Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.

Under veckan som gått har det nog inte hänt så mycket ”skriv-värt” som jag kan komma på; det mesta går sin gilla gång och det känns bara bra.

Det som är tråkigt är att Archies ena skötare, Elina, har bestämt sig för att sluta rida och därmed också vara i stallet (läs: sköta Archie). Men så är det för en del ungdomar; plötsligt lockar annat mer eller så tappar man intresset av en eller annan anledning, det är inget konstigt med det egentligen.

I början av veckan såg jag att mina hästar hade funnit ett tillägg till sin ordinarie kost; de åt nedfallna löv i hagen.
Det fanns rätt gott om löv som de gick och dammsög upp med sina nosar och när jag släppte ut dom i samma hage nästa dag fanns det inte ett enda löv kvar!

Jag är osäker på om bristen på löv berodde på hästarnas framfart eller det är så enkelt att några häftiga vindar har blåst bort alla löven?

Hade jag säkert vetat att det var det förstnämnda alterantivet så hade jag lastat in bägge och låtit dom bearbeta min trädgård i några timmar. Löven fullständigt rasar ner och jag och min man kan inte hålla samma takt med lövräfsorna.

När jag såg Archies och Birks framfart i hagen slog det mig än en gång att båda hade överlevt vilken hungersnöd som helst.

Archie; för att han vet precis vilken lismande min han ska anlägga för att få någon att ge honom sin sista brödbit och Birk för att han skulle SNOKA UPP den sista brödbiten:=)!

Träningen, både vad gäller hoppning och dressyr flyter på bra och på tävlingen i söndags hade jag en ovanligt bra KÄNSLA. Hoppas verkligen att jag kan hitta tillbaka till den på en regelbunden basis; då lär det gå ÄNNU bättre när vi tävlar tror jag.

Under veckan som gått har vi kommit ytterligare ett steg närmare den oundvikliga hösten-ruggigheten, en årstid som jag bara marginellt föredrar framför den ännu ruggigare (läs: mörkare och framför allt KALLARE) vintern.

Efter helgens halv-storm är hela trädgården full av nerfallna löv (ännu en gräslighet med hösten-vem gillar att kratta löv, detta sisyfos-arbete som aldrig tyckt ta slut?) och jag får nu börja dra ner på Archies dagliga äppelkonsumtion (8-10 äpplen/ dag) eftersom tillgången i mitt träd börjar tryta.

Ridningen har varit hyfsat varierad; dressyrpass har växlats med uteridning (då vi klättrar) och återupptagen hoppträning. Denna veckan hoppade jag och Archie många (kanske 8) hinder i rad, visserligen på bebis-höjd (max 90 cm) men det gick väldigt bra ändå.

Jag rider numera 6 dagar i veckan, dvs Archie har bara 1 vilodag. Detta fungerar bra men jag försöker också att minimera ridpassen till max 45 minuters ridning (från det att jag sitter upp tills jag hoppar av), när jag hoppar kan det bli så lite som 25-30 minuters-pass.

Jag minns med en inte så positiv känsla hur jag nästan alltid var tvungen att rida minst 1 timme på både Décima och Heron för att det skulle kännas genomarbetat och bra.

Frågan är om jag på den tiden red sämre (= behövde längre tid på mig att lösgöra hästarna) eller om det är/ var så enkelt att jag hade valt ”för ändamålet (dvs dressyr) fel typ av hästar”.

Personligen tror jag att sanningen ligger närmast det sistnämnda alternativet och som jag redan varit inne på flera gånger var det med facit i hand synd att jag ”upptäckte” detta många år för sent.

Efter att ha ridit på Archie, som ALDRIG känns så ”ogenomarbetad” som föregående hästar OFTA kändes när man började ett ridpass kommer jag aldrig att köpa en häst som kräver så mycket arbete igen och frågan är till och med om det RÄTT mot hästen att göra det; dvs kräva något som tar så lång tid att ”få till”?

Under veckan som kommer är ett Ullaredsbesök inplanerat och det kommer i så fall en utförlig shoppingrapport därifrån.

Jag kommer även att publicera 1-2 ”lustigheter” som jag fått återberättade; ni kommer säkert att finna dom lika roande som undertecknad.

Förra veckan fick Archie en tredje hästskötare, Maria 19 år!

Elina (går i 9:an) som är en av Archies två skötare sedan tidigare (Lina som går andra året på gymnasiet är den andra- hon har följt med sedan Décimas tid) ville minska ner på antalet dagar i stallet och då föddes idén om en 3:e skötare som kan pyssla om Archie på kvällarna.

Jag hälsar Maria välkommen till ”Team Archie” och hoppas att hon ska trivas!

Ridningen har fungerat mycket bra och tävlingen i söndags var lyckad. Äntligen fick vi ytterligare en placering i LA (nu har vi 4 stycken).

I slutet av veckan fick jag ett shoppingryck men det hade jag inte sååå mycket för.

Ett par snygga ridskor jag sett ut fanns inte i min storlek men jag är lovad att ett nytt parti ska komma denna veckan.

Ett ursnyggt Henri de Rivel-träns (mycket likt det jag har nu) fick också igång mitt ha-begär men otroligt nog var tränset i cob-storlek för litet och det i full-storlek för stort (pannbandet stod ut i en vid båge från Archies panna- det såg hur kul ut som helst).

Däremot lyckades jag köpa ett par oanvända Cavallo-stövlar via Blocket (för 1000:– inkl frakt) så dessa väntar jag nu på att de ska anlända.

Jag har också köpt Anns lätt begagnade Amerigo-gjord (ursnygg och matchar min sadel perfekt) och den ska jag hämta när jag hälsar på henne i samband med Globen-dressyr i slutet av november.

Jag besökte också den ridshop i obygden från vilken jag vann ett presentkort på 100:– för snart 1 år sedan. Tyvärr för min del sålde affären bara svindyra ting à la Pikeur så jag gick därifrån med endast ett par ridstrumpor.

Sedan är det i ärlighetens namn inte precis så att jag BEHÖVER mer ridutrustning men det är alltid roligt med nya fina grejer.

På tal om att handla/ fynda så kom en kvinna till stallet igår och berättade att hon hade varit på världens rea på Rusta (som har en liiiten ridsportavdelning). Kvinnan hade bland annat köpt bakbensskydd i neoprene i ponnystorlek för……TVÅ OCH FEMTIO (2 kronor och femtio öre) paret!!!! Det kallar jag att fynda :=)! (De såg absolut helt OK ut och kvinnan skänkte det ena paret till den lille).

Veckan som gått har varit odramatisk på alla plan.

Ridningen har fungerat bra, jag har inte ridit speciellt ”hårt” eftersom fysioterapeuten gjorde sitt andra (och sista) besök hos oss i tisdags och rekommendationen efter behandlingen var 2 dagars lätt ridning.

Tävlingen på lördagen finns det inte heller mycket att säga om; Archie skötte sig som vanligt, dvs bra.

Nu återstår knappt 2 månader av tävlingssäsongen, jag rider eventuellt en LA:3 den 16/11 som sista tävling. Får se lite hur det går med skänkelvikningsträningen framöver; LA:3 är det program som passar oss allra sämst som det ser ut i dagsläget.

Jag har sedan återflytten från Yddinge noterat att Archie har återupptagit sin vana att sova middag. Han kommer ju in från hagen 12.00 och äter då havre + ensilage för att därefter lägga sig ner och sova en stund.

Jag önskar så att jag kunde veta vilket han själv föredrar: att gå i hagen hela dagen och INTE kunna lägga sig och vila eller att gå in vid lunch och sova en stund (själv skulle jag svårligen klara mig utan min tupplur på minst 1 timme efter att jag kommer hem från jobb och stallsysslor) .

Nu spelar det förvisso mindre roll vilket Archie hade föredragit eftersom jag ändå inte kan utöka hans hagtid på ridskolan men det hade ändå varit roligt att veta hur han själv tänker :=).

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena och Birk.

Nu är även den lille helklippt och han gladde mig genom att visa att han inte ville vara sämre än Archie vid klippning: läs: han stod som en staty!

Förra året hade vi en dispyt om huruvida pälsen högst upp på nacken skulle klippas av; jag tyckte ”absolut”, den lille sa ”tror inte det va´”.

Men eftersom det är den som betalar (Lena) som bestämmer så fick den motspänstige lille gossen falla till föga, i alla fall sedan jag skruvade åt en brems runt hans näsa.

Jag hade bremsen redo även i år men antingen såg Birk den ligga och lurpassa på honom eller så insåg han helt enkelt att det blir trevligast för oss alla (läs: för Birk) om han lyder utan att oja sig.

Mycket glädjande så hade jag över 500 läsningar på bloggen under veckan och totalt visar räkneverket nu över 10.000 läsningar sedan jag installerade det i januari. Jätteroligt att så många läser! Tack alla!

Vädermässigt så slog kylan till i slutet av veckan och bottennoteringen var i söndags morse då det bara var 6 grader när jag körde till stallet 06.00.

Jag har hoppats på en varm och solig höst, brittsommar kallas det väl, men hittills ser det dåligt ut. Ena dagen då Lena och jag red ut fick vi rida i ösregn och den andra dagen blåste det rejält.

Arch blev helklippt i veckan och det var jätteskönt att ha det gjort. Inte för att han egentligen blir speciellt långhårig, tvärtom, men han är TÄT-hårig och pälsen släpper inte igenom någonting (= svettas mycket). Nu är han åter jättemörkbrun (”svart” tycker de flesta) och mycket vacker.

Nästa vecka är det den lilles tur att snaggas. Hans päls är, som den ponny han är, redan mycket längre än vad Archies någonsin skulle bli.

I veckan blev jag också påmind om hur snabbt man kan gå från att vara en nöjd och obekymrad hästägare till en ledsen och bekymrad dito.

En privatponny gick ut i hagen pigg och fräsch och kom in några timmar senare superhalt. ”Tack och lov” (får man väl ändå säga i detta sammanhang) så var det ”bara” en hovböld vilket väl är det man helst önskar sig (men minst ofta får) om man nu måste stå med en halt häst. Värre hade det ju varit om hästen tex hade vrickat sig eller fått någon senskada.

Även en lektionshäst kom in vrålhalt från hagen; den har en stor vätskefylld ”påse” runt det ena bak-knät och inget vet vad som drabbat den. Teorin är att det är någon form av sår.

Båda hästarna har gått ensamma i hagen och jag är verkligen benägen att hålla med den veterinär som jag anlitat ett par gånger till Décima, Per Spångfors, då han på sin hemsida skriver att det flesta skador som hästar ådrar sig INTE är ridrelaterade utan händer när vi INTE sitter på deras ryggar.

Det ska mycket till för att man med ”normal” ridning ska rida en vuxen häst halt. Visst; rider man på usla underlag och sitter och snurrar femtioelva gånger på en åttametersvolt under ett ridapss som varar i 1½ timme dag ut och dag in så lär man få en försliten häst om man har otur men hur många rider så?

Själv red jag mer ogenomtänkt och säkert inte alltid så ”nyttigt” i ungdomligt oförstånd….förlåt Heron….men man blir ju tack och lov klokare med åren (och med antal hästar man ”sliter ut” på vägen kanske?).

Under kommande vecka hoppas jag på en bra träning för Birgitta och ett fysioterapeutbesök som ska revolutionera min ridning , ha ha. På tal om det så lovar jag att rapportera effekterna av behandlingen men jag vill vänta ytterligare en tid innan jag avger den slutgiltiga bedömningen.

En skoning står också på schemat för veckan.

Förhoppningsvis får jag lite nytagna kort från Lina som ni kan få ta del av och om inte annat så har jag lovat Ann att försöka finna några ridbilder på mig själv där jag ser verkligt….GALEN…ut, ha ha! Så det har ni att se fram emot!

Under den gångna veckan har det känts lite som att det varken blivit ”hackat eller malet”.

Fysioterapeuten behandlade Archie på tisdagen och därefter blev det inte mycket ridet. Ordinationen var ju att ”jogga” i 2 dagar och sedan var vårt stora ridhus reserverat hela fredagen pga en trav-auktion och jag ville inte börja jobba Archie i det lilla ridhuset som är knappa 20 x 40 meter (kanske 18 x 36 meter om jag ska gissa).

Så jag har inte ridit som vanligt vilket stör vane-människan i mig men så blir det ju ibland.

Eftersom det varit travderby har vi inte heller fått lov att släppa ut våra hästar under 3 dagar, hagarna används under denna tid som parkering…eller…det är det som är MENINGEN i alla fall.
Men de senaste…typ 10 åren har knappt en enda bil parkerat i våra 8 hagar så hagarna står ändå tomma medan vi har strikta förhållningsorder om utsläppsförbud. Otroligt frustrerande! Men men….det är bara 1 gång om året så det är bara att bita ihop…

Lite omväxling fick vi i alla fall genom tävlingen hos Skurupbygdens hästsportförening och Archie skötte sig som vanligt jättebra.

Vad gäller eventuella resultat från fysioterapeut-behandlingen vill jag avvakta med att uttala mig ytterligare några dagar. Jag har som sagt knappt ridit och att jag INBILLAR mig att högerbenet vilas mycket mindre på stallgången nu kan vara just….INBILLNING.

Som fysioterapeuten själv sa så finns det ju ingen placeboeffekt hos HÄSTEN, däremot kan man som ryttare/ ägare inbilla sig allt möjligt bara för att man så gärna VILL.

Tack och lov har jag ju argus-ögat tränar-Birgitta som snabbt och lätt kommer att ta ner mig på jorden om jag påstår att underverk har inträffat men att så inte är fallet :=)!

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).

Under denna första vecka sedan vi kom tillbaka till ridskolan har jag försökt att ”återanpassa” mig till gällande rutiner.

Det var med blandade känslor jag/ vi flyttade tillbaka efter att ha haft det så bra under sommaren och därför har det gått en del energi till att irritera sig över rutiner och regler som jag känner försvårar min hästhållning.

Framför allt den kortare hagvistelsen känns ”icke-optimal” samtidigt som jag vet att vi går mot tristare tider vädermässigt då hästarna ändå inte hade velat vara ute fler timmar, i alla fall inte så som våra hagar ser ut.

Faktiskt märkte jag en ”mättnad” hos både Archie och Birk även i slutet av vistelsen i Yddinge, från att ha haft mularna klistrade mot marken/ gräset de första veckorna så hände det allt oftare att de stod vid grinden och tittade mot stallet, glatt gnäggandes när de såg mig.

Nåja, jag känner mig själv. Jag brukar säga att jag är en konservativ bakåtsträvare som ogillar förändringar så därför vet jag att det kommer att ta lite tid innan jag ”landar” helt. Och det känns redan nästan som vanligt….

Ridmässigt har jag börjat skärpa kraven och ska också fortsätta med detta så att jag snart kan lämna LB-stadiet och helt koncentrera mig på att få till bra LA-rundor.

Den boxgranne som Archie fått och som jag först uppfattade som oerhört timid har visar sig ha ett jäkla humör, typiskt ston skulle vissa säga.

Ofta då stoet ser Archie äta blir hon arg och sparkar i väggen, inte så bra för hennes ben!

Tack och lov är Archie, min gode lille gosse, vänligheten själv och bryr sig inte om de arga markeringarna. Han är väl van sedan den förra sur-apan som han hade som granne.Och tack och lov verkar det som att boxgrannen nu verkar förstå att är det något som Archie gör mest hela tiden så är det att ÄTA så om hon ska engagera sig i detta så lär hon ha fullt upp. Sparkarna har avtagit och försvinner förhoppningsvis helt.

Tävlingsmässigt var det en bra helg som det oftast är. Jag kan bara tjata vidare om hur underbart det är att ha en häst som är så okomplicerad och inte verkar störas av något. Att han dessutom fodrar mycke lite framridning är också jättebra, dels eftersom han givetvis inte behöver anstränga sig speciellt mycket och dels då väderleken, som denna lördags KONSTANTA regnande, inte alltid inbjuder till några maraton-framridningar.

Veckan avslutades med en härlig uteridning tillsammans med Birk. Vi red bla över en träbro som Archie först sa ”absolut inte” till. Och de yttert få gånger han inte vill något; då är han BESTÄMD!

Jag hoppade av och fick honom att trots sin aversion att gå över bron flera gånger vilket kändes väldigt bra.

Annars har han faktiskt gått över samma bro en gång tidigare (för över 1 år sedan) men då körde jag in hans huvud i häcken på hans dåvarande flickvän, ett trevligt ponnysto, så han SÅG helt enkelt inte riktigt var han gick förrän det var för sent…då hade vi redan gått över bron.