På jobbet gjorde vi för några år sedan ett personlighetstest (Meyer-Briggs) som jag tyckte var väldigt intressant.

Det handlade bland annat om hur olika arbetstagare agerar då de ställs inför en ny arbetsuppgift för där är man ju (så klart) olika.

I min arbetsgrupp visade sig majoriteten tillhöra dom som liksom ville rusa iväg och påbörja arbetsuppgiften innan de ens hade hört färdigt vad uppdraget egentligen bestod i medan jag var i princip den enda som försökte ”bromsa gruppen” genom att hävda att vi var tvungna att verkligen sätta oss in i alla aspekter av problemet innan vi for iväg som yra höns.

Jag är inte alls förvånad över utgången av testet- jag har alltid varit, om inte en bakåtsträvare så i varje fall inte den som går i täten när något nytt ska introduceras- på gott och ont.

För tänker man inte igenom saker utan bara far iväg så blir det inte så bra alla gånger men om ingen gjorde dessa försök skulle ju allting stagnera.

Och själv brukar jag, när jag väl genomfört en förändring nästan alltid tycka att den är till det bättre à la ”varför gjorde jag inte detta TIDIGARE”.

Intressant dock tycker jag är att medan jag i vardagen är mer ”laid back” så är jag ett under av ”snabb-agerare” i kriser- min hjärna arbetar i höghastighet och DÅ jäklar…då går det undan.

Minns då min häst Décima fick kolik och jag körde upp henne till Helsingborg där hon buköppnades.

Det var ett under av effektivt agerande!

Jag upptäckte att hästen hade ont i magen då jag skulle släppa ut henne i hagen, ringde till djursjukhuset redan medan jag stod på gräset utanför, tog in hästen i stallet, kopplade på släpet, körde och var framme i Helsingborg typ inom loppet av en timme.

En av de värsta timmarna i mitt liv ska sägas; transporten wobblade omkring på motorvägen eftersom Décima sparkade så häftigt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle slå sig ut men jag bara bet ihop och gjorde som min vän Ann skrev i ett sms medan jag satt i bilen ”kör så fort du bara vågar”.

Då var jag verkligen glad över att ha en lättlastad häst och egen bil och transport (samt nära till ett djursjukhus så klart)- skulle jag väntat på att någon skulle komma och hjälpa mig vet jag inte hur det hade slutat.

Och samma sak när Soya fick sitt första epilepsi-anfall; hon hann inte mer än komma till sans förrän jag bar ut henne i bilen, hoppade (barfota) in i ett par stövlar och körde det fortaste jag vågade på snöiga vägar till ett annat djursjukhus.

Vi var framme 20 minuter efter anfallet och i just detta fallet hjälpte det inte hur fort jag än hade kört för anfallet var över och kom inte tillbaka men eftersom detta var första gången visste jag inte ens vad det VAR och trodde att Soya kanske skulle dö för mig.

Ja, så beter jag mig alltså i nödsituationer och jag vet att jag skulle göra exakt samma sak om det gällde någon annans djur.

Så jag är nog bra att ha till hands OM något akut och skrämmande skulle hända- jag tappar absolut inte fattningen och agerar som sagt utan att tveka.

Men så fungerar ju inte alla- en del får panik, blir helt stirriga och nästan okontaktbara, någon kanske blir som paralyserad och kan inte tänka klart.

Har ni haft möjlighet att ta reda på hur NI agerar och i vilka sammanhang har detta skett?

Som ni kanske har förstått av tidigare blogginlägg var jag ganska driftig som yngre, både som fattig student och sedermera när jag förvisso fick jobb men skulle klara alla utgifter med tävlingar, träningar mm på min lön.

Jag hade alla möjliga extrajobb och tjänade pengar på att tex jobba med stalltjänst på ridskolan, köra hästar hit och dit, hyra ut min transport, klippa hästar osv.

Numera står jag inte och faller med eventuella extra-inkomster men kan fortfarande åta mig en del uppdrag som inte är så betungande, idag väger jag mer ansträngning mot förtjänst vilken jag inte alltid hade råd att göra i mina fattigaste stunder.

En affärsidé som slog mig nyligen- inte för egen del ska jag väl säga direkt, undrar jag vad ni tror om: skulle det finnas en marknad eller inte?

Jag tänker att ”man” kunde erbjuda sig att komma ut till kundens stall och filma dennas träning eller för all del något annat som kunden vill ha på film.

För en viss summa åtar man sig alltså att filma i säg max 1 timme, klippa ihop detta till önskvärd längd (inget avancerat)  och sedan leverera filmen upplagd på Youtube  tex.

Frågan är vad den som filmar skulle vilja ha betalt för detta jobb och hur mycket en kund skulle vara villiga att betala?

Jag har ju tex sällan och aldrig möjlighet att få någon att filma mig när jag tränar och hade absolut tyckt att det hade varit trevligt att få en vettigt ihopklippt film (där allt ”dåligt” har raderats ha ha ha) men samtidigt hade jag inte velat betala hur mycket som helst för tjänsten.

Men vad tänker ni läsare: är detta en affärsidé för tex en student och vad hade NI varit villiga att betala?