Inlägg i kategorin Veckan som gått

Skrivet

Veckan som gått

De enda djuren jag brukar möta i Dalby- koerna :)!

Ännu en höstvecka är till ända!

Tävlingssäsongen är slut för Archies del och den har varit trist på många vis. Dels uteblev många förväntade resultat men sedan så har själva ”upplägget” eller vad jag ska kalla det också varit både konstigt och trist.

Till att börja med gjorde den ihärdiga vintern att flera tävlingar i början på året knappt fick några startande och sedan så har detta mönster bara fortsatt tycker jag.

Jag kan inte förstå varför nästan alla LA-klasser på regional nivå har innehållit på sin höjd 20 startande, om ens det, och det tycker jag är en jättetråkig trend (om det nu är en trend och inte något som jag bara inbillat mig/ råkat ut för).

En del klasser har inte ens fått ihop 10 startande och då tycker i alla fall jag att lusten att tävla minskar.

Vi får väl se hur det blir nästa år….

Archies vintervila närmar sig med stormsteg och jag är kluven inför den, minst sagt.

Jag tycker ju verkligen om att rida (om nu någon har missat det, ha ha) och gillar inte att ha hästen stående men samtidigt så måste ju häststackaren få vila sig någon gång och då är det ju bättre att han får göra det när det är som mörkast och ”äckligast” att rida.

I torsdags hade jag den första av mina 10 inplanerade semesterdagar under lika många veckor framöver och det var verkligen härligt. Jag tyckte att jag fick mycket ut av dagen även om jag egentligen inte gjorde något särskilt.

Soya och jag har varit gräsänkor under en stor del av veckan och tiden har vi bland annat fördrivit med flera besök i Dalby där vi motionerat flitigt.

Jag är så tacksam över att ha hittat detta ”tillhåll” eftersom det annars är svårt att hitta lämpliga ställen där man själv kan springa och ha hunden lös.

Vi har ju annars ”Bokskogen” vid Skabersjö med underbara spår i skogen men eftersom de är så flitigt använda av både motionärer och flanörer så kan man inte med gott samvete släppa lös sin hund- inte utan att förarga folk om inte annat.

I Dalby möter jag nästan bara korna och de verkar ärligt talat inte bry sig det minsta :).

Skrivet

Veckan som gått

Så här vackert var det i naturreservatet vid Dalby i lördags. Söndagens väder var mer trist och regnigt tyvärr och jag gav mig inte tid till någon fotografering.

Jaha…vad har hänt i veckan?

Inte mycket av intresse som jag kan komma på faktiskt.

Dagarna bara rusar förbi och det känns som om det är måndag ena dagen och fredag den andra.

Jag känner mig ganska trött för det mesta och är inne i en period då jag inte har någon lust att rida på morgnarna vilket ju annars är lite av mitt signum.

Från och med nästa vecka ska jag under ganska många veckor framöver ha 1-2 dagar ledig per vecka och det ser jag mycket fram emot. Just att kunna göra något vettigt med djuren i dagsljus och inte hela tiden famla i mörker på morgonen eller behöva skynda sig efter jobbet så att det inte ska hinna skymma.

Vad gäller min kära häst så har jag ju lagt om ridningen lite och detta berättade jag om för några dagar sedan. Än är det aldeles för tidigt att säga om detta kommer att ge några (bestående) resultat men provar man inte får man inte veta heller.

Soya och jag har njutit av naturen i naturreservatet i Dalby under båda helgdagarna och det är i princip den enda motionen hon får av mig i veckorna. Annars är det maken som står för de dagliga promenaderna och det sköter han med den äran.

Själv är jag ju koppelhatare sedan urminnes tider men att gå med en svart extremt snabb hund lös i beckmörker begriper till och med jag är att utmana ödet mer än lovligt.

Skrivet

Veckan som gått

Flera morgnar under den gångna veckan har ”bjudit” (hmmm) på någon enstaka minusgrad och det har åter blivit dags att ta fram is-skrapan och snart också termobyxorna känner jag.

Annars har det mest varit soligt och vackert dagtid även om mörkret sänker sig allt snabbare, nästan dag för dag.

Tidigare hade vi Arch och Ri ute tills det var dags för kvällsfodringen vid sju men nu blir det nästan intag vid sex, senast halv sju.

I onsdags fick jag hem min vackra, nya sadel och även om också den gamla sadeln var både snygg och bekväm så är den här strået vassare :). Jag är mycket nöjd hitills!

Nöjd var jag också efter lördagens träningstävling där jag tyckte att jag kunde påverka Archie så att han inte dog inne på banan till den andra klassen. Jag kände att han helst hade VELAT det men han lyssnade trots det på MIG- otroligt viktigt!

Jag ägnar nu mycket tid åt att analysera allt kring oss två som team och det kommer kanske inlägg om det framöver.

Jag har också fått många råd av mina bloggläsare och även om jag av förståeliga skäl inte kan följa ALLA så är jag tacksam över ert engagemang och jag har fått en hel del att fundera över.

För lilla Mimmi går livet sin gilla gång och det är jag tacksam över. Så länge hon håller sig frisk begär jag inte mer av henne utan är lika löjligt förälskad i henne varje dag. Som tur är delar maken till fullo mina känslor för det svarta lilla livet som vi hoppas och tror är glad över att ha just oss till ägare.

Skrivet

Veckan som gått samt lite bilder från i helgen

Veckan som gått har bjudit på både besvikelse och glädje- inget snack om den saken.

Archie har i sina bästa stunder gått bättre än någonsin och jag hoppas att detta inte bara är en tillfällighet utan att vi kan bibehålla denna lite högre kvalité och givetvis också sakta men säkert förbättra oss ytterligare.

Tyvärr var helgens tävlingsresultat en lika stor besvikelse som träningarna har varit glädjande och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är orolig.

Jag vet såååå många hästar som lärt sig att skilja på träning och tävling, som kan gå som ”gudar” hemma eller på en framridning för att sedan gå in och stanna ut sig på första hindret eller fullständigt dö av oengagemang inne på en dressyrbana.

En del går att väcka till liv igen, andra inte och jag hoppas att Archie kommer att tillhöra den första kategorin.

Inte heller kan jag skylla på att han kan ha ”tröttnat” på att tävla- så lite tävlingar som vi varit på i år har aldrig inträffat tidigare.

Nu har jag en del strategier för att försöka bryta denna tråkiga trend och det första jag ska göra är att åka på en träningstävling nästa lördag där jag förhoppningsvis kan göra något OM Archie än en gång bestämmer sig för att sova inne på banan. Då kommer jag om inte annat att vara beredd!

Även lilla Soya har tävlat i helgen och med facit i hand kunde vi lika gärna ha stannat hemma. I princip en hel dag gick åt till detta event och ändå hann Soya bara springa ett lopp innan jag kände att vi var tvungna att åka hem.

Det är bara att inse att jag är för otålig och organiserad för att ha tålamod med och förståelse för allt som kan krångla på LC-tävlingar- de som säger att dressyrtävlingar är ”som att se på när målarfärg torkar” borde absolut besöka ett LC-event där man inte ens kan fördriva väntetiden med att ta del av fortlöpande resultat som på exempelvis en dressyrtävling- en fullständig gåta för mig.

Resultaten är alltså ”top secret” till sista hunden gått i mål och varför det är på detta viset skulle jag bra gärna vilja veta?

Varför har man inte en eller flera funktionärer som för hand eller via dator räknar ihop resultaten allt eftersom de inkommer och sedan sätter upp dessa på en tavla eller dylikt? Så gör man på dressyrtävlingar sedan urminnes tider och det fungerar hur bra som helst.

Ska jag vara ärlig tror jag inte dressyrtävlare ens skulle acceptera att vara tvungna att stanna kvar till ”the bitter end” för att få veta om de blivit placerade eller ej.

Men hundfolket är ett tåligt släkte som inte klagar i första taget och sporten är så liten att det varken finns tillräckligt med pengar eller frivilliga för att det ska flyta bättre än det gör för närvarande- man gör helt enkelt så gott man kan med de till buds stående medlen.

Helgens LC-tävlingar hölls i närheten av Skottorps slott.

Ett lagom stort (litet) slott….

….som var väldigt fint tyckte jag.

En vacker vy!

En av banorna.

Helgen avslutades för Soyas del med en skön promenad i Dalby naturreservat- visst är det vackert?

Skrivet

Veckan som gått

Vad hände i veckan?

Tja…det mesta gick väl sin gilla gång skulle jag vilja säga.

Ebba red i måndags och jag red för henne i fredags och både dessa pass och övriga dito i veckan har varit BRA i varierande grad.

Archie blev av med både ”rattmuffarna” runt benen och övrig päls som hade hunnit växa ut sedan föregående klippning och det känns alltid skönt när det projektet är avklarat.

Nu ska jag bara laga min klippmaskin så att den åter kan stå till tjänst om kanske 2 månader eller så för detta lär inte bli årets sista klippning.

En som inte behöver någon klippning är sämskinnspälsade Mimmi som vi nu har börjat använd täcke på då och då. Vissa dagar har det blåst mycket och då vill det lilla livet inte gå ut utan kläder.

Själv ska jag se om jag inte kan ta lite ledigt i höst- jag har en hel del semester kvar att ta ut och är gärna ledig under höst och vinter- gräsliga årstider om ni frågar mig.

Än så länge har vi haft tur med vädret och jag hoppas att det INTE blir som förra året då det regnade mer eller mindre varje dag vid denna tiden och under många veckor.

På tal om tid var det förresten i veckan 1 år sedan jag och Archie flyttade till Grevie, en stallflytt jag inte ångrat en sekund!

Skrivet

Veckan som gått

Ännu en vecka har passerat och jag minns knappt vad som har hänt under den höll jag på att säga :).

Jo…två träningar hos Ebba har det blivit, en mini-hoppträning på egen hand, uteritt i skritt och lite annat har avverkats för Archie del.

Det mesta har flutit på bra eller till och med riktigt bra och det känns så klart väldigt kul.

När ridningen inte fungerar blir jag otroligt deppig, det finns nog nästan inget som är en sådan humörsänkare för min del som just detta (tyvärr får man väl säga för egentligen är det ju ett ”I-landsproblem”).

En tävling hanns också med och tyvärr blev det ingen rosett men däremot en ritt med OK känsla även om vi kan ÄNNU bättre.

Även Soya tävlade och jag vet inte om hon hade en OK känsla där hon sprang i ensamt majestät, typ 50 meter efter alla andra hundar men min känsla var att detta inte är något vi ska ägna oss åt framöver så vida inte något världsrevolutionerande sker, typ att flera ”snigelhundar” tar tävlingslicens till nästa år (tveksamt) eller att Soya genomgår en metamorfos och plöstligt börjar springa som om djävulen var efter henne (högst osannolikt).

Nej i Soyas fall är det nog som med ”kärlek och pengar”- det sägs ju att man inte kan ha tur i båda.

Och så otroligt underbar, snäll, vacker och BÄST som hon är i min och makens ögon så vore det nog att begära för mycket om hon skulle vara en framgångsrik snabbspringare också :).

Hmmm…när jag nu tänker ett varv till på detta så är det just det jag begär av Archie- han är både otroligt vacker och dessutom vill jag att han ska vara framgångsrik på tävlingsbanan.

Nåja- han får vara undantaget som bekräftar regeln- i det fallet väljer jag att ”gapa efter mycket” :)!

Skrivet

Veckan som gått

Ännu en vecka har rusat förbi allt för snabbt!

Vädermässigt är det fortfarande ganska varmt, inte under 10 grader en enda morgon och ofta mycket varmare mitt på dagen men det har blåst ganska rejält i flera dagar och då tycker i alla fall jag att det genast känns kallare.

De otäcka myggen har äntligen försvunnit och endast kvarlämnat diverse bulor lite varstans på mig medan hund och häst kom lindrigare undan.

Efter massörens besök hos Archie i måndags har vi fått till flera fina pass och jag är nu rätt så övertygad om att det varit ”något” med hästen dessförinnan. VAD har jag ingen aning om och det gick över av sig själv så det är bara att blicka framåt.

För Soyas del går livet sin gilla gång, hon har varit ute och ridit med sin häst, nosat omkring i Dalby och hundkapptränat i Landskrona.

Vad gäller just hundkappträningen börjar i alla fall hennes ägare, till skillnad från ur DET perspektivet fullständigt oberörda Soya, tappa intresset rejält.

Jag har fått medge för mig själv att jag tydligen är för mycket tävlingsmänniska trots allt för att tycka att det är roligt att äga Sveriges i särklass segaste whippet på rundbana.

När jag dessutom varken kan skylla på (och således göra något ÅT) hundens ålder, foder, kondition eller motivation….tja…då känns det helt enkelt tröstlöst och lönlöst.

Nu återstår en tävling för Soyas del innan jag bestämmer mig för om vi ska lägga detta på hyllan så vi får se vad som händer.

Soya är- snigel eller ej- det bästa maken och jag har och det är det som räknas för oss!

Skrivet

Veckan som gått

Ännu en vecka har bara swischat förbi och jag blir nästan lite rädd över hur snabbt tiden går för det mesta.

Dagarna har gått så snabbt att jag knappt kommer ihåg vad som har hänt.

3 dagar hos Ebba har det blivit i alla fall och jag ska försöka komma igång med träningen lite intensivare framöver. Känns som att jag har skrivit detta flera gånger nu men det tycks alltid komma något emellan.

Den vid det här laget uttjatade mygginvasionen har satt lite käppar i hjulen, planerade uteridningar har fått stå tillbaka och när jag väl red ut var det inte det minsta behagligt.

Jag har bett överallt medan Archie verkar ganska immun till skillnad från vissa hästar på anläggningen som både är helt knottriga överallt och som också har sprungit irriterat i hagen.

Soya har tillbringat mest tid med maken som går långa promenader med henne dagligen. Hon och jag har mest cyklat, medan hon går i koppel med maken får hon springa lös när jag cyklar.

Hundutställningen i lördags var ingen succé men det hade jag inte trott heller:).

Turligt nog vet jag redan vem som är den snyggaste hunden i stan och det tror jag att ni också kan räkna ut vem det är om ni har någon smak :)!

Skrivet

Veckan som gått

Söndagen bjöd i alla fall på en trevlig promenad i naturreservatet vid Dalby tillsammans med Soya, Lina och Zvante.

Zvante!

Nu har jag arbetat i 3 veckor efter semestern och jag börjar undra om jag har drabbats av någon slags ”post-semester-depression”?

Det var så härligt att vara ledig, jag gjorde en massa roliga saker, vädret var för det mesta toppen och jag kände mig utvilad och nu är dagarna bara fyllda av motsatsen känns det som: en massa trista saker, dåligt väder och en stor trötthet.

Även maken känner sig trött så jag är inte ensam om det i alla fall men han har i alla fall sluppit en gnisslande sadel, dito släp, tappsko precis innan tävling, en häst som inte känts på topp i flera pass, ett par halvkassa tävlingsresultat, mygginvasion i hagen och mycket mer som hör (eller kan höra) hästlivet till.

Även en hel del annat har agerat humörsänkare för min del den sista tiden men det är inget som jag vill outa i en blogg precis.

Så den gångna veckan har inte varit så rolig kan man väl säga.

Det trevligaste minnet från den var när jag såg Archie flyga fram i en härlig galopp med Ebba i sadeln, det var i alla fall roligt att titta på :).

Soya är ju också alltid ett glädjeämne, det ska sägas, maken och jag kan inte nog uppskatta att hon kom in i våra liv och att hon dagligen förgyller vår tillvaro. Hundar är verkligen riktiga vänner som man aldrig blir besviken på- möjligen kan man känna ett styng av irritation när djuret ifråga kommer viftande på svansen och man ser att hon rullat sig i tex BAJS men det går över lika snabbt- vem kan vara arg på en sådan sötnos? Inte jag i alla fall :).

Vädermässigt är det nu VVV= Vidrigt Väder Väntar; det har förvisso varit strålande sol nästan hela veckan men morgnarna är redan mycket kalla och värre kommer det ju att bli.

Om ni blev helt sänkta av att läsa detta neggoinlägg ber jag om ursäkt och lovar att ta nya pigga (hmm….) tag i veckan.

Tänkte bland annat att vi inom kort skulle diskutera dagens slöa ungdom i samhället i allmänhet och i hästmiljön i synnerhet- det kanske kan bli kul? Jag gissar på instämmande nickar från vuxenvärlden och verbal stening från den yngre generationen men jag har haft fel förr och kan säkert ha det igen :=!

Skrivet

Veckan som gått

Halmen- äntligen ”ihopbuntad”!

Den låg länge på fältet och jag hann misströsta många gånger men till slut paketerades storbalarna ihop och fyller nu både utrymmen vid stallet och delar av vårt ridhus.

I ”mitt” lilla stall har vi småbalar men i det stora stallet använder man sig av dessa jättekolosser.

Jaha, var tog veckan som gått vägen undrar jag?

Den swischade bara förbi och även om jag är van vid att tiden går fort så har denna veckan känts ovanligt….ja, ovanlig helt enkelt.

Jag är inte van vid att ha så många projekt på kvällstid tex och det känns som att jag nästan inte varit hemma under flera dagar- jag har saknat inte bara maken och hunden utan även min kära soffa :).

I tisdags red jag ett uselt pass hos Ebba- Archie var på sitt värsta ”jag ska inte gå fram”-humör och i stället för att försöka att göra något åt det så satt jag bara och retade mig typ- väldigt moget (NOT) så vi får väl skylla på att Birgitta 12 år stod för den ridningen.

Som jag nämnt i tidigare inlägg är väl bjudningen (eller bristen på densamma) Archies (och tydligen många Akribori-hästars vad jag har hört) svaga punkt och även om Archie inte sover sig igenom livet….sååå illa är det inte…så händer det att han lägger in bromsen på träningar och då är det inte kul.

Sadelbytet som jag har berättat om i veckan är ett steg i att försöka ändra på detta så mycket det går för i alla fall jag är övertygad om att hur man sitter även påverkar hästens bjudning, om inte annat så till viss del.

Nu är det inte så att jag för en sekund inbillar mig att jag kommer att få ett skenande monster bara för att jag byter sadel men kan jag sitta lättare så kommer det inte att bli så jobbigt att driva korrekt och jag tror att det kan hjälpa oss en del.

I onsdags kväll ägde alltså sadelutprovningen rum och jag tyckte att jag fick ett seriöst och bra bemötande av den kvinna som stod för den.

Som jag också har berättat utmynnade besöket slutligen i att jag har beställt en ny Amerigo av en annan modell (Alto) än den jag har (Classic).

I torsdags fick jag ta ledig från jobbet i några timmar för att ta emot en massör som skulle kolla så att inte Archie tagit skada av att ha blivit riden i min trasiga och då inlämnade sadel och det glädjande beskedet som både hon och sadelutprovaren gav mig var att Archie var ”ovanligt fin för att vara dressyrhäst” (muskulärt) vilket jag blev lite förvånad över.

Inte över att Archie var OK utan att båda ansåg att dressyrhästar var de som ”tar mest stryk” i sina ryggar- vi rider helt enkelt för statiskt på dom och sitter ju också ner på deras ryggar på ett helt annat sätt (mycket mer) än vad tex hoppryttare gör på sina djur.

Att mina egna hästar alltid haft ”järn-ryggar” tror jag beror på dels rent ärftliga faktorer och faktiskt också på att jag försöker att variera min ridning mycket. Jag rider ut, hopptränar, tömkör osv även om jag när jag väl rider dressyr i princip alltid sitter ner och mycket sällan rider lätt.

På torsdag kväll kunde jag något oväntat hämta min lagade sadel- den blev färdig långt tidigare än beräknat och det är jag enbart mycket tacksam över.

Fredag-kvällen ägnade jag åt att hjälpa till med halmintag en stund (träningsvärken i armarna känns än) och det var en lättnad när det projektet var i hamn.

I lördags tävlade Soya med lika usel placering (sist) som vanligt *SKRATT* och dagen därpå stod Archie för tävlandet men inte fullt lika uselt resultat.

Tvärtom visade gossen på framridningen hur han kan gå i sina bästa stunder och den känslan vill jag absolut uppleva oftare och oftare- den var härlig må ni tro!