Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: Birgitta piskar och andra ramlar nästan av!

Häromdagen, efter ett dressyrpass när jag kände att jag verkligen kunde använda spöt som en bra förstärkning slog det mig hur olika mina 2 senaste hästar Archie och Kreon varit/ är.

På Kreon finns det för närvarande 3 spölägen:

* Han är så upprörd över något att man inte ens kan HA spöt i handen- än mindre använda det (händer extremt sällan).

*Man kan använda spöt som en förstärkning men får bara NUDDA honom och han kan ändå ibland tycka ”men vad vill du????” och sparka mot detta.

*Man kan ”fjonga till” ganska rejält med spöt och få rätt efffekt dvs inget drama utan en häst som bara tar i lite mer.

Med Archie däremot fanns det, i alla fall så länge jag ägde honom, däremot bara ett läge- DÖDSLÄGE ha ha.

Eller…jag skriver ha ha men det var VERKLIGEN inte ha ha när man satt på och kände att man inte kunde påverka honom och det enda goda som har kommit ur det är att jag har insett att jag ALDRIG NÅGONSIN mer kommer att köpa en häst som inte är fullständigt självgående.

I alla fall- detta med hästarnas olikheter fick mig också att minnas en tragikomisk episod då jag ägde Archie- NU kan jag skratta åt den men det gjorde jag verkligen inte då.

Jag hade länge beklagat mig för olika hästmänniskor kring Archies bristande bjudning och vid ett tillfälle tipsade en stallkamrat mig om något som hon påstod dels var ”sista utvägen” men som också skulle revolutionera min ridning…typ…

Hon berättade att hennes egen häst tidigare varit en segboll men när hon hade provat att rida med en plastpåse knuten runt änden av ett dressyrspö- ja då jäklar hade det blivit en sådan fart i hästen att det knappt gick att beskriva.

Detta lät ju mycket lovande tyckte jag och vid ett tillfälle, när Archie hade såsat sig ovanligt mycket bestämde jag och dåvarande tränaren att prova denna fantastiskt uppväckande metod på min segis.

Sagt och gjort- en stor fladdrande påse knöts runt mitt dressyrspö och jag började rida runt i tränarens ridhus.

Vad hände?

Tja…ALLA ANDRA som också befann sig i ridhuset (en handfull dressyrryttare) höll på att ramla av SINA hästar som dog av förskräckelse men jag…..tja…jag travade runt i samla gamla sega trav som alltid och hade man frågat Archie om han inte tyckte att den fladdrande påsen var skrämmande är jag övertygad om att han hade svarat ”VILKEN PÅSE?!?!?”

Tillbakablickar: Birgitta gör sin egen badge och skrattar på sig!

badge

Ni vet hur det ibland kan vara så att av att någon säger ett visst ord/utryck eller dylikt så kommer man att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”.

Detta hände mig häromdagen när en av mina arbetskamrater sa ”ambassadör”.

Från ingenstans kom jag att tänka på när jag hade en häst efter hingsten Ambassadeur- mitt sto Menelli.

På den tiden fanns det en man i stallet som var egen företagare, han kallades av vissa för ”Mr Badge” och företaget tillverkade bland annat just sådana.

Vet ni vad en badge är förresten?

Jag kan faktiskt inte det svenska ordet men om ni tittar på bilden ovan så är det en sådan jag menar; en rund hårdplast-knapp med en nål på baksidan som man kan fästa på sina kläder.

Hur som helst så erbjöd oss Mr Bagde att tillverka egna ”badges” gratis, vi fick hitta på vilka motiv/ texter vi ville och det är nu Ambassadeur kommer in i bilden.

Både jag och en stallkamrat, Cecilia, hade nämligen otroligt nog var sin häst efter hingsten- jag skriver otroligt eftersom han inte var så flitigt anlitad i aveln.

Vi tyckte att detta var så pass roligt eller vad jag ska säga (till Cecilias försvar kan sägas att hon var typ 15….jag var….harkel….liiiite äldre även på den tiden) att vi gjorde badges som det stod:

”JAG KÖR MED AMBASSADEUR” och ”RAKA RÖR MED AMBASSADEUR” på.

Åhhh så vitsiga vi tyckte att vi var med dessa snitsiga rim!!!!! I ärlighetens namn tror jag inte många andra såg det hysteriskt roliga i detta men men….

Tillbakablickar: när Birgitta fick en Rosa Panter

När jag nyligen såg denna hårklippare på Netto mindes jag med ett skratt hur knäpp jag var en gång i tiden i min ungdom.

En kompis berättade då att hennes pappa hade fått en klippmaskin likt denna i julklapp (till SITT hår) och kompisen och jag fick den galna idén att klippa våra hästar med denna tingest.

Vi bestämde att vi skulle börja med min häst Menelli och om det blev bra så skulle vi även ta hennes valack Amirant.

Tja…låt mig direkt säga att det varken blev bra eller någon klippning av Amirant.

Till att börja med tog själva klippningen ungefär tusen år och dessutom såg det ut som om någon hade försökt, och nästan lyckats, skinnflå min häst.

Det var i princip bara HUDEN som återstod när jag var färdig med den bokstavliga rakningen och någon (som tyckte den var rolig) pekade skrattande på min fd fina häst och sa ”ha ha…titta….ROSA PANTERN”.

Ja, den stackars hästens rosa hud var ingen vacker syn och min kompis mamma som var en estet ut i fingerspetsarna FÖRBJÖD oss att klippa kompisens häst vilket jag i ärlighetens namn bara var tacksam över.

Ett sådant jättearbete ville jag inte ge mig i kast med en gång till!

Men en BRA sak förde dock klippningen med sig- min häst behövde inte klippas fler gånger det året i alla fall :)))))!

Tillbakablickar: arméfiltar överallt

Härom dagen, när jag funderade kring något som hade med hästtäcken att göra mindes jag plötsligt arméfiltarnas era, i alla fall på den anläggning (ridskolan) där jag stod innan.

Detta var för ca 30 år sedan och vi använde dom hur mycket som helst, dessa gråa yllefiltar.

På den tiden var det inte helt ovanligt att man såg vita ”öar” på lektionshästarnas ryggar- detta var gamla sadeltryck som när de hade läkt efterlämnade just vita hår i stället för ordinarie färg så att säga.

När jag nu sitter och skriver detta kan jag knappt minnas när jag såg detta sist- skönt att inte förekommer numera och det har väl med en annan medvetenhet att göra, parat med mycket bättre utrustning till hästarna.

Men för 30 år sedan var det alltså inte ovanligt och för att förhindra det gjorde man på vår ridskola så att man lät många hästar gå med ihopvikta arméfiltar under sadeln.

En klok tanke måhända men nackdelen blev att det ibland kändes som att man red på en kamel 🙂 – man kom väldigt långt ifrån hästen rygg.

Ett annat användningsområde för filtarna var som extra värmare under hästens ordinarie täcke, då la man en filt under, ganska högt upp på hästens hals och vek sedan ner den ungefär så som man slår in ett paket, la ett täcke ovanpå och avslutade det hela med en rejäl gjord.

De som hade det bättre ställt hade inte arméfiltar utan de äkta Golden Stripe-yllefiltarna (de med de tyska färgerna, samma som jag köpte till Kreon i Ullared senast).

Så för mig väcks lite ”lyxiga” minnen när jag ser just Golden Stripe-täcken eller filtar eftersom vi hade en svårklassryttare i vårt stall som hade dessa en masse och kanske är det därför jag numera själv har köpt täcken i samma färger?

De grå arméfiltarna är jag däremot glad att slippa se- det finns tusen gånger bättre produkter idag än att hålla på med dessa otympliga tygstycken.

Tillbakablickar: mina hästars olika personligheter

Häromdagen gick jag och funderade på en person (ingen hästmänniska faktiskt) med en i mitt tycke osunt misstänksam personlighet och då började jag också fundera på (troligen eftersom jag befann mig i stallet just då) hur alla mina 4 hästar haft ganska olika personligheter (om man nu ska förmänskliga djur och det kan man väl få göra ibland:))).

Den häst jag hittills ägt längst (10 år), Heron var som jag tidigare berättat om ”full of himself”, en häst med stort självförtroende, alltid nöjd med livet och allmänt GLAD.

Han hade ingen ”personlig sfär” som han vaktade, han kunde själv armbåga sig fram om han kände för det och hade heller inget emot om andra stötte emot honom, gick för nära, kliade sig mot honom osv.

Décima, som jag ägde i 8 år, var hans raka motsats med just den här överdrivna misstänksamheten, som om hon alltid trodde att andra hästar hade någon form av dold agenda.

Jag var hennes gud som hon dyrkade, andra människor tyckte hon om men sina artfränder…de kunde hon gärna slippa.

Och ni vet hur det kan vara med människor ibland; att de som är mest inställda på att ”någon kommer att hända”-de råkar också ut för allt möjligt och lite så var det med Décima.

När en annan häst genom sin ryttares ouppmärksamhet sprang in i henne på en hoppträning och rev upp ett djupt sår på ett av hennes bakben är jag säker på att hon kände bekräftelsen på det hon alltid trott: ”andra hästar är inte att lita på- de kan skada dig!”.

Händelsen satte därför också djupa spår i henne- det tog evigheter innan jag kunde möta andra hästar i annat än skritt utan att hon fick panik, gissa hur lätt det var att tävla på sådana premisser?

Hade samma sak hänt den som trodde gott om alla, Heron, hade han troligen inte skänkt incidenten en ytterligare tanke i efterhand. För honom hade det mer varit ”Shit happens…lev och gå vidare” men för Décima tog det lång tid att repa sig.

Archie som jag ägde i 5 år var min mest ”introverta” häst- troligen är det också därför jag har upplevt honom som svårpåverkad i dressyren.

Archie var lite som Ferdinand- ville helst slappa i hagen och hade otroligt nära till ”off-knappen” om han fick chansen.

Medan Heron tyckte att andra hästar kunde vara ”kul” och Décima ansåg dom som ”troligen onda” tror jag inte att Archie över huvud taget reflekterade så mycket över andra hästar. Han var trygg i sig själv och struntade för det mesta i vad andra hästar sysslade med.

Kreon det lilla livet är min hittills känsligaste häst och också den som läser människor mest och bäst- man kan säkert bli lika hatad som älskad av honom och han är också den av mina hästar som kräver mest hästkunskap och den som jag minst hade låtit ”vem som helst” hantera.

Medan jag själv har varit otroligt slapp och avspänd med de andra hästarna och aldrig skänkt en tanke åt att jag tex kunde ramla av är jag långt mer på min vakt med Kreon.

Inte så att jag tycker att han är elak (tvärtom, han är för det mesta väldigt vänlig och kelig) eller att jag går runt och är rädd för honom men jag försöker ändå att alltid ”ligga steget före” honom och tänka efter HUR jag agerar i olika situationer.

Så klart hoppas jag att han blir min hittills BÄSTA häst och om inte annat tycker jag vansinnigt mycket om honom.

Tillbakablickar- den enda gången jag blivit rasistiskt påhoppad

När jag läste denna artikel påmindes jag om något som jag hoppas och tror är ganska ovanligt inom ridsporten (rätta mig om jag har fel): rasistiska påhopp.

Som ni kanske vet (eller inte) har jag själv utländskt ursprung, än om jag är född i Malmö och har varit Skåne trogen hela mitt liv så kommer ingen av mina föräldrar från Sverige utan båda är från fd Jugoslavien och kom hit året innan jag föddes.

Ni som träffat mig IRL har hört min breda skånska :), ingen brytning där inte och jag skriver ju också helt felfritt vilket kanske bidragit till att jag aldrig mött rasism inom ridsporten för egen del utom vid ett enda tillfälle och det var för många år sedan.

I en hetsig diskussion med en annan hästägare skrek personen plötsligt till mig ”Sådana som du passar inte in i svenskt föreningsliv”.

Jag blev ärligt talat ganska chockad och fann mig inte och då jag berättade om händelsen för andra hästägare tyckte de att jag skulle ”driva detta vidare” vilket jag av olika anledningar valde att inte göra.

Personen fick sitt ”straff” ändå- jag upplevde det som att många vände sig emot personen efter denna händelse, personen hade helt enkelt gått för långt och det var inget folk bara ryckte på axlarna åt.

Det tog lång tid innan jag och denna person var på ”speaking terms” igen- personen tog första steget mot en försoning och jag accepterade och så slutade den historien.

Tillbakablickar: när både Birgitta och en massa kor konstant åt gammal mat

Inlägget härom dagen om bäst-före-datum på mat osv fick mig att minnas något som utspelade sig i min ungdom…nej inte på 1800-talet men väl för ca 25 år sedan.

Jag var på den tiden tillsammans med en kille som bodde mer eller mindre granne med den fabrik där det producerades bla Jacky joghurt och chokladpudding.

Killen och hans föräldrar (som hade ett lantbruk i krokarna) hade någon slags deal med fabriken som gick ut på att de fick allt som hade blivit felmärkt vad gällde datummärkningen GRATIS- och det var mycket kan jag lova.

Ibland hände det tydligen att maskinen som skulle datummärka alla förpackningar ”gjorde fel” så att det tex blev instämplat att en chokladpudding redan skulle vara utgången i datum när den precis hade paketerats.

Hur som helst gick det tydligen inte att korrigera dessa felmärkningar och i stället fick killen och hans föräldrar PALLAR med joghurt i olika smaker som de därefter utfodrade sina kor med.

Själv försåg de sig givetvis också med joghurt och även med chokladpudding och det sistnämnda åt även jag tills jag storknade.

En härlig tid! Och nej…jag föråt mig aldrig utan tycker fortfarande att denna pudding är hur god som helst.

Tillbakablickar: saker jag (noooog) aldrig kommer att använda igen!

Härom dagen berättade jag ju om att jag ibland kan tycka att vissa saker är fula/ inget för mig men att jag senare ändå kan ändra uppfattning och plötsligt vilja ha den förkastade saken.

Nyligen slog det mig hur otroligt många av de saker jag hade som min/ min hästs första utrustning jag aldrig någonsin skulle vilja SE igen…men vem vet…kanske ändrar jag mig om några år?

Eftersom jag inbillar att merparten av mina läsare INTE är tonåringar (för de lär inte begripa hur hälften av de saker jag strax ska räkna upp såg ut) så tror jag att igenkänningsfaktorn kan vara ganska hög, eller vad säger ni?

Min egen lista kan göras hur lång som helst och då har jag ändå bara räknat med sådant jag själv har haft/ använt.

Så…here goes… :saker som jag aldrig mer vill se för att de är FULA eller opraktiska och där utvecklingen sedan stenåldern har gjort att det finns tusen gånger smartare produkter som ser mycket bättre ut:

1. Vojlock- fult, schabrak ska det vara!

2. ”Medicinsk vojlock” (de som var gjorda av något plastmaterial)- samma som ovan.

3. Väv-ribbtyglar- ofräscht, många har det fortfarande, jag har enbart lädertyglar.

4. Gummityglar- stelt, hade ingen känsla för hur hårt jag höll i tyglarna.

5. Nylon-repssadelgjordar- sägs vara ”bäst” men nej…fula.

6. Ridlindor med snöre- hallå…numera finns det kardborre.

7. Allroundsadel, ett mellanting mellan hopp och dressyrditon-nej, tacka vet jag min ursköna dressyrsadel!

8. New Zeeland-täcket, det styvaste och tyngsta man kunde lägga över sin häst, fula var de också..

9. Brynja-svettäcket- minns ni att man la halm under för att hästen skulle torka fortare?

10. Ko-cho-line-fettet som var hur ”fettigt” som helst- tycker det finns mycket bättre produkter idag.

11. Ridbyxor i ”nylonmaterial”- aldrig mer!

12. Jodphurs med remmar- omständliga att ta av och på.

13. Konstläderridstövlar- så obeskrivligt fula!

14.Remontnosgrimma- samma som ovan, skulle bara använda den idag vid verkligt behov.

15. ”Piggborsten”- som har förstört miljoner hästsvansar- hårborste och glansspray is da shit!

16.Hellånga läderchaps- tacka vet jag mina lätta/nätta termobyxor. Cowboy är verkligen inte min stil!

Ja som sagt…listan skulle kunna pågå i evighet men jag stoppar där och undrar:

Känner ni igen er?

Vad vill ni aldrig mer se?

Finns det saker som BORDE återuppstå? Varför?

Tillbakablickar: Birgitta råkar ut för en förslagen tjuv

Inlägget om tjuvar och Sofia M:s kommentar om att det troligen varit ens egna tävlingskamrater som stulit från en fick mig att minnas en händelse jag försökt att förtränga och som hände för väldigt många år sedan.

På den tiden hade jag en liten Moser Rex klippmaskin, hade inte råd med något rejälare helt enkelt. Jag och en person till i stallet var de enda med dessa klippmaskiner.

Jag förvarade min klippmaskin i stallskåpet, den låg i en kartong som jag aldrig flyttade på mellan klippningarna.

En dag fick jag för mig att jag skulle städa skåpet och lyfte då på kartongen som kändes ovanligt lätt- när jag öppnade densamma var den TOM!

När klippmaskinen hade blivit stulen kunde jag verkligen inte säga men på grund av olika omständigheter gick mina misstankar genast till den person i stallet som också hade en sådan apparat fast det hette att den var TRASIG.

Jag visste inte då hur jag skulle hantera situationen och vet det ärligt talat inte idag heller för det som hände var att jag gick och kollade bland personens saker (de var alltid olåsta), och skruvade isär skären till klippmaskinen.

Inne i ”motorrummet” hittade jag mörkbruna/ svarta hår- min häst (Heron) var mörkbrun. Den andra personens häst var en FUX?!?!?! Och saxen fungerade mirakulöst nog igen!

Hade jag konfronterat människan med ovanstående hade personen för det första kunnat ifrågasätta (med all rätt) varför jag rotade omkring bland personens saker och jag antar att personen också kunde påstå att personen klippt någon ANNANS mörkbruna/ svarta häst, vilket, i alla fall i TEORIN skulle kunna stämma, detta efter att personen i så fall skulle ha lämnat in sin sax på lagning.

På den tiden fanns inget CSI-laboratorium som kunde avgöra vems håren egentligen var och ärligt talat…inte ens idag hade jag orkat dra igång någon ”process” för att försöka bevisa att det var MIN klippmaskin.

I mitt hjärta var och förblev personens sax MIN stulna dito, liksom personen blev en tjuv i mina ögon, en tjuv som jag aldrig konfronterade och som jag såg i stallet varje dag i flera år därefter.

Tillbakablickar: Birgitta 12 år går på bio

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/article1596014/Tarzans-schimpans-ar-dod.html

Ovanstående artikel fick mig faktiskt att bli lite lätt nostalgisk och minnas när jag var just runt 12 år eller till och med lite yngre och gick på ”matiné” som det hette på den tiden (herregud….det känns verkligen som att jag pratar om bronsåldern).

Jag och en kompis brukade alltså gå på bio på helgerna och då kunde man se dessa ”barnfilmer” för 5 kronor!

Förutom en del Tarzan-filmer såg vi även tex Tintin-filmer….och…mer kan jag faktiskt inte komma på just nu…får väl skylla på att det var tretusen år sedan….