag hann inte mer än komma till tävlingsplatsen förrän himlen öppnade sig och regnet formligen vräkte ner. Jag hoppades in i det sista att det skulle sluta innan jag var tvungen att sitta upp men alla önskningar var förgäves.

Jag försökte skydda både sadel och ridbyxor på olika vis men till slut var jag ändå tvungen att ta av överdragsbyxorna och efter en stund utan dom visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.Inte nog med att tränarens sadel var dyngsur; mina VITA rydbyxor var RÖDA!!!! Det såg ut som om jag hade råkat ut för någon form av olycka. Ja herregud vilken syn!

Efter avslutad tävling klafsade jag tillbaka till min bil och transport, bara för att konstatera att bilen efter allt regnande var väl förankrad i dyn och vägrade att röra sig en milimeter.

Som så ofta var jag ensam och fick ragga upp en man som jag bad hålla Décima medan jag förökte få loss släpet utan henne i.Efter ett tag fick bilen fäste och jag kunde flytta både den och transporten till torrare mark.

Jag kände mig rätt så stressad eftersom jag bett en vilt främmande person hålla hästen och jag visste inte huruvida han hade andra åtaganden som han ville sätta igång med.Jag sprang därför iväg mot hästen i leran och ni kan ju gissa vad som hände?Som i den bästa komedi halkade jag och ramlade raklång i leran!!!!Det måste ha sett hur kul ut som helst men jag kunde givetvis hålla mig för skratt. Jag var nu iförd genomblöta, leriga, bruna och röda ridbyxor och mina händer såg ut som om de deltagit i en gyttjebrottning. Skoj!

Jag tackade generat mannen som hållit Décima, lastade in hästen och FLÖG in i min bil under förhoppningen att inte alltför många bevittnat min komiska närkontakt med leran.

Otroligt nog lyckades jag även denna gången at återställa ridbyxorna till dess ursprungliga färg och fick på köpet ytterligare ett komiskt minne för livet.

Vid ett tillfälle då jag hade varit och tävlat med Heron och var på väg hem fastnade vi i en av de längsta bilköer jag varit med om.Vi befann oss då ganska nära Lundåkrabygdens ryttarförening, på motorvägen mellan Malmö och Landskrona.

Vi stod stilla i vad som kändes som en evighet och till slut tröt mitt tålamod och jag klev ur bilen för att försöka utröna vad som hade hänt.
Jag fick snabbt klart för mig att det som orsakade stoppet var en lösspringade häst som rymt från en hage och som nu sprang omkring lite hur som helst på motorvägen.

Oturligt nog hade jag varken någon havrespann eller extra grimma med mig men jag bestämde mig snabbt för att försöka hjälpa till med infångandet av djuret, något flera personer redan höll på med.

Den stygga hästen sprang ganska snart ut på en jätte-åker, POTATIS-åker skulle det visa sig. Jag och flera med mig sprang efter, ner i den gyttjiga åkern och efter hästen.
Jag var flera gånger mycket nära att fånga hästen men precis när jag skulle grabba tag i dess man så stack den iväg.

Eftersom hästen nu inte längre var på motorvägen beslutade man sig för att släppa på trafiken igen och jag som själv hade en häst som behövde komma hem efter en lång tävlingsdag beslutade mig för att sluta spela hjälte och överlåta jagandet åt övriga hugade jägare.

Inte förrän jag kom upp på vägen igen märkte jag att jag inte längre hade vita ridbyxor på mig. Jag var nu iförd GRÖNA dito!!!!

Att springa omkring bland blöt potatisblast utan att detta skulle synas på ridbyxorna var en naiv tanke och ärligt talat hade jag inte ens en tanke på att försöka skydda kläderna medan jag lekte häst-jägare.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna rengöra mina byxor från potatis-blastens efterverkningar men otroligt nog lyckades det.

Och dagen därpå läste jag i tidningen att häst-kräket var lyckligt infångat!

Om några dagar ska jag berätta om hur ridbyxorna något år senare fick ännu en ny kulör. DET är en mycket roligare historia än denna!

Jag har aldrig varit en ombytlig person eller gillat större förändringar vilket bland annat återspeglas i mina val av tränare. Jag har varit en trogen elev…..

Den första tränaren jag började rida regelbundet för hade jag i nästan 10 år och frågan är om jag fortfarande inte hade ridit för henne om inte en (med facit i hand) onödig ordväxling hade avslutat vårt samarbete.Jag kände mig orättvist utskälld vid en träning och valde att inte höra av mig till tränaren efter detta. Hon hörde inte heller av sig för att be om ursäkt eller fråga vad som hänt och på så vis upphörde träningen.

Jag fick långt i efterhand (något år senare) höra att det var en sorglig familjeangelägenhet som gjort att tränaren, fullständigt olikt sig, tappade humöret. Hade jag vetat detta när det hände hade historien kanske slutat annorlunda? Jag har träffat denna tränare flera gånger efter detta och det är numera ”no hard feelings” mellan oss.

Denna tränare skulle jag än idag rekommendera, dels för att hon alltid var postitiv och bra att träna för och dels för att hon själv tävlar och har ridit fram flera hästar till svår dressyr, dvs vet hur man utbildar hästar väl.

Min andra tränare stod jag ut med i ungefär lika lång tid som jag hade den första tränaren. Jag använder uttrycket ”stod ut med” eftersom denna tränares personkemi egentligen aldrig stämde överens med min egen.

Jag brukade skoja om denna tränare och säga att jag inte trodde att det fanns NÅGONTING som kunde beröra henne.Om jag så hade kommit till en träning och påstått att jag hade placerat mig i SVÅR dressyr (trots att jag nästan aldrig lyckades med det ens i medelsvår) så tror jag bara att hon hade sagt med fullständigt neutral röst ”jaha, det var ju roligt. Då kan du rida ut på fyrkantsspåret och rida skänkelvikning”. End of discussion typ…

Jag tycker förvisso inte att en dressyrträning är att jämställa med exempelvis ett kafferep och ett visst mått av allvar ska det så klart råda men man måste också, tycker jag, kunna skoja och skratta tillsammans, i alla fall efter så många år.

Droppen som avslutade mina träningar kom när jag upplevde att tränaren började sätta i system att komma för sent till träningarna men sedan ändå valde att avsluta på utsatt tid. Jag betalade dock närmare 400:– för träningen (inklusive ridhushyra) och att då rida i, som det blev ibland, 30-35 minuter kändes inte OK. Visst kan man avsluta en 45-minuters träning i förtid IBLAND och OM hästen går särskilt bra eller har gjort något ansträngande men det var inte så jag upplevde det utan jag kände mig till slut enbart utnyttjad.

Detta är så klart min subjektiva upplevelse av det inträffade och jag valde att inte heller konfrontera tränaren utan återupptog helt sonika inte träningen efter en skadeperiod som Décima hade.

Alla har väl hört talas om uttrycket ”blod, svett och tårar”.

Vad gäller mitt hästägande har detta inte bara präglats av ovanstående kroppsvätskor utan faktiskt också av kiss, HÄST-KISS!

Den händelse jag tänker på utspelade sig en varm sommardag, samma dag som Heron och jag hade återvänt till stallet från en tävling.

Sin vana trogen vägrade Heron att kissa någon annanstans än i sin box vilket ofta medförde att han var extremt kissnödig efter en lång tävlingsdag.
Han brukade alltid rusa in i boxen och under högljutt stönande (som lät nästan MÄNSKLIGT faktiskt) kissa floder….

Även denna gången gjorde han som han brukade, dvs sprang in i boxen och började kissa.
Jag, som hade ställt hans ryktspann inne i boxen gick samtidigt in för att ta ut den och jag måste ha svängt till med spannen på något vis och därigenom skrämt Heron för rätt vad det var, och under pågående ”kissning” så for han iväg och iväg for också en jättestråle med urin rakt på mig och min blus!!!!

Jag såg direkt ut som en deltagare i någon ”Miss wet-t-shirt”-tävling, kisset formligen dränkte in min mycket tunna blus som nu smet åt kroppen som ett ålskinn.

Jag kände mig så otroligt äcklad så det går inte att beskriva. Samtidigt hade jag inget annat plagg att byta om till och att vandra runt i stallet enbart iförd bh kändes inte som ett alternativ.

Jag sprang runt och skrek ”Heron har KISSAT på mig”. Det måste ha låtit och sett hur roligt ut som helst men JAG kunde av förklarliga skäl verkligen hålla mig för skratt!

Det som blev min räddning var 3 saker:

1. Min blus var mycket tunn
2. Vädret var mycket varmt
3. Urin är mycket rent

Så inom loppet av några minuter så hade kisset torkat och när jag tittade ner på blusen kunde man snart inte skönja det minsta spår efter vad som nyligen hänt. Ganska otroligt när man tänker efter!!!!

Och tro det eller ej….jag använder FORTFARANDE samma blus när jag tävlar (mer än 13 år senare)!

Bulvan-köp har väl alla hört talas om fast då kanske när det har handlat om dyra kapitalvaror eller kanske vid fastighetsaffärer. Men hur många har ”tvingats” köpa en klippmaskin genom en bulvan? Tja, undertecknad i alla fall!

Historien går många, många år tillbaka, det hela började det sista året Heron levde.

Vi hade i stallet en hästägarfamilj som alla var mycket trevliga. Pappan i familjen blev till slut lite väl trevlig och många tisslade om att han nog var mer än lovligt förtjust i mig.

Eftersom mannen var en gift 2-barns far och ganska mycket äldre än jag så skrattade jag bort det hela till att börja med. Mamman i familjen var mycket sympatisk och jag ville för allt i världen inte att hon skulle tro att jag på något vis uppmuntrade hennes man.

Då jag en morgon lyssnade av ett telefonmeddelande på min mobil blev jag både förvånad och arg eftersom mannen hade spelat in en hälsning där han sa ungefär ”jag vill bara säga att jag älskar dig”.

Jag fann detta mycket smaklöst och började undvika mannen så mycket jag kunde. Han i sin tur blev oerhört barnslig och sa bland annat då jag träffade min förra sambo ”hoppas det tar slut snart” och liknande omogna kommentarer. Detta sa han till mina vänner, förmodligen eftersom han visste att jag skulle få veta det.

Mannen uttryckte sig också mycket nedsättande när Heron slaktades trots att han väl visste hur mycket hästen hade betytt för mig under så många år.

Efter ett tag sålde familjen sin häst och det tog något år innan de av olika anledningar besökte stallet igen. Jag fick i samband med detta veta att mannen ville sälja en i princip ny klippmaskin som familjen endast använt till sin häst och denna ville jag gärna köpa.

Mannen måste ha anat mitt intresse för han sa till en av mina vänner att han skulle sälja klippmaskinen till ”vem som helst utom Birgitta”.

Eftersom jag inte tänkte låta det faktum att klippmaskinen ägdes av en idiot stoppa mig bad jag en vän agera bulvan och köpa klippmaskinen åt MIG men i SITT namn.

Efter att mannen korsförhört min vän om varför min vän ville köpa klippmaskinen osv var köpet slutligen ett faktum och jag var lycklig ägare till en superfin klippmaskin till ett otroligt förmånligt pris.

Jag har faktiskt inte det minsta dåligt samvete för att vi lurade mannen utan tycker tvärtom att det var rätt åt honom efter allt otrevligt snack från hans sida.

Så kan det gå…..

Kort efter att jag hade blivit hästägare ville jag också äga ett hästsläp för att slippa vara beroende av andra och försöka låna/ hyra släp av bekanta eller på bensinstationer. Detta var för snart 20 år sedan och efter att jag hade köpt mitt släp var jag i princip ensam om att äga en transport trots att vi på den tiden var över 30 privathästägare i stallet så det var inte så vanligt med egna släp på den tiden.

När jag skulle köpa transporten läste jag annonser i dagspressen, detta var före Internets tid.Jag minns inte om jag själv ringde på en annons eller blev uppringd men hur som helst var det ett utländskt par som bodde väldigt nära stallet som påstod sig ha en hästtransport till salu.Eftersom paret pratade ganska dålig svenska och sade sig ha transporten i ett garage på Rosengård (ett ”beryktat” bostadsområde i Malmö) frågade jag flera gånger om transporten verkligen var en HÄST-transport och försäkrades lika många gånger om att så var fallet.Behöver jag skriva att det som mötte mig i garaget var ett vanligt litet galler-släp som man möjligtvis hade kunnat transportera en LIGGANDE shettis i?

Nåväl…till slut fann jag en transport som, om jag minns rätt kostade 7500:–. Transporten var helt ok tyckte jag och jag körde med den många gånger innan det var dags för besiktning.På besiktningen fann man dock många fel, rost och hål både här och där och jag insåg att en omfattande renovering behövdes.

Jag fick genom en kille i stallet kontakt med en bil-mekare med ”kontoret på fickan” och transporten lagades och betalades utan kvitto till en person som jag alltså knappt visste namnet på (jag var mer naiv på det tiden).

När jag återkom till besiktningen visste killarna där inte om de skulle skratta eller gråta; mycket på min transport var uruselt lagat med….PLASTIC PADDING!!!!
Jag insåg att jag blivit grundlurad och att jag utan kvitto var helt utan möjlighet att reklamera den så kallade lagningen.

Någon annan i stallet tipsade mig om ett ställe som lagade hästtransporter och det var på detta vis jag lärde känna Gert-Eve, mannen som sedan dess lagat alla mina transporter och även några bilar genom åren. Gert-Eve tyckte synd om mig som blivit så lurad och fixade till min transport utan att ruinera mig. Eftersom både transporten och min dåvarande bil hade några år på nacken fick jag flera tillfällen att anlita Gert-Eve och jag var under många år en (alltför) återkommande kund.

Idag har jag både bättre bil och släp men är fortfarande glad över att kunna få snabb och billig hjälp av någon som använder lite rejälare grejer än plastic-padding :=)!

Personligen vet jag ingen som har åkt till 2 OLIKA tävlingar med SAMMA häst SAMMA dag men jag har faktiskt lyckats med detta konststycke vid ett tillfälle.

Så klart var det (som vanligt) Heron som var inblandad i denna historia!

Den 12 maj 1994 deltog jag i en hoppning, 1.10 om jag minns rätt, hos Örestads Ryttarsällskap, vår närmaste grannklubb.
Av någon anledning gick det alltid dåligt när jag tävlade med Heron där, precis som det nästan alltid gick mycket bra när jag tex åkte till den andra grannklubben Malmö Ridklubb. Om jag hade 0 plaketter från Örestad så hade jag kanske 15 från Malmö Ridklubb. Konstigt!

Hur som helst…Eftersom det alltså brukade gå dåligt på Örestad anmälde jag Heron till en relativt enkel klass och HOPPADES (notera ordvitsen!) på det bästa.

Mina förhoppningar till trots var Heron inte det minsta intresserad av att samarbeta och han bara sprang omkring på Örestads utebana utan att ens ha hinder-kontakt, än mindre hoppa ÖVER några hinder. Diskvalificeringen var ett faktum och jag var osedvanligt rasande eftersom jag visste att Heron bara fjantade sig och kunde hoppa hur bra som helst.

I mitt raseri föddes en ovanlig bestraffnings-idé!

Heron skulle minsann inte få åka hem till stallet efter att ha tillbringat typ 30 minuter på Örestads tävlingsområde. Nej, han skulle STRAFFAS och få åka till en ny tävling…frågan var bara VAR (jag skakar själv på huvudet så här nästan 15 år senare).

Fram med tävlingskalendern! Minsann fanns det inte en DRESSYR-tävling hos Stensäters Ryttarförening där jag kunde rida en LA:2!

Jag minns ej hur jag rent praktiskt genomförde efteranmälan osv men nog tusan körde vi till Stensäter.

Eftersom jag var efteranmäld red jag givetvis först och när jag hade ridit ledde jag av naturliga skäl klassen. När ekipage nr 2 hade ridit låg jag 2:a och efter ekipage nr 3 var jag 3:a. Men sedan lyckades jag hålla nästan alla (och det var många) andra startande stången och blev slutligen 4:a i klassen.

Ja, så kan det gå om man inte vill hoppa! Då får man tävla dressyr i stället!

Även denna historia har ett lite intressant sidospår som jag vill nämna.

I samma klass som jag red upptäckte jag att en fd OS-RYTTARE (!!!!!) skulle rida. Jag blev både förvånad och beklämd för ibland är det bättre att sluta medan tid är och medan man är hyfsat på topp vilket denna ryttare var väldigt långt ifrån.

Jag var oerhört nyfiken på om domaren skulle ”våga” döma det han såg (i mina ögon en ytterst medioker ritt) eller om ryttaren, som det ibland händer, får poäng mer på gamla meriter än det som ögat ser för dagen.

Domaren gjorde mig inte besviken och ekipaget hamnade långt ner i resultatlistan….

Under de sista åren som jag hade Heron tjänstgjorde han ibland som mycket välbetald ”svensexe-häst”, dvs hans uppdrag var att låta någon förskrämd blivande brudgum rida några minuter på honom till hans (brudgummens) vänners stora nöje och sin egen fasa ( i alla fall innan han satte sig i sadeln).

Detta var alltså killar som aldrig hade suttit på en häst förut och att mötas av Heron, 173 cm över havet gjorde dom alltid knäsvaga i början.
Men; det härliga var att alla killarna var jättenöjda efteråt!

Jag tror faktiskt att det var mycket Herons STORLEK som gjorde att killarna tyckte att det var så häftigt, karlar har ju alltid trott att storleken har betydelse, eller hur?
Trots att det tex endast skilde 3 cm mellan Décimas och Herons mankhöjd så gav de där extra centimetrarna Heron den pondus som gjorde att killarna blev lite imponerade och jag tror inte alls att Décima hade lockat dom hälften så mycket eftersom hon såg väldigt ”kvinnlig” ut medan Heron å sin sida utstrålade ”I´m a big guy”.

Heron var godheten själv och att rida på honom var hur lätt som helst. Jag kunde alltså låta killar som aldrig ridit förut galoppera på Heron så länge de bara stod i lätt sits och höll sig i manen. Både kompisarna och ryttaren brukade bli mäkta imponerade över detta och en bättre timlön och mer lättförtjänta pengar har jag nog aldrig varit med om :=)!