Den gångna veckan har mestadels bestått av sol och värme även om det har blåst en del också. Men så länge solen skiner distraheras man ganska mycket av strålarna och då stör inte vinden på samma sätt som när det är grått och regnigt.

Vicke har tillbringat många sköna timmar ätandes gräs och det verkar han uppskatta mycket.

Han har en helt annan förmåga att slappna av i hagen än vad Kreon hade- den sistnämnde blev ständigt distraherad om hästar togs in eller ut från hagarna och då hade han svårt att komma till ro vilket jag tyckte var ganska jobbigt.

Hagen ska ju vara en viloplats tycker jag och även om jag förstår att man inte kan förvänta sig att hästarna ska stå som statyer så var det tråkigt att se Kreon som liksom alltid var redo att bli intagen och också kunde börja vanka av och an när det började närma sig intag.

Vicke önskar jag faktiskt skulle vara just en staty i hagen då jag är ganska hysteriskt orolig att han ska trampa av sig en framsko igen men samtidigt så måste han ju få vara häst och röra sig.

Och VORE han en staty i hagen, 7 år gammal skulle det nog vara lite oroande- det är ju trots allt inte ett helt normalt beteende.

Vår snälla stallägare har i alla fall gjort vad han har kunnat för att försöka förhindra för mycket ruscher i hagen- han har delat en av de ordinarie hagarna till 2 mindre som Vicke alternerar mellan och även om Vicke så klart kan springa även på den mindre ytan så känns det ändå säkrare på detta viset ur tappsko-synpunkt.

Sedan kan man (tyvärr) inte gardera sig mot allt men med den mindre ytan och stora boots på frambenen hoppas jag att skorna ska sitta kvar.

Annars skrittar vi på som aldrig förr höll jag på att säga och jag räknar sedan länge dagarna tills vi kan börja trava.

Fick JAG välja skulle jag aldrig mer skritta ut en meter efter denna konvalescens utan rida dressyr i ridhuset 8 dagar i veckan ha ha….

Som jag redan har nämnt flera gånger är jag i alla fall mycket tacksam över att Vicke är så vettig att skritta på- än en gång jämför jag med Kreon för vilket denna konvalescens hade varit en ständig kamp med undertecknad där i alla fall mina krafter, såväl psykiska som fysiska hade prövats onödigt hårt i en redan pressad situation.

För Soyas del började veckan med ett besök på djursjukhuset i Malmö då jag misstänkte att hon hade fått lunginflammation, precis som förra sommaren.

Veterinären verkade initialt inte hålla med men en lungröntgen bekräftade mina farhågor även om Soya inte hade hunnit bli på långa vägar så sjuk som förra året.

Jag tyckte redan efter 5 dagar med antibiotika att hon verkar helt återställd men ett återbesök i slutet av veckan med ny röntgen får visa om jag har rätt eller inte.