Inlägg i kategorin Träningar

Kontrollera din serpentin!


Något som jag ofta får rida i början av mina ridpass för Ebba är serpentiner.

Dessa (serpentinerna) skulle jag vilja tipsa om som ett bra sätt att kontrollera om din häst verkligen är lösgjord och följsam.

Om du börjar med att rida serpentiner redan i uppvärmningsstadiet avslöjas det snabbt om din häst är lika lösgjord i båda varven eftersom du har så kort tid på dig att rida i ett och samma varv.

Annars ser man ofta att folk värmer upp genom att rida varv på varv på volten och då BLIR ju hästen (förhoppningsvis) följsam till slut men genom att rida serpentiner får du ett facit på hur lösgjord hästen är redan från början.

Kan vara rätt så avslöjande men samtidigt är det ju ett bra mål att sträva mot, dvs att hästen omgående ska följa dig i båda varven och inte kräva en längre tids ”böjande och bändande” innan den känns behaglig att rida på.

Samma sak uppnås för övrigt genom att rida på en åttvolt men serpentiner är i alla fall för mig enklare att börja med.

Vi skrittar på….

Otroligt nog var det sol i lördags och jag passade på att ta med djuren på en promenad!

Fast vad är det man brukar säga i vissa filmer? ”Don´t try this at home” typ :=).
Lite skämt och lite allvar men som ni kan läsa längre ner rekommenderar jag INTE ”vem som helst” att bege sig utomhus på detta vis….
Jag märker att jag skriver mer och mer sällan om vad jag ”gör” med Archie i det dagliga arbetet, mycket för att jag inbillar mig att det är tämligen ointressant läsning för gemene man.
Hade vi befunnit oss på en mer avancerad nivå ”idag blev det lite piaff och passage och nu går det att byta ner till vartannat ganska lätt….” hade det kanske varit mer ”spännande” men vi är verkligen inte där (än…ha ha….).
Hur som helst tänkte jag ändå uppdatera er liiiite grann, om inte annat för att kanske ge någon annan ryttare ett tips eller två på vad man kan pyssel-sätta sig med om man har en häst som ska vila av en eller annan anledning.
Jag har redan i tidigare blogginlägg förordat skritt-arbete på töm i stället för att man bara ska lufsa omkring med hästen i ett grimskaft och detta är alltså vad jag själv ägnar mig åt för stunden.
Jag tömkör numera dagligen i skritt och tränar då på att hästen ska gå i form på små volter, gå skänkelvikning utmed långsidorna och på diagonalen, göra halt och rygga, gå i öppna och sluta utmed långsidorna mm.
Som synes finns det mycket man kan prova på och även de som tycker att det är jobbigt att hålla reda på 2 tömmar kan genom att utföra allting i skritt hinna med och slippa trassla in sig.
Om man under en viloperiod dessutom gör detta flera/ många dagar i rad så hinner man få in ”känslan” och hur man ska bära sig åt för att få hästen att göra det man vill och gå i den riktning man önskar.
När man har tröttnat på att gå bakom hästen kan man sitta upp och göra samma saker från hästryggen och på så vis kan man få 2-3 veckor som annars ur träningssynpunkt kan kännas tämligen bortkastade och tråkiga att ändå gå snabbt och göra lite nytta.
Att tömköra på ”icke-inhängnade områden” typ på grusvägar, i skogen eller dylikt vill jag däremot verkligen avråda den ovane från.
Skulle hästen bli skrämd eller man av någon annan anledning tappar hästen/ linorna är detta en enorm risk man utsätter både hästen och omgivningen för.
Jag har själv tappat Heron på detta vis då jag var ute om tömkörde på Jägersros träningsbanor och det var mer tur än skicklighet som gjorde att en förbipasserande hästägare fick tag på honom långt innan hann han springa ända hem. Den gången var inte en strå krökt på hästen och linor och all annan utrustning var helt intakta men det kunde ha slutat hur illa som helst om linorna hade fastnat i något tex.
Nej, är man det minsta osäker och/ eller har en väldigt hetsig/ lättskrämd häst bör man enligt mitt förmenande hålla sig inom 4 väggar.
Och på tal om tömkörning och för all del longering också så glöm inte att röra på er så mycket ni kan, inte bara när ni skrittar utan framför allt när ni travar och galopperar med hästen.
Det finns inget värre än en ridbana/ ridhus där någon har stått fastcementerad på en fläck och tömkört/ longerat och gjort ett enormt cirkelspår som sedan andra ska tvingas att rida igenom eller runt om.
Både stillastående longering och tömkörning sliter oerhört på en botten och jag vet att man i vissa ridhus inte ens får använda sig av dessa motionsformer just för att man kan förstöra underlaget.
Minns med fasa en tjej på ridskolan som hade för (o)vana att i tid och otid longera hästen hon hade hand om.
Om ridhuset/ paddocken var nyharvad när hon satte igång hade hon snabbt förstört alltihop genom en stor cirkel som hästen grävde sig djupare och djupare ner i.
När hästen flyttade blev det stor skillnad på underlaget faktiskt!

Gårdagens clinic med Patrik Kittel

Jag blev mycket förvånad då jag kom till Flyinge att såg att de (av mig) förväntade köerna in till ridhuset var icke-existerande.
Tvärtom var det mer eller mindre folktomt när jag anlände en halvtimme innan clinicen skulle börja och det var bara att sätta sig precis var man ville, i mitt fall på första parkett.

När clinicen väl började var läktarna halv-fulla vilket jag som sagt förvånades över. De clinics jag besökt tidigare (Kyras och Andreas Helgstrands) har varit betydligt mer välbesökta.

Nu spelar ju framföra allt Kyra i en helt annan division än Patrik men jag undrar om det kanske är de senaste veckornas skriverier kring Patrik som gjort att intresset var så svalt?

För min del tyckte jag att clinicen med Patrik var trevlig, intressant och givande och Patrik verkade vara en sympatisk person som jag gärna hade provat att rida för om tillfälle hade givits.
Den avsatta tiden, drygt 2 timmar, var aldeles lagom med tanke på att man skulle upp och jobba nästa dag och clinicen slutade strax innan 21.00.

Patriks ridning tyckte jag var mjuk, han berömde hästarna väldigt mycket och det var inget tvingande eller burdust över hans hjälpgivning.

Sedan tycker jag att det var som det oftast är; dvs inget direkt nytt under solen utan mer ganska självklara karameller som trots det tål att sugas på med jämna mellanrum. Dvs även det självklara behöver man bli påmind om ibland även om man har hört det många gånger förut.

Jag hade dumt nog inget anteckningsblock eller dylikt med mig men ska försöka att kortfattat återge några av de saker som Patrik kommenterade:

Det är bra att ha med sin yngre hästar på meeting och bara rida omkring på tävlingsplatsen med dom (även om de inte själva ska delta)- då blir de bekanta med tävlingsmiljön under lite mer avslappnade former (detta alltså om man ändå ska dit och tävla med mer rutinerade hästar :=)).

När man tävlar är ens förutsättningar mycket sällan helt optimala (i jämförelse med hemma-miljön) men man måste kunna rida ändå och det är oftast den ryttare som gör minst fel som vinner.

När något inte fungerar i ridningen är det viktigt att först rannsaka sig själv- därefter hästen.

Man ska inte vara rädd för att inse och erkänna sina svagheter för att därefter kunna arbeta med att förbättra dessa.

Det är bättre att som tränare/ domare först kommentera det som fungerar för att först därefter kritisera det mindre bra.

Att bara höra att allting är bra utvecklar inte men däremot passar inte samma undervisningssätt alla ryttare lika bra. Vissa behöver mer bli ”rutna åt” medan andra tar till sig lite mjukare undervisning bättre.

Framridningen är viktig och ska inte slarvas med. Den får ta tid och återspeglar ofta hur resten av passet blir. Man kan gärna börja rida fram i ett lite långsammare tempo så att hästen får mjuka upp sig. När man sedan sätter igång med den ”riktiga” ridningen kan man gärna börja i den gångart som hästen har lättast för.

Om man redan på den unga hästen lär den röstkommando för ”stanna” och ”minska tempot” kan man ha stor nytta av detta, framför allt på hetare hästar. Vilket ord man använder är oviktigt men att vara konsekvent är desto viktigare.

Man bör förbereda sig inför de klasser man ska rida redan långt i förväg och på träning medvetet (och ofta även omedvetet) rida de linjer som ingår i programmet.

När man pausar med framför allt en het häst och skrittar på lång tygel kan man göra detta på de linjer där skritt sedan ingår i ens program (oftast på diagonalen). På så vis lär sig hästen att det är där man ska skritta avslappnat.

Clinicen avslutades med en frågestund och precis som jag trodde så var det ingen som ställde några frågor om roll-kur eller dylikt. Däremot ställdes 5-6 andra frågor varav de flesta av ”allmänintresse”.

En tjej undrade hur man på en mycket het häst ska undvika att rida för mycket med handen (förhållande).

Svaret här blev flera tips:

– titta över hästens foderstat så att den inte får för mycket energirikt foder
– titta över hästens muskelvärden (via veterinär) då dessa ibland är förhöjda hos heta hästar
– se till att hästen är ordentligt rastad genom hagvistelse, promenader eller dylikt
– ibland rida 2 pass om dagen (exempelvis på helgen) där det första passet är ”kravlös” uteridning tex medan man det andra passet rider mer med krav.

Patrik sa också att hans erfarenhet är att mycket heta hästar lugnar sig med åren och med mer krävande arbete.

En annan åskådare ville veta hur man kunde få tillbaka känsligheten hos en häst som tidigare varit känslig men blivit okänslig.

På dette svarade Patrik att han inte förespråkade ”längre och längre sporrar” utan tvärtom kanske de kortaste sporrarna men att se till att hästen reagerar blixtsnabbt, exempelvis med förstärkning av ett spö. Allt framåt-tänkande ska uppmuntras även om man får några stegs galopp fast man ville ha en kvickare trav och att rida ut eller i miljöer där hästen är mer vaken var ett annat tips.
Om man har en häst som tidigare varit alert men plötsligt blir markant segare bör man också kolla upp den veterinärt enligt Patrik.

På frågan hur man jobbar med en unghäst som är oliksidig blev svaret att man verkligen måste försöka att rida i båda varven lika mycket och inte undvika det jobbiga hållet. Att rida mycket serpentiner och stora volter, att titta hur hästen är byggd och musklad, hur sadeln är stoppad och inte minst hur man själv sitter i sadeln. Ibland är det ryttarens egna snedhet som gör att hästen känns/ blir oliksidig.

En åskådare ville veta hur Patrik lägger upp den långsiktiga planeringen för sina 3 och 4 åringar och på detta svarade han att han sällan tar emot så unga hästar eftersom han vet med sig att han ofta ”vill för mycket på för kort tid” med dessa. I stället vill Patrik ha hästar som är 5 eller 6 år och för dessa har han hela tiden det stora målen ”Grand Prix” men med en mängd delmål på vägen.
Patrik betonade att det är jätteviktigt att inte stirra sig blind på exempelvis hästens ålder ”när hästen är 7 år SKA jag rida S:t George” utan att det är bättre att ibland låta saker och ting ta längre tid än man trodde men att detta blir bättre i slutändan.

På tal om detta nämnde han också att han tycker att man ser många hästar som piafferar och går i passage jättebra som 6-åringar men att ryttarna nöter itu detta i unga år så att hästarna sedan inte vill utföra rörelserna lika bra längre fram.

Även om det är bra att AVSLUTA med det som hästen är bra på så ska man således inte nöta för mycket på det som hästen har lätt för och Patrik åberopade något som Kyra har sagt en gång i tiden, att hästar exempelvis bara har ett visst antal ”ökad trav-steg” i sig under sin livstid och att man ska ransonera dessa så att de inte tar slut för fort.

Ja, detta var en liten (inte så liten ser jag nu) sammanfattning av gårdagen.

Ska förresten kanske också bara kortfattat nämna de hästar/ ryttare som deltog.

Först ut var Maria von Essen och Birgitta Kjellin på två mycket fina och för åldern välutbildade 4-åringar. Även om ”gemene man” sällan har så fina unghästar eller rider dom så bra så tror jag ändå att det är bra att visa hur man kan rida så pass unga hästar utan press men att de ändå jobbar långt mer/ bättre än vad jag tror att vi vanliga ryttare ”vågar”.

Efter unghästarna satt Patrik upp på en 7 år gammal valack som, om jag förstod saken rätt, var hos Birgitta Kjellin på utbildning.

Hästen var faktiskt tämligen ful så tillvida att den hade en enorm mage och Patrik såg ganska stor ut på den men detta var bara bra för där fick man verkligen se en enorm skillnad mellan då Patrik travade igång den i vad han kallade ”ponnytrav” och när han sedan började jobba den ordentligt. Hästens mage försvann (fråga mig inte vart….) och traven blev helt annorlunda efter ett tag och vad Patrik ville illustrera med denna häst tror jag var att de flesta av oss inte har några miljoner att köpa en riktigt fin häst för men att det kan bli bra ändå :=).
Patrik berömde hästens arbetsvilja och även om den som sagt verkligen inte hade utseendet för sig eller för den delen någon supergång så trodde Patrik ändå att den skulle kunna gå långt just tack vare sin VILJA.

Som avslutning hade Patrik lånat Maria von Essens häst Dry Sack och det är den ni ser på bilden ovan. Med denna, ganska heta häst, visade Patrik piaff, passage, seriebyten osv samt hur man ibland måste kunna ”få till” dessa även om inte hästen är optimalt avspänd och så lösgjord som man skulle vilja (exempelvis på tävling).

Glimtar ur min hästvardag

Eftersom jag inte har något särskilt ämne att avhandla idag tänkte jag berätta lite om gårdagens händelser, så som man väl egentligen ”ska” göra på en blogg :=).

Dagen började med uppstigning strax efter 05.00 och nersläpning av Soya från ovanvåningen. Om den tösen fick bestämma själv skulle hon glatt kunna sova till i varje fall 10-11 på morgonen och om inte annat fattar jag inte hur hennes blåsa är konstruerad för att kunna hålla sig så länge.

Efter en rask cykelfärd i beckmörker var vi framme i stallet strax innan 06.00 och jag gav hästarna mat, bytte täcke på Arch och mockade till honom. Ny cykelfärd, denna gången hemåt och efter hundutfodring, dusch och hårtvätt mm var jag på plats på jobbet strax innan 07.30.

Efter någon timme på arbetsplatsen blev jag uppringd av min hovslagare som ville rapportera att Archie hade fått nya skor.

Ett av dessa otroliga sammaträffande som jag tycker inträffar hela tiden är att Thomas, hovslagaren, visade sig sko även i det nya stallet sedan många år tillbaka (han verkar även i det nya stallet skulle man kunna säga lite ordvitsigt- ni vet ju att jag är glad för sånt).

Jag, som anlitat Thomas i mer än 20 år vid det här laget tycker så klart att det är perfekt att slippa byta hovslagare fast det hade jag nog inte gjort än om det hade visat sig att Thomas av någon anledning inte ville köra ut till nya stallet. Då hade jag helt enkelt stått med Archie utanför hans ytterdörr och knackat på (han har en egen hästgård förvisso) för jag vill verkligen inte ändra på något som fungerat så ypperligt under så lång tid.

Enligt Thomas hade Arch varit hur lugn som helst när han blev intagen från hagen för skoning och han hade inte verkat (nu kom ordvitsen igen….) upprörd över att stå ensam i stallet. Utmärkt!

Efter arbetsdagen (som avslutades med att en klient som flyttat bjöd mig på ”tusen” goda hembakade kakor….mums…) åkte jag direkt till stallet eftersom torsdagens Ebba-träning var framflyttad pga andra åtaganden som hon fått på min ordinarie träningsdag.

Körningen till Ebba tar numera knappt 25 minuter (tog innan 30 så det är ingen större skillnad) och lektionen började som vanligt 18.00.

Innan lektionen beundrade jag en oerhört vacker svart häst som såg ut som en urgullig kopia av den gamla Flyinge-hingsten Herkules (Herons pappa för övrigt) och förvånades då ryttaren sa att hästen var efter D-Day. Förvånades, inte pga hästen ”söthet” eftersom jag knappt har sett en D-Day-häst som inte har varit ursnygg men pga färgen eftersom alla jag sett har varit skimlar.

Jag passade också på att gratulera en annan elev till Ebba för hennes placering i samma klass där jag så rekordartat lyckades få ettor på mina skänkelvikningar i lördags.

Just skänkelvikningarna tittade vi extra på idag på grund av ovanstående och de var allt annat än 1-mässiga :=).

Över huvud taget gick hela passet bra och jag suckade över att man inte får rida utan stigbyglar på tävling. Det gjorde jag nämligen hela ridpasset och kom på så vis både ner ordentligt i sadeln och kunde driva utan att flaxa omkring med benen.

Precis innan min lektion var slut kom en vän som också tränar för Ebba med sin häst och jag kunde konstatera att denna (hästen alltså) såg väldigt ”förbättrad” (flottare, mer rörlig) ut sedan jag såg den för någon månad sedan. Väldigt kul då det är en snygg häst i sig själv och en som Archie och jag tävlade mot många gånger förra året.

Innan jag lämnade Ebba hann vi också diskutera det faktum att Patrik Kittel ska ha en clinic på Flyinge den 5 november precis på den tid då jag vanligtvis tränar.

Det visade sig att även Ebba var intresserad av att kolla på clinicen så det passar bra att vi tar en annan tid den veckan. Alltid kul att se skickliga ryttare in action tycker jag och jag tror att detta kan bli lärorikt!

Ganska exakt 1 timme efter att jag hoppat av Archie befann jag mig i min sköna soffa med min värmedyna (läs: Soya) och en stund därefter ringde samma vän som jag växlat några hastiga ord med innan jag åkte från träningen.

Vännen ville ”bara” (och det var inte så bara tyckte jag) säga att hon tyckte att jag hade förbättrat min sits mycket och att Archie såg mycket smalare och därigenom större och flottare ut sedan hon såg honom sist (vilket kanske är 1 år sedan).

Jag blev väldigt glad över berömmet och insåg som så många gånger förr att det är så lätt att bli hemmablind.

Jag tyckte ju inte att Archie var speciellt fet då han fick fång men veterinären tyckte det definitivt och med facit i hand kan man ju undra hur många andra som också skakade på huvudet utan att säga något?

Hur som helst var det en lyckad häst-dag för undertecknad och jag somnade nöjd och glad!

Veckans träning eller det blir inte alltid som man tänkt sig!

Eftersom det finns en mängd bloggar där skribenter på ungefär min (amatör)nivå i minsta detalj beskriver hur de lägger upp sina ridpass så har jag valt att avstå från denna, för mig sövande, sortens information till mina läsare.

Är det något särskilt ni undrar kring min ridning eller mina träningar/ tävlingar får ni gärna fråga och kommer säkert att få svar men spontant tycker jag att det är urtråkigt att både läsa och skriva om träningsupplägg på daglig basis eftersom det dels inte är något direkt avancerat jag och Archie ägnar oss åt och det framför allt är ett ganska likartat arbete som utförs under ganska långa tidsperioder. Det är ju knappast så att vi på måndagen ägnar oss åt skänkelvikningar medan vi till på lördagen har hunnit fram till seriebyten.

Nej, vill man ha snabba resultat ska man nog ägna sig åt annat än dressyr :=).

Hur som helst tänkte jag ändå berätta lite om veckans träning eftersom det var länge sedan jag ens nämnde vad vi ”pysslar med” och det dessutom blev en ovanligt händelserik kväll bortsett från själva ridningen.

Det hela började redan då jag skulle köra iväg till träningen eller rättare sagt på vägen dit. Från ingenstans uppstod plötsligt världens mega-kö av fordon på motorvägen mellan Malmö och Lund! Jag läste dagen därpå att 4 bilar varit inblandade i en krock, därav stoppet, men det visste jag som sagt inte då.

Jag, som är känd för att hellre komma ½ timme för tidigt än 1 minut för sent till allt som har med träningar och tävlingar att göra kände mig tämligen lugn eftersom jag hade ganska gott om tid tillgodo men när vi hade stått helt stilla i kön i typ 20 minuter började jag få lite panik.
Ringde till Ebba för att kolla om någon annan skulle rida efter mig och det var det typiskt nog. Fick säga som det var att jag inte hade en aning om när eller ens om jag skulle dyka upp!

Till och med tålmodige Archie som annars inte gör något väsen av sig började skrapa ganska mycket i släpet efter ett tag (han höll väl på att bli avgasförgiftad stackaren) och även Soya blev lite gnällig av att vi inte kom någon vart.

Långt om länge, dvs efter kanske 45 minuter, började trafiken äntligen att flyta på och då flög vi iväg till träningen.

Väl i sadeln var klockan 18.10 och träningen skulle ha börjat 18.00 så det var nog tur att jag varit ute i så god tid!

Efter en liten stunds ridning ville Ebba sitta upp och ”känna” på skänkelvikningarna och det överlät jag gärna åt henne. Bad henne även att rida lite öppnor och slutor och gärna kommentera både ”vad hon gjorde” och om det var något speciellt hon tyckte att Archie hade svårigheter med, försökte komma undan osv.

Jag är verkligen mycket glad att Ebba sitter upp då och då och tycker att det är oerhört nyttigt att se från marken hur hon arbetar hästen och hur han svarar på hennes ridning.

Som jag nämnt flera gånger har vi inga dressyrryttare på ridskolan och det blir därför så att det bara är jag som rider min egen häst. Och någon gång kan det faktiskt vara otroligt bra att få se någon som är skickligare rida och om inte annat bättre lära/ visa hästen det som man själv har svårt att ”få till”.

Efter ridpasset som såg mycket trevligt ut konstaterade både jag och Ebba att Archie går mycket bättre nu än för bara några månader sedan men att han dels behöver bli starkare i sitt högra bakben (vilket jag ser väldligt tydligt från marken och som förklarar varför han tex har svårare att flytta sig för höger skänkel) och dels behöver komma ännu mer inunder sig i galoppen. Så skänkelvikningar, skolor och stärkande galopparbete står på schemat framöver, tillsammans med allt annat jag tränar på som ingår i mina LA-program.

Innan vi körde hem hade jag avtalat med en tjej som hade annons på sina läderridstövlar på Blocket att vi skulle träffas på en bensinstation i närheten av Viderup där Ebba håller till.

Jag vet inte hur många superba saker jag köpt på annons genom åren (kan verkligen rekommenderas) men just idag var turen inte med mig. Stövlarna var superfina med tyvärr för höga i skaften så jag kunde varken böja benen eller ens gå i dom :=). Och även om skaften sjunker efter ett tag så var dessa så höga att det nog skulle ta år innan vi kom till det stadiet och så länge hade jag inte orkat plågas med skavsår i knävecken :=).

Hemma i stallet stod jag och duschade Archie då Corre (flitig bloggläsare och ägare till Archies flickvän Searching Shadows) ringde. Jag är så vad vid att bara prata med maken på mobilen (jag skickar desto fler sms till alla andra) att när vi avslutade samtalet så sa jag automatiskt ”PUSS” till Corre!!!!

Insåg vad jag sagt först då orden redan lämnat munnen och tänkte att Corre nog skulle tro att jag blivit rent knäpp :=). Men när jag stötte på henne lite senare hade hon inte ens hört min pinsamma avskedshälsning och således inte reflekterat över den :=)!

Hetta, salt och speglar

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare ”kastat in handduken” och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar?
Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!

Dagens träning, rolig(?) dröm och ett ledsamt farväl

I dag på träningen ”råkade jag ut för” vad jag skulle vilja påstå är en ”klassiker”; efter att nu lite mer intensivt och regelbundet ha övat på galoppombyten tycker Archie att vi kan göra dom var som helst och även om ingen hjälgivning för byte ges.

Detta resulterade i att vi ”fick” (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.

Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.

Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck….

I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.

I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades ”vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal”.

”Men Archie är inte 22 år gammal” sa jag.

”Jodå” sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.

Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!

”Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie” tänkte jag…”nu måste vi ju börja TRAPPA NER”.

Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag….

Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.

Kan man få låna Mattias Jansson på beställning tro?

På samma anläggning där min tränare Ebba håller till har även dressyrryttaren Mattias Jansson sina hästar och träningar.

http://www.mattiasdressyr.se/index.html

Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!

Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.

Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.

Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias ”kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider” och sedan när han var färdig ”nej, du får inte gå nu…hästen har aldrig varit så här framåt”.

Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.

Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!

Dagens träning eller alla sätt är bra utom de dåliga!

När jag skulle börja dagens träning kom Birgitta inmarscherande med en longeringslina och en körpisk i handen.
Tydligen skulle vi ägna oss åt sitsträning!

Och det gjorde vi också under halva ridpasset ungefär, jag fick sitta utan tyglar och stigbyglar samt utföra diverse mer eller mindre gymnastiska övningar allt medan Archie travade och galopperade.

Med tanke på att jag i perioder faktiskt har haft svårt för att komma ner i sadeln och sitta avslappnat så gick dessa övningar mycket mycket bra, dels för att min sits har förbättrats men också för att jag alltid har haft lättare för att rida utan än med stigbyglar.

Tänkte ägna ett separat inlägg i veckan om att utveckla mina tankar kring sitsen och vad jag tex kallar ”underlivsridning” *GARV* så jag ordar inte mer om detta just nu utan tänkte i stället berätta om ett för oss tydligen väldigt bra sätt att lösa Archies ibland ”istadiga”/ olydiga tendenser på. Synd bara att vi inte har kommit på detta tidigare….

För att ta det från början så har det ibland hänt att när jag tex har krävt att Archie ska gå på mycket små volter i galopp, i rättvänd eller ännu värre förvänd dito så har gossen protesterat genom att antingen bryta av till trav eller försöka springa iväg åt motsatt håll eller genom rusa ut från volten så att den har blivit 20 meter i stället för 10 meter. Och om jag då har försökt att tvinga tillbaka honom på den mindre ytan så har det ibland varit stört omöjligt. Helt plötsligt har Archie inte lytt hjälperna det minsta utan bara gett sig av eller travat i en evighet trots ”tusen” galoppfattningshjälper.

Idag, och efter att Birgitta hade longererat mig en stund skulle jag rida på en liten volt runt henne och flytta Archie för innerskänkeln.
Archie tyckte nästan genast att detta blev för jobbigt och började köra sitt ”jag flyger iväg från den lilla volten till en jättevolt och försök att hindra mig om du kan”. Att Birgitta stod med en pisk i näven och att det var runt henne jag skulle göra den lilla volten gjorde honom inte mer positivt inställd då han vet att pisken kan smälla till om han inte flyttar sig så som det är tänkt.

Eftersom Birgitta redan även hade en longeringslina i handen efter vår sitsträning måtte en snilleblixt ha träffat henne för hon kopplade helt sonika fast Archie i linan, beordrade fortsatt trav på liten volt och när gossen åter skulle ge sig iväg så….HA!!!! DET GICK JU INTE!!!! Birgitta höll ju honom kvar på den lilla volten med hjälp av linan och Archie blev så spak att han mer eller mindre genast fann sig i sitt öde och slutade att protestera.

När vi sedan skulle galoppera på samma volt och trots att Birgitta då hade kopplat loss honom från linan så gick han i en underbar, följsam galopp utan minsta lilla protest. Det kändes helt underbart och väldigt ”lättridet”.

Så klart kan man inte rida eller träna med en medhjälpare som hela tiden får stå beredd att fånga in en i en longeringslina men det tror jag inte behövs heller, inte i Archies fall i alla fall. Han är ju inte en bråkig häst i grunden utan gör mer ett försök och går det så går det men går det inte så accepterar han det snabbt. Det är bara det att det hittills har gått att lämna tex den lilla volten för hur det än är så är han starkare än jag om han VILL och han har verkligen velat slippa jobba i dessa lägen IBLAND.

Jag ska faktiskt ha med mig en lina till kommande träningar för JAG tycker att det är mycket bättre att lösa detta problem som uppkommer någon gång då och då på detta enkla och mycket snabba vis än att kämpa mig blå och få ta i för kung och fosterland utan linan.

Sedan kan det säkert vara psykologiskt för både Archie och mig med linan. Om han gör ett enda olydighetsförsök och får gå i lina någon minut så kanske han till slut inte ens ids försöka (det är vad jag är rätt så övertygad om kommer att ske). Dessutom kommer han att bli starkare och mer bekväm i dessa övningar om han får utföra dom korrekt och bara det kommer ju att påverka arbetsviljan tror jag.

Även för min egen del kanske jag blir mer avslappnad om jag vet att det bara är till att plocka fram linan OM det blir motstånd och ibland kan bara en sådan liten enkel tankegrej hjälpa en att rida bättre.

Hur som helst; ett tips som ni kan anamma eller förkasta; det som funkar på den ena hästen funkar inte på den andra!

Dagens träning= pollett-ras

I slutet av dagens träning tyckte Birgitta att vi kunde prova att göra några galoppombyten och detta är något som vi nästan inte gjort överhuvudtaget på hennes träningar och inte heller något jag gjort speciellt många gånger på egen hand.

De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:

Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och ”okomplicerat”.

Från vänster till höger: vi galopperar runt i ”tusen” språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.

Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.

Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!

När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga ”bakutare” men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.

Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.

Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.