…första och sista :=).

Nä…skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma….och Heron när han var 4 år och nyinköpt).

Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.

Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med…fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar….VÄGER.

Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.

Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig ”varför köpte jag det här?” så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.

Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel…tja…så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.

Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på ”Falsterboincidenten” som jag själv tycker verkligen illusterar detta.

För att ta det från början….

Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick ”köpa loss” henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.

Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.

Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.

Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!

Hela min kropp skrek att detta kändes ”fel” och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.

Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.

Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra ”hem” där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).

Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var ”hemma” igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.

Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna….tja…de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!

Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).

Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.

Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.

Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!

På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.

Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.

En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.

Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.

Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.

Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.

Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.

Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.

Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.

Idag fick jag hem nya numret av Ridsport och på insändarsidorna ger en skribent rådet att man ska se upp med vem man anlitar som sadelutprovare.

När jag läste insändaren nickade jag igenkännande eftersom jag mindes (med fasa) mina egna dystra erfarenheter då jag första gången kom i kontakt med denna ibland självutnämnda yrkeskategori.

På den tiden (stenåldern) då jag köpte min första häst var begreppet sadelutprovare så vitt jag vet okänt. ”Man” köpte oftast sadel genom att gå in i en ridsportbutik och köpa något som man tyckte var bekvämt för ens egen rumpa (och helst också plånbok) eller så köpte man stallkompisens begagnade sadel om den verkade passa hästen och en själv något så när. Lite förenklat men ni fattar….

Som överallt annars i världen har utvecklingen dock gått framåt även på sadelområdet och detta är säkert bra i många fall men kanske liiiite överdrivet i andra. Idag finns det sadlar som kostar upp emot 30.000:– och frågan är hur mycket bättre man sitter/ rider i dessa än i säg en sadel för ca 10.000:–. Ja inte vet jag…

Och nu finns det alltså sadelutprovare som lever på hästägarnas egna okunnighet kring sadeltillpassning.

Själv var jag i många år nöjd och glad i min County-sadel som köptes ny för ca 7.000:– till Heron.

När jag köpte Décima insåg jag dock att jag hade ett stort problem; hennes sadelläge utvecklades inte alls optimalt- tvärtom.

För att försöka göra en evighetslång historia något kortare bestämde jag mig för att anlita en så kallad sadelutprovare och valde en person vars namn jag hade hört sedan jag köpte min första hjälm (i personens dåvarande affär faktiskt) som 15-åring.

Jag åkte med Décima till utprovaren så att han skulle få se hästen IRL så att säga och fick med mig en sadel som påstods passa ypperligt. Och det gjorde den…..så länge hästen stod stilla eller tills jag hade travat i några minuter. Då satt sadeln på hästens hals i stället och jag åkte tillbaka och bad om en annan.

Sadelutprovaren hade många sadlar i sin affär och de därpå följande månaderna körde jag i skytteltrafik mellan utprovaren och mitt stall. Samtliga sadlar som jag fick låna passade uselt och en satt så illa efter avslutat ridapss (då hästen dessutom gick som en skadeskjuten kråka) att jag fick lust att gapskratta alternativt börja gråta. Jag hade ditills inte trott at man de facto kunde rida på en hästs hals men insåg att det var just det jag precis hade gjort och med resultat därefter.

Otroligt nog hade Décima under hela sin tid hos mig en rygg som gjord av stål och påverkades aldrig fysiskt av all skit jag slängde på henne. Själv fick jag ibland vissa…..hmmm….”fysiska skador” om vi ska uttryck oss diskret av en del av sadlarna men det gick så långt att jag i min desperation efter en passande sadel till hästen hade kunnat tänka mig att acceptera nästan vad som helst för egen del.

Under denna segdragna sadelutprovarprocess försökte jag kvala Décima till unghästchampionatet i dressyr och detta gick givetvis inte. Jag ska inte påstå att vi hade lyckats med en optimal sadel men att rida på hästens hals av och till underlättade ju inte precis.

Hur som helst började jag till slut inse att detta skulle bli en ”never ending story” och jag åkte till sadelutprovaren för att reklamera hela affären och kräva pengarna tillbaka. Sadelutprovaren hade dessförinnan uppenbarligen tröttnat på sin besvärliga och icke-tillfredsställda kund (läs: moi) och visat detta bla genom att då jag ringde be mig att återkomma om 5 minuter varefter han stängde av telefonen resten av dagen (då grät jag nästan av ilska och frustration).

Först då min dåvarande sambo, som jag hade tagit med mig som moraliskt stöd, började uttala diverse hot fick jag tillbaka mina pengar och kunde därefter avsluta min kontakt med denna usla person.

Det ”komiska” (eller inte) var att en av sadelutprovarens avslutande meningar var något i stil med: ”Jag förstår inte varför du är så otålig…..jag har kunder som det har tagit ETT ÅR (!!!!!!) innan jag har hittat en passande sadel till”.

Ehh…..jaha…och det skulle liksom vara en tröst och typ ett bra betyg för utprovaren??? Jag tror inte det va´!

När jag väl hade avslutat mina affärer med utprovaren började jag prata med mina hästbekanta om hur lurad jag hade känt mig. DÅ fick jag höra flera skräckhistorier om denna person och insåg att han lurat långt fler personer än mig. En kvinna hade till och med vänt sig till allmäna reklamationsnämnden.

Nu fick jag ju mina pengar till slut (dock ingen sadel trots månader av utprovningar) men det kostade tid, bensinpengar och en frustration utan dess like.

Och utprovaren verkar ännu, sitt usla rykte till trots. Det dyker väl ständigt upp nya offer att lura kan jag tro.

Hur jag fick tag på en passande sadel till slut är en helt annan historia. Även den utprovaren sade sig nästan aldrig ha sett ett så svårt sadelläge som hos Décima (som bla hade så platta bogblad att nästan alla sadlar med lätthet gled över dom hur man än försökte stoppa det) men jag fick en passande sadel till slut.

Att den sedan kostade mer än det dubbla mot vad jag från början hade tänkt mig att lägga på en sadel är ytterligare en annan story och min man vet än idag inte hur mycket sadeln egentligen kostade. Tur att vi har skild ekonomi :=)!

Härom dagen fick jag ett mail från en ryttarvän som hade att berätta att hon blivit avslängd och i fallet skadat 3 revben!

Mycket oturligt och tråkigt för min vän och detta fick mig att smärtsamt minnas då JAG (läs: Décima) skadade mina revben.

Som jag redan har berättat var Décima en mycket mild och vänlig häst och så länge jag ägde henne dristar jag mig faktiskt till att påstå att det inte fanns den varelse som hon tyckte bättre om än mig.

Jag har aldrig känt mig så älskad av ett djur någonsin, det var enormt smickrande för egot. Så att denna väna varelse medvetet skulle skada mig fanns inte på kartan. Däremot var ju Décima mycket reserverad mot andra hästar, hon var aldrig aggressiv eller försökte sparka dom utan det var mer HON som kröp ihop och verkade bli rädd om en häst blev för närgången.

Décima hade en boxgranne, det matglada stoet HG som jag har berättat om och denna häst såg oftast väldigt tjurig ut då den såg Décima.

Och en dag måste Décima ha fått nog…..

Detta var en tidig morgon och jag skulle hoppträna ensam i ridhuset hade jag planerat. Jag hade satt på Décima all utrustning och skulle mer eller mindre bara leda iväg henne från uppbindningarna (som var precis utanför HG:s box) då fan plötsligt for i min snälla häst som KASTADE sig mot HG:s boxdörr där HG stod och såg sur ut.

Och detta kastande hade väl inte gjort sååå mycket om det inte hade varit så att JAG råkade stå mellan Décima och HG:s boxdörr. Och delar av boxdörren var dessutom ”klädd” med några utskjutande järn-”muttrar” (kan inte riktigt förklara hur de såg ut eller deras syfte faktiskt).

Så JAG flög in i HG:s dörr, pressades ihop mot den av Décimas tyngd (betänk en kraftig 170-centimeters-häst) och borrades in i järnmuttrarna med ryggen före.

Du milde vad ont det gjorde!!!!!!!!!!!

Jag kippade efter andan, stönade högt av smärta och trodde ett tag att jag bara skulle falla ihop och svimma. Jätteotäckt!

Efter ett tag återfick jag normal andning och dumdristig som jag alltid har varit bestämde jag mig: Här skulle det ridas!

Åh så bra det gick…..NOT!!!! Jag hade så otroligt ont i mina revben!

Jag minns inte om jag lyckades HOPPA (skulle inte förvåna mig förvisso) men red det gjorde jag.

Varenda ridpass i säkert en vecka därefter inleddes med att jag började trava för att sedan flämtande väsa fram ”Stanna Décima, stanna”. Jag var tvungen att verkligen samla ihop mig innan jag kunde rida vidare.

Men….jag har alltid lyckats glömma diverse smärtor när jag rider och så blev det även med de skadade revbenen.

Däremot var det ett helvete med att både sitta, halvligga och ligga och framför allt då jag skulle ändra position (typ vända mig i sängen). Jag fick utföra dessa lägesförändringar oändligt sakta och försiktigt och under många ”aj, aj, Ohhhh, AJ!!!”.

En vän som tidigare spräckt ett revben informerade mig om att det kunde ta MÅNGA veckor innan jag var helt återställd och tyvärr fick han HELT rätt!

Nu tror jag inte att Décima bröt några revben på mig så som rubriken antyder men en eller flera sprickor fick jag säkert så jag kan bara tänka mig hur min stackars vän har det nu med TRE skadade revben (och 2 hästar att sköta)!

Har ni någon gång stött på en mytoman?

Jag har tyvärr gjort det flera gånger och kan inte låta bli att fascineras av dom. En del har verkligen ”ljugit så de tror sig själv” medan jag är ganska övertygad om att andra varit medvetna om att de producerat lögner på löpande band.

Vad JAG tycker oftast kännetecknar en mytoman är att de inte kan sluta att ljuga i tid, dvs LAGOM.

Om man bara ljuger lite lagom ”snyggt” så tror jag att de flesta människor är ganska lättduperade men mytomanens fall brukar ofta bli att lögnerna till slut blir så fantastiska att mottagaren inser att det som sägs omöjligt kan vara sant.

De mytomaner jag träffat har också varit oerhört sociala och mycket trevliga och det är väl alltid svårare att misstänka någon som är sååå trevlig för att i själva verket vara en lögnare.

För ganska många år sedan (mer än 10 år i alla fall) hade vi en inackordering i stallet som visade sig vara mytoman. Killen var i min ålder (då ca 30) och kom till stallet med en GRÄSLIG häst som han köpt av en ridskola. Redan där borde vi ha anat oråd för killen hade enligt sig själv MASSOR av placeringar upp till 1.40-hoppning och hästen han hade köpt kunde knappt gå över en bom.

När killen skrävlat tillräckligt om sina påstådda bravader på hästryggen kollade en av mina kompisar upp hans resultat som på den tiden publicerades årligen i en tjock resultatbok som ridsportförbundet gav ut. Min kompis hade sparat ALLA årsböcker typ 20 år bakåt och ingenstans fanns denna mängd med placeringar som killen sade sig ha erövrat. Vi hittade NÅGRA placeringar förvisso men de var en droppe i havet mot vad som påståtts.

Hade det bara varit för lögnerna kring ridprestationerna hade vi kanske behövt ännu längre tid på oss att ana ugglor i mossen men nu tog det inte sååå många månader innan det mesta av killens snack hade dissekerats.

Tex påstod killen att han bodde i en egen villa och hade eget företag vilket i klartext betydde- upptäckte vi- att han bodde hos sin MAMMA i hennes villa och det egna företaget var detsamma som att han var taxichaufför. Osv osv…

Historien tog för vår ridklubbs del slut den dagen då det visade sig att det så kallade KÖPET av lektionshästen knappast var att betrakta som ett legalt köp då killen visat upp ett förfalskat insättningskvitto från posten (eller om det var banken) till den ridskola som sålde hästen till honom. Han satte således aldrig in några pengar på klubbens konto utan gjorde bara någon form av förfalskning som gjorde att det vid första påseendet såg ut som att en betalning ägt rum.

Först då ridskolan hade sin årliga revision upptäcktes det att det saknades x antal tusenlappar och härvan rullades upp. Ridskolan som ”sålt” hästen kom till vår ridskola där ju hästen var uppstallad och tog tillbaka SIN häst och därmed försvann också den trevlige mytomanen.

Samtidigt som hästen försvann frågade jag killen rakt ut var hästen hade tagit vägen.

”Jag har gömt den i ett stall ute på landet så att ridskolan inte kan hitta den” svarade han iskallt och tittade mig rakt i ögonen.

Eftersom jag ändå betraktade killen som något av en vän, i alla fall tills det ögonblicket, satte jag mig i bilen och körde den korta sträckan till ridskolan som tagit tillbaka sin häst. Och precis som jag redan innerst inne visste så stod hästen där! Därmed var VÅR ”vänskap” definitiv avslutad för min del!

Killen försvann från vår ridskola i och med att hästen togs tillbaka och vi hörde inget mer om/ från honom förrän något år senare då jag läste hans dödsannons. Eftersom han inte längre är i livet så tycker jag också att jag kan berätta historien utan att någon behöver känna sig utpekad.

När jag ägde Heron hände det ibland att jag drömde HEMSKA drömmar om honom.

Handlingen i drömmarna kunde variera en del men temat var alltid detsamma: Heron blev illa behandlad, jag fick ett nevöst sammanbrott pga detta och INGEN förstod mig.

Dessa drömmar, då de återberättades i stallet, roade mina stallkamrater mycket men jag var allt annat än glad i drömmarna. Där var jag tvärtom så galen som jag aldrig någonsin varit i verkliga livet och aldrig hoppas bli!

En dröm tex handlade om att jag kom till stallet och insåg att Heron hade blivit misstagen för en lektionshäst och också DELTAGIT i en lektionsridning. Någon (= en lektionsryttare) hade alltså ridit på MIN häst!!!!

I drömmen var Heron dessutom jätteslarvigt sadlad med en av de gråa arméfiltar vi förr använde till många hästar för att skona deras ryggar, hela filten var skrynklig under sadeln.

Och jag blev i denna dröm fullständigt panikslagen och ”grät-skrek”, dvs grät och skrek på en och samma gång vilket fick till följd att ingen FÖRSTOD vad jag sa. Men även sedan de i stallet fattade varför jag var upprörd så brydde de sig inte. ”Shit happens” tyckte de ungefär och kunde inte alls förstå mina känslor.

I en annan dröm hade någon ställt in Heron i en spilta i vilken han utanför drömmarnas värld aldrig ens hade KUNNAT få plats, spiltan var typ en halv meter bred. Inte heller i denna dröm var det någon som förstod varför jag gapade och gick på!

Ja, hur man ska tolka dessa drömmar finns det säkert flera teorier om.

JAG tolkar drömmarna som att jag hade väldigt starka beskyddarinstinkter mot Heron och det har jag alltid haft mot alla djur jag ägt. Tack och lov upphörde dessa drömmar när jag köpte Décima; jag hade kanske då mognat lite och även fått lite andra prioriteringar (läs: en sambo som hur det än var betydde mer för mig än hästen).

På tal om beskyddarinstinkter så kom jag att tänka på en mycket tråkig incident som verkligen väckte tigrinnan i mig (tigrinnan som vaktar sin avkomma typ).

Vi har i stallet ett system enligt vilket den som går sist på kvällen fodrar både sin egen och övriga hästar som står i samma avdelning.

JAG fodrar aldrig eftersom jag alltid är den som går hem FÖRST.

Förra året blev jag ovän med en annan hästägare, anledningen var enligt mig hur löjlig som helst men det kan egentligen kvitta för det värsta var inte att denna kvinna ville bryta alla kontakt med mig, nej: det värsta var att hon sa att de gånger HON skulle fodra hästarna så skulle inte Archie få någon mat för att jag var så dum i huvudet.

”Menar du att du kommer att straffa ett oskyldigt djur för att du är osams med djurets ägare” frågade jag.

”Ja, det är synd om Archie som har en sådan ägare som du men jag kommer inte att ge honom mat” blev det chockerande svaret jag fick.

Nu behövde jag inte grubbla över hur detta dilemma skulle lösas för hästägaren flyttade från stallet tack och lov. Men vad säger ni???? Själv är jag fortfarande helt förundrad över resonemanget.

Nu tror jag verkligen inte att jag och Lena (den lilles ägare) någonsin ska bli ovänner men skulle vi bli det hoppas jag verkligen att hon inser att våra hästar är de bästa vänner och låter dom förbli det. Jag skulle finna det näst intill oförlåtligt om Lena vägrade att släppa ut Archie med Birk om den enda anledingen var att HON och JAG blivit osams. För vi behöver aldrig träffas, det är alltid jag som släpper ut djuren och stallchefen som tar in dom.