Inlägg i kategorin Veckan som gått

Veckan som gått

Veckan som gått har bjudit på varierande väder (sol, ösregn) och temperaturer från någon minusgrad till över 10 plusgrader.

I trädgården fortsätter min och makens ojämna kamp mot de ständigt ner-singlande löven men nu börjar vi skymta ett slut även på detta elände.

Jag brukar förresten säga att lövkrattning och mockning av spånboxar borde vara arbetsuppgifter för livstidsdömda fångar: det tar ju aldrig slut!

Under veckan har jag varvat dressyrträning i ridhuset med uteritter och en hoppträning, dvs så som jag vanligtvis gör. Jag har även hunnit använda mitt kandar och åka och tävla hos en grannklubb.

Tävlingssäsongen lider mot sitt slut och efter den sista tävlingen väntar några veckors vila för Archie. Jag har ännu inte bestämt mig för det exakta upplägget, dvs hur länge jag kommer att låta honom vila helt (bara gå i hagen) och hur länge jag bara kommer att rida ut lite lätt. Bristen på hagtid (max 5-6 timmar/ dag) gör att Archie kanske blir uttråkad efter ett tag- det får jag se.

Annars kan jag inte spontant komma på något speciellt som inträffat under veckan och som är värt att notera mer än att ridskolans avtal med hyresvärden Jägersro trav och galopp blivit förlängt till 2017 vilket gör att vi kan sitta lugnt i båten och slippa fundera på en avveckling/flyttning av verksamheten. ***

Under kommande vecka (på torsdag gissar jag) kommer Birgittas häst och ryttargala att gå av stapeln. En mängd priser kommer då att delas ut till glädje för vissa och kanske besvikelse för andra. Håll utkik!

*** Klippt från MCR:s hemsida:

MCR har ett gällande hyresavtal med JTG som tecknades 1958, och som nu efter 50 år löper ut den 31 december 2008.Tisdagen den 27 oktober undertecknade MCR och Jägersro Trav och Galopp (JTG) ett nytt 4 årsavtal gällande fom 1 januari 2009, med en ytterligare förlängning på 5 år tom år 2017. Vi har nu undanröjt ett besvärligt hinder genom detta avtal och säkrat vår klubbs verksamhet för en lång period, där vi med tillförsikt kan se framtiden an.

Björn Lundberg, ordf i MCR

Veckan som gått

Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.

Veckan som gått

Under veckan som gått har det nog inte hänt så mycket ”skriv-värt” som jag kan komma på; det mesta går sin gilla gång och det känns bara bra.

Det som är tråkigt är att Archies ena skötare, Elina, har bestämt sig för att sluta rida och därmed också vara i stallet (läs: sköta Archie). Men så är det för en del ungdomar; plötsligt lockar annat mer eller så tappar man intresset av en eller annan anledning, det är inget konstigt med det egentligen.

I början av veckan såg jag att mina hästar hade funnit ett tillägg till sin ordinarie kost; de åt nedfallna löv i hagen.
Det fanns rätt gott om löv som de gick och dammsög upp med sina nosar och när jag släppte ut dom i samma hage nästa dag fanns det inte ett enda löv kvar!

Jag är osäker på om bristen på löv berodde på hästarnas framfart eller det är så enkelt att några häftiga vindar har blåst bort alla löven?

Hade jag säkert vetat att det var det förstnämnda alterantivet så hade jag lastat in bägge och låtit dom bearbeta min trädgård i några timmar. Löven fullständigt rasar ner och jag och min man kan inte hålla samma takt med lövräfsorna.

När jag såg Archies och Birks framfart i hagen slog det mig än en gång att båda hade överlevt vilken hungersnöd som helst.

Archie; för att han vet precis vilken lismande min han ska anlägga för att få någon att ge honom sin sista brödbit och Birk för att han skulle SNOKA UPP den sista brödbiten:=)!

Träningen, både vad gäller hoppning och dressyr flyter på bra och på tävlingen i söndags hade jag en ovanligt bra KÄNSLA. Hoppas verkligen att jag kan hitta tillbaka till den på en regelbunden basis; då lär det gå ÄNNU bättre när vi tävlar tror jag.

Veckan som gått

Så här härligt såg äppelträdet ut för knappt 2 månader sedan!

Nu ser det mindre härligt ut :=(!

En pions…..


uppgång….


och….


fall!

Under veckan som gått har jag märkt ännu fler tecken på att hösten obönhörligen är här.

En morgon var det så kallt (+ 2 grader) att jag fick skrapa vindrutan innan jag körde iväg till stallet och det är numera väldigt mörkt när jag går ner med hästarna till hagen vid 06.30-07.00. Som tur är vet vi alla tre vart vi är på väg för man ser banne mig inte mycket eftersom vi inte har någon belysning på delar av vägen.

I mitten av veckan klippte jag om Archie eftersom han började svettas mycket. Hans päls hade förvisso bara vuxit ut väldigt lite men tydligen tillräckligt för att han skulle bli varm.

Och eftersom jag är allergisk mot intorkad hästsvett och Archie dessutom går direkt ut i hagen efter morgonridpassen och jag inte vill att han ska stå blöt utomhus (även om han har täcke) så var det bara att ta fram klippmaskinen.

Denna gången gjorde jag något som jag inte gjort på över 10 år: jag helklippte benen! Första och enda gången jag dittills hade gjort detta var på Heron och med en liten Moser Rex klippmaskin som det tog typ 4 timmar att klippa hela hästen med. Det var såååå omständigt att klippa benen och på Herons svarta och relativt korthårliga ben syntes det knappt ATT jag hade klippt så jag bedömde detta enda försök som extremt onödigt arbete som jag därför aldrig upprepade.

Décima hade betydligt hårigare ben och skulle inte tagit skada av att få dom helrakade men denna i övrigt milda och genomsnälla häst var så kittlig när man försökte klippa benen att det var lögn i hel..ete att, utan risk för sitt eget liv, klippa annat än ner till framknäna. Och bara DET tog hur lång tid som helst eftersom man fick jaga hästen runt på stallgången samtidigt som man skulle försöka undvika att bli både sparkad och biten (!).

Men eftersom Archie är självutnämnd staty vid klippning och eftersom jag numera har en långt mer snabbtklippt maskin så tänkte jag prova att raka av allt på benen och det gick faktiskt både lätt och snabbt.

Ridpassen under veckan har kännts bra, framför allt ett pass i ridhuset var nog ett av de bästa jag ridit någonsin. Ridhuset var nyharvat och botten ovanligt sviktande och Archie dansade fram. En underbar känsla som jag ska försöka att hitta tillbaka till så ofta som möjligt.

Min egenhändiga hoppträning fortsätter och även där tycker jag att Archie sköter sig utmärkt.

Tävlingen i lördags var också den till belåtenhet eftersom jag även där lyckades få till lite mer ”power” inne på banan även om det blev lite olydnad i LA:n.

Nu återstår 1 månad av tävlingssäsongen och sedan vill jag varva viloperioder med att göra Archie redo för lite högre LA-klasser (LA:4- LA:6).
Veckan avslutades med en uteridning då jag red på den lille och hästskötar-Lina på Archie. Lina rider Archie fantastiskt bra och sitter mycket bra i sadeln så det är en ren fröjd att rida bredvid (på nååågot lägre nivå bokstavligt talat) och beskåda detta tjusiga ekipage.

Veckan som gått

Under veckan som gått har vi kommit ytterligare ett steg närmare den oundvikliga hösten-ruggigheten, en årstid som jag bara marginellt föredrar framför den ännu ruggigare (läs: mörkare och framför allt KALLARE) vintern.

Efter helgens halv-storm är hela trädgården full av nerfallna löv (ännu en gräslighet med hösten-vem gillar att kratta löv, detta sisyfos-arbete som aldrig tyckt ta slut?) och jag får nu börja dra ner på Archies dagliga äppelkonsumtion (8-10 äpplen/ dag) eftersom tillgången i mitt träd börjar tryta.

Ridningen har varit hyfsat varierad; dressyrpass har växlats med uteridning (då vi klättrar) och återupptagen hoppträning. Denna veckan hoppade jag och Archie många (kanske 8) hinder i rad, visserligen på bebis-höjd (max 90 cm) men det gick väldigt bra ändå.

Jag rider numera 6 dagar i veckan, dvs Archie har bara 1 vilodag. Detta fungerar bra men jag försöker också att minimera ridpassen till max 45 minuters ridning (från det att jag sitter upp tills jag hoppar av), när jag hoppar kan det bli så lite som 25-30 minuters-pass.

Jag minns med en inte så positiv känsla hur jag nästan alltid var tvungen att rida minst 1 timme på både Décima och Heron för att det skulle kännas genomarbetat och bra.

Frågan är om jag på den tiden red sämre (= behövde längre tid på mig att lösgöra hästarna) eller om det är/ var så enkelt att jag hade valt ”för ändamålet (dvs dressyr) fel typ av hästar”.

Personligen tror jag att sanningen ligger närmast det sistnämnda alternativet och som jag redan varit inne på flera gånger var det med facit i hand synd att jag ”upptäckte” detta många år för sent.

Efter att ha ridit på Archie, som ALDRIG känns så ”ogenomarbetad” som föregående hästar OFTA kändes när man började ett ridpass kommer jag aldrig att köpa en häst som kräver så mycket arbete igen och frågan är till och med om det RÄTT mot hästen att göra det; dvs kräva något som tar så lång tid att ”få till”?

Under veckan som kommer är ett Ullaredsbesök inplanerat och det kommer i så fall en utförlig shoppingrapport därifrån.

Jag kommer även att publicera 1-2 ”lustigheter” som jag fått återberättade; ni kommer säkert att finna dom lika roande som undertecknad.

Veckan som gått

Förra veckan fick Archie en tredje hästskötare, Maria 19 år!

Elina (går i 9:an) som är en av Archies två skötare sedan tidigare (Lina som går andra året på gymnasiet är den andra- hon har följt med sedan Décimas tid) ville minska ner på antalet dagar i stallet och då föddes idén om en 3:e skötare som kan pyssla om Archie på kvällarna.

Jag hälsar Maria välkommen till ”Team Archie” och hoppas att hon ska trivas!

Ridningen har fungerat mycket bra och tävlingen i söndags var lyckad. Äntligen fick vi ytterligare en placering i LA (nu har vi 4 stycken).

I slutet av veckan fick jag ett shoppingryck men det hade jag inte sååå mycket för.

Ett par snygga ridskor jag sett ut fanns inte i min storlek men jag är lovad att ett nytt parti ska komma denna veckan.

Ett ursnyggt Henri de Rivel-träns (mycket likt det jag har nu) fick också igång mitt ha-begär men otroligt nog var tränset i cob-storlek för litet och det i full-storlek för stort (pannbandet stod ut i en vid båge från Archies panna- det såg hur kul ut som helst).

Däremot lyckades jag köpa ett par oanvända Cavallo-stövlar via Blocket (för 1000:– inkl frakt) så dessa väntar jag nu på att de ska anlända.

Jag har också köpt Anns lätt begagnade Amerigo-gjord (ursnygg och matchar min sadel perfekt) och den ska jag hämta när jag hälsar på henne i samband med Globen-dressyr i slutet av november.

Jag besökte också den ridshop i obygden från vilken jag vann ett presentkort på 100:– för snart 1 år sedan. Tyvärr för min del sålde affären bara svindyra ting à la Pikeur så jag gick därifrån med endast ett par ridstrumpor.

Sedan är det i ärlighetens namn inte precis så att jag BEHÖVER mer ridutrustning men det är alltid roligt med nya fina grejer.

På tal om att handla/ fynda så kom en kvinna till stallet igår och berättade att hon hade varit på världens rea på Rusta (som har en liiiten ridsportavdelning). Kvinnan hade bland annat köpt bakbensskydd i neoprene i ponnystorlek för……TVÅ OCH FEMTIO (2 kronor och femtio öre) paret!!!! Det kallar jag att fynda :=)! (De såg absolut helt OK ut och kvinnan skänkte det ena paret till den lille).

Veckan som gått

Veckan som gått har varit odramatisk på alla plan.

Ridningen har fungerat bra, jag har inte ridit speciellt ”hårt” eftersom fysioterapeuten gjorde sitt andra (och sista) besök hos oss i tisdags och rekommendationen efter behandlingen var 2 dagars lätt ridning.

Tävlingen på lördagen finns det inte heller mycket att säga om; Archie skötte sig som vanligt, dvs bra.

Nu återstår knappt 2 månader av tävlingssäsongen, jag rider eventuellt en LA:3 den 16/11 som sista tävling. Får se lite hur det går med skänkelvikningsträningen framöver; LA:3 är det program som passar oss allra sämst som det ser ut i dagsläget.

Jag har sedan återflytten från Yddinge noterat att Archie har återupptagit sin vana att sova middag. Han kommer ju in från hagen 12.00 och äter då havre + ensilage för att därefter lägga sig ner och sova en stund.

Jag önskar så att jag kunde veta vilket han själv föredrar: att gå i hagen hela dagen och INTE kunna lägga sig och vila eller att gå in vid lunch och sova en stund (själv skulle jag svårligen klara mig utan min tupplur på minst 1 timme efter att jag kommer hem från jobb och stallsysslor) .

Nu spelar det förvisso mindre roll vilket Archie hade föredragit eftersom jag ändå inte kan utöka hans hagtid på ridskolan men det hade ändå varit roligt att veta hur han själv tänker :=).

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena och Birk.

Nu är även den lille helklippt och han gladde mig genom att visa att han inte ville vara sämre än Archie vid klippning: läs: han stod som en staty!

Förra året hade vi en dispyt om huruvida pälsen högst upp på nacken skulle klippas av; jag tyckte ”absolut”, den lille sa ”tror inte det va´”.

Men eftersom det är den som betalar (Lena) som bestämmer så fick den motspänstige lille gossen falla till föga, i alla fall sedan jag skruvade åt en brems runt hans näsa.

Jag hade bremsen redo även i år men antingen såg Birk den ligga och lurpassa på honom eller så insåg han helt enkelt att det blir trevligast för oss alla (läs: för Birk) om han lyder utan att oja sig.

Veckan som gått

Mycket glädjande så hade jag över 500 läsningar på bloggen under veckan och totalt visar räkneverket nu över 10.000 läsningar sedan jag installerade det i januari. Jätteroligt att så många läser! Tack alla!

Vädermässigt så slog kylan till i slutet av veckan och bottennoteringen var i söndags morse då det bara var 6 grader när jag körde till stallet 06.00.

Jag har hoppats på en varm och solig höst, brittsommar kallas det väl, men hittills ser det dåligt ut. Ena dagen då Lena och jag red ut fick vi rida i ösregn och den andra dagen blåste det rejält.

Arch blev helklippt i veckan och det var jätteskönt att ha det gjort. Inte för att han egentligen blir speciellt långhårig, tvärtom, men han är TÄT-hårig och pälsen släpper inte igenom någonting (= svettas mycket). Nu är han åter jättemörkbrun (”svart” tycker de flesta) och mycket vacker.

Nästa vecka är det den lilles tur att snaggas. Hans päls är, som den ponny han är, redan mycket längre än vad Archies någonsin skulle bli.

I veckan blev jag också påmind om hur snabbt man kan gå från att vara en nöjd och obekymrad hästägare till en ledsen och bekymrad dito.

En privatponny gick ut i hagen pigg och fräsch och kom in några timmar senare superhalt. ”Tack och lov” (får man väl ändå säga i detta sammanhang) så var det ”bara” en hovböld vilket väl är det man helst önskar sig (men minst ofta får) om man nu måste stå med en halt häst. Värre hade det ju varit om hästen tex hade vrickat sig eller fått någon senskada.

Även en lektionshäst kom in vrålhalt från hagen; den har en stor vätskefylld ”påse” runt det ena bak-knät och inget vet vad som drabbat den. Teorin är att det är någon form av sår.

Båda hästarna har gått ensamma i hagen och jag är verkligen benägen att hålla med den veterinär som jag anlitat ett par gånger till Décima, Per Spångfors, då han på sin hemsida skriver att det flesta skador som hästar ådrar sig INTE är ridrelaterade utan händer när vi INTE sitter på deras ryggar.

Det ska mycket till för att man med ”normal” ridning ska rida en vuxen häst halt. Visst; rider man på usla underlag och sitter och snurrar femtioelva gånger på en åttametersvolt under ett ridapss som varar i 1½ timme dag ut och dag in så lär man få en försliten häst om man har otur men hur många rider så?

Själv red jag mer ogenomtänkt och säkert inte alltid så ”nyttigt” i ungdomligt oförstånd….förlåt Heron….men man blir ju tack och lov klokare med åren (och med antal hästar man ”sliter ut” på vägen kanske?).

Under kommande vecka hoppas jag på en bra träning för Birgitta och ett fysioterapeutbesök som ska revolutionera min ridning , ha ha. På tal om det så lovar jag att rapportera effekterna av behandlingen men jag vill vänta ytterligare en tid innan jag avger den slutgiltiga bedömningen.

En skoning står också på schemat för veckan.

Förhoppningsvis får jag lite nytagna kort från Lina som ni kan få ta del av och om inte annat så har jag lovat Ann att försöka finna några ridbilder på mig själv där jag ser verkligt….GALEN…ut, ha ha! Så det har ni att se fram emot!

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det känts lite som att det varken blivit ”hackat eller malet”.

Fysioterapeuten behandlade Archie på tisdagen och därefter blev det inte mycket ridet. Ordinationen var ju att ”jogga” i 2 dagar och sedan var vårt stora ridhus reserverat hela fredagen pga en trav-auktion och jag ville inte börja jobba Archie i det lilla ridhuset som är knappa 20 x 40 meter (kanske 18 x 36 meter om jag ska gissa).

Så jag har inte ridit som vanligt vilket stör vane-människan i mig men så blir det ju ibland.

Eftersom det varit travderby har vi inte heller fått lov att släppa ut våra hästar under 3 dagar, hagarna används under denna tid som parkering…eller…det är det som är MENINGEN i alla fall.
Men de senaste…typ 10 åren har knappt en enda bil parkerat i våra 8 hagar så hagarna står ändå tomma medan vi har strikta förhållningsorder om utsläppsförbud. Otroligt frustrerande! Men men….det är bara 1 gång om året så det är bara att bita ihop…

Lite omväxling fick vi i alla fall genom tävlingen hos Skurupbygdens hästsportförening och Archie skötte sig som vanligt jättebra.

Vad gäller eventuella resultat från fysioterapeut-behandlingen vill jag avvakta med att uttala mig ytterligare några dagar. Jag har som sagt knappt ridit och att jag INBILLAR mig att högerbenet vilas mycket mindre på stallgången nu kan vara just….INBILLNING.

Som fysioterapeuten själv sa så finns det ju ingen placeboeffekt hos HÄSTEN, däremot kan man som ryttare/ ägare inbilla sig allt möjligt bara för att man så gärna VILL.

Tack och lov har jag ju argus-ögat tränar-Birgitta som snabbt och lätt kommer att ta ner mig på jorden om jag påstår att underverk har inträffat men att så inte är fallet :=)!

Veckan som gått

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).