Dagens träning

I morse var vädergudarna på min sida igen och träningen hölls i en precis lagom sommarvärme utan varken regn eller blåst.

Vi började med lösgörande arbete på volt, låg form och ett försök att ”hitta en 5:e växel” som Birgitta uttryckte det. Archie behövde komma igång bättre så vi nöjde oss inte bara med att han var fin i den låga formen och lösgjord, vi ville se att han även kunde öka tempot vilket han också gjorde efter ett tag.

Skänkelvikningarna tränades som vanligt och de känns bättre och bättre även om Birgitta fortfarande inte är nöjd med skänkelvikningen för höger skänkel. Denna skänkelvikning KÄNNS bättre än den ser ut så det är tur att jag har Birgitta som skäller på oss. Hade jag suttit och ridit själv hade jag trott att det var hur bra som helst.

Över huvud taget så är det så med mina egna träningar vs träningarna för Birgitta: jag nöjer mig oftast med mindre och hade jag alltid ridit utan tränare så hade jag om inte annat, aldrig kommit till någon mer avancerad ridning eller så hade det i vart fall tagit ”tusen år” :=).

Jag vet att tränar-Birgitta bland vissa har rykte om sig att vara för ”hård” mot hästarna, dvs dessa människor tycker att hon pressar hästarna för tufft under träningen, något som jag inte håller med om men kan förstå att man kan uppleva om man själv rider ganska mesigt.

Jag har ju sett hur vissa ryttare rider ”dressyr”. De skrittar i en evighet, travar därefter lätt på stora volter (gärna äggformade) och runt fyrkanten, tar därefter några varv i galopp och sedan är ridpasset över. Rider man på det viset på en vuxen häst så tycker man absolut att Birgittas träningar är stenhårda och även ens häst lär ju svimma under hennes träning om den annars är van vid ridning enligt ovan.

Själv har jag aldrig upplevt att Archie varit trött efter en träning och eftersom jag själv ibland är för ”mesig” = kräver för lite, nöjer mig med för lite är det bra att ha någon som är lite av min motsats.

Birgitta berömmer inte vad som helst och hon har stora krav på hur saker och ting ska utföras och se ut!

Som ett sidospår kan jag berätta att jag minns träningen i början med Heron. Då red jag ju ännu sämre än idag (det är över 20 år sedan) och nöjde mig med ännu mindre.

Jag minns att min dåvarande instruktör ville att vi skulle börja med skänkelvikning när Heron var 5 år gammal (han köptes som 4 åring och var då näst intill oriden).

Jag tyckte att det var i tidigaste laget att rida skänkelvikning på en 5 åring och hade själv aldrig kommit på idén trots att Heron gick stadigt på tygeln från i princip första steget sedan jag köpte honom och även i övrigt var balanserad, snäll och lydig på alla sätt och vis.

Idag kan jag skratta åt detta, Archie fick minsann prova på skänkelvikning i dess enklaste form redan då han var 3 år. Och det är ju så det ska vara! Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli!

Men som sagt; detta för att illustrera lite av min ”mesighet” som dock alltså blivit bättre och bättre för varje häst och genom åren.

För att återgå till dagens träning så gjorde vi en hel del uppridningar i galopp för att kontrollera rakrikningen och hux flux var lektionen över. Det blir så ibland; de ca 45 minuterna går nästan för snabbt.

Nästa vecka ska vi, om gud vill, höll jag på att säga, vara på ridskolan, i mitt älskade ridhus och med mina efterlängtade speglar :=).

Veckan som gått

Under veckan som gått har det inte inträffat något revolutionerande åt något håll, det mesta har gått sin gilla gång och det är ju fullt tillräckligt ibland.

Min sedvanliga tisdagsträning blev inställd/framflyttad till på fredag pga dåligt väder men blev inte av då heller eftersom vädergudarna valde att fortsätta att jäklas med mig.

En av dagarna fick vi äntligen chansen att utvidga vår ridterräng då vi guidades till en underbar bokskog där man verkar kunna rida hur länge som helst. Med facit i hand skulle vi ha tagit reda på detta långt tidigare men nu vet vi detta till nästa sommar i alla fall.

Jag fick ”fint besök” från en ryttarvän och det muntrade som alltid upp mig. Eftersom sommarstallet är mer eller mindre tomt under de veckor vi är där (bara 3 hästar till som rids sporadiskt) så har jag saknat att pladdra på med andra dressyrintresserade.

Stallchefen på ridskolan lär få sår i öronen när vi träffas igen, vi brukar avhandla en hel del under våra morgonrutiner i stallet.

Annars har nerräkningen inför tillbakaflytten börjat, vi stannar ju bara en vecka till.

Det börjar redan märkas att sommaren inte kommer att pågå hur länge till som helst, kvällarna blir mörkare och vädret har varit trist och regnigt flera dagar. Efter en hel dags regnande och blåsande såg min trädgård härom dagen ut som en riktig HÖST-trädgård; full av nerfallna löv och äpplen. Det var en deprimerande syn!

Har vi tur (och det får vi ju hoppas att vi har) så kan det dock blir många fler veckor med varmt och behagligt väder, förhoppningsvis är denna ”höstvarning” bara tillfälligt övergående.

Mysteriet med Fido är löst

Jag vet att det inte bara är vilt främmande människor som sitter och läser min blogg utan flera i min bekantskapskrets (”hästmänniskor”) gör detsamma (det är de så illa tvungna till ha ha…jag har börjat säga ”du kan läsa mer i bloggen” när jag inte hinner/ orkar förklara något speciellt ytterligare).

Och nu har det vid flera tillfällen hänt att mina läsande vänner, oberoende av varandra, frågat mig om jag har en aning om vem ”Fido” är, Fido som kommenterat en del av mina blogginlägg.

Anledningen till deras frågor har faktiskt också varit densamma; mina vänner och bekanta har uppfattat det som att Fido haft en väldigt ”huggig” ton och vassa åsikter, ibland rent av elaka och detta har ännu mer väckt deras nyfikenhet.

Och det kan jag förstå. Man blir alltid mer nyfiken på någon som ifrågasätter än någon som skriver typ ”jag har läst din blogg och den är bara sååå bra :=)”.

Det har spekulerats i om Fido är någon som känner mig privat (och har ett horn i sidan till mig av någon anledning) och där har jag själv svarat att jag absolut inte tror att jag känner denna Fido, dels för att jag inte är ovän med någon som skulle skriva i min blogg av den anledningen och dels för att Fidos inlägg varit skrivna med sådan kunskap/ ”insatthet” som ingen på ridskolan där jag är uppstallad besitter (no offence stallkamrater :=)).

Men nu har Fido presenterat sig så ni som varit nyfikna kan gå in och läsa kommentarerna under inlägget ”Dagens träning eller vädergudarna driver med mig”.

Mysteriet är löst :=)!

Vilken härlig dag!

Idag var Archie och jag ute på en över 2 timmar lång skogsritt!

Som guide hade vi en tjej, Petra, som står uppstallad i Yddinge året runt och även den lille (Birk) och Lena följde med.

Lena och jag har inte vetat hur man skulle rida för att komma till den skog där vi var idag utan har ridit ut i de närliggande omgivningarna men med guide så öppnade sig en helt ny värld för oss.

Petra med ”Mufflan” lotsade oss med säker hand genom ängar, snår och vägar tills vi kom till en härlig bokskog där stillheten rådde. Vägarna var många, långa och mycket lämpade för ridning och vi njöt verkligen. Synd att vi inte hade kameran med så att ni kunde få se.

Archie skötte sig exemplariskt i den främmande miljön. Han verkade trygg i att Mufflan tog täten och koncentrerade sig mer på att försöka torka sig om munnen på hennes bakdel (en ovana han ansätter många med och som uppskattas av få) än på att titta sig omkring.

Vi red förbi en kohage (rena ”Bregott-fabriken”) men han lyfte knappt på blicken trots att han aldrig sett kor så länge jag har ägt honom och inte heller något annat skrämde upp honom eller fick honom att titta till. Den lille var mer misstänksam över korna :=)!

Efter lite mer än 2 timmar var vi åter hemma igen och det enda som var ansträngt efter den turen var min rumpa efter så mycket skrittande :=)!

På eftermiddagen fick jag och min man besök av min goda vän A från Stockholm som jag omnämnt i en del blogginlägg.

A är en duktig dressyrryttarinna (tillika tränare) och är väl den person som jag mest diskuterar olika dressyrproblem, lösningar, glädjeämnen, hästbekymmer mm med även om det till 95 % sker via mail.

Nu fick vi chansen att prata på för allt vad vi orkade och det var tur att våra respektive hade ANDRA samtalsämnen att dryfta som intresserade DOM för annars hade de nog somnat av uttråkning av allt vårt dresyrbabbel. Men det gäller att passa på :=), vi träffas så sällan och då finns det ju mycket att avhandla!

Dagens träning eller vädergudarna driver med mig!

Som ni kunde läsa om tidigare i veckan blev tisdagens träning inställd pga dåligt väder, dvs regn i mängd.

Ny träningstid bestämdes till fredag 17.30.

Fredag 14.30: Undertecknad stressar iväg från jobbet (slutar tidigare) för att hinna med matinköp inför helgen osv innan träningen ska börja. Solen skiner.

15.30: Det börjar regna lite lätt.

16.00: Regnet öser ner.

16.30: Jag tar in Archie Lerhög från hagen. Archie är både dyngsur av regnet och har lera över hela kroppen. Grrrrr!!!!

16.35: Jag spolar av Lermonstret i varmvatten utanför stallet i HÄLLANDE ösregn.

16.50: Tränar-Birgitta ringer och avbokar träningen då det öser ner även hemma hos henne.

16.55: Det har slutat att regna och jag ringer Birgitta för att fråga om vi inte ska köra träningen i alla fall. Birgitta tycker inte att detta är en god idé eftersom regnet fortfarande öser ner hemma hos henne (hon bor ca 15 minuters körväg från stallet) och himlen är kolsvart.

17.00: Jag beslutar mig för att rida på egen hand på vinst och förlust och i värsta fall avbryta ridpasset om det åter börjar vräka ner.
Den icke-disciplinerade delen av mig vill bara hoppa in i bilen och köra hem till soffan; jag är ingen fan av eftermiddags/kvällsridning någonsin och absolut inte på en fredag efter en lång arbetsvecka.
Men Archie gick så fint så det var faktiskt värt ”ansträngningen”.

Behöver jag nämna att det inte kom ens en halv regndroppe från det att vi bestämde att träningen skulle avbokas?!?!?! Nädå….tvärtom började solen att skina!

Retligt som bara den så klart; jag behöver Birgittas vakande öga ännu mer då jag varit utan mina älskade ridhusspeglar i snart 2 månader.

Nåja; förutom att ha sparat 350:– har jag kommit på ännu en positiv grej med den inställda träningen. Nu har jag något att skylla på om det skulle gå dåligt på tävlingen på lördag :=).

Ingen träning = inga bra prestationer!

Ännu ett sammanträffande!

Jag har tidigare skrivit om konstiga sammaträffanden och här kommer verkligen ett till!

En god vän som bor i Stockholm har under en längre tid letat efter en lämplig höelevator/ transportör.Och nu har hon funnit densamma! Gissa var????

Ca 5 kilometer från där JAG bor eller typ mer än 600 kilometer från där hon själv bor!

Fast som hon själv påpekade; ska man ha något som har med HÄST att göra ska man leta i SKÅNE :=)!

Så gissa vem som ska få besök till helgen :=)! Eftersom vi i snitt träffas en gång per år (stort TYVÄRR) så blir det extra kul!

Vännen har en häst som är extremt lik Archie på bild, även detta ett sammaträffande i sig då de inte är det minsta släkt med varandra på något vis.

Vi skojar ofta om våra ”svarta” gossar men nu kommer vännen få se en Archie vars hårrem skiftar i alla möjliga nyanser av gult (!), brunt och pyttelite svart.

Vi brukar också skoja om att en dag rida en vacker pas de deux med våra så lika djur, det hade säkert varit mycket fint och det hade väl varit fantastiskt om det inte bara förblir skämtsamma drömmar?

Mina förebilder

I förra veckan ställde en läsare, Malin Olsson, frågan om vilka som är mina förebilder inom ridsporten (tränare, ryttare mm).

Jag kan väl börja med att säga att jag är den typen av person som försöker att ”plocka russinen ur kakan”, dvs hitta NÅGOT hos mer eller mindre alla som har något att lära ut kring hästhållning i allmänhet och ridning i synnerhet.

Jag kanske inte kan hålla med om ALLT men oftast tycker jag att man kan få i alla fall något råd/ idé/ träningstips/ whatever hos de flesta ryttare/ tränare som har hållit på med hästar ett tag.

Sedan ska jag också villigt erkänna att jag är för lite insatt i många skickliga ryttares/ tränares metoder FULLT UT för att verkligen till 100 % kunna säga ”det här är den ultimata ryttaren/ tränaren”.

Jag minns då en mycket känd ryttare höll en av sina första clinics i Sverige och jag återvände till min dåvarande tränare full av entusiasm över hur lekande lätt allting hade sett ut. ”Glöm inte att det kan se lite annorlunda ut bakom kulisserna än vad man visar upp för en publik” var tränarens lite syrliga kommentar och jag har tyvärr gjort liknande egna erfarenheter genom åren.

Jag har sett så kallade toppryttare/ tränare dänga upp hästar så det visslade, jag har sett barrering och fullständig förödmjukning av elever mm men den sidan av myntet brukar sällan beskrivas då jag tex läst artiklar om personerna ifråga.

Om vi tittar på ordet förebilds exakta betydelse: (efterföljansvärt) exempel, föredöme (särskilt om person, uppträdande, tillvägagångssätt) och om man med förebild menar någon som man skulle vilja efterlikna/ vara så skulle jag välja nedanstående personer som exempel för egen del:

Om jag fick välja fritt vilken ryttare jag skulle vilja efterlika/ vara så skulle jag vilja vara en blandning av Kyra Kyrklund, Jan Brink och Ulla Håkansson.

Jan Brink är en av de bästa ryttarna i världen och har en toppenanläggning som verkligen tilltalar mitt estetiska sinne. Han är förutom en sann estet också vän av ordning och reda- precis som jag.

Kyra Kyrklund har förmågan att trollbinda en publik och jag inbillar mig att hon därför också är en bra tränare. Humor är viktigt och den egenskapen verkar Kyra också besitta.

Ulla Håkansson har bevisat att man kan rida på en hög nivå även högt upp i åldern och hon har dessutom lyckats ”ta fram” nya hästar upp till den hösta nivån gång på gång. Hon köper inga färdiga tävlingsmaskiner utan har tvärtom tagit upp många hästar i klasserna helt på egen hand.

Om jag vore veterinär skulle jag vilja vara Per Spångfors i Halmstad. Denne veterinär har jag själv anlitat med goda resultat och jag tycker att han, till skillnad från vissa andra kollegor verkligen tar sig an en som hästägare. Man får utförliga svar på sina frågor och känner sig omhändertagen. Per har en mycket fin klinik med avancerad utrustning och han är inte rädd för att ibland ”gå mot strömmen” i sitt arbete om han tror att detta främjar HÄSTEN (alla försäkringsbolag ersätter tex inte alla behandlingar som utförs på denna klinik).

Om jag var hästtandläkare skulle jag vilja vara Torbjörn Lundström, också en man vars tjänster jag anlitat flera gånger. Även Torbjörn är mycket pedagogisk och noggrann med att förklara allt som man som hästägare kan vilja få svar på. Dessutom är han erkänt skicklig till skillnad från andra ”skojare” som åker runt i stallarna och utger sig för att kunna behandla hästars tänder.

Två andra personer som jag vill nämna som goda förebilder är Anna Hassö och Lars Swärd.

Anna Hassö är tidigare fälttävlansryttare som ridit svår klass i många år men som nu, pga skador, övergått till dressyr. Jag har träffat Anna på många tävlingar de senaste åren och trots att vi egentligen inte ”känner” varandra (mer än att vi just tävlar MOT varandra) så hejar hon alltid glatt och pratar vänligt och trevligt som om vi vore gamla vänner. Ingen ”näsan-i vädret”-attityd där inte! Att bemöta andra medtävlare med vänlighet, intresse och utan att visa en stroppig attidtyd bara för att man själv ridit svår klass i många år tycker jag verkligen är att vara ett föredöme för även om vi som tävlar är konkurrenter så behöver man inte ta det på så blodigt allvar att man inte kan heja på varandra, utbyta tips och råd eller till och med hjälpa varandra om detta skulle behövas.

Lars Swärd är en man jag nämnt i tidigare blogginlägg. Lars var tränare av hinderhästar sist jag träffade honom, dvs för mer än 15 år sedan.Vad jag gillade med Lars var att han var extremt noggrann med hästarnas skötsel och välbefinnande och att han inte var rädd för att släppa ut sina duktiga ”tävlingsmaskiner” i hagen. En sådan hästmänniska är värd alla framgångar som han också hade.

Avslutningsvis tycker jag att alla är förebilder som sköter sina hästar väl, som rider konsekvent, lugnt och utan aggressioner och som kan och vill dela med sig av sin kunskap.”Ridskicklighetsmässigt” har jag som förebilder de som GÅNG PÅ GÅNG får fram bra hästar. ”Alla” kan få fram EN bra häst men att göra detta flera gånger skiljer i mitt tycker agnarna från vetet.

Kvadrat blir rektangel, opålitligt väder och ank-kaka

Jag tror att jag ska mynta ett nytt uttryck!

När någon verkligen inte är att lita på ska jag i fortsättningen säga ”han är lika opålitlig som VÄDRET”.

Igår morse vräkte regnet ner, det hade stormat, ridbanan var full av jätte-vattenpölar. På jobbet gick jag klädd i en långärmad tröja med kofta utanpå, så ruggigt var det.

I morse sken solen, klockan 06.00 red jag i ett tunnt linne (men blev ändå svettig) och av vattenpölarna syntes inte ett spår!

Snacka om väderomslag!

Redan på eftermiddagen igår hade vädret dämpat sig så pass att jag kunde rida ut.

Innan ritten stärkte jag mig med stallägarnas nybakade sockerkaka gjord på Ankis ägg! Stall-ankan har alltså börjat värpa ägg efter en tids uppehåll och kan nu bidra med annat än sitt kvackande till hushållet.

Vi har för övrigt blivit riktigt goda vänner Ankis och jag, kanske för att jag ger henne lite havre varje gång hon kommer rullande.
Tidigare kunde jag endast med mycket tur och lite undanmanövrerande rörelser klappa henne på ryggen men nu är hon så medgörlig att jag både kan klappa henne och lyfta upp henne när jag vill.

Annars kunde jag i morse konstatera att Archie sedan inköpet för 2 år sedan sakta men säkert har förvandlats från en ”liten kvadrat” till en tämligen ”stor rektangel”. Kroppen har alltså växt både på längden och tvären :=)!

En god vän har upplevt samma sak med sin häst, denna var från början också en tämligen liten kvadrat men är numera en rejäl rektangel. Jag tror ingen av oss hade räknat med en sådan utveckling (dvs att hästarnas kroppar skulle ändras så pass mycket) men vi är lika glada och nöjda ändå :=)!

Heron och Décima var redan från början rektanglar, rektanglar som sedan bara växte på höjden.
Heron var i vissas ögon tydligen så pass mycket rektangel (= lång i ryggen) att en stallkompis vid ett tillfälle skämtsamt (hmmmm…..) sa:

”Vi kan ha Heron i luciatåget i år! Då kan hela tåget sitta på hans rygg”!

Skratta inte tack!

Imorgon ska jag som utlovat berätta om mina förebilder vilket en läsare efterlyste!

Dagens träning (NOT)

Efter att noga ha rannsakat minnet kan jag tämligen säkert konstatera att jag ALDRIG har ställt in en träning, inte förrän idag vill säga.

Eller…egentligen var det inte jag som ställde in träningen i morse heller om man ska vara petig för när jag ringde tränar-Birgitta 40 minuter innan träningen skulle ha börjat och frågade ”du hade inte tänkt komma va?” så svarade hon ett bestämt NEJ.

För att ta det från början så har det alltså spöregnat mer eller mindre konstant i mina trakter sedan ca 18.00 igår. Som lök på laxen har det dessutom blåst otroligt häftligt nästan lika länge och jag har vaknat flera gånger i natt och kunnat konstatera ”jaha…det håller på fortfarande”.

När jag körde ut till stallet i morse strax innan 06.00 (träningen skulle ha börjat 07.30) så närde jag fortfarande ett naivt hopp om någon form av vädermirakel men även om blåsten var nästan obefintlig så kom det otroliga regnskurar hela tiden.

Ridbanan, som jag har hävdat verkar kunna tåla hur mycket vatten som helst, var full av stora vattenpölar vilket bidrog till mitt beslut att INTE träna.

Jag körde till jobbet i stället och då var det GIVETVIS uppehåll men nu regnar det faktiskt igen.

Jag får hoppas att regnet ger upp under dagen så att jag i alla fall kan rida ut en sväng i eftermiddag men annars tror jag knappast att Archie dör av ytterligare en vilodag (han vilade igår också). I dessa lägen är det skönt att ha en häst som inte lagrar överskottsenergi och dessutom så har jag sett att både han och Birk tar sig små ”repor” i sin jättehage så helt utan motion blir han inte.

Ny träningstid är bestämd till fredag eftermiddag/ kväll, då ska vädret förhoppningsvis ha stabiliserat sig och banan torkat upp.