Vem älskar hösten? Ja, inte djurägare i alla fall!

Så här grått och trist är det numera på våra ridvägar. Åkrarna ska plöjas upp vilken dag som helst så då är det också slut på stubb-åkersträningen.

Varje år och vid den här tiden på året hör jag en del människor sucka hänfört över att ”hösten har kommit”.
Entusiasterna berättar lyriskt om möjligheten att nu vandra bland prasslande löv, tända stearinljus hemma och krypa upp i soffan med en pläd, god bok och en kopp té.
Neggo-Birgitta, som frusen sitter insvept i en pläd i soffan året runt har helt klart mycket svårt att förstå tjusningen med både hösten och framför allt vintern och längtar inte alls efter vare sig vandringar i löv eller snö.
Om inte annat som djurägare ser jag bara nackdelar med hösten och vintern kontra våren och sommaren och undrar hur man skulle motivera om man inte håller med :=)?
Det är nu på hösten som hagarna förvandlas till ler-bassänger och man börjar använda de otympliga täckena. Hästens päls växer och måste klippas såvida man inte vill rida omkring på en mammut-liknande varelse som svettas lätt och som är omöjlig att rengöra från all dynga från tidigare nämnda lerbassäng.
Senare under året kommer ännu mer kyla och om man slipper regnet så kommer det i stället snö, helst sådan som genast förvandlas till slask. Fryser eländet på kan man varken rida ut eller släppa ut hästen i hagen och broddar och snösulor måste monteras på.
Själv måste man gå klädd som en Michelingubbe för att hålla värmen och det är så mörkt både när man åker till jobbet och kommer hem därifrån att man knappt kommer ihåg hur det ser ut i ens omgivningar.
Även som hundägare har man att se fram emot ett djur som släpar in tre ton dynga som fastnat i pälsen höst och vintertid och man har blöta fläckar där hunden går och lägger sig efter sin promenad. Våt hund luktar dessutom….inte gott…
Nej, stearinljus och plädar i all ära men nog tusan är det långt härligare med spirande gräs, sol och värme (i alla fall om vi glömmer bort knott, mygg, fästingar :=)).

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det nog inte inträffat några större sensationer vad jag kan komma på utan det mesta har nog rullat på som vanligt.

Dagarna bara flyger fram och en vecka går hur fort som helst tycker jag.

Äppelträdet har snart ingen frukt kvar och de sista hallonen plockade jag igår.

Vädret har varit tämligen regngrått och allmänt trist och det tråkiga är att man nu bara har att se fram emot mer av detta i månader framöver.

Själv påverkas jag mycket av mörker och kyla och är helt klart mycket mer till min fördel på alla vis sommartid.

Tävlingssäsongen börjar lida mot sitt slut och det känns helt ok att inte behöva rida fram utomhus eller i iskalla oisolerade ridhus utan träna på under bättre förhållanden.

Jag har inte planerat in någon direkt vintervila och hoppas att Archie i år får vara frisk så att vi kan träna mot nya mål, till att börja med start i LA:6 och senare nästa år medelsvår om det går som jag vill.

Vad bloggen anbelangar går vi raskt mot 50.000 läsningar sedan starten och i veckan slogs nytt läsar-rekord, 899 läsningar på en vecka! Bra jobbat!

Som ni vet tycker jag mycket om att läsa era kommentarer och utan dom hade jag nog slutat att skriva så pass aktivt som jag gör. Endera dagen tryter förmågan att komma på något intressant att skriva om men tills dess får ni dras med mig!

Kan förresten rapportera att jag är mycket nöjd med min I-phone och möjligheten att både läsa mail, kommentera på bloggen och framförallt ta kort med den (stenålders-Birgitta har upptäckt något som måååånga vetat läääänge….).

Idag kändes det mer rättvist….

Frukost i det fria, eller i vart fall på stallgången, innan avfärd. Notera NYLON-grimman (från Ullared så klart). Den itu-slitna lädergrimman ligger i papperskorgen bakom Archie.


Idag deltog ett kallblod! Inte så vanligt på denna nivå men roligt att se en så vacker häst. Fast jag hade inte velat sitta på :=). Det såg ut som att tjejen satt i spagat över den breda ryggen :=)!

….när jag fick kritiken från den regionala LA:3 jag ridit och såg att jag hade fått betyget 5 respektive 6 på mina skänkelvikningar.

Nu tror jag ju verkligen inte att det var så att jag red dom så otroligt mycket bättre än förra lördagen då båda betygsattes med var sin ETTA (!!!!!) utan det är så klart så att man bedömer och betygsätter olika som domare.

Så från 55 till 62 % på en vecka får väl anses som helt ok eftersom jag var i princip lika nöjd med båda ritterna.

Fast jag ska nog inte rida det där jäkla LA:3 programmet så mycket mer. Det passar oss helt enkelt inte alls och jag förstår inte varför nästan alla arrangörer väljer detta framför LA:4 som är lite mer tekniskt och där det ”händer” mer?

Vad är oddsen?

Avdelningen ”märkliga sammanträffanden som bara drabbar Birgitta”:

Idag var jag i en affär utanför Staffanstorp som bl.a. säljer lite rid och hästutrustning. Råkade få syn på några ganska snygga lädergrimmor och var på väg att köpa en när jag blev osäker på om jag skulle ha en cob eller full varför jag bestämde mig för att först kolla nuvarande grimmas storlek. Hann tänka ”otroligt att den grimman har hållit i 3 1/2 år” (fick den som helt ny av den som sålde Archie men har aldrig egentligen tyckt om designen).

När jag anländer till stallet några timmar senare kommer stallägaren mot mig med en så olycksbådande min att jag befarar det värsta men det ”enda” som tydligen har hänt är att Arch och en ponny bråkat över staketet, att detta gått sönder,att Arch skrapat upp bägge bakbenen (på framsidan av haserna) OCH att grimman var helt i bitar!!!

För mig var det viktigaste att Archie var ohalt och i DET sammanhanget var en trasig (ful, ha ha) grimma verkligen inget att gråta över!

Konstaterade innan jag förpassade grimman till papperskorgen att den var i storlek full så nu bli det en SNYGG lädergrimma i stallet framöver och en NYLON-dito i hagen!

(Häst)Vardagslyx

Denna behagliga syn mötte mig då jag och mina djur äntrade ridhuset igår.

Jag har i många år hopptränat på egen hand på fredagarna, från början beroende på att man på ridskolan har hoppträningar hela torsdagkvällen och man brukade lämna kvar hinderna till fredag morgon då polisrytteriet brukade hoppa. Jag passade alltså på att hoppa tidigt på morgonen innan poliserna dök upp och kunde på så vis nyttja många hinder utan att behöva varken plocka fram eller undan dom.

Sedan ganska lång tid tillbaka har poliserna dock slutat med sin hoppträning = inga hinder framme på fredag morgon = Birgitta har att välja på att ägna en aldeles för lång stund åt hinderframplockning (och bortplockning därefter) eller att, stressad som hon redan är på morgonen, hoppa 1-2 hinder som ändå går relativt snabbt att bygga upp.

Som ni förstår segrade det sistnämna alternativet och Archie och jag har därför ägnat oss åt tämligen meningslös hoppning av 1-2 hinder som jag har hoppat fram och tillbaka, inte så givande eller uppbyggande med andra ord.

I nya stallet har man också hoppträning på torsdagkvällarna och oftast hoppas det även lite på fredagen så nu är jag åter i den lyckosamma sitsen att kunna hoppa flera hinder i rad om jag dyker upp tidigt på fredag morgon. Och det gör jag så klart!

Det känns oerhört lyxigt att åter ha en hel uppbyggd bana till mitt förfogande samtidigt som jag dessutom slipper stressa så oerhört för att hinna rida innan jobbet.

Alla vägar bär till Rom (och till Birgittas hästsida)!

Då och då berättar olika personer IRL eller via mail hur de hittade till min blogg.

Någon hade tex googlat på sitt eget namn och då kommit till min sida eftersom jag där publicerat en resultatlista från en dressyrtävling där personen var med.

Härom dagen fick jag ett roligt mail där avsändaren förtäljde att hon hittat hit genom att googla på…..fet häst!!!!

Jag blev först lite fundersam för det är kanske inte det första jag sätter i samband med min blogg men kom sedan på att jag nog vid några tillfällen skrivit om då Archie troligen pga just (tillfällig) fetma fick fång förra året.

Hur hittade just DU hit?

Pannlampa

Jag har många gånger läst om ryttare som rider med pannlampa i mörkret och följt diskussioner på nätet om vilka lampor som är bäst, om det underlättar att använda pannlampa osv.
Eftersom jag aldrig rider i mörker har jag dock inte sett någon anledning att fördjupa mig i pannlampsfrågan men nu sedan jag har flyttat ut hästen ”på landet” och börjat cykla dit så har ämnet aktualiserats.
När jag besökte kära Ullared sist passade jag på att titta efter lampor och givetvis fann jag inte en utan två sorters lampor där, en för endast 19 kronor och en för det hutlösa priset 29 kronor!
Jag beslöt mig faktiskt för att slå på stort och satsa på den dyrare lampan och måste säga att jag är jättenöjd.
Nu har jag ju inte provat de lampor som saluförs för det tiodubbla priset och mer och jag är övertygad om att de med största sannolikhet är mycket bättre än min lilla lampa men jag måste ändå säga att den är fullt tillräcklig till det som jag behöver den till.
Jag cyklar alltså vissa morgnar till och från stallet vilket tar ca 15 minuter i ena riktningen och eftersom det sker på raka, ogropiga grusvägar utan någon som helst trafik så behövs inga större strålkastare för att guida mig.
Till ridning förmodar jag att lampan skulle vara för svag men jag ser som sagt ändå ingen anledning till att rida i mörker och ska man bara cykla eller gå räcker den gott.

Glimtar ur min hästvardag

Eftersom jag inte har något särskilt ämne att avhandla idag tänkte jag berätta lite om gårdagens händelser, så som man väl egentligen ”ska” göra på en blogg :=).

Dagen började med uppstigning strax efter 05.00 och nersläpning av Soya från ovanvåningen. Om den tösen fick bestämma själv skulle hon glatt kunna sova till i varje fall 10-11 på morgonen och om inte annat fattar jag inte hur hennes blåsa är konstruerad för att kunna hålla sig så länge.

Efter en rask cykelfärd i beckmörker var vi framme i stallet strax innan 06.00 och jag gav hästarna mat, bytte täcke på Arch och mockade till honom. Ny cykelfärd, denna gången hemåt och efter hundutfodring, dusch och hårtvätt mm var jag på plats på jobbet strax innan 07.30.

Efter någon timme på arbetsplatsen blev jag uppringd av min hovslagare som ville rapportera att Archie hade fått nya skor.

Ett av dessa otroliga sammaträffande som jag tycker inträffar hela tiden är att Thomas, hovslagaren, visade sig sko även i det nya stallet sedan många år tillbaka (han verkar även i det nya stallet skulle man kunna säga lite ordvitsigt- ni vet ju att jag är glad för sånt).

Jag, som anlitat Thomas i mer än 20 år vid det här laget tycker så klart att det är perfekt att slippa byta hovslagare fast det hade jag nog inte gjort än om det hade visat sig att Thomas av någon anledning inte ville köra ut till nya stallet. Då hade jag helt enkelt stått med Archie utanför hans ytterdörr och knackat på (han har en egen hästgård förvisso) för jag vill verkligen inte ändra på något som fungerat så ypperligt under så lång tid.

Enligt Thomas hade Arch varit hur lugn som helst när han blev intagen från hagen för skoning och han hade inte verkat (nu kom ordvitsen igen….) upprörd över att stå ensam i stallet. Utmärkt!

Efter arbetsdagen (som avslutades med att en klient som flyttat bjöd mig på ”tusen” goda hembakade kakor….mums…) åkte jag direkt till stallet eftersom torsdagens Ebba-träning var framflyttad pga andra åtaganden som hon fått på min ordinarie träningsdag.

Körningen till Ebba tar numera knappt 25 minuter (tog innan 30 så det är ingen större skillnad) och lektionen började som vanligt 18.00.

Innan lektionen beundrade jag en oerhört vacker svart häst som såg ut som en urgullig kopia av den gamla Flyinge-hingsten Herkules (Herons pappa för övrigt) och förvånades då ryttaren sa att hästen var efter D-Day. Förvånades, inte pga hästen ”söthet” eftersom jag knappt har sett en D-Day-häst som inte har varit ursnygg men pga färgen eftersom alla jag sett har varit skimlar.

Jag passade också på att gratulera en annan elev till Ebba för hennes placering i samma klass där jag så rekordartat lyckades få ettor på mina skänkelvikningar i lördags.

Just skänkelvikningarna tittade vi extra på idag på grund av ovanstående och de var allt annat än 1-mässiga :=).

Över huvud taget gick hela passet bra och jag suckade över att man inte får rida utan stigbyglar på tävling. Det gjorde jag nämligen hela ridpasset och kom på så vis både ner ordentligt i sadeln och kunde driva utan att flaxa omkring med benen.

Precis innan min lektion var slut kom en vän som också tränar för Ebba med sin häst och jag kunde konstatera att denna (hästen alltså) såg väldigt ”förbättrad” (flottare, mer rörlig) ut sedan jag såg den för någon månad sedan. Väldigt kul då det är en snygg häst i sig själv och en som Archie och jag tävlade mot många gånger förra året.

Innan jag lämnade Ebba hann vi också diskutera det faktum att Patrik Kittel ska ha en clinic på Flyinge den 5 november precis på den tid då jag vanligtvis tränar.

Det visade sig att även Ebba var intresserad av att kolla på clinicen så det passar bra att vi tar en annan tid den veckan. Alltid kul att se skickliga ryttare in action tycker jag och jag tror att detta kan bli lärorikt!

Ganska exakt 1 timme efter att jag hoppat av Archie befann jag mig i min sköna soffa med min värmedyna (läs: Soya) och en stund därefter ringde samma vän som jag växlat några hastiga ord med innan jag åkte från träningen.

Vännen ville ”bara” (och det var inte så bara tyckte jag) säga att hon tyckte att jag hade förbättrat min sits mycket och att Archie såg mycket smalare och därigenom större och flottare ut sedan hon såg honom sist (vilket kanske är 1 år sedan).

Jag blev väldigt glad över berömmet och insåg som så många gånger förr att det är så lätt att bli hemmablind.

Jag tyckte ju inte att Archie var speciellt fet då han fick fång men veterinären tyckte det definitivt och med facit i hand kan man ju undra hur många andra som också skakade på huvudet utan att säga något?

Hur som helst var det en lyckad häst-dag för undertecknad och jag somnade nöjd och glad!

Mer från lure coursingen i söndags….

Mishi/Mimmi/Kicki/Pippi AKA Soya (hoppas ni inte är lika tröga som folket på ridskolan då jag, lustigkurren, undertecknade ett meddelande på tavlan med ”dressyrryttare- AKA Birgitta”. Fick flera frågor vad AKA betyder: ALSO KNOWN AS= ÄVEN KALLAD/KÄND SOM).

Jag säger som jag brukar: om ni inte tycker att hunden ovan är något av det gulligaste ni sett har ni helt enkelt ingen smak :=)! Basta!

Starten i andra loppet! Den blåa hunden är ”gentleman” och låter Soya ta täten. Täckesfärgerna lottas förresten så det är inte så att Soya har fått det röda för att hon är tjej (eller klär bäst i rött) och hanen har fått det blåa för att han är kille :=).

Jag hade den enorma turen att få en väns styvfar att ta över 80 (ÅTTIO!!!!) bilder på Soya i detta lopp så detta är bara en ”smakbit”.

Ser mycket fram emot att få alla korten då min plan är att göra en uppförstoring på Pippi (kanske i svart-vitt) och tapetsera en vägg :=).

För mer info om tävlingen kan ni gå in på: http://vklcs.blogspot.com/

Soya heter där Per Mobile Zingy Beauty vilket till skillnad från ovanstående smeknamn är hennes officiella namn :=).

På tal om resultaten konstaterade jag och whippetmedtävlande förresten (lite à ”surt sa räven”) att vi kommit på hur man framöver ska försäkra sig om en rosett på dessa tävlingar.

Man inhandlar helt enkelt en hund av ovanligare ras än våra!

På tävlingen fanns nämligen 3 hundraser representerade av endast en hund (greyhound, galgo espanol och sloughi) så då fick dessa hundar automatiskt priset som bäst i rasen (BIR). Kanske inte helt otippat med andra ord :=)!

Förresten…IKEA-påsen är minsann inte den enda….

…produkten som mest används till hästar än till något annat verkar det som.
Samma sak är det faktiskt även med det så kallade KOMPOSTGALLRET, ni vet de som säljs i 4-pack och som det är tänkt att man ska forma till en fyrkant i vilken man lägger just kompost :=), se bilden ovan.
Nu är det inte främst hästmänniskor som använder kompostgaller tror jag utan HUNDÄGARE och detta i syfte att antingen stänga in hunden inom gallret eller stänga ute hunden från olika utrymmen genom att spärra av dessa med just kompostgaller.
Så gjorde vi själva de första veckorna vi hade Soya, vi spärrade av vardagsrummet (som man kan gå in i från 2 olika håll) med galler så att Soya bara kunde vara i matrummet, köket och hallen.
Först när vi var säkra på att hon inte var en icke-rumsren möbel-ätande furie (sådana hade vi minsann läst om) släpptes hon fri i hela huset och gallerna plockades bort.
Men som sagt: jag har sett massor av hundägare använda dessa galler, både inomhus, på utställningar och på tävling och googlar man på kompostgaller så får man många fler hund– än trädgårdsrelaterade träffar :=).