Inlägg i kategorin Veckan som gått

Veckan som gått

Veckans mest populära socialarbetare var Soya då hon arbetade en hel dag på ”socialen” tillsammans med undertecknad.

Officiellt får vi inte ha husdjur på jobbet men inofficiellt är det ingen som säger något om världens snällaste hund ligger och sover på en filt inne på mitt tjänsterum vid sällsynta tillfällen.

Eller säger och säger….folk brukar vallfärda in på rummet för att strö komplimanger över svartis, kräva att hon ska pussa dom, dom erbjuder henne leksaker, ställer tusen frågor om allt som har med henne att göra osv osv.

Mycket populärt med andra ord och även vid hembesöken har hon gjort succé. En del klienter efterfrågar henne speciellt och då försöker jag att se till att ha med henne någon gång i alla fall så att alla ska bli nöjda :=).

Veckans hindervakt är också Soya som låg så fint på ridbanan medan jag hopptränade i fredags. Jag var mycket imponerad av både henne och Archie och det enda jag skulle önska nu är om hon kunde lära sig att lyfta upp de hinder som Archie (tack och lov ytterst sällan) river. DET hade varit något!

Veckans tränare utser jag helt fräckt mig själv till och hänvisar till att mitt ponnybarn Sally börjar bli en riktig rosettplockare på hoppbanorna (en tredjeplacering i LA denna helgen….dé ni). Så klart är det inte enkom MIN förtjänst att hoppningen fungerar så fint, Sally är superambitiös och duktig och hästen, dvs ponnyn, en riktig hoppmaskin men liiite vill jag ändå tro att vår dressyrträning påverkar även det som händer inne på hoppbanan. Även om det är bra att ha en häst med BJUDNING när man hoppar så går det ändå inte att rida med ”plattan i mattan” och utan KONTROLL vilket är det vi tränar mycket på under våra ridpass.

Veckans felprioritering var helt klart mitt val att åka och tävla hos Skromberga ryttarförening där jag varit ”tusen” gånger men endast har en ynka rosett från. En oväntad trafikomläggning som gjorde att den 50 minuter långa resan blev dubbelt så lång, stekande hetta som gjorde att jag nästan dog på hästryggen och att vi kom som första ekipage utanför placering hade med facit i handen räckt för att vi borde ha stannat hemma och INTE missat en husvisning som jag mycket gärna velat gå på (se nedan). Nu blir visningen troligen av i veckan i stället men ändå…

Veckans ”vill-ha” är den perfekta gård jag hittat och vill köpa och där jag redan BOR mentalt (jag har även stallat upp diverse hästar där förutom den självskrivne Arch).

Veckans gråt har jag ägnat mig åt sedan jag hittade gården eftersom jag av olika anledningar inte tror att vi kommer att kunna/hinna köpa den.

Veckans ”om jag får detta kommer jag inte att önska mig något mer av livet”: se ovan nämnda hästgård.

Veckans ”varför är livet så orättvist”, ”hur får man övriga husspekulanter att försvinna”, ”triss-lotter måste börja inhandlas omedelbart” osv osv osv………SE OVAN :=(.

Veckan som gått

Veckans radarpar måste jag utnämna Archie och Soya till då de i lördags gick så fint bredvid varandra under en 50 minuter lång uteritt.
Pga Soyas löpning vågade jag inte ha henne lös utan hon sprang i en longeringslina och det gick verkligen hur bra som helst.
Vi skrittade säkert 35 minuter av turen och galopperade kanske 2 minuter; allting flöt på jättebra med Archie väl på tygeln och Soya fokuserad på att springa bredvid.
Jättekul för mig att ha 2 så kloka djur och givetvis en utmärkt motionsform för hunden. Effektivitetsministern ser ju också att detta sparar TID vilket aldrig är fel.

Veckans matvrak skulle man oftast kunna unämna alla djur jag ägt alla veckor om året men denna veckan går priset till Soya.
I samband med att vi köpte henne köpte vi även ett fint, dyrt hundfoder (ANF) som Soya till en början var mycket förtjust i. Även om hon sov sin djupaste sömn på ovanvåningen RUSADE hon ner för trappan så fort hon hörde mig vidröra glasburken där jag förvarar hennes mat.
Den sista månaden innan 20-kilossäcken tog slut började Soya dock att visa större och större ointresse för maten; man kunde skramla och banka på skålen och burken bäst man gitte; ingen hund dök upp. Visst åt hon till slut men det var väldigt ”oengagerat” och ungefär i stil med ”jag gör det för att jag måste men jag hade hellre ätit något annat”.
Efter byte till annat märke (Lone Star) är den gamla gamen tillbaka. Inte ens den tidiga morgontimmen (05.00) då jag vill att vi ska gå ut hindrar numera djuret från att rusa upp från sängen när jag tar fram maten. Jätteskönt att ha hittat ett sätt att få upp den lata slyngeln för ganska länge fick jag bära Soya ur sängen för att vi skulle komma ut.

Veckans djurplågare är jag säker på att Soya utnämnde MIG till då jag verkligen TVINGADE henne att gå ut och kissa i hällande ösregn härom kvällen. Inte ens hennes regntäcke ansågs som tillräckligt skydd; hon gick med ministeg, tvärstannade varje meter, ville bara vända hemåt och då hon slutligen fick sin vilja igenom skakade hon på sig så länge att man hade kunnat tro att all nederbörd i Skåne hade kommit över just HENNE (och inte 100 droppar på hennes täcke….suck…).

Veckans dummare, förlåt DOMARE var ju den som bedömde Soya på hundutställningen och inte SÅG att hon var finast av alla. Hur kunde ett sådant justiemord få passera obemärkt undrar jag!

Till veckans sämsta planerare utser jag de ljushuvud som samtidigt håller på med jättevägarbeten mellan både Malmö och Lund och mellan Malmö och Trelleborg. Mina ”icke-Birgitta-träningar” är förlagda så att jag måste köra igenom antingen det ena eller det andra vägarbetet och körningen som BÖR ta ca 30 minuter kan numera ta…tja…typ dubbelt så lång tid! Jätteskoj (NOT) att sitta fast i evighetsköer tillsammans med alla andra som ska köra hem efter en lång arbetsdag och inte veta om man behöver köra från stallet en halvtimme tidigare eller rent av en hel timme tidigare. Inte så kul att missa en 500-kronors träning för att man är försenad men inte heller så kul att behöva flexa ut från jobbet flera timmar i förväg ”för säkerhets skull”. Jag valde som tur är bort en tävling denna helgen som hade gjort att jag hade fått köra världens omväg för att komma dit för de senaste dagarna har man inte nöjt sig med att stänga en fil på motorvägen (därav mega-köerna) mellan Malmö och Lund- nu har man stängt av HELA motorvägen i flera kilometer. Stön eller dagens I-landsproblem- välj själv.

Veckan som gått

Veckans effektivitetsminister: var undertecknad i helgen. Otroligt hur mycket man hinner med när man inte tävlar. Vad gör människor som inte har häst egentligen? Jag red bägge dagarna men hann ändå med ungefär en miljon saker, stora som små.

Veckans regn: Trots att Sydsvenskans väderprognos stoltserade med en stor SOL så regnade det i flera timmar i lördags. Jag hann tack och lov att klippa gräs och rensa ogräs i trädgården innan regnet kom men däremot blev jag hyfsat blöt medan jag höll lektion för Sally utomhus och mycket blöt medan jag och Lena red ut. Vi ”bangar” aldrig när vi har bestämt oss för en uteritt och brukar inte tänka på eventuellt regn när vi väl ”kommit igång” men efteråt var det inte roligt att åka direkt från stallet och till stormarknaden för veckohandlingen. Väl hemma var det bara att ösa ner alla kläderna i tvättmaskinen.

Veckans rosett: fick inte jag, för jag tävlade som sagt inte ens men däremot min lilla elev Sally. Jag gläds mycket när ambitiösa ryttare lyckas och Sally är ett utmärkt exempel på det. Roligt också att våra träningar ger resultat även om det är en utmaning för mig att träna en häst som är Archies raka motsats. Mulle är outröttlig och med en energi som hade räckt även om han gav Archie hälften och därför inte helt lättriden men Sally kämpar idogt på och det ger som sagt resultat.

Veckans odåga: är min doggy Soya vars hormoner flödar fritt. Ena minuten kadaver-lydig = lyssnande och i nästa ögonblick helt opåverkbar= döv.

Veckans piaff: står också Soya för nu när hon löper. Hon trycker sig ofta med baken mot mig och passar då på att ”piaffera” med bakbenen. Tänk om man kunde få hästen att göra likadant :=) (fast han hade väl vält omkull mig?)!

Veckans förbättring: står Archie för eftersom han enligt min ena tränare förbättrat skänkelvikningarna med 100 % vid senaste träningen. ”Nu SER man i alla fall att du GÖR skänkelvikning” var det positiva omdömet :=).

Veckan som gått

Veckans antiklimax:
var tävlingen i lördags då jag red en LA:1 med urusel känsla (och poäng därefter). Jag brukar aldrig ha en så dålig känsla ens när poängen har varit kassa men nu var det verkligen så. Vi hade tränat på bra hela veckan, framridningen kändes helt ok men när jag red in på banan så kändes det verkligen bläää. Har ingen aning om varför och tänker inte öda någon tid på att fundera över anledningen utan bara träna vidare.
Av kanske 7 ekipage som jag såg rida innan mig betedde sig 4-5 stycken mer eller mindre istadigt eller i vart fall väldigt olydigt inne på banan så jag var lite orolig för att även Archie skulle börja stimma över att det blåste ganska mycket (tävlingen var utomhus) och/ eller att en högtalare stod nära banan men han brydde sig inte det minsta så DET var ju skönt. Alltid något…Och lastningen gick PERFEKT. (Man måste söka efter det positiva i allt).

Veckans glädjeämne:
är min enda elev Sally och hennes hopp-ponny som har energi nog för i vart fall 2 eller 3 hästar. Inte helt lätt att tygla ett sådant krutpaket men det är så kul att se hur ekipaget förbättras för varje träning. Kanske en blivande dressyponny vad det lider :=)?

Veckans natur-porr:
fick vi se en glimt av under min och Lenas sedvanliga söndags-uteritt. När vi red förbi en skogsdunge hörde vi plötsligt röster och innan vi visste ordet av red vi förbi en kvinna med bar överkropp och några karlar varav någon såg ut att fotografera/filma. ”Här spelar dom in porrfilm” ropade jag högt och ljudligt till Lena som red bakom mig och då hörde jag kvinnan säga något i stil med ”gud vad jag skäms” medan karlarna förnekade mitt påstående.

Veckans löpare:
är Soya i dubbel bemärkelse. Dels visade hon ovanligt snabba sprintertakter då jag släppte henne lös under ett ösregn- allt för att komma inomhus så fort som möjligt- och dels så har hon även börjat löpa så som bara tikar gör. Mer om detta i kommande inlägg :=).

Veckans tennsoldat:
eller i vart fall en långt mer upprätad ryttare än tidigare är undertecknad som nu rider med Archies täckesgjord runt ryggen dagligen. Väldigt effektivt kan jag lova!

Veckans vante:
känner jag mig numera som om jag försöker att leda Archie i annat än träns om vi är ute och betar. Jag drar i grimskaftet när jag tycker att vi ska gå vidare eller till och med gå hem och då drar Archie åt sitt håll så att jag verkligen far som en liten vante runt honom. Måste ser otroligt kul alternativt hemskt ouppfostrat ut! Snacka om att ha fått smak för gräs! Så nu är det givetvis träns på som gäller så att jag kan fortsätta min hästhållning efter devisen ”jag betalar- jag bestämmer”.

Veckan som gått

Under veckan som gått har vi i mina trakter haft härligt försommarväder mer eller mindre varje dag även om vissa nätter/morgnar varit kalla.

Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.

Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?

Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.

Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per ”race”) och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.

Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- ”tusen” mil från mig.

De som känner mig vet att jag

1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö

så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa ”tusen” mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.

För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter ”Fanatiker är vi allihopa” och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.

Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.

Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!

Ja, det är härligt med människor som brinner för något!

Archie fick också tävla i helgen och ”sprang” då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.

Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag…vi får väl se vad ni tycker?

Veckan som gått


En verklig ögonblicksbild tagen i all hast av Lina så vi hann inte ”arrangera” oss men det får vi bjuda på :=).

Under veckan som gått har jag tränat vidare med min härliga häst.
Nu är det mest sitsträning som är på tapeten och det är inte så konstigt eftersom detta ju är grunden till det mesta vad gäller ridning. Sitter man inte korrekt så inverkar man inte korrekt, det är den bistra sanningen.
Om jag fick välja EXAKT hur jag FICK sitta och när jag tycker att det känns som mest BEKVÄMT så skulle jag kura ihop mig som en hösäck och rida på halvlånga tyglar i en lång och låg form. Fanns det en sådan tävlingsform hade jag varit om inte världsmästare så i vart fall Europa-dito utan någon större ansträngning.
Men men…nu är inte denna gren uppfunnen (än?) och dessutom ser det så gräsligt FULT ut att sitta på detta vis så det är bara att skärpa till sig!
Veckan har annars förflutit på ungefär som vanligt med dressyr och hoppträning, en tävling och avslutningsvis uteritt med Lena och Birk i underbart solig vårvärme (se den käcka bilden ovan).
Jag har slutat att använda täcke på Archie och än så länge har vi inte fått den invasion av äckliga flygfän som ibland förpestar delar av våren/sommaren.
Jag har ett lager av både flugtäcke, flugmössa och flera liter flugspray stand by enligt devisen ”sätter man på broddar blir det varken snö eller halt ute och gör man det inte är det isgata hela vintern”. Så förra sommaren behövde jag inte ens använda flugtäcket men det är bra att veta att det finns….

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag satt en definitiv punkt för den otäcka vintern genom att för egen del packa ner raggsockar och långkalsonger och för Archies del tvätta och lägga in alla vintertäcken längst in i stallskåpen. Det är lika trevligt att slippa alla dessa tunga, leriga täcken varje vår och det ser onekligen prydligare ut i stallet utan dom.

Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!

Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men…och detta har varit ett orubbligt men…bara med hjälp av hans älskade longeringslina.

Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).

Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja…möjligen bakåt då).

Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.

Och visst…”alla sätt är bra utom de dåliga” men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.

Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.

Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.

Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!

Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.

Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).

Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett ”milt njurstensanfall” som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).

Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.

Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!

Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.

Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.

Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur ”startboxen” så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva ”springandet” hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville ”stanna och lukta på blommorna” heeela tiden :=).

När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa…..ingenting……

Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång….när nu det blir!

Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte ”till det” lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).

Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag ”bara” rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.

Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.

På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.

Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.

Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att ”bättre liiite för varm än liiite för kall häst”. Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.

Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite ”sladdriga” i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).

Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att ”övning ger färdighet” då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.

Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).

Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.

Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag och Archie fortsatt med våra olika övningar både vad gäller ”ren dressyr”, hoppning och tömkörning och longering.

Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare ”kommer in i ” hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt ”tittig” när det gäller olika hindertyper.

Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.

Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?

Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst ”från noll”. Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter ”hopp-pensioneringen”.

Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.

Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex ”rida dressyr i ridhuset”. En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.

Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv….

För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.

Jag ska väl egentligen inte använda ordet ”svårighet” när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt ”vi överlevde den här gången också”. Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!