Under veckan som gått har maken och jag hunnit med 2 gårdsvisningar. Den första tyckte maken var helt ointressant (till min stora sorg eftersom jag redan hade flyttat in och nu tvingades flytta ut IGEN….andra gången på kort tid), den andra tyckte jag var i för dåligt skick så nu får vi hoppas att det snart blir, om inte tredje gången gillt så i varje fall typ tionde gången gillt.
Tack och lov sitter vi inte ”i sjön” medan vi letar utan har tvärtom ett så bra boende att DET gör att vi är så kräsna med andra objekt.
Och stallplats har jag ju sedan mer än 20 år tillbaka så inte heller där behöver jag ha panik.
Det är mer min personlighet som gör att jag vill flytta så snabbt; har jag väl fått en idé i huvudet vill jag genomföra den nu, genast eller meddetsamma och helst redan igår!

I fredags åkte ridskolehästarna på sitt månadslånga bete så nu råder lugnet ett tag framöver. De få av oss som står kvar (ca 10 privatryttare) kan nu disponera ridhusen och hagarna lite friare vilket är jätteskönt och välkommet, i alla fall för min del.

På lördagen var det dags för den lille att lämna ridskolan för 1 månads semester så nu har Archie inlett ett långdistansförhållande med en travar-dam med det härliga namnet Searching Shadows (det ligger så bra i munnen).
Searching, Corres nya häst, tillhör kategorin kvinnor som INTE kräker ner sig, vrålar, dunkar itu väggarna osv så fort en vacker karl ser åt deras håll så jag hoppas och tror att deras hagvistelser ska bli behaglig för alla parter.

Pga Archies tidigare erfarenhet av att gå i samma hage som en häst av motsatt kön (vilket resulterade i 2 försök till betäckning) har vi valt distans-varianten, dvs hästarna går i hagarna BREDVID varandra :=).

Jag har hunnit med både träning för Birgitta och Ebba och tävling i lördags. Jag tycker att det känns som att Archie är inne i en positiv utvecklingsfas och hoppas kunna träna vidare under hela sommaren.

Vädret har varit strålande de senaste dagarna och jag skördade de första hallonen igår. Vi har inte så många buskar så det blir inte några mängder bär att tala om till skillnad från exempelvis en vän som nästan kan fodra sina hästar med jätteskördar.

Min semester närmar sig med stormsteg men jag kan inte påstå att jag räknar dagarna och/ eller känner mig slutkörd så som man hör många resonera när deras ledighet närmar sig. Det kommer så klart att kännas jätteskönt att vara arbetsbefriad i 4 veckor men jag kommer säkert att hitta på saker att sysselsätta mig med ändå.

Ingen har väl kunnat missa att en av mina musikidoler sedan länge, Michael Jackson, avled i veckan. Även om detta är en hästblogg tänkte jag i kommande vecka dela med mig av mitt största MJ-minne; det var en riktig THRILLER :=)!

Den gångna veckan har varit en kort arbets-dito eftersom det varit midsommar och då brukar det alltid hända lite extra.

Jag har aldrig varit någon midsommarfirare för egen del; om inte annat skulle jag inte få för mig att äta rå fisk (det ni svenskar kallar SILL) som den serb jag trots allt är.

”Men sill är inte RÅ, den är inlagd” brukar inbitna svenskar försöka övertyga mig om medan jag lika envetet hävdar att mat som inte är kokt eller stekt är rå!

Om man inte är någon firare av olika traditionella helger kan man, som jag ofta gjort och gör, passa på att arbeta extra och tjäna många pengar eftersom ingen annan brukar vilja ställa upp.

I år hade jag för tror jag 4:e året i rad jourberedskap på jobbet och om tidigare år varit lugna som i graven fick jag denna fredagen arbeta i princip non-stop i näsan 10 timmar. Men för 3500 kronor brutto gör jag det gärna och ser fram emot några extra träningar eller kanske nya läderridstövlar för besväret.

Fast det är otroligt vad ”Sverige stannar” på midsommar. Jag som alltså var ute och jobbade och körde flera rundor mellan hemmet och Malmö mötte knappt en bil på vägarna.

Maken som inte heller är någon firare tack och lov ville bjuda på middag mellan mina uppdrag men se det var lättare sagt än gjort.

Vår favoritrestaurang i Staffanstorp hade stängt och det hade till och med ”plan B”- pizzerian vi ringde till!

”Du ska se att det slutar med Mc Donalds” sa maken skämtsamt men tyvärr blev det inget skämt utan verklighet. Behöver jag säga att jag var enda kunden när jag åkte för att hämta vår mat. Pinsamt!

Annars har veckan bjudit på en fin träning för Ebba (film kommer faktiskt i veckan- håll utkik!) medan träningen för Birgitta för en gångs skull blev inställd. Det är annars ett mycket bra betyg till Birgitta; hon ställer i princip aldrig in träningar och kommer alltid i tid. En självklarhet kan man tycka men så är det inte alltid.

En tränare jag tränade för tidigare ändrade hela tiden uppgjorda träningar och en annan kunde komma 30 minuter för sent utan att ens kommentera det. Mycket oproffsigt och idag, med mer skinn på näsan skulle jag inte tolerera sådant nonchalant beteende. Jag är en (dyrt!!!) betalande kund! Dessutom vill jag kunna planera min framridning innan lektionen utan att kanske tvingas skritta omkring 20 minuter längre än jag tänkt.

En dag red jag ut med Soya som sällskap och denna gången fick hon springa lös och inte kopplad som sist då vi var ute på en längre tur. Hela ritten gick mycket bra, ute bjäbbar hon aldrig med Archie och hon orkar också lätt springa med i vårt tempo. Och min andra svarta sötnos verkar aldrig ens reflektera över att hon är med så för hans del är det inga bekymmer.

På tävlingsfrontet har det varit stiltje ett tag; helt enkelt därför att jag inte hittat lämpliga tävlingar i krokarna. Jag har aldrig tyckt om att köra bil och att då köra kanske 10 mil för att rida en klass har inte lockat. Tyvärr brukar det också vara tunnsått med tävlingar under sommarmånaderna men jag har i alla fall hittat några ställen som vi förhoppningsvis kommer att besöka, närmast på lördag är det tänkt.

Gårdsletandet fortsätter och jag har (tyvärr) redan flyttat in i en ny bostad som vi förhoppningsvis ska titta på annat än via mitt smygande i buskarna kring stället som värsta stalkern, dvs via mäklare.
Jag skriver tyvärr eftersom i alla fall jag brukar bli väldigt besviken och också förvånad 9 gånger av 10 när jag väl har fått se ett objekt annat än via nätets uppenbarligen mycket förskönande bilder.
Ibland har jag undrat om det ens är samma hus IRL som på nätet!
Denna gård såg i alla fall helt OK på håll (så långt jag vågade mig fram för att smygtitta) men vi får som sagt se….

Sedan har vi bara de små detaljerna som att vi ska få vårt eget hus sålt, att det inte blir budgivning på gården vi vill ha (för den är redan lite för dyr), att maken också vill bo där (en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget, eller hur) osv osv…

Det är hur som helst roligt att drömma under tiden…….

Under veckan som gått har det blivit mycket dressyrträning, både för Birgitta, Ebba och på egen hand.

Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.

Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och ”bakutare”.

I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas ”Läge plus”.

Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).

Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.

På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.

Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.

Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.

Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.

Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade ”nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp” så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.

Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!

Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.

Under den gångna veckan har makens och mitt gårdsletande fortsatt, hitills med mycket nedslående resultat.

Gården vi var och tittade på i torsdags var inte helt i vår smak och behövde fixas till lite och med tanke på det höga priset valde vi att avstå.

Redan samma kväll hittade vi en minst lika fin och långt billigare gård (dit det denna gången var makens tur att flytta in omgående) men givetvis låg den mycket länge bort (stort minus för undertecknad som avskyr bilkörning) och dessutom hade en köpare redan lagt bud på den= kommer att bli såld innan vi ens hinner annonsera ut vårt eget hus.

Ridmässigt har det varit en mycket bra vecka, Archie har gått väldigt bra och det känns som att vi har utvecklats på flera punkter. Jag sitter mer avslappnat i sadeln, behöver inte driva så intensivt som förut och har fått Archie mer självgående. Bytesträningen går ”sådär” men har det positiva till följd att Archie blir mer laddad och ”på” efteråt vilket till viss del bidragit till den långt mer självgående känslan.

Jag hoppas att vi kan träna vidare på detta vis hela sommaren och slippa ofrivilliga vilor. Med tanke på den långa vila Archie hade från november till januari på grund av fången ser jag inget behov att ge honom annat än vilo-DAGAR, inte VECKOR under sommaren.

Planen är som tidigare nämnts att stanna på ridskolan medan den lille åker på en månads retreat.

Sommarlovet närmar sig med stormsteg för barnen och en del av privathästarna på ridskolan har redan gett sig av till sina sommarställen.

Själv har jag ingen sommarkänsla ännu, tycker knappt att jag har hunnit uppleva någon vår.

Veckans mest populära socialarbetare var Soya då hon arbetade en hel dag på ”socialen” tillsammans med undertecknad.

Officiellt får vi inte ha husdjur på jobbet men inofficiellt är det ingen som säger något om världens snällaste hund ligger och sover på en filt inne på mitt tjänsterum vid sällsynta tillfällen.

Eller säger och säger….folk brukar vallfärda in på rummet för att strö komplimanger över svartis, kräva att hon ska pussa dom, dom erbjuder henne leksaker, ställer tusen frågor om allt som har med henne att göra osv osv.

Mycket populärt med andra ord och även vid hembesöken har hon gjort succé. En del klienter efterfrågar henne speciellt och då försöker jag att se till att ha med henne någon gång i alla fall så att alla ska bli nöjda :=).

Veckans hindervakt är också Soya som låg så fint på ridbanan medan jag hopptränade i fredags. Jag var mycket imponerad av både henne och Archie och det enda jag skulle önska nu är om hon kunde lära sig att lyfta upp de hinder som Archie (tack och lov ytterst sällan) river. DET hade varit något!

Veckans tränare utser jag helt fräckt mig själv till och hänvisar till att mitt ponnybarn Sally börjar bli en riktig rosettplockare på hoppbanorna (en tredjeplacering i LA denna helgen….dé ni). Så klart är det inte enkom MIN förtjänst att hoppningen fungerar så fint, Sally är superambitiös och duktig och hästen, dvs ponnyn, en riktig hoppmaskin men liiite vill jag ändå tro att vår dressyrträning påverkar även det som händer inne på hoppbanan. Även om det är bra att ha en häst med BJUDNING när man hoppar så går det ändå inte att rida med ”plattan i mattan” och utan KONTROLL vilket är det vi tränar mycket på under våra ridpass.

Veckans felprioritering var helt klart mitt val att åka och tävla hos Skromberga ryttarförening där jag varit ”tusen” gånger men endast har en ynka rosett från. En oväntad trafikomläggning som gjorde att den 50 minuter långa resan blev dubbelt så lång, stekande hetta som gjorde att jag nästan dog på hästryggen och att vi kom som första ekipage utanför placering hade med facit i handen räckt för att vi borde ha stannat hemma och INTE missat en husvisning som jag mycket gärna velat gå på (se nedan). Nu blir visningen troligen av i veckan i stället men ändå…

Veckans ”vill-ha” är den perfekta gård jag hittat och vill köpa och där jag redan BOR mentalt (jag har även stallat upp diverse hästar där förutom den självskrivne Arch).

Veckans gråt har jag ägnat mig åt sedan jag hittade gården eftersom jag av olika anledningar inte tror att vi kommer att kunna/hinna köpa den.

Veckans ”om jag får detta kommer jag inte att önska mig något mer av livet”: se ovan nämnda hästgård.

Veckans ”varför är livet så orättvist”, ”hur får man övriga husspekulanter att försvinna”, ”triss-lotter måste börja inhandlas omedelbart” osv osv osv………SE OVAN :=(.

Veckans radarpar måste jag utnämna Archie och Soya till då de i lördags gick så fint bredvid varandra under en 50 minuter lång uteritt.
Pga Soyas löpning vågade jag inte ha henne lös utan hon sprang i en longeringslina och det gick verkligen hur bra som helst.
Vi skrittade säkert 35 minuter av turen och galopperade kanske 2 minuter; allting flöt på jättebra med Archie väl på tygeln och Soya fokuserad på att springa bredvid.
Jättekul för mig att ha 2 så kloka djur och givetvis en utmärkt motionsform för hunden. Effektivitetsministern ser ju också att detta sparar TID vilket aldrig är fel.

Veckans matvrak skulle man oftast kunna unämna alla djur jag ägt alla veckor om året men denna veckan går priset till Soya.
I samband med att vi köpte henne köpte vi även ett fint, dyrt hundfoder (ANF) som Soya till en början var mycket förtjust i. Även om hon sov sin djupaste sömn på ovanvåningen RUSADE hon ner för trappan så fort hon hörde mig vidröra glasburken där jag förvarar hennes mat.
Den sista månaden innan 20-kilossäcken tog slut började Soya dock att visa större och större ointresse för maten; man kunde skramla och banka på skålen och burken bäst man gitte; ingen hund dök upp. Visst åt hon till slut men det var väldigt ”oengagerat” och ungefär i stil med ”jag gör det för att jag måste men jag hade hellre ätit något annat”.
Efter byte till annat märke (Lone Star) är den gamla gamen tillbaka. Inte ens den tidiga morgontimmen (05.00) då jag vill att vi ska gå ut hindrar numera djuret från att rusa upp från sängen när jag tar fram maten. Jätteskönt att ha hittat ett sätt att få upp den lata slyngeln för ganska länge fick jag bära Soya ur sängen för att vi skulle komma ut.

Veckans djurplågare är jag säker på att Soya utnämnde MIG till då jag verkligen TVINGADE henne att gå ut och kissa i hällande ösregn härom kvällen. Inte ens hennes regntäcke ansågs som tillräckligt skydd; hon gick med ministeg, tvärstannade varje meter, ville bara vända hemåt och då hon slutligen fick sin vilja igenom skakade hon på sig så länge att man hade kunnat tro att all nederbörd i Skåne hade kommit över just HENNE (och inte 100 droppar på hennes täcke….suck…).

Veckans dummare, förlåt DOMARE var ju den som bedömde Soya på hundutställningen och inte SÅG att hon var finast av alla. Hur kunde ett sådant justiemord få passera obemärkt undrar jag!

Till veckans sämsta planerare utser jag de ljushuvud som samtidigt håller på med jättevägarbeten mellan både Malmö och Lund och mellan Malmö och Trelleborg. Mina ”icke-Birgitta-träningar” är förlagda så att jag måste köra igenom antingen det ena eller det andra vägarbetet och körningen som BÖR ta ca 30 minuter kan numera ta…tja…typ dubbelt så lång tid! Jätteskoj (NOT) att sitta fast i evighetsköer tillsammans med alla andra som ska köra hem efter en lång arbetsdag och inte veta om man behöver köra från stallet en halvtimme tidigare eller rent av en hel timme tidigare. Inte så kul att missa en 500-kronors träning för att man är försenad men inte heller så kul att behöva flexa ut från jobbet flera timmar i förväg ”för säkerhets skull”. Jag valde som tur är bort en tävling denna helgen som hade gjort att jag hade fått köra världens omväg för att komma dit för de senaste dagarna har man inte nöjt sig med att stänga en fil på motorvägen (därav mega-köerna) mellan Malmö och Lund- nu har man stängt av HELA motorvägen i flera kilometer. Stön eller dagens I-landsproblem- välj själv.

Veckans effektivitetsminister: var undertecknad i helgen. Otroligt hur mycket man hinner med när man inte tävlar. Vad gör människor som inte har häst egentligen? Jag red bägge dagarna men hann ändå med ungefär en miljon saker, stora som små.

Veckans regn: Trots att Sydsvenskans väderprognos stoltserade med en stor SOL så regnade det i flera timmar i lördags. Jag hann tack och lov att klippa gräs och rensa ogräs i trädgården innan regnet kom men däremot blev jag hyfsat blöt medan jag höll lektion för Sally utomhus och mycket blöt medan jag och Lena red ut. Vi ”bangar” aldrig när vi har bestämt oss för en uteritt och brukar inte tänka på eventuellt regn när vi väl ”kommit igång” men efteråt var det inte roligt att åka direkt från stallet och till stormarknaden för veckohandlingen. Väl hemma var det bara att ösa ner alla kläderna i tvättmaskinen.

Veckans rosett: fick inte jag, för jag tävlade som sagt inte ens men däremot min lilla elev Sally. Jag gläds mycket när ambitiösa ryttare lyckas och Sally är ett utmärkt exempel på det. Roligt också att våra träningar ger resultat även om det är en utmaning för mig att träna en häst som är Archies raka motsats. Mulle är outröttlig och med en energi som hade räckt även om han gav Archie hälften och därför inte helt lättriden men Sally kämpar idogt på och det ger som sagt resultat.

Veckans odåga: är min doggy Soya vars hormoner flödar fritt. Ena minuten kadaver-lydig = lyssnande och i nästa ögonblick helt opåverkbar= döv.

Veckans piaff: står också Soya för nu när hon löper. Hon trycker sig ofta med baken mot mig och passar då på att ”piaffera” med bakbenen. Tänk om man kunde få hästen att göra likadant :=) (fast han hade väl vält omkull mig?)!

Veckans förbättring: står Archie för eftersom han enligt min ena tränare förbättrat skänkelvikningarna med 100 % vid senaste träningen. ”Nu SER man i alla fall att du GÖR skänkelvikning” var det positiva omdömet :=).

Veckans antiklimax:
var tävlingen i lördags då jag red en LA:1 med urusel känsla (och poäng därefter). Jag brukar aldrig ha en så dålig känsla ens när poängen har varit kassa men nu var det verkligen så. Vi hade tränat på bra hela veckan, framridningen kändes helt ok men när jag red in på banan så kändes det verkligen bläää. Har ingen aning om varför och tänker inte öda någon tid på att fundera över anledningen utan bara träna vidare.
Av kanske 7 ekipage som jag såg rida innan mig betedde sig 4-5 stycken mer eller mindre istadigt eller i vart fall väldigt olydigt inne på banan så jag var lite orolig för att även Archie skulle börja stimma över att det blåste ganska mycket (tävlingen var utomhus) och/ eller att en högtalare stod nära banan men han brydde sig inte det minsta så DET var ju skönt. Alltid något…Och lastningen gick PERFEKT. (Man måste söka efter det positiva i allt).

Veckans glädjeämne:
är min enda elev Sally och hennes hopp-ponny som har energi nog för i vart fall 2 eller 3 hästar. Inte helt lätt att tygla ett sådant krutpaket men det är så kul att se hur ekipaget förbättras för varje träning. Kanske en blivande dressyponny vad det lider :=)?

Veckans natur-porr:
fick vi se en glimt av under min och Lenas sedvanliga söndags-uteritt. När vi red förbi en skogsdunge hörde vi plötsligt röster och innan vi visste ordet av red vi förbi en kvinna med bar överkropp och några karlar varav någon såg ut att fotografera/filma. ”Här spelar dom in porrfilm” ropade jag högt och ljudligt till Lena som red bakom mig och då hörde jag kvinnan säga något i stil med ”gud vad jag skäms” medan karlarna förnekade mitt påstående.

Veckans löpare:
är Soya i dubbel bemärkelse. Dels visade hon ovanligt snabba sprintertakter då jag släppte henne lös under ett ösregn- allt för att komma inomhus så fort som möjligt- och dels så har hon även börjat löpa så som bara tikar gör. Mer om detta i kommande inlägg :=).

Veckans tennsoldat:
eller i vart fall en långt mer upprätad ryttare än tidigare är undertecknad som nu rider med Archies täckesgjord runt ryggen dagligen. Väldigt effektivt kan jag lova!

Veckans vante:
känner jag mig numera som om jag försöker att leda Archie i annat än träns om vi är ute och betar. Jag drar i grimskaftet när jag tycker att vi ska gå vidare eller till och med gå hem och då drar Archie åt sitt håll så att jag verkligen far som en liten vante runt honom. Måste ser otroligt kul alternativt hemskt ouppfostrat ut! Snacka om att ha fått smak för gräs! Så nu är det givetvis träns på som gäller så att jag kan fortsätta min hästhållning efter devisen ”jag betalar- jag bestämmer”.

Under veckan som gått har vi i mina trakter haft härligt försommarväder mer eller mindre varje dag även om vissa nätter/morgnar varit kalla.

Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.

Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?

Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.

Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per ”race”) och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.

Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- ”tusen” mil från mig.

De som känner mig vet att jag

1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö

så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa ”tusen” mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.

För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter ”Fanatiker är vi allihopa” och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.

Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.

Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!

Ja, det är härligt med människor som brinner för något!

Archie fick också tävla i helgen och ”sprang” då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.

Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag…vi får väl se vad ni tycker?

En verklig ögonblicksbild tagen i all hast av Lina så vi hann inte ”arrangera” oss men det får vi bjuda på :=).