Whippetträff i Vellinge! (hundinlägg)

Delar av gänget in action!

Vem vinner denna dragkamp? Ska Soya visa att ”gammal är äldst” eller låter hon en snorVALP vinna?

He he…I´m the boss!

Jag brukar faktiskt alltid tycka att min egen Soya är vackrast av alla whippets vi möter men den här får nog dela förstaplatsen med henne! Jag blev oerhört förtjust i denna 3 år gamla tik (Java) från Sommarhagens kennel.
Mindre förtjust blev jag av att höra att Java planeras bli mor. Hur i hela fridens namn ska jag kunna stå emot den frestelsen? Vi ska ju bara ha en hund har vi bestämt! Fast man bestämmer ju så mycket här i livet…..

Här agerar Soya fotomodell för ett täcke som jag misstänker att en av mina arbetskamrater skulle dö för. Hon är en älskare av allt som är rosa, även vad gäller hundtillbehör :=). Själv delar jag inte denna passion :=)!

Och detta är Soya, redo för combat. Min egen lilla soldat!
 
 
Idag har Soya och jag varit på en spontant arrangerad whippetträff ordnad av en annan whippetägare boende i Vellinge som helt riktigt tyckte att det kunde vara roligt för våra små rejsare att träffa likasinnade.
Det blir ju sällan någon riktig lek mellan en whippet och en hund av annan ras eftersom den andra hunden oftast inte orkar springa ens hälften så fort och länge som en vinthund.
 
Idag samlades 8 whippets och bekräftade till fullo det jag hävdat med bestämdhet: man kan sammanföra en bunke vilt främmande whippets utan att så mycket som ett hårstrå kröks, någon man definitivt inte kan göra med alla raser.
 
Soya kände bara en hund sedan tidigare, valpen Lili som åkte med oss till träffen tillsammans med sin ägare Jonatan och som nog snart har växt om henne- Lili alltså, Jonatan är redan lång så det räcker :=). Lili gör alltså inte skäl för sitt namn, snarare borde hon kallas för STORI :=).
 
Det blev mycket lek och jagande av varandra och diverse leksaker och alla verkade ha hur kul som helst.
 
Vi, fotfolket, ägnade oss åt lite utbyte av tips och erfarenheter kring allt från tikskydd till olika täckesmodeller (dvs precis som då hästfolk träffas) samtidigt som vi avnjöt en god fika.
 
Efter 3 timmar åkte vi nöjda hemåt med en ny träff inplanerad om bara 2 veckor.

Gårdsletandet, del 467 (av 796 misstänker jag)

För de av er som nyfiket (?) följt mitt och makens gårdsletande tänkte jag avge en liten rapport om hur det har gått (snarare inte gått) hitills.

För att inte göra gårdssäljarna sura över mina högst personliga åsikter kommer jag inte att ange var aktuell går finns eller vad den kostar. Ni får nöja er med informationen om att alla gårdar ligger inom en 8 mils radie från Malmö och kostar från 3,8 till 5 miljoner.

Gård 1:

Positivt:

Ligger närmast Malmö av de gårdar vi tittat på.
Bra hagar i tillräcklig mängd.
Jättefint stall med 6 boxar.
Eget ridhus (ca 22×22 meter) som kändes större och som man absolut hade kunnat rida i som nödlösning.
Egen, rejäl ridbana med bra underlag som såg ut att tåla mycket vatten.
Med största sannolikhet möjlighet att använda ett privat 20x 50 ridhus som ligger mkt nära.

Negativt:

Boningshuset var från slutet av 70-talet men såg utvändigt mycket slitet ut för sin ålder.
Ett stort garage/ förrådsbyggnad ingick men vi hade inte haft något behov av den eftersom det även fanns andra garage/ förråd.
Ridhusunderlaget såg väldigt stumt ut, ungefär som en cykelbana av grus.
En damm med smutsigt vatten låg bredvid huset = ful, oanvändbar och kanske ”insektsmagnet”.
Ett av de dyraste objekten och för det priset vill vi inte börja byta vindskivor, fixa putssläpp på muren runt huset osv.

Gård 2:

Positivt:

Underbara ridvägar.
Möjlighet att nyttja ridhus som håller på att byggas ca 1 km därifrån.
Troligen väldigt lätt att anlägga en egen ridbana utanför boningshuset.
Fullständigt underbara hagar varav en med en ligghall.

Negativt:

Flera baracker/ förråd som vi inte hade haft någon nytta av men som man ändå måste hålla hyfsat uppvärmda för att de inte ska ”sunka igen” helt.
Direktverkande el = megadyrt för att värma upp både hus och dessa förråd.
Hela ovanvåningen i boningshuset var täckt av en (fläcklig) heltäckningsmatta.
Mest negtivt: maken ville inte alls bo där!

Gård 3:

Positivt:

Mycket bra enorma hagar.
Interiört väldigt snyggt och bra renoverat boningshus i vår smak.

Negativt:

Väl enkelt stall som saknade indraget vatten.
Sadelkammare som man ej kunde gå in i via stallet. Gav ett fuktigt intryck.
Loft från vilket det hängde plastskynken (pga att det annars regnade in????)
Helt uppruttnad trappa till loftet från vilken jag föll handlöst och kunde ha slagit ihjäl mig.
Många sprickor i fasaden, putssläpp från grunden vilken på ett hus från 1700-talet känns oroväckande (ska det stå i 100 år till eller rasa om en månad?).

Gård 4:

Positivt:

Eget välbyggt 20 x 40 ridhus som endast var 10 år gammalt.
Lika stor ridbana i anslutning till ridhuset.
(För) många hagar med rejäla staket.
Mycket bra stall med 2 storhästboxar och 3 ponny-dito.
Vackra omgivningar utan störande grannar i närheten.

Negativt:

Massor av utrymme i och kring boningshuset som vi inte skulle nyttja.
En urläbbiga källare av råbetong under delar av huset där det stod en avfuktare i full gång pga ett påstått skyfall som hade gjort att det kommit vatten ner i källaren (enormt varningsfinger höjdes för mitt inre öga).
Husets interiör passade inte riktigt vår smak (hade bla valv mellan vissa rum vilket är något av det fulaste jag vet).
Ridhuset var ej använt på 2 år och hade en botten som såg ut som öken ungefär (gul, torr, djup sand). Enligt säljaren räckte gårdens eget vatten ej till för att vattna ridhuset utan man fick beställa dit en tankbil som en gång om året dränkte in hela ridhuset (???).
Ridbanans underlag var svårbedömt eftersom den var harvad och sedan oanvänd sedan länge. Ytan var som en hård skorpa.
Driftskostnaden var uträknad utifrån att ridhuset inte användes.

Gård 5:

Positivt:

Stor, belyst utebana.
Mycket bra stall med 4 boxar, varmvatten mm.
Huset var i mångt helt i vår smak.

Negativt:

Vägen (smal grusväg som går till ett fåtal hushåll) går mellan stall och boningshus = risk för att Soya kan bli överkörd.
Hagarna (2 stora kuperade varav en med en ligghall) innehöll mängder med knähögt ogräs men inget gräs (???).
Ett av de dyraste objekten. Hade det varit ett av de billigaste hade vi nog slagit till direkt trots allt.

Ja, detta var alltså en sammanfattning av det bästa och sämsta med gårdarna. Så klart fanns det massor av annat både mer eller mindre bra och/ eller dåligt.

På söndag ska vi titta på gård nummer 6 som också den, liksom dessa verkar lovande på pappret :=).

Men det är sååå mycket som ska stämma tycker vi, i alla fall när man pratar om ett boende för upp emot 5 miljoner, enormt mycket pengar för oss!

Våra krav är numera:
1. Billigt uppvärmningssystem (helst jordvärme)
2. Stall med minst 3 boxar
3. Minst 2 gräshagar
4. Närhet till ridhus som går att disponera utan större ”restriktioner” alternativt egen vettig ridbana.
5. Inget behov av några större reparationer

Vi vill helst slippa:
1. Grannar väldigt tätt inpå
2. Källare = oftast fuktdrypande utrymme
3. Smala, slingrande vägar för att komma till större väg
4. Valv
5. Våtrumstapeter
6. Bubbelbadkar (min man har sålt sådana en gång i tiden- en mycket överreklamerad produkt som bara slösar el och vatten och måste rengöras noga). Tyvärr otroligt vanligt badrumstillbehör.
7. Kräftdammar (vad ska vi med dessa till- ingen av oss äter kräftor och min man är allergisk mot alla typer av fisk och skaldjur). Också otroligt vanligt tillbehör vilket jag inte hade en aning om innan vi började leta gård.
8. Furu
9. Heltäckningsmattor (förvisso bara att riva bort och bränna upp men vem har sådana nu för tiden? Hemma hos mig som barn hade vi det i alla rum, till och med i köket– herregud!!!!- men det var för 30 år sedan).
10. Trädgård med allt för många rabatter och annat som kräver mycket ogräsrensning.

Ja, ja…vi får väl se hur det hela slutar. Misstänker att vi kommer att få ge avkall på både det ena och det andra om vi någonsin ska lyckas genomföra en flyttning men man kan ju få önska :=)!

Bakom varje framgångsrik ryttare står en hängiven….förälder!

Minns ni att jag för ett tag sedan i bloggen hävdade att ridning var en orättvis sport så tillvida att man oftast behöver mycket pengar för att komma någon vart i större tävlingssammanhang?

Härom dagen slog det mig att de som lyckas oftast inte bara har pengar, de har väldigt ofta en eller två otroligt hängivna föräldrar som stöttepelare också.

Det är inte ovanligt att variablerna pengar och hängivna föräldrar går hand i hand, snarare är det väl det som är vanligast förekommande men det finns också exempel på familjer där man som vanliga medelinkomsttagare offrar mer eller mindre allt för barnets intresse (läs: ridning).

Och även om det är väldigt vanligt att en elitryttare har föräldrar som själva en gång i tiden ridit mer eller mindre framgångsrikt (eller på annat sätt varit involverade i hästsporten genom tex uppfödning) så finns det även de vars föräldrar aldrig suttit i en sadel men ändå vill och har möjlighet att hjälpa barnet att nå sina drömmar om en ryttarkarriär.

Om man tittar bland eliten i Sverige finns det hur många exempel som helst på ryttare som både coachas av föräldrarna, sponsras av desamma och till och med bor tillsammans.

Jag vet inte hur det är idag men tex Maria Gretzer bodde i vart fall tills för några år sedan på samma gård som sina föräldrar och Malin Baryard gör detsamma.

Eftersom mina egna föräldrar är totalt ointresserade av hästar vet jag inte riktigt hur jag skulle känna inför ett liknande arrangemang?

Skulle jag bli tokig av att bo så nära mina föräldrar eller skulle jag uppskatta gemenskapen och den hjälp de hade kunnat erbjuda?

Jag gissar att det för min egen del lätt hade kunnat bli för mycket av det goda eftersom jag trivs med mycket privatliv och lugn och ro men där är man ju verkligen olika.

Om man tittar på andra idrotter så verkar det även där väldigt vanligt med hängivna föräldrar.

Titta på Anja Pärson och hennes pappa, Stefan Holm med sin pappa och alla tennisstjärnor med sina fäder.

Så ridsporten är på inget sätt unik i detta hänseende och som jag redan konstaterat kan man ha enorm nytta av sina föräldrars tid och plånbok även långt upp i vuxen ålder.

Falsterbo Horse Show- årets höjdpunkt för många, dock ej för mig!

Om bara några dagar är det åter, för hundrade året i rad känns det som, dags för Falsterbo Horse Show.

Vår ryttarförening har alltid haft ett jättefinger med i spelet, både genom vår fd mångårige ridskolechef Jana Wannius och genom den enorma mängd av funktionärer som rekryterats på ridskolan.

När jag köpte min första häst var jag fortfarande en studiemedelstagande högskolestudent med en ekonomi därefter. Jag tog varje chans till att arbeta extra och dryga ut lånen för att ha råd med häst, tävlingar och träningar.

När jag därför tillfrågades om även jag ville förena mig med skaran av gratisarbetande funktionärer varav vissa till och med tog semester för att kunna hjälpa till på FHS avböjde jag bestämt.

Jag arbetade redan så mycket mot betalning och hade varken tid eller lust att lägga på gratisengagemang som dessutom intresserade mig föga.

Redan där grundlades väl min negativa inställning till Falsterbo-evenemanget och mitt intresse har inte ökat sedan dess.

Samtidigt har jag alltså haft vänner och bekanta som gladeligen tillbringat hela Falsterboveckan sovandes i tält med mikroskopisk tid för sömn men desto mer engagemang i tävlingarna och festande på kvällarna. De har fått minnen för livet, träffat en massa nytt folk och har drömmande kunnat prata om Falsterbo månader efter att evenemanget avslutats. I sanning har många av dessa ”fanatiker” varit grundskole- och gymnasiestuderande ungdomar men jag vet också vuxna människor som traditionsenligt tar ledigt från jobbet för att vara funtionärer.

Om man tittar på publiksiffror, antalet försäljningsstånd osv tycks Falsterbo hålla hästmänniskorna i ett mycket stadigt grepp men själv åker jag dit kanske en gång vart 5:e år och är fullständigt nöjd med det.

För min egen bortskämda del tycker jag faktiskt att det är för mycket ”meck” med att bara ta mig till Falsterbo trots att det bara ligger några mil från stallet.

Vill det sig illa är det megaköer både till och från tävlingarna och jag som inte ens i vanliga fall tycker om att åka bil avskyr dessa snigande bilkolonner.

Väl på plats ska det betalas för allting, från parkering till inträde till läktarplats. Med något att äta och dricka kommer man snabbt upp i stora summor, säkerligen motsvarande det man tror att man har ”tjänat” på att köpa något från alla stånd som månglar ut likartade varor varav mycket finns att köpa i tex Ullared till långt billigare penning :=).

Tjusningen med att kanske råka på någon kändisryttare i kön till toaletterna eller uppe på läktarna går mig spårlöst förbi eftersom jag genom åren både tävlat mot och på andra vis kommit i kontakt med stora delar av Sveriges hopp och dressyrelit. Jag är inte så lättimponerad att jag blir aldeles till mig av att se Malin Baryard eller få chansen till en autograf av Jan Brink.

Tävlingarna som sådana kan man ju se på tv också om man är intresserad så det enda jag egentligen tycker kan vara lite kul med Falsterbo är att man ibland råkar på ryttarbekanta som man inte sett på ett tag, ungefär som när jag själv tävlar faktiskt.

Nej, Falsterbo får nog vara för min del i år, jag var där förra året (Lena hade både rabatterade biljetter och erbjöd sig att köra) och får väl därmed anses ha uppfyllt min ”vart femte år kvot”.

När man letar bostad bör man även leta insekter!

Det finns en mängd saker som erfarenhet har lärt mig att man ska titta efter och undersöka innan man köper hus/ gård.

När jag och maken köpte vårt hus var vi rena nybörjarna och med facit i hand var det nog mer tur än skicklighet att vi inte köpte något som i efterhand hade visat sig vara….hm…”mindre lämpligt”.

Fast även om vi hade tur så inser jag när jag tänker tillbaka att det vi då, när vi tittade på huset tyckte var helt ok, tämligen snabbt bytte ut ändå som tex alla golv utom det i köket (från laminat till trägolv samt att vi lade nya klinkergolv ovanpå de gamla i bägge hallarna) , alla innerdörrar (från bruna till vita), ny ytterdörr (den gamla var lika otät som en gammal förrådsdörr) och framför allt nytt värmesystem (från 30 år gammal oljepanna till luftvärmepump). Den plastiga duschkabinen slängdes också ut till förmån för ett badkar och våtrumstapeten byttes ut mot helkaklade väggar. Vi har byggt ny altan och nya grindar till ingångarna, rivit ner en enorm murgröna som höll på att äta sig in i huset osv osv….

Idag tittar jag inte ens efter en bostad som inte har ett bra (läs: ekonomiskt) uppvärmningsystem och skulle aldrig se åt ett oljeeldat hus. Jag tror att oljepriset typ tredubblades på de 2 år som hann gå innan vi bytte ut vår stenålderspanna.

Att man anger driftskostnaden i annonserna är utmärkt! Såg tex en annons på en jättefin gård som dessutom var förvånansvärt billig tills jag såg driftskostnaden…..70.000 om året!!!!!

Nu när vi letar gård har jag så klart fått lägga till ännu fler punkter på min kravlista; stall och hagar måste tex vara ok och av tillräcklig storlek.

Jag vill inte förlita mig på arrenderad mark för snacka om att man skulle stå med skägget i brevlådan den dagen arrendet skulle upphöra av en eller annan anledning. En hästgård utan mark är nog för de flesta helt utan värde!

En mycket viktig sak som jag undrar om de flesta tänker på när de tittar efter hus/ gårdar är ”insektsläget”!

En abetskamrat nämnde att hon sett att en gård i Skabersjö (pittoresk håla i Malmös närområde) var till salu. Jag visste precis vilken gård hon menade (för stor för oss- säkert 20 boxar) men skulle inte köpa den än om storlek och pris hade varit bra. Jag vet nämligen vad det innebär att rida i skogarna kring denna gård på somrarna; det är enligt mig mer eller mindre fullständigt outhärdligt!

Jag har i dessa trakter ridit med en gren som jag fått piska fram och tillbaka framför ansiktet under ridturer och ändå kommit hem med en helt sönderbiten häst.

Att bo någonstans där det kan krylla av mygg och hästflugor flera månader om året skulle vara mer ett lidande än en njutning och det är ju inte därför vi vill flytta. Att inte kunna släppa ut hästen i hagen hela dagarna för att den blir så uppstressad av insekter skulle jag inte kunna acceptera. Därför är det bra att vi nu letar under den varma årstiden så att man kan undersöka saken på egen hand och inte behöva lita på andrahandsuppgifter.

På ridskolan är vi nästan alltid och helt förskonade från äckliga flygfän liksom där jag och maken bor. Sedan vet jag som sagt andra platser där det vimlar av blogsugare och där man varken kan njuta i sin trädgård eller under en eventuell uteritt.

Vi får väl se vad veckans 3 gårdsvisningar har att komma med vad gäller insekter och annat, rapporter utlovas!

Det finns tjuvar till allt och tusen tack Boj!

För två veckor sedan och efter att jag lastat Archie efter träningen hos Ebba upptäckte jag att blinkersglaset till den vänstra översta blinkersen (som sitter i min huvudhöjd ungefär-se bild ovan) saknades.

Jag kunde inte förstå hur detta skulle ha kunnat ramla av utan att jag hade törnat emot något (vilket jag visste med mig att jag inte hade gjort) utan misstänkte faktiskt genast att någon hade varit så fräck och snott det utanför ridskolan där släpet vanligtvis står. Förvisso var jag lite förundrad över att jag inte hade upptäckt det redan när jag körde till träningen men man kan ju ibland vara i egna tankar och göra saker på rutin utan att observera allt runt omkring.

Att jag numera är så misstänksam mot mänskligheten beror på en lika trist som smått otrolig händelse som utspelade sig för något år sedan.

Då upptäckte jag att mitt ena sidolyse på släpet inte fungerade och när jag lossade på glaset för att byta glödlampa var den borta!!!!!!!!!!!!

Någon hade alltså gjort sig besväret med att stjäla en lampa som då jag åkte och köpte den på närmaste mack kostade NIO kronor!?!?!?!

För att återgå till nuvarande blinkersglas så ringde jag dagen därpå till Bojs fabrik i Klippan och förklarade att jag numera var utan ett blinkersglas och att jag faktiskt trodde att någon hade stulit det.

”För det kan väl knappast ha ramlat av under körningen” frågade jag retoriskt men till min förvåning så svarade Boj-mannen att det mycket väl skulle ha kunnat gå till på just detta vis.

Man har tydligen haft problem med dessa blinkersglas och kommer att byta ut dom till en annan modell!

Jaha..där ser man…

Den vänlige Boj-mannen lovade att skicka ett nytt blinkersglas gratis och det kom också mycket riktigt med posten efter 2 dagar.

Detta tycker jag väldigt bra illustrerar en av anledningana till varför jag valde att köpa just en Boj, dvs en gedigen svensktillverkad transport vars fabrik ligger bara några mil från där jag bor.

Det finns många utländska släp att välja bland men vem vet hur länge de finns på den svenska marknaden och hur lätt det är att fixa reservdelar? Just blinkersglas kanske det inte är några större bekymmer med men det kan ju vara annat också som plötsligt går sönder/ måste bytas.

Jag har haft kontakt med Boj tidigare då jag behövt enklare tillbehör/ delar och det har aldrig varit några problem utan jag har alltid fått snabb och billig hjälp.

Så nu är transporten ”as good as new” igen och nu har jag limmat fast båda blinkersglasen :=). Kan ju bli knivigt när jag måste byta glödlampa men den dagen den sorgen….

Veckan som gått

Under veckan som gått har det varit mer eller mindre kokande hett så gott som varje dag och även om jag för egen del gillar värme och möjlighet till lite lättare klädsel (läs: att slippa långkalsongerna) så har det faktiskt inte varit såååå behagligt att rida.
Archie har varit drypande svettig efter varje ridpass och även flåsat vid något tillfälle, någon han i vanliga fall aldrig gör. Själv har jag fått tvätta ridbyxorna efter varje ridpass, när jag väl har lyckats skala dom av mig (Jägersros egen miss wet t-shirt…det har varit jag det….)

Vårt gårdsletande fortsätter och vi hittade under den gångna veckan 3 mycket intressanta objekt varav både jag och Micke har flyttat in i det ena mentalt (själv bor jag i alla 3 gårdarna samtidigt, detta efter att ha tvingats flytta ut från de 3 gårdar vi hittills tittat på i sommar).

Jag undrar hur maken, som aldrig tidigare upplevt känslan ”mental in och utflyttning”, kommer att reagera om gården där han bor inte blir vår :=).

Vi ska åka och titta på alla 3 gårdarna i denna veckan (onsdag, torsdag och söndag) och det känns faktiskt som ett väldigt trevligt sätt att börja semesterveckan på.

Jag är alltså ledig i 4 veckor nu men vill inte försjunka i total förslöelse vilket lätt blir fallet om jag bara gräver ner mig med den enorma mängd böcker jag har bunkrat upp med.

Annat som hände i förra veckan var att Archie genomförde en väldigt bra tävling i Södra Sallerup där vi red en LA:3. Både framridning och ritten inne på banan kändes mycket bra den fruktansvärda hettan till trots och jag var sååå nöjd efteråt.

Något annat som jag var minst lika nöjd med var att Soya tog sin Lure Coursing-licens i söndags, detta efter 3 prickfria träningslopp.

Det är roligt att hon äntligen kan tävla, skriver äntligen inte i den mening att det tagit tid att få licensen pga något tillkortakommande hos Soya utan för att det helt enkelt inte funnits träningstillfällen i Skåne förrän nu. Jag hade planerat att åka till en träning i Laholm men just då löpte Soya och några andra tillfällen har alltså inte funnits.
Men så plötsligt ordnade man träningar 2 helger i rad och min duktiga hund fixade licensen direkt!

På ridskolan huserar vi numera nästan solo, det är bara Archie och ca 10 andra privathästar som står kvar över sommaren.
Detta innebär bland annat att vi kan disponera hagarna hela dagarna om vi vill och det vill både jag och Corre, Searchings (travarstoets) ägare.
Våra hästar går helt perfekt i hagarna bredvid varandra med var sin stråfoderranson att roa sig med så det känns hur bra som helst.

Under kommande vecka hoppas jag få fortsätta med mina dressyrträningar (Birgitta har tagit 1 månads semester men Ebba kör tack och lov på som vanligt) och gärna köp en gård också :=).

Licens!!!!! (hundinlägg)

Idag tog Soya sin LC-licens vilket var otroligt kul! På bara 2 träningstillfällen och inom loppet av 8 dagar dessutom så det gick verkligen snabbt och smidigt.

Förra lördagen sprang hon med en licensierad tik och idag fick hon först springa med en hanhund och sedan en tik.

Alla loppen gick utmärkt och Soya verkade tycka att det hela var otroligt kul!

Hon är knappt att känna igen när hon är på whippetrace eller LC-träningar, den milda och tysta hunden förvandlas till en hoppande och skällande furie som inget hellre vill än att jaga trasan.

De okunniga som påstår att man plågar/ tvingar hundar till denna form av löpning vet verkligen inte vad de talar om för dels vill 99 % av alla hundar springa och dels kan man knappast tvinga en hund som inte vill att springa. Hur ska man göra det liksom? Hoppa upp på dess rygg och piska på med ett ridspö kanske :=)? Knappast!

Soyas internet-vän valpen Lili var också med idag och fick prova på bebis-varianten av LC, dvs att bara springa kanske 100 meter efter trasan. Lili förstod direkt vad som förväntades av henne och det blir säkert inga problem med riktiga löp.

Väldigt kul att tjejerna har funnit varandra och de var hur söta som helst när de låg ihop-kringlade i bilen, Soya liggandes på Lilis ena ben och Lili med den andra frambenet uppkört i Soyas ansikte :=).

Nu kan vi alltså börja tävla i LC och om jag får gissa blir den första tävlingen i Sjöbo i slutet av september. Det finns inte så många tävlingstillfällen om man inte vill åka land och rike runt och jag är inte riktigt där än känner jag. Skulle Soya visa sig vara en supertalang kanske jag ändrar mig (säkert) men än så länge håller vi oss till Skåne med omnejd.

Jag försökte förresten hitta några bra filmer på youtube som visar hur LC-löp går till men tyckte inte att jag fann några. På de flesta filmerna ser man överhuvudtaget inte att hundarna jagar något utan det ser bara ut som att de rusar runt helt planlöst :=).

Nära skjuter ingen hare (tävlingsrapport)

Av rubriken förstår ni säkert att det inte blev någon rosett idag heller….Börjar bli rätt så tröttsamt särskilt som vi åter var första ekipage utanför placering.

Hade man fått en rosett varje gång man var ”första utanför placering” tror jag att jag nästan hade fördubblat de ca 200 placeringar jag trots allt lyckats skrapa ihop genom åren. Med Archie har det ändå inte hänt så jättemånga gånger men ett tag hände det jämt med framför allt Heron men även med Décima. Då är jag faktiskt hellre 3:e utanför placering än just första, särskilt om det typ skiljer 1 eller 2 poäng till den som faktiskt blev sisteplacerad.

Fast just idag var jag inte sååå besviken, gladde mig i stället åt Archies mycket fina ritt som resulterade i 67 % och 2 åttor, en på den ena serpentinbågen i galopp och den andra på den ökade galoppen. Extra kul med 8:an på den ökade galoppen för den gör man i höger galopp och Archie har de senaste veckorna självmant bytt galopp flera gånger än jag vill tänka på just i höger galopp. Det var för övrig min enda miss när jag red LA:3 förra lördagen, jag fick ett omslag mer eller mindre direkt och det kändes som en evighet innan jag fick fattat rätt galopp varefter jag inte lyckades öka en milimeter (betyg 4).
Men idag sköt gossen i stället iväg i en härlig ökning och jag hoppas att han nu förstår att det är det jag vill att han ska göra :=)!

Fast de som hävdar att procenten alltid återspeglar ritten vill jag påstå inte vet vad de snackar om.

Dressyr är verkligen en bedömningssport och jag tycker att mina ritter denna och förra lördagen verkligen visar detta.

Båda ritterna tyckte jag kändes jämna (förutom omslaget i höger galopp förra veckan) och jag tyckte själv att känslan var mycket bra.

Trots det fick vi förra veckan 58 % (!!!!) medan dagens ritt alltså belönades med 67 %. Sååå mycket vägrar jag att tro att ett och samma ekipage har utvecklats/ förändrats under loppet av 7 dagar och själv hade jag som sagt i princip en identisk (härlig) känsla vid båda tillfällena!

Hade jag haft en massa missar vid det ena tillfället tex och gjort en prickfri ritt vid det andra tillfället hade jag förstått den stora procentskillnaden men så var det alltså inte.

Nåväl….fortsätter Archie bara att gå så här och helst ännu bättre så kommer jag att vara mer än nöjd.

Även idag var hettan obeskrivlig och vi tävlade dessutom inomhus!

Jag fick mer eller mindre skala av mig alla kläder efter ritten, de var helt ihoplimmade med min kropp och det var bara att ösa ner allting i tvättmaskinen vid hemkomst.

Nu är klockan 19.00 och vi har precis avslutat en god middag som maken grillade ihop under min bortvaro. Det är fortfarande så varmt att jag kan sitta utomhus i bara t-shirt och hade det inte varit för att jag tycker att det är för varmt för att rida i sådan här hetta hade jag gärna önskat mig detta väder året runt!

Hetta, salt och speglar

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare ”kastat in handduken” och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar?
Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!