Mina katter Gullis och Hatten

 

På bloggen kommer ni ibland att få läsa om inte bara min nuvarande häst Vicke, tidigare hästar och min hund Soya utan då och då även om två hankatter som jag har döpt till Gullis och Katten med Hatten och som finns på anläggningen där jag har Vicke.

Jag kallar Gullis och Hatten för ”mina” även om de i juridisk mening tillhör stallägarna.

Gullis och Hatten är två olika honors avkommor och är födda med ungefär ett års mellanrum. Gullis är den äldre av dom.

Historien bakom hur Gullis blev min är ganska rolig tycker jag:

När han föddes fanns det redan gott om katter på anläggningen och stallägarna ville egentligen inte ha fler (numera finns bara Gullis och Hatten här) .

En person sade sig vilja ha Gullis och det blev bestämt att så fort någon av oss i stallet lyckades fånga in honom så skulle han lämnas bort.

Hur det nu var så var Gullis ohyggligt skygg i början och detta trots att hans mamma Fulkatten var hans raka motsats, kelig och inte alls rädd för människor.

Trots många försök var det aldrig någon som lyckades komma nära Gullis och den bur vi hade ställt upp på loftet och där vi tänkte att vi skulle sätta in honom OM någon fick tag på honom förblev tom.

I samma veva som denna kattjakt pågick visade det sig att en av de andra katterna också hade fått en unge, en kolsvart sak som jag döpte till Kitty.

Liksom Fulkatten var Kitty Gullis raka motsats, hon hade inte ens en naturlig försiktighet vad gällde människor och hästar utan sprang glatt fram till oss alla utan minsta rädsla.

Till skillnad från Gullis var Kitty också ganska klen när hon var liten och eftersom hon dessutom var så tillgiven började jag ”stödmata” henne- det var roligt att ha en liten kattunge att pyssla med tyckte jag.

Det dröjde inte länge förrän Gullis la ihop två och två och insåg att om man bara vågade sig fram så kunde man få mat och ”the rest is history” skulle man kunna säga.

När han väl började äta av mitt torrfoder gick det ganska snabbt att få honom tam och vid det laget sa jag till stallägarna att ”nu är det här MIN katt”- då var jag fortfarande i princip ensam om att kunna hålla honom och leka med honom som jag ville.

Gullis har sedan dess utvecklats till en både vacker och klok katt; han är numera så tam att vem som helst kan bära omkring på honom och han har visat sig vara väldigt social.

Ja, jag är som sagt ohyggligt förtjust i detta lilla djur som har genomgått en sådan förvandling från fullständig vilde till den gosigaste katt man kan tänka sig och hoppas att han får leva i många, många år.

Kitty ska jag kanske nämna blev snabbt men föga oväntat överkörd- hon var nog för god för denna världen och trodde gott om alla och var därför inte heller tillräckligt försiktig för att klara sig.

image

Oktober 2015

image

Vanlig Hatten-pose; ”svimmaren” 🙂 !

Katten med Hatten är som sagt ca 1 år yngre än Gullis och om det tog lite tid att tämja Gullis så tog det ”en evighet” att ens kunna närma sig Hatten.

Hans mamma var också otroligt skygg och han har helt klart ärvt hennes personlighet (liksom Gullis har ärvt sin mammas) – han är alltid på sin vakt!

En tidigare inackordering la mycket tid på att socialisera Hatten och när hon flyttade tog jag över rollen som hans ”foster-moster” så att även han numera ingår i mitt djur-menageri.

Hatten har med mycket möda blivit väldigt tillgiven och brukar hälsa mig genom att ”falla ihop” framför mina fötter- hans sätt att tala om att vi ska kela.

Medan Gullis är en rent OBJEKTIVT ganska ”ful” katt (ett ihopskrumpnat öra, ett naggat dito, sneda framben och hängmage) så är Hatten mer proportionerlig och ”korrekt” även om båda enligt mig är hur fina som helst 🙂 !

image

Hatten ”rider” på en hästrygg på stallgången (upptvingad ska sägas….) .

 

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>