Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även ett 18-årigt varmblod, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Idag kommer en fråga som verkligen inte har det minsta med HÄSTAR att göra, möjligen med djur i någon form :).
Men i morse såg jag denna länk på Facebook och i stället för att förfasa mig var faktiskt min första tanke ”men herregud…hur många barn ÄTER (inlagd) sill”.
Men det kanske det finns massor med barn som gör och kanske är jag väldigt fördomsfull bara för att JAG aldrig skulle stoppa en rå fiskbit i min mun ens under pistolhot?
I min värld är sill-ätande något som (svenska) människor på +30 MÖJLIGEN ägnar sig åt- inget för barn och ungdomar?
Så vad säger ni mina läsare? Äter ERA BARN sill och äter ni sill?
Härom dagen slog det mig; jag kan inte minnas när jag senaste såg en häst med vita hår (läs: utläkt tryck/sår) i sadelläget.
När jag började rida på ridskola för lite mer än 30 år sedan var det snarare regel än undantag att lektionshästarna hade dessa vita öar på ryggen.
Så det är i alla fall ett område där utvecklingen har hjälpt våra hästar- kvalitén på sadlar är helt annorlunda nu liksom kanske framför allt MEDVETENHETEN.
Även om jag kan tycka att det idag ibland kan gå till lite överdrift åt andra hållet med folk som skyller för mycket på utrustningen och byter denna ständigt i stället för att TRÄNA så kan jag ändå minnas tillbaka på hur vi förr köpte sadlar till våra hästar- många gånger utan någon större eftertanke, kunskap eller vägledning.
”Jamen den här sadeln känns bekväm och är snygg…den tar jag” kunde man säkert säga, slänga på den nyinköpta sadeln på sin häst och sedan red man i den de kommande 15 åren. Lite förenklat men inte helt gripet ur fantasin gissar jag?
OM ni skulle råka behöva några ton riktigt geggig lera så är jag och vår stallägare överens om att ni kan komma och hämta denna gratis i våra hagar- vi har så att det räcker och blir över!
Det ser med andra ord ut att bli en sedvanlig skånsk jul- än så länge är det flera plusgrader på dagarna, det regnar av och till och vi dränks som sagt i lera.
Det gick tungt att cykla pga ovanstående idag och Soya såg ut som om någon hade sprutlackerat hennes täcke med gyttja- så går det när man rusar omkring i full fart!
Vicke fick ett förmiddagspass i ridhuset och gick lika fint som alltid- han har en härlig bjudning och känns aldrig seg eller trött. En verkligen jätterolig häst att rida tycker jag och jag skulle kunna rida flera timmar om dagen om det bara vore något bra med detta :).
Jag jobbade vidare med övergångar till skritt från så samlad galopp som vi kan få till, med samlingen i traven, skänkelvikningarna och slutorna.
Galoppen, som egentligen ska vara Vickes bästa gångart börjar kännas riktigt fin igen efter att ha varit nere i en svacka innan det första fysioterapibesöket- då tyckte jag att han vevade lite väl mycket med huvudet upp och ner i stället för att hålla det mer stilla och sprången känns också luftigare och mer energiska, inte som då lite ”trav-galoppiga”.
Igår pratade vi om härliga hästminnen men jag antar att vi alla har haft vår beskärda del av diverse jämmer och elände också?
Så idag undrar jag om ni vill dela med er av det värsta ni har varit med om i ert hästliv?
Själv har jag i flera inlägg berättat om diverse fasor jag varit med; när Heron fick en böld på halsen som fick skäras upp och där varet sprutade ut som ur en fontän, när han fastnade i ett fast hinder utomhus och fick sågas loss, när Décima blev buköppnad och när Archie fick fång.
Kreons sårskada var också en fasa som ni fick som en följetong- där förstod jag tack och lov inte hur lång konvalescensen skulle bli från början och tur var väl det….
När han i somras fick tas bort var det också fruktansvärt men gick i alla fall väldigt snabbt.
Ja, nog har man varit med om en del och om det inte är för jobbigt för er hade det varit intressant att läsa om vad ni har upplevt!
”Det tar sig sa han som hade eld i håret”….nä skämt å sido- det som tar sig är hoppningen tycker jag.
I morse tog vi oss över hisnande 90 centimeters-hinder, inte en gång utan ganska många :).
Det fanns bara 2 hinder i ridhuset men med lite fantasi kan man ändå hoppa dessa i lite olika kombinationer och jag har ärligt talat inte tid med något mer avancerat än så vissa dagar.
Tycker som jag redan nämnt några gånger att Vicke hoppar riktigt trevligt med det största pluset för att han är ”lättreglerad” (måste vara all dressyrträningen ha ha) och sättet att ta sig över hinderna är klart förbättrat sedan första gången då han bonkade i bommarna lite väl slarvigt och till och med rev något hinder. Ny lyfter han fint på benen även om höjderna som sagt troligen inte anstränger honom allt för mycket.
Innan själva hoppningen började tränade jag förresten på att rida FRAMÅT eftersom jag igår red ”BAKÅT”, dvs samlade mycket. Så idag blev det ett friskare tempo och mjuka fina växlingar- väldigt bra känsla tycker jag.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer