Läser en tråd på Bukefalos där någon vägrade att köpa en jacka åt sig själv för mer än 500 spänn men sedan glatt gick och köpte nya Back om Track åt hästen för en tusenlapp utan att fundera :).

Jag gissar att beteendet inte chockar er läsare precis utan att många nickar igenkännande, eller?

Det är väl som en del föräldrar som vittnar om hur de hellre lägger pengar på saker till barnen än sig själv?

Hur är ni kära läsare?

Unnar ni er ofta/ ibland/ aldrig saker för egen del och SOM INTE HAR MED HÄSTERIET att göra- kläder, diverse nöjen, annat?

Jag unnar mig nog ganska ofta det jag vill ha- inom rimliga gränser förstås.

Att det sedan inte finns så där jättemycket som jag verkligen vill ha…ja, det är nog tur eftersom merparten av mina pengar går till just hästen eller ridningen som sådan.

Vanliga kläder har jag massor, smycken, böcker, saker till hemmet likaså och sådant som jag skulle vilja ha är mer väldigt dyra saker som tex en ny bil :).

På tal om gårdagens samvetsfråga tänkte jag berätta om hur min hobby ibland har blandat sig i mitt yrke eller vice versa om man så vill- och det har inte känts speciellt roligt.

Jag är ju socionom och arbetade i ca 15 år med att betala ut försörjningsstöd eller det som väl de flesta i dagligt tal kallar socialbidrag.

För er som inte vet är detta ett bistånd som prövas individuellt och utgår ENDAST under förutsättning att den enskilde ”inte kan tillgodose sitt behov på annat sätt”, dvs tex genom lön, socialförsäkringsförmåner, arv, sparade medel, lätt realiserbara tillgångar (en fin bil, värdefulla smycken, aktier osv).

Vid enstaka tillfällen hände det att någon ville ansöka om försörjningsstöd på den stadsdel där jag var anställd där jag med säkerhet visste att personen tex ägde en häst vilket man aldrig uppgav på ansökan.

Så klart betingar inte alla hästar något direkt värde men jag var ändå tvungen att påtala detta faktum för den kollega som skulle pröva ansökan- något annat hade inte varit OK.

I ett annat fall fick jag veta att en person uppburit försörjningsstöd under en lång period utan att redovisa att han arbetade som hovslagare.

Förvisso ”visste” jag att personen var ”periodare” (då han drack och inte jobbade) men jag hade också bevis för att han faktiskt jobbade däremellan (han hade tex en stallkamrat som kund) och han hade aldrig redovisat så mycket som en krona i inkomst när han sökte bistånd.

Det värsta var ändå när jag av en ren slump upptäckte att en kollega hade en klient som hade uppburit försörjningsstöd i många, många år under förespeglingen att personen var arbetsoförmögen och ”folkskygg”.

Denna person mötte jag dagligen i stallet och hade så gjort i hur många år som helst och utan att vara annat än en lekman kunde jag med säkerhet säga att var det något personen inte var så var det folkskygg.

Nu kan jag inte berätta några närmare detaljer kring detta fallet då det säkert finns folk på ridskolan som fortfarande, trots att detta är mer än 10 år sedan, hade vetat vem som åsyftas men ni får tro mig på mitt ord- jag anser det vara ställt utom allt tvivel att personen uppbar bistånd på felaktiga grunder.

Efter att jag tagit upp det jag visste med min kollega och denna i sin tur tagit kontakt med den person saken gällde försvann människan från ridskolan och vad som hände därefter vet jag inte.

Men att många hade duperats under åren är jag helt säker på då personen framställde sitt liv på ett helt annat sätt i stallet än ”på socialen” (personen uppgav sig bland annat ARBETA vilket kanske var sant eller inte men några inkomster redovisades i alla fall aldrig när socialbidrag skulle betalas ut).

Ja, det är aldrig roligt att upptäcka att folk försöker ”lura systemet” som till syvende och sist inte är annat än alla vi medborgare som på olika sätt bidrar med våra skattepengar.

”Systemet” är inte ett bottenlöst hål som är fyllt av pengar ”från ingenstans” utan det är vi själva som bidrar till det och då ska det väl (?) också endast användas av de som har laglig rätt till det- inte av dom som anser sig stå över lagen?