Inlägg i kategorin Veckan som gått

Veckan som gått

Veckan som gått har ur väderlekssynpunkt varit tämligen gräslig (det har känts mer som höst än sommar för det mesta) men desto bättre ur ”hästsynpunkt”.

Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.

Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.

Som vanligt kan ”man” (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.

Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.

Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.

Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer ”du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader” och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.

Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så ”hästigt” liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.

Men visst…skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.

Svårt det där….

I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.

Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).

För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.

Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en ”topphund” i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.

Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man ”bara” förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera ”lopp-utfyllnad”.

Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!

Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har ”lurat” mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.

Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.

Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!

Veckan som gått med lite bilder

Under den gångna veckan har vi i Skåne fått känna på sommarvärmen rejält och som ni vet så har i alla fall jag inget att anmärka på vad gäller den saken.

Jag uthärdar värme långt bättre än kyla och har tex inga problem med att rida i ridhus på sommaren. Dels rider jag ju till 95% på morgonen då det oftast inte har hunnit bli så varmt och dels finns det ju något som heter dusch- både för egen och hästens del!

I valet mellan varmt ridhus med bra underlag och en utebana med dåligt dito men där det fläktar och är svalt skulle jag inte tveka en sekund att välja ridhuset fast jag ser att många resonerar precis tvärtom.

Veckan har ägnats åt mycket dressyr och träningen för Ebba i tisdags blev den första efter Archies lilla bensmäll med efterföljande hälta. Tyvärr blir det nu ingen träning förrän nästa tisdag, dvs den 15:e men jag får försöka att träna vidare på egen hand och i alla fall glädja mig åt de träningspengar jag sparar och som jag kan använda lite längre fram i sommar när jag har semester och kanske vill träna lite oftare.

På bloggfronten går det stadigt framåt- nytt läsrekord i veckan (över 1300 läsningar) och definitivt nytt rekord vad gäller komentarer på ett och samma inlägg.

Väldigt roligt med engagerade läsare tycker jag- det är ju delvis det som är mitt ”driv” och den dagen jag knappt har några bloggföljare kommer jag nog att avvecka densamma.

En skribent påstod i veckan att jag inte var intresserad av kritik men det är precis tvärtom faktiskt!

Inte så att det är ett självändamål för mig att ni läsare ständigt ska ifrågasätta mina åsikter och rent av tycka att jag är knäpp men jag har mer än en gång fått viktig input och ibland också omvärderat vissa saker tack vare mina läsare. Och detta är faktiskt en anledning till att jag har min blogg- jag LÄR mig och får feedback på ett för mig givande sätt!

Helgen måste jag ägna ett särskilt kapitel i dagens inlägg; den var verkligen fylld av både sådant som var mycket roligt och också sådant som behövde göras- så som trädgårdskötseln, fönsterputs och annat som inte finns med på min ”vad jag älskar att göra”-lista.

I fredags var jag hos Sally och höll ännu en lyckad träning och fick då också höra att Mulle, den lille skiten, redan har börjat skörda rosetter av högsta valörer hos sin nya ryttare.

Detta är verkligen roligt att veta både för Sally som fd ägare och mig som fd tränare- då har vi gjort ett bra jobb om det nya ekipaget redan efter någon vecka kan lyckas så bra.

En som också lyckades otroligt bra var Sally själv som på lördagen var 2:a i en LB! Det var den andra starten med nya ponnyn och den andra rosetten så även här kan man inte klaga på bristen på framgångar.

Den nya ponnyn (som av någon för mig outgrundlig anledning kallas Gunnar!!!) är en väldigt trevlig individ som jag hoppas och tror att Sally kan ha mycket roligt med framöver.

Roligt hade jag också i söndags kväll när jag förstod att Archie hade vunnit sin klass, LA:1 i Skurup.

Även om detta är 4:e eller 5:e gången Archie vinner just en LA:1 så kan man inte få för många segrar anser jag och det har ju annars varit lite tunnsått med placeringar sedan vi övergick till att just bara tävla LA.

Nu vill jag verkligen komma igång med tävlandet och jag kommer att anmäla till alla lämpliga tävlingar som går framöver. Det brukar ju vara mindre tävlingar just på sommaren men något ska vi säkert lyckas skrapa ihop.

En rolig bild jag tog i lördags. Ser nästan ut som att Archie håller på att välta tycker jag :=)!

Tävlingsplatsen Skönabäck.

Redan då jag var här för första gången för 1½ år sedan tyckte jag att detta är en av de vackraste tävlingsplatserna sett till omgivningarna. Ridhuset, där vi red fram, var förhållandevis svalt och med mycket bra underlag och dessutom väldigt estetiskt.

Ett av mina pris- här ihopfälld (otroligt smart!!!!)…..

…..här redo att användas!

Veckan som gått

I fredags eftermiddag möttes jag av en lerklump i stallet så det var bara att dra fram duschslangen och börja skura hästen.

Här nybadad och fin :=)!



Efter tvagningen tog jag ut djuren på en liten betes-session och som synes är det inte bara hästen som betar :=).



En fin bild på mina älsklingar tycker jag.

Under veckan som gått har jag kommit igång mer och mer med ridningen och det känns så klart skönt.

Jag har aldrig varit med om en så konstig säsong som årets, i vanliga fall brukar jag ha hunnit tävla ”tusen gånger” men i år har jag knappt kommit iväg.

Givetvis har den långa vintern spelat en bidragande roll, jag struntade i att åka till flera tävlingar i början på året dit det var kanske 10-12 anmälda ekipage och därefter har det inte heller alltid funnits klasser som jag velat rida (jag rider helst LA:4).

Jag får hoppas att vi nu kommer igång med tävlandet mer på allvar och givetvis att det går bra.

En som det går bra för är lilla Soya- onsdagens LC-träning gick fin-fint och hon var lika överlycklig som vanligt både före, under och efter loppen.

Redan när jag närmar mig rondellen i Sjöbo brukar hon resa sig upp och böra ”pipa” och när vi kör hem från träningen kan hon också gnälla och gny i flera kilometer- denna i vanliga fall knäpptysta lilla mus.

Annars vet jag inte om det finns så mycket intressant att rapportera om…

Jag har inga nya hästar som jag ska åka och titta på och det känns väl lite som det kvittar om jag ska vara ärlig. Blir det så blir det och blir det inget så är det också bra- ungefär så känner jag nu. Med ytterligare en häst blir ju ekonomin helt klart förändrad och tiden till annat ännu mer begränsad så det finns ju för och nackdelar med allt.

Även på gårdsletarfronten står det stilla och också detta gör mig mindre och mindre. En mycket starkt bidragande orsak är absolut att jag trivs så oerhört bra i ”mitt” stall- det känns som att jag där redan har i princip alla fördelarna med en egen gård fast till långt billigare penning och mindre arbetsbörda. Jag sköter ju mig mycket själv i stallet och rider sällan på tider då andra är där så för min del är det ju nästan som att ha ett eget stall fast andra hjälper till med sådant som jag i annat fall hade fått ordna själv (in och utsläpp, fodringar osv).

Om Gud är god blir det träning för Ebba på tisdag och tävling på söndag men jag tar inte ut något i förskott utan vi får väl se helt enkelt.

Veckan som gått

Nu känns det äntligen som försommar och det är underbart!

Bara att det blir ljusare mycket tidigare nu gör att jag vaknar av mig själv hur lätt som helst och ärligt talat är jag fullständig övertygad om att i alla fall min egen (och säkert de flesta andras) livskvalitet hade höjts avsevärt om vi alltid hade detta klimat och ljusförhållande.

Vårt äppelträd blommar äntligen vilket jag in i det sista tvivlade på att det skulle göra och nu får vi bara se om det blir någon skörd i år.

Under de 7 år vi bott här har vi fått ”en miljon” äpplen varje år och ibland har det nästan varit lite för mycket av det goda.

Jag näns inte kasta fullt tjänlig frukt så frysen har ibland varit sprängfylld trots att Archie har hjälpt till och ätit 6-10 äpplen om dagen i flera månader.

På tal om Archie satte jag i veckan igång honom efter hans bensår som numera knappt syns även om han till min enorma förvåning lyckades sparka upp (????) det lite grann igår.

Jag redan börjat planera för både träning och tävling- vårt ”uppehåll” varade ju bara i ca 2 veckor och på så kort tid hinner det inte hända något ur konditionssynpunkt osv.

På hästletarfronten står det stilla vilket jag har rapporterat om i separata inlägg.

Med Soya går det som vanligt dvs utmärkt. Jag undrar om alla hundägare liksom jag och maken säger flera gånger om dagen:
”Hur kan man älska en hund så här mycket” och allt möjligt annat på samma tema :=).

Bloggen frodas till min glädje, snart 80.000 läsningar hittills och veckorekord denna veckan med över 1200 läsningar.

Nu vill jag bara ha fortsatt värme och en fortsatt frisk häst så ska jag inte önska mig mer på långt tid framöver. It´s a promise!

Veckan som gått

Veckan som gått har varit lite ”konstig”, jag jobbade bara i 2½ dag och sedan har jag varit ledig.

Känns lite som att jag har tappat greppet om dagarna med så mycket ledighet men det ändrar sig nog snabbt.

Jag hade sådan enorm tur i måndags att jag fick veterinärtid till Archie redan till onsdag eftermiddag och slapp gå och våndas allt för länge.

Ännu skönare var beskedet från veterinären att han tror att Archie ”bara” har slagit i mjukdelarna kring karleden vänster fram och att han kommer att bli ohalt inom väldigt kort tid och kommer att kunna ridas 10 dagar från veterinärbesöket räknat.

Vi röntgade hoven för säkerhets skull och allting såg mycket bra ut så det är bara att hoppas att prognosen stämmer.

Vi är ute och går eller så tömkör jag i skritt utomhus dagligen i ca 30-45 minuter och det fungerar utmärkt. Archie blir inte odräglig av att plötsligt ställas av och han går också i hagen helt som vanligt.

I förra veckan berättade jag om mina planer att eventuellt ”skaffa” (vara fodervärd åt, köpa eller på annat sätt ”få tillgång till”) en häst till och på det planet rör det sig mycket mer än förväntat. Inte så att jag har något konkret ”på gång” as we speak men det finns en hel del trådar att dra i. Jag lovar att rapportera mer om detta imorgon.

På hundfronten hände det inte så mycket i veckan; jag hade planer på att åka och träna på hundkappbanan i Landskrona men den träningen blev inställd.

Jag ska försöka att ta ”tränar-licens” vilket man behöver för att över huvud taget få tävla med sin hund (lite som ”grönt kort” för oss ryttare fast mer avancerat med större kunskapsinhämtning och praktiska moment som måste klaras av).

Inte för att jag tror att jag kommmer att ha så stor nytta av licensen; dels har ju Soya visat snigeltendenser och dels verkar det mycket svårt att få ihop tillräckligt med hundar som hon kan springa mot i ett licenslopp (vilket hon behöver för att få börja tävla).

Veckan som gått och lite helg-bilder

Skulle någon fråga: ”Vad hände i förra veckan” skulle jag spontant svara ”Archie blev halt” för ”som vanligt” (även om det tack och lov inte är särskilt vanligt) då mina hästar blivit halta rasar hela min värld och allt annat känns fullständigt betydelselöst i jämförelse.

Jag upptäckte nedanstående sår i lördags och kunde också konstatera att Archie var väldigt stel när han gick, en stelhet som dock försvann mycket snabbt medan däremot den hälta/ orenhet som jag också kunde se kvarstår.

Att söndagens planerade tävling fick ställas in är ingenting i jämförelse mot den oro jag nu känner inför varför Archie inte är fräsch.

Ett sådant här sår ska omöjligt ge hälta i min värld, inte såret som sådant i alla fall för benet är både osvullet och svalt och själva såret läker hur fint som helst.

Nej; har såret samband med hältan så ”måste” Archie ha vridit till benet eller vrickat sig på något sätt samtidigt som han fick själva såret- det är vad jag tror i alla fall.

Såret dag 2, dvs i söndags morse.

Såret skulle förvisso kunna vara en ren trampskada- dvs att Archie har trampat på sig själv men mot detta talar att han aldrig någonsin går och stryker sig eller snavar över sin ben och inte heller ett tramp borde ge hälta, eller?

Hur som helst hoppas jag på en snabb veterinärtid så att jag förhoppningsvis kan stilla min oro liiiite i alla fall.

Annars tycker jag inte att hände så mycket intressant i veckan.

Med stigande ålder noterar jag väderleken mer och mer (det var inget jag reflekterade över precis i 20-års åldern kan jag säga) och störs oerhört av att jag anser att våren mer eller mindre håller på att gå åt hel…te.

De varma dagarna har varit lätträknade medan de iskalla har varit desto fler och eftersom både Soya och jag är otroligt frusna så är det klart begränsande med spöregn, iskalla vindar osv.

Till och med maken beklagar sig, han som annars är en riktig viking och sällan fryser och då är det illa….

I lördags var jag ponnyskötare på heltid och ”passade” Mys d-ponny Rocky. Jag har nu tömkört honom några gånger och tror att det är lika nyttigt för honom som jag tycker att det är roligt. Han är otroligt ”lätt” på alla vis och det är ju sådana hästar man föredrar att jobba med.

Rocky väntar på ”startsignal”!

En som inte är lika ”lätt” när han sätter den sidan till är mitt andra skötebarn, c-ponnyn Mulle som jag har tränat i ganska exakt 1 år nu.

Detta lilla djur hoppar som en gud men dressyrmässigt har vi fått några gråa hår på vägen, både Sally och jag. Men det positiva är att vi alltid har fått Mulle att gå bra innan lektionen varit över och jag tycker (även om jag kanske är partisk) att både Sally och Mulle har lärt sig en del under våra träningar.

I lördags var jag och Soya på en LC-träning på ett helt nytt ställe; Fulltofta utanför Hörby.

Där såg jag denna fiffiga konstruktion som jag var tvungen att fota.

Med tanke på att en whippet (inte min tack och lov) förra året lyckades smita ut ur en bil där rutan var nervevad och rusa in under pågående LC-träning är denna ”uppfinning” kanske inte så dum.

Då kan man veva ner rutan utan att riskera en uthoppnade hund. Och jag kände på konstruktionen- den satt ”som berget”.

Här 2 varghundar. Själv skulle jag aldrig någonsin vilja ha 60 kilo hund inomhus men blir ändå lika fascinerad varje gång jag ser denna ras. Jag vidhåller att de skulle kunna användas till ponnyridning för riktigt små barn :=), så höga är de rent mankhöjdsmässigt!

En afghan och en varghundsvalp. Inte heller en afghan hade någonsin kommit innanför mina pedantiska dörrar- jag skulle aldrig mäkta med att sköta en sådan hårrem. Men jag måste tillstå att den var underbart härlig att känna på- silkeslen och mjuk päls i massor!

Soyas andra lopp i Fulltofta var nog veckans glädjeämne (så fattigt är mitt liv, ha ha….), min hundkapp-snigel visade att hon kan vara både snabb ut och i mål och kan följa haren utan att hitta på egna vägar däremellan :=). Fast ”kan vara” är nog exakt det rätta uttrycket för bara för att hon sprang klockrent denna gången betyder det inte att hon gör det nästa gång- det är ”tjusningen” (eller INTE om ni frågar mig…..) med LC och vissa hundar (min i alla fall).

Veckan som gått- i bilder

Under den gångna veckan har Archie fått gå i gräshage flera dagar och det har han säkert uppskattat.

För mig är det i alla fall underbart att efter åratal av mestadels vistelse i tråkiga grushagar kunna erbjuda Archie detta.

Nu är det ju inga mega-mängder av gräs att tala om i våra hagar (ibland ser det ”gräsligare” ut på bild än IRL) men för Archies del är det aldeles tillräckligt.

Jag har ju i flera inlägg klagat på att Archie har sett så tråkig ut i pälsen under vintern men som synes är den glanslösa hårremmen ett minne blott.

Det är så här jag är van att se min svarta gosse som dock redan nu börjar anta sin sommarnyans, den långt brunare snarare än svarta färgen på pälsen.

Fullt upp med att äta och sola. Hela helgen har varit underbart solig och varm.

Även hemma i trädgården märks det äntligen att vintern släppt sitt grepp om oss. Hallonplantorna artar sig fint och jag ser mycket fram emot årets skörd.

Det ligger faktiskt mycket i att inget går upp mot ”hemmaodlat” för de djupfrysta hallon jag köpt har inte alls smakat lika gott som mina egna.

Måste faktiskt säga att jag tycker att bilderna med min I-phone är helt ok för att vara en telefon och inte i första hand en kamera…

I bakgrunden min lavendel som jag gärna ser sprider sig mer och mer i rabatten.

Mitt körbärsträd som jag fick i 40-årspresent av mina stallkamrater.

Tulpaner från den egna trädgården.

En härlig bild som jag snodde från min blogg-kollega Jeanettes blogg. Bilden är verkligen Soya upp i dagen för precis så här glad är hon på träningarna i Landskrona. Hon hoppar omkring och väsnas hur mycket som helst och så tittar hon upp på mig med helt lysande ögon emellanåt som för att säga ”är det bra så här????”

Hemma i trädgården väsnas Pippi aldrig utan leker mest med sina häst-skydd eller som här rullar sig i det varma gräset.

Visst ser det skönt ut?

Ja, detta var lite om veckan i bilder och mycket mer av intresse finns inte att säga för stunden.

Allting rullar på som vanligt ungefär och det har inte inträffat några världssensationer som jag kan komma på.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det mestadels varit vackert och soligt väder- men kallt!

I går morse tex var det + 1 grad på morgonen och hela bilen var täckt av frost medan det på eftermiddagen var uppåt 16 grader och väldigt soligt, vindstilla och behagligt.

Jag börjar känna mig snuvad på våren- det är ju snart sommar herregud! Och våren är egentligen min favoritårstid bara för att man då fortfarande har den härliga sommaren att se fram emot- dock har man sol och relativ värme medan man väntar; fast inte i år då som sagt:=(.

Archie ser, som jag redan nämnt, riktigt fin ut nu efter att i flera månader ha haft en för honom ovanligt trist päls.

Jag försöker rannsaka mig själv och fundera på om jag på något sätt är skuld till detta men jag kan inte komma på något som jag gjort annorlunda i vintras mot tidigare år.

Archie äter ju b-vitamin året runt sedan flera år tillbaka, han har fått proteintillskott i vinter och hans utrustning har inte ändrats men ändå har han haft fula nästan hårlösa fläckar på bog, bringa och under sadeln och det är jag inte van vid.

Träningsmässigt går det mesta sin gilla gång, vi var hos Ebba 2 gånger och jag vill gärna fortsätta med denna intensitet så länge det går (läs: så jag tycker att det är värt det ekonomiskt).

Jag berättade häromveckan att min man hade köpt en ny cykel åt mig; han tyckte väl synd om mig som har trampat runt på svärfars över 20 år gamla cykel i ur och skur och som inte riktigt passar mig.

Så här ser min fina cykel ut och jag har varit ute på flera rundor med Soya i veckan:

I helgen tog jag några tag i trädgården- ett nödvändigt ”ont” snarare än en hobby för både maken och mig- men vill man ha det snyggt omkring sig så måste man sköta vissa saker.

Soyas sätt att sköta trädgården- gräva i rabatter och göra hål i gräsmattan uppskattas inte så jag var glad att hon valde att fördriva tiden med att sola tillsammans med sitt lager av leksaker (läs: diverse hästskydd hon drar med sig hem från våra promenader).

Söndagen blev intensiv och började med att Soya och jag åkte till hundkappbanan i Landskrona.

På grund av den svartas enorma och konstanta upphetsning gick det inte att ta ett enda vettigt kort på henne, det var knappt att hon kunde stå stilla en sekund.

Efter hundrastning var det dags för dito med hästen och vi var ute på en 2 timmars ritt med Archies ”gamla” (läs: 18 år unga) hästskötare Lina.

Archie skötte sig perfekt även om det fanns hur mycket som helst attt titta på i de för honom nya omgivningarna men i dom lägena är han alltid en klippa. Jag behöver aldrig fundera på ”hur det ska gå” utan det är bara att rida :=).

Eftersom Archie dessutom lever enligt ”som man känner sig själv känner man andra” och eftersom han är otroligt snäll så förutsätter han att alla andra hästar också är lika snälla.

Lustigt att Décima levde enligt helt motsatt devis: ”hästar är farliga om inte motsatsen bevisas och det gör den sällan”.

Bokskogen är otroligt vacker, framför allt på våren men tyvärr lyckades jag inte riktigt fånga detta på bild.

Veckan som gått

Den gångna veckan har bjudit på mycket sol men det är fortfarande väldigt kallt på morgnarna och jag misstänker att det till och med har varit någon enstaka minusgrad vissa av nätterna.

Svårt att veta hur man ska klä både sig själv och hästen tycker frusna jag som flera dagar förbannat att jag lagt undan termobyxorna.

Jag har ett värme-element på mitt tjänsterum som fortfarande surrar varje morgon; det behövs för att tina upp min ofta stelfrusna kropp efter morgonrutinerna i stallet.

Archies vintertäcken är nerpackade sedan veckor tillbaka men det får nog dröja ytterligare ett tag innan han får ”strippa” helt.

I veckan lärde jag en stallkamrat att tömköra och även om hon inte verkar fatta det så är både hon och hästen jätteduktiga vilket jag sagt flera gånger men det verkar inte riktigt gå in :=) (HEJA MY!!!!).

Jag har i många år förespråkat att man tömkör eller i vart fall longerar sin häst inspänd i stället för att bara låta den springa omkring med huvudet rakt upp i vädret och tycker själv att just tömkörning är ett utmärkt komplement till ridning.

Helgen blev både tränings och tävlingsfri, jag skulle egentligen åkt till hundkappbanan i Landskrona med Soya igår men de hade ingen som skötte harmaskinen så träningen blev inställd.

Jag kunde som så ofta konstatera hur otroligt mycket man hinner med på en helg utan ”commitments” gällande djuren och jag fick mycket gjort.

Även de helger jag inte själv tävlar brukar jag roa mig med att kolla hur det har gått för mina dressyrtävlande vänner runt om i Sverige och jag har sedan säsongen inleddes för i år kunnat konstatera i alla fall en sak: DRESSYR ÄR SVÅRT :=)!

Jag har sedan barnsben ställt oerhört höga krav på mig själv och gick exempelvis ut både grundskola och gymnasium med högsta betyg utan minsta påverkan, eller hjälp för den delen, från mina föräldrar.

När jag tävlar vill jag inte agera ”klassutfyllnad” och även om det ibland är roligt bara att ha gjort en ritt som man är nöjd med så är det ju egentligen placeringar jag är ”ute efter” när jag tävlar.

När dessa uteblir är det lätt att bli deppig och undra vad det är för fel på en själv, hästen eller oss som ekipage men när jag läser resultat från gångna tävlingar inser jag som sagt att det i så fall inte bara är ”fel på” mig och Arch utan på många andra som i alla fall jag tycker har jättefina hästar, tränar ambitiöst osv.

Jag känner nog bara en person, ”proffsen” oinräknade (en mycket god vän) som i princip alltid är placerad på tävling, alla andra rider med skriftande resultat, är oplacerade ibland, placerade ibland, rider på 60 % trots som sagt superfin häst osv.

Och vi har också alla våra olika kors att bära…

Medan jag ibland kan sakna tillräcklig ”elektricitet” hos Archie har jag (bara för att ta ett exempel av många) en vän med en jättefin och framåt häst som däremot kan få för sig att reklamskyltar eller annat inne på en dressyrbana ”äter hästar” (läs: hästen blir mer eller mindre okontaktbar), något som Archie inte ens som 4 åring skulle drömma om att reagera på.

Nej, dressyr är banne mig inte lätt….

Veckan som gått


Jag har konstigt nog lite svårt för att börja använda nya täcken- vill inte riktigt ”förstöra” deras fina yttre- för man vet ju hur snabbt en rullning i en dyngig hage kan förvandla ett täcke till oigenkännlighet.
Men nu har jag invigt regntäcket jag köpte till Archie i Ullared i måndags och jag faschineras än en gång av hur otroligt bra deras täcken är sett till priset (detta kostade 300:–!!!!).
Av över 10 täcken jag köpt där har jag bara vid ett tillfälle fått med mig ett regntäcke som inte hade bra passform- det var för ”djupt skuret” vid halsen vilket gjorde att det kasade aldeles för långt bak- inte alls som detta som ni ser på bilden som sitter som gjutet!

Under den gångna veckan har jag ridmässigt fokuserat på att jag skulle debutera LA:6 på söndagen och även om vissa hade väntat med att starta med tanke på procenten vi fick (59,3) är jag ändå glad att ha ”provat på” programmet på tävling även om jag också förstår resonemanget med att vänta tills man är mer ”färdig”.

Detta är ju inget som på några vis ”skadar” hästen (som att hoppa för höga hinder och vägra ut sig tex) och nu känns det som att jag bättre vet ”vad det är frågan om” och hur jag ska träna för att lyckas bättre i detta program nästa gång.

Även Soya tävlade i helgen och hade Archie haft HENNES driv och entusiasm hade han säkert redan gått medelsvår med lätthet. Hon är helt enkelt otroligt ”taggad” och verkligen älskar, älskar, älskar att springa så ödets ironi är att hon ibland inte gör det särskilt bra :-).

Jag som själv har tävlat i en bedömningssport i massor av år tycker att just hästdressyr är ”en mild bris” i jämförelse med lure coursing där man verkligen kan snacka om just BEDÖMNING.

För den oinvigde ter sig nog LC:n än mer obegriplig då det tex inte behöver vara den hund som springer snabbast eller kommer först i mål som vinner.

Till råga på allt görs ibland banor där delar av dom inte ens SYNS för åskådarna så här får man bara lita på domarnas bedömning.

Ja, det är nog tur att LC är en ännu fattigare sport än dressyren där äran får ersätta prispengarna :-)!

Rapport från tävlingen kommer förresten i ett separat inlägg under dagen- varning för en av de längsta publikationerna på länge utfärdas!

Eftersom helgen var bokad för mina tävlingar blev det ingen träning med Sally men det tar vi igen nästa vecka då vi kör ”dubbelt” i stället.

Annars har det nog inte hänt så mycket som jag kan (läs: vill) rapportera om. Allt i ens liv lämpar sig definitivt inte för att hängas ut på en blogg (tycker jag i alla fall) för även om jag ”bara” har lite över 1000 läsningar i veckan så vet ni ju hur jag tjatar om hur liten världen är.

Jag är inne i ett rätt så trist ”flow” där jag är mycket störd/ledsen/ förbannad över flera olika människors agerande i olika frågor men jag tröstar mig med att sådant ofta faller på eget grepp- förr eller senare!

Att jag trots det blivit påverkad av både detta och alla aktiviteter under veckan ser jag som enda förklaring till hur jag, extremt olikt mig, kunde glömma bort dagens årsmöte på ryttarföreningen där jag ju skulle ta emot priset som bästa ekipage i lätt klass förra året.

Faktiskt väldigt pinsamt även om det är långt ifrån alla pristagare som dyker upp för JAG brukar aldrig någonsin glömma mina engagemang på detta vis! Usch!

Får hoppas på en bättre vecka framöver och jag brukar tack och lov få som jag vill…. på ett eller annat sätt faktiskt!