Veckan som gått har varit tämligen intensiv och ganska jobbig och flera olika anledningar.

Maken var bortrest nästan hela veckan och det märktes; att både rasta Soya tillräckligt, rida, jobba heltid och fixa med allt möjligt som tornade upp sig har tagit på krafterna.

Min dressyrsadel som knarrat i några dagar lämnades in på lagning och nu går jag på nålar. Inte för att jag hyser några tvivel om att sadeln inte blir ”helt återställd” utan för att frågan ”vad ska jag rida i under tiden” ännu inte har fått något definitivt svar.

Just nu lånar jag en sadel av en Amerigo-representant men sista ordet är inte sagt ännu.

Och att vara utan dressyrsadel i kanske 2-3 veckor känns fullständigt otänkbart för mig- daglig ridning i en flatback hoppsadel är INTE ett alternativ.

Veckans bästa var Archies andraplacering i Tågarp och Soyas ”segerlopp” på träningen i Landskrona.

En av veckans besvikelser var att jag och Birk-Lena fick ställa in vår planerade uteritt i söndags pga regn och åskmuller- det kändes så retligt när Lena hade kört hela vägen från Trelleborg för att bara lasta in hästen och köra igen utan någon ridning.

Vädermässigt har det i veckan inte varit så kul heller- efter många veckor utan en regndroppe i somras har det nu regnat lite eller mycket i princip varje dag.

Jag börjar bli orolig för när vi kommer att få in vår halm och i vilket skick den då kommer att vara- att havreskörden kanske regnar bort gör mig mindre eftersom Archie knappt äter något kraftfoder och absolut skulle klara sig utan (liksom många, många andra hästar men det är en annan historia……).

Art det nu är märkbart mörkare när jag stiger upp är väldigt deprimerande liksom vetskapen att det bara blir ”värre” för varje vecka som går.

Kommande vecka har flera ”projekt” inplanerade och blir förhoppningsvis roligare än denna och om inte annat blir det stoff till flera blogginlägg misstänker jag.

Jaha…då var även den 4:e och sista semesterveckan till ända och precis som alltid tycker jag att tiden har flugit iväg aldeles för fort.

Jag tycker ändå att jag har haft tur med vädret för det mesta, har hunnit med att göra både roliga och nödvändiga inplanerade saker och har haft det allmänt njutningsfullt med maken och djuren. En BRA semester kort och gott!

Under den gångna veckan blev det bland annat björnbärsplockning en masse, 2 träningar för Ebba, lite shopping och ett besök av min goda vän Ann som bor i Stockholm. Mycket trevligt alltihop!

Soya snabb-löpare har ju löpt i dubbel bemärkelse höll jag på att säga men nu närmar sig i alla fall löpningen som i ”mens” sitt slut (och den har av-LÖPT väl ha ha ) och vi kan återuppta träningar, tävlingar och hundträffar med hennes vänner.

Archie tränar på och jag hoppas verkligen (hur många gånger har jag skrivit det nu då?) att vi kan fortsätta att träna och tävla på utan störande avbrott.

Själv ska jag alltså återgå till sedvanliga rutiner- mina tidiga uppstigningar även under semestern gör att omställningen inte blir så enorm hoppas jag men visst hade jag helst fortsatt att vara ledig hur mycket jag än gillar mitt jobb.

Några semesterveckor är som alltid sparade för tuffare tider (läs: när hösten övergår till vidrig vinter, mörkret är kompakt och man håller på att frysa häcken av sig) och eftersom jag ju precis konstaterade att tiden går allt för fort är vi väl snart där!

Veckans bästa: att jag har en semestervecka kvar!

Veckans sämsta: att jag bara har en semestervecka kvar av 4. Varför går tiden så fort?

Veckans väder: ostadigt. Regn och sol har turats om att besöka oss.

Veckans försening: våra äpplen! Förra året började jag fodra Archie med 1-2 äpplen om dagen redan i juli, de äpplen som nu hänger på trädet är så små och sura att det kommer att dröja veckor innan de är i ”ätbart skick”.

Veckans ”var tog ni vägen”: mina hallon. Hade hoppats på en ännu rikligare skörd än förra året men den kom av sig helt. Är det vädret som har spelat hallonen (och i förlängningen mig, som skulle äta dom) ett spratt?

Veckans mest använda produkt: Soyas tikskydd och trosskydd. Det går åt en hel del varje dag men jag är glad över att hon låter det vara och inte som en kompis hund som sliter sitt tikskydd i stycken så fort hon lämnas obevakad.

Veckans promenadstråk: naturreservatet vid Dalby där maken och jag rastat Soya flera gånger denna och förra veckan.

Veckans möte: besöket som Soya och jag fick av Görel och Soyas kullsyster Zahra. Så kul att träffas IRL och konstatera att hundflickorna är kopior av varandra och att både Görel och jag gärna träffas igen.

Veckans godis: det hemmagjorda choklad som Görel hade tillverkat och tagit med sig. Mums! Receptet ska provas inom kort!

Veckans överraskning: att något jag länge önskat blir verklighet inom kort (nej, jag är inte gravid ha ha).

Veckans besvikelse: filmen ”Precious” som vi hyrde härom dagen. Helt klart överreklamerad.

Veckans ”det ser jag fram emot”: nästa veckas besök av min goda vän dressyrryttaren Ann. Vi träffas allt för sällan.

Veckans ”nära skjuter ingen hare”: Archies och min prestation i dagens LA:4.

Veckans flopp: Archies och mitt resultat i dagens LA:6 (fast den partiska ryttaren var nöjd ändå).

Veckans älsklingar: som alltid min trio maken, Arch och Soyis. Jag älskar er!

Med den andra semesterveckan till ända kan jag konstatera att den varit lika behaglig och rolig som den första.

Det är såååå skönt att vara ledig och ha tid och ork för olika aktiviteter som man (läs: jag) ibland drar sig för när man jobbar.

På måndagen åkte jag och Archie till Ebba och hon red honom för första gången på ganska många veckor. Hela passet gick utmärkt på alla sätt och vis och det var roligt att vara åskådare.

Tyvärr blev det ingen mer träning i veckan eftersom Ebba skulle resa bort; jag är sååå sugen på att träna hur mycket som helst annars :).

I tisdags var tanken att maken och jag skulle ta båten över till Ven med Soya men enorma köer gjorde att vi gav upp detta projekt och åkte till Söderåsens nationalpark i stället där vi först gick en härlig runda i skogen och därefter åt en god lunch på Kalle på Spången.

Onsdagen bjöd på härligt väder med sol vilket passade bra eftersom jag hade stämt träff med Åsa och hennes hundar på Järavallen. Vi ville gärna ta chansen att bada med hundarna igen och det gjorde vi också.

Det var hur härligt som helst att vada fram i vattnet under lättsamt samspråk medan djuren for omkring som galningar runt våra ben och ibland långa bitar ifrån oss.

Skönt var också att Soya går så bra ihop med Åsas hanhundar; det är inte alltid det motsatta könet har rönt så stor uppskattning hos min försiktiga dam som inte anser att försök till våldtäkt är en trevlig umgängesform.

På onsdagkvällen fick vi besök av en god vän som köpt en valp men varken Soya eller valpen hade någon lust alls att umgås utan låg mest och sov/ vilade på var sitt håll.

Resten av veckan har maken och jag varit flitiga motionärer och gått med Soya i naturreservatet vid Dalby varje dag och det känns otroligt skönt att ha hittat denna hund-oas.

Soya började löpa på torsdagen och då är det ju extra viktigt att hon inte träffar andra hundar hur som helst även om just vårt närområde är nästan så hundfritt som det kan bli.

Archie har känts fin hela veckan och ser också bra ut i hullet. Jag försöker att ständigt ge akt på hans vikt så att han inte får någon stor häng-mage som han måste kånka på men han får ju inte heller bli så smal att det blir svårt att sätta och bibehålla muskler.

Nästa vecka har jag några trevliga projekt inplanerade men det avslöjar jag inte nu :)!

Under min första semestervecka har jag hunnit med en mängd roliga aktiviteter som involverat både hunden och hästen och jag har också träffat många vänner-en precis lagom mix som bara varit rolig och inte uttröttande.

Ibland vill man hinna med så mycket på sin ledighet att det bara blir stressigt och någon gång har jag nästan försjunkit i ett aldeles för förslappat tillstånd så det gäller att hitta en balans.

Archie går för fullt nu och med honom var jag hos Ebba två gånger under veckan. Första tävlingen på vad som känns som en evighet blir förhoppningsvis första helgen i augusti.

För Archies del, dvs för att få ett mjukare utomhusunderlag önskade jag mig regn i veckan men det kom inte en droppe.

Däremot var skogsstigarna vi red på i söndags då vi åkte till Susanne mjuka och sviktande så i alla fall där märktes inte den långvariga torkan.

Soya lärde sig att bada med den äran i veckan och vi har redan preliminärbokat nästa beach-party med Åsa och hennes hundar.

Ett besök på hundkappbanan hanns också med i veckan liksom en lång promenad i naturreservatet vid Dalby.

Själv fick jag rasta plånboken i torsdags då ett av årets 3-4 Ullaredsbesök klarades av.

Jag blev otroligt nöjd med många av inköpen och har även preliminärbokat nästa resa dit; i
november. Tur att man känner lika Ullaredsbesatta människor (hej Petra) så att man alltid har sällskap på resan upp (som tar ca 2 timmar).

Hemma tvättade maken och jag vår ”stuga”, det förråd vi har på tomten, och det var en skön känsla att betrakta det glänsande vita slutresultatet.

Även om jag inte vill ägna hela semestern åt ”slit och släp” så är det ändå skönt att hinna med sådant som man gärna drar sig för när man jobbar och kommer hem trött på kvällen.

Kommande vecka innehåller en hel del ”kuligheter” varav en del tyvärr är lite väderberoende så vi får väl se hur det blir med den planeringen….

På cykeltur med Soya söndag 21.00

Veckan innan semestern var intensiv på jobbfronten- jag vill gärna att allting ska vara ”tip-top” inför en så lång ledighet och tillhör dessutom knäppgökarna som kollar av jobbmailen dagligen även på semestern. Nu är ju detta frivilligt så klart men för mig känns det bättre att göra så än att mötas av femtioelva stressande mail första dagen efter ledigheten.

Första träningen för Ebba ägde rum i torsdags och gav så klart mersmak- nu vill jag bara TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA så mycket det går!

Archie känns fin och jag tycker exempelvis att vänstergaloppen är mycket förbättrad så nu är det bara att träna vidare inför kommande LA-starter till hösten.

På hundfronten hände det inte så mycket i veckan- de många dagarna med mycket varmt väder gjorde Soya ganska sum och det har gällt att hinna rasta henne ordentligt tidigt på morgonen.

Jag är väldigt glad att jag kan motionera henne och Archie samtidigt då vi rider ut- det sparar mycket tid och ger Soya utmäkt träning dessutom.

I lördags var vi i ett naturreservat utanför Dalby- en ny upplevelse för oss båda och jag har en känsla av att vi kommer att återvända dit fler gånger.

Hundkappbanan fick ett besök av oss under söndagen och bortsett från att mitt ena finger fick sig en rejäl ”kyss” så var det lika roligt som vanligt liksom den härliga promenaden vi tog på Järavallen efteråt.

Nästa vecka kommer att fyllas med lite smått och gott men det blir säkert tid till att bara ta det lugnt också. Jag vill inte vara uppbokad av en massa ”måsten” utan helst bara ta dagarna som de kommer mer eller mindre.

Jag lovar dagliga rapporter trots ledigheten så det är bara att ”stay tuned”!

Även förra veckan känneteckandes av hetta, värme, torka och sol, sol sol!

Efter att så länge ha önskat mig just ovanstående har jag knappt vågat tänka tanken att det ju också kan bli lite för mycket av det goda men ska jag vara helt ärlig så har jag saknat i alla fall regn på kvällar eller nätter för att mjuka upp marken, få bort dammet från vägarna och göra luften i alla fall liiite svalare.

Igår kväll, på veckans sista dag eller rättare sagt kväll blev jag äntligen bönhörd och regnet vräkte ner en liten stund i alla fall.

Jag och Archie är ”på G” igen tycker jag- han känns helt OK och det är bara att fortsätta att träna på där vi slutade innan han slog sig.

Jag kan inte påstå att jag sörjer att det är tävlingsfritt just nu- helgen bjöd på de varmaste dagarna under året och inte ens jag som uthärdar värme bra hade velat sitta till häst iförd kavaj vid sådana temperaturer.

Söndagen tillbringades mestadels i min kära solstol, jag hann läsa ut en hel bok (Viveca Sten- I grunden utan skuld) och få ännu mer färg på kroppen.

Soya valde en betydligt svalare plats; hon tycker säkert att hon redan har tillräckligt med färg på sin kropp :).

På tal om Soya gjorde snigelspringaren sin andra start på hundkappbanan i lördags, även denna gången i Simrishamn.

Här står vi till invägningen/ veterinärbesiktningen.

Observera att det inte är Soya som har svällt till oanade former på bilden utan en greyhoundhanne som enligt ägaren väger ungefär 20 kilo mer än min lilla Mimmi.

Här ett misslyckat försök att visa just skillnaderna mellan en rejäl greyhound och en liten whippet.

Precis som jag (experten) förutspådde (ooooh så otippat ha ha) blev Soya 3:a i sitt lopp och hamnade således på pallplats och tjänades dessutom 100 kronor.

Vi behöver kanske inte orda så mycket om hur många hundar som deltog i loppet men en ledtråd är att det var fler än 2 och färre än 4 :).

På bilden Soya med sitt sällskap till tävlingen, Åsa Tapanis Gandalf som vann loppet.

Snigel eller ej men nog gör hon sig bra på bild den lilla svarta.

När jag ser denna bilden och den nedan så tänker jag faktiskt på filmen om Muhammad Ali i vilken en låt som jag tycker passar såååå bra på Soya spelas:).

Detta ska hädanefter bli ”Soyas sång” för i alla fall för mig är hon absolut ”the world´s greatest”!

http://www.youtube.com/watch?v=ssqOJ0s71S0

Om man måste sammanfatta veckan med ett ord så fick det nog bli VARMT misstänker jag- för varmt har det verkligen varit.

Det har känts lite tråkigt att sitta ”instängd” på kontoret på vardagarna och i ärlighetens namn var det inte heller helt behagligt att bege sig ut på vissa hembesök i hettan- nej i sådant här väder trivs jag bäst i en solstol med en bra bok.

Och solstol blev det mycket riktigt stora delar av helgen- jag hann läsa ut en 600 sidor tjock bok bland annat och även få en trevlig solbränna så att man inte skrämmer slag på folk när man går i kjol utan strumpbyxor eller tights.

Det enda smolket i värme-bägaren är, som jag redan har varit inne på flera gånger; torkan.

Det dammar ganska mycket överallt, utebanan och nästan var man än beger sig utomhus är som betong och någon grönt gräs finns inte längre i hagarna.

Kanske borde jag som ägare till en fånghäst vara glad åt det sistnämnda men det känns onkeligen lite trist att allt blev nerbetat så snabbt och att torkan nu gör att det inte växer nytt.

På Archie-fronten har det mest handlat om tömkörning utomhus- det är verkligen (ja, jag vet att jag tjatar) den ultimata motionsformen när man har både hund och häst och själv också gärna ser till att få lite motion.

Och det är inte bara jag som trivs med tömkörningen; både hund och häst verkar mycket nöjda där de går sida vid sida och vill man göra lite ”nytta” under tiden så behöver man ju inte bara låta hästen ”flumma omkring” utan man kan kräva lite samling, sidvärtsrörelser, början till tramp osv.

Lilla Soya trivs i värmen så länge hon själv får välja sina solplatser och ligga stilla men att springa omkring i solen är mindre populärt.

Jag hade egentligen anmält henne till klubbmästerskapet i Lure Coursing i söndags men valde att tillbringa dagen i solstolen i stället för i bilstolen höll jag på att säga- jag tyckte helt enkelt att det var för varmt och för långt att köra och jag tror inte att Soya var allt för ledsen över det.

Hon får spara sina krafter till på onsdag då planen är att hon åter ska visa att ”ivrigast är sist”- vår omvandling av ordstävet ”gammal är äldst” :).

Då är det nämligen nya hundkapptävlingar i Simrishamn och dit är det inte lika långt att åka som till söndagens event.

Sedan lär det inte bli så mycket mer tävlande för Soyas del på ett tag- som ni vet åker jag inte långväga med henne utan det får bli när Landskrona eller Simrishamn har tävlingar.

Så här ser Archies sår ut 2½ vecka efter att han slog upp det. Jag har fått tvätta det flera gånger per dag eftersom grus och damm gör en skitig sårskorpa som jag inte tror hade varit så bra att låta frodas.

I början ville Archie knappt lyfta benet (min hårding!) och han verkade klart irriterad när man petade på såret men nu har det nog slutat att göra ont för han nästan lyfter benet själv bara jag närmar mig med mina sårvårdsattiraljer.

Bilden sammanfattar VÄL helgen som gått- en bra bok, en skön viloplats, god mat och solkräm :)!

Några av gossarna på anläggningen. Närmast ligger Tulle och rullar sig, i hagen bakom honom står Oskar och Sofies nya häst Bon Uniq (hon hade ponnyn Desly innan) och längst bort väntar Arch på att jag ska ta in hela gänget. Jag tog egentligen bilden för att jag ville visa Tulles ägare Julia hur sött Tulle låg och sov sekunderna innan jag hann ta fram kameran men givetvis låg han inte kvar lika stiligt när jag började närma mig.

Även om den här spelevinken ser nöjd och glad ut kan jag inte påstå att han gjorde mig varken nöjd eller glad i förra veckan.

Jag hade hoppats och trott att Archie skulle vara ohalt och fit for fight men så var inte fallet (fallet= vilken ordvits i sammanhanget förresten).

Jag har alltid hävdat att Archie är en hårdhudad tuffing men antingen har han blivit mer klen med åren eller så fick han verkligen en rejäl smäll på sitt ben när han snavade för veterinärkollen förra torsdagen visade att han fortfarande inte travar helt rent.

Nu är i alla fall hoven röntgad, senorna ultraljudade och böjprov visar ingen förstärkt hälta så förhoppningsvis ska det onda släppa och jag kan börja rida om några dagar.

Efter att detta underbara hö, som lukade sååå gott, hade skördats fick vår anläggning en ny ridbana, se nedan.

Jag är lite ”dubbel” i hur jag ska förhålla mig till banan- å ena sidan skulle jag önska ganska mycket regn för att den ska mjukas upp och bli mer ridbar men å andra sidan vill om inte annat JAG ha sol och värme efter så många månaders kyla.

Nu när värmen äntligen har kommit så blir det också mer tid i trädgården och grillen har gått på högvarv under ledigheten.

Min nya favorit är lax i folie men även några grillspett går alltid ner.

Att en skåpbil kan byggas om till mycket fick jag bevis på i lördags då Soya och jag var i Tommarp för hennes första hundkapptävling (där hon för övrigt och föga förvånande kom sist :=)).

Detta fordon såg ut att innehålla allt en hundkappare rimligtvis kan behöva och så även några burar med de viktigaste attributen- själva hundarna!

Veckan som gått innehöll dramatik som jag gärna hade varit utan.

Archie snubblade till i skritt (!) under en uteritt i torsdags och blev rejält halt vilket skrämde upp mig mycket.

Jag hann tro allt möjligt, men mest på en vrickning faktiskt, innan han blev veterinärundersökt på fredagen och diagnosen blev ”mjukdelsskada”.

Snubblingen visade verkligen hur snabbt en olycka kan vara framme och till synes nästan oförklarligt slå till.

Jag ska inte påstå att Archie ”brukar” snubbla så som han gjorde då olyckan hände, då låter det som att han är värsta klumpedunsen, men nog har det hänt mer än en gång att han snubblat till utan att något som helst har inträffat.

När sådant här händer är jag mycket tacksam över att jag har ett arbete som tillåter ”hastig men inte så lustig” avfärd till veterinär och ännu tacksammare är jag över ”min” veterinärs tillgänglighet.

Att vänta på att tiden ska läka alla sår är absolut inte min melodi- jag vill ha så klara besked det nu går att få så snabbt som möjligt.

Finns det något sätt att få hästen att må bättre och tillfriskna snabbare vill jag definitivt försöka.

Och på tal om hur snabbt och oförklarligt ett trauma kan inträffa så råkade jag själv, genom ett mycket konstigt sammanträffande, ut för precis samma sak i fredags kväll fast det i detta fallet inte handlade om någon snubbling.

Nej, jag stod tvärtom liiiite lutad mot vår fax hemma när jag från ingenstans kände en huggande smärta och kramp ungefär i ryggslutet ovanför vänster skinka och jag har verkligen ingen aning om vad som utlöste detta.

Smärtan var mycket ihållande och jag kunde knappt räta upp mig, gå eller vrida kroppen utan att det gjorde väldigt ont.

Jag har hört folk prata om ”ischias-nerven” men jag har ingen aning om det var detta som drabbade mig men hur som helst var det mycket obehagligt.

Hade inte Archie drabbats av sin snubbling var ju planen att vi skulle åka och tävla dressyr på lördagen och jag hann tänka att det i vilket fall som helst hade varit omöjligt för mig, frisk häst eller inte, för jag hade näppeligen ens kunnat komma upp i sadeln- jag som aldrig avstått från någon tävling pga egna krämpor!

Detta hände alltså i fredags kväll och redan på lördagmorgonen kände jag mig mycket mycket bättre. Då jag gav mig ut för att tömköra Archie hade smärtan i princip försvunnit och på eftermiddagen var det som om jag aldrig hade haft ont.

Så hela händelsen påminner väldigt mycket om Archies scenario: snabb supersmärta, en kort tid med mindre smärta och sedan är man helt återställd som om inget har hänt?!?!?!

Som alltid då sådant här händer, både i mitt och Archies fall tänker jag att det värsta nästan inte är att det har hänt utan att det kan hända igen och igen och igen….Hur ska jag kunna förhindra att Archie snubblar till fler gånger i livet liksom? Och varför jag själv fick den hemska ryggsmärtan har jag ännu mindre aning om och kan således inte försöka förhindra det heller.

”Livräddarna”??? Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle vara så tacksam över Décimas gamla senskydd som jag vanligtvis bara använder när jag hoppar och som jag just därför (för att jag planerade att hoppa efteråt) hade på Archie under uteritten då han snubblade. Om han fick så ont och slog benet så hårt med skydden på vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt utan skydden som ju heter sen-skydd av en anledning. Nu ska skydden börja användas frekvent som synes!

Eftersom lördagens tävling blev inställd för Archies del åkte jag och tittade på en annan tävling i stället, hundkapplöpningarna i Landskrona där ovanstående whippet, Orlando, för andra året i rad visade sin klass och slog banrekord igen!

Karlen som håller honom äger även hans helsyster Oxana som vann sitt lopp (och slog banrekord som brodern sedan putsade till rejält).

Jag berättade ju härom dagen om hur jag själv som ung (nu också för det mesta) var mer glad ”inåt än utåt” och denna man verkade vara av samma skrot och korn.

Trots som sagt fantastiska prestationer rörde han knappt en min och såg i ärlighetens namn inte ens glad ut då hundarna vann så överlägset. Kanske vrålade han av lycka inombords i stället och tänkte typ ”där fick ni allihop….fuck you- I´m the man…”, eller nåt…. (Han kanske inte är 12 år ibland som undertecknad).

Här får Oxana sitt pris!

På tal om pris var ju tanken att jag skulle åka till en för mig ny tävlingsplats på söndag, Everlövs ryttarförening, en nystartad klubb som fick mycket beröm för sina fina tävlingar förra året.

Jag är väldigt nyfiken på arrangemanget men får vänta till någon annan gång med att ”kolla läget”.

Hade jag varit en medaljkandidat och det var OS som skulle gå på söndag hade jag absolut sett till att ”sparka igång” Archie tills dess men nu är vi ju inte riktigt där…..eller hur :=)?

När det inte blev egna tävlingar passade jag på att åka till Skabersjö ryttarförenings traditionsenliga utomhustävlingar på söndagen och titta på då min vän Susanne debuterade med sin 4-åring.

Jag vet inte om Soya var så hemskt intresserad-bilden avslöjar inte om hon vänder bort huvudet från ekipagen eller hon faktiskt tittar på någon (skulle gissa på det förstnämnda i ärlighetens namn).

Att ta bilder på saker som rör sig är inte I-phonens styrka, och definitivt inte på objekt på lite avstånd så hur många bilder jag än tog lyckades jag inte få någon som gjorde Frequens rättvisa och….

….i ärlighetens namn blev det lika illa när han stod stilla men där skyller jag inte på kameran utan på….tja…kanske en kass fotograf eller ett objekt som inte var sååå intresserat av att framträda på bloggen?