Hjälp…vi har KNARKARE i stallet!

Redan för flera år sedan berättade vår stallägare varför han inte ger katterna burkmat utan enbart torrfoder (och lite middagsrester då och då….):

”De blir helt galna…det är som KNARK” sa han och jag tyckte att det lät väldigt roligt.

Nu måste jag ge honom 100 % rätt och jag tycker inte att det är så roligt, snarare lite halvjobbigt.

En an de andra inackorderingarnas familjemedlemmar har, eftersom de är så himla godhjärtade (det är mest tack vare deras socialiseringsträning  som Katten med Hatten numera är så tam) vid några tillfällen velat bjuda på lite extra gott- läs: BURKMAT och katterna är helt ha-galna numera.

Man hinner knappt visa sig i stallet förrän både Skyggis, Hatten och Gullis dyker upp och Hatten har till och med börjat jama uppfordrande ”hallå där…jag är HUNGRIG!!!!”.

Nog är de som små abstinenta knarkare 🙂 och vi får  snabbt avgifta dom innan vi blir bokstavligen (???) uppätna :)!

Det får bli Nettos eller Willys billighets-torrfoder framöver eller så får lat-månsarna helt enkelt jaga lite för egen maskin!

bild(9)

Knark-spanare

 

Veckan som gått

Veckan som gått har snarare FLUGIT förbi och jag kan knappt minnas vad jag har hittat på.

Men i måndags var det träning för Hans i alla fall och på tisdagen träning för Christina.

Båda gick bra- skönt när det fungerar!

Jag red Zack ytterligare en dag i veckan ( i torsdags) och då var han inte på sitt soligaste humör men så måste det också få vara ibland.

Jag vet i alla fall ingen häst (utom Kreon) som alltid går som ett urverk när man tränar dressyr :).

Under veckan har jag försökt att tänka lite extra på att Vicke skulle inleda sin tävlingskarriär med mig igår och har ridit lite linjer ur LB:2 programmet samtidigt som jag också har tränat på liiite svårare saker :).

Tävlingen gick ungefär som jag hade förväntat mig- jag trodde att Vicke skulle vara spänd inne på banan och det var han också men å andra sidan var han mer cool med allt runt omkring än jag vågat hoppas och sådant är ju också väldigt mycket värt för någon som åker ensam på minst 9 tävlingar av 10.

Just igår var Lina med för säkerhets skull 🙂 och tack vare henne kommer ni att få se lite bilder från eventet i alla fall.

Annars känns det som att hösten kom på allvar i veckan och det är bara att gilla läget vare sig man vill eller inte.

Jag tillhör ju dom som inte alls gillar varken höst eller vinter men vad ska man göra?

För att överleva har jag i alla fall ansökt om lite spridda semestertimmar och dito dagar framöver- det har jag gjort i några år nu och tycker att det är guld värt faktiskt.

Visst är det härligt att kunna vara ledig länge på sommaren också men då är det ändå lättare att hinna med mycket roligt trots jobb- nu när det snart är mörkt redan när man lämnar jobbet tycker i alla fall jag att man blir väldigt begränsad.

Hejdå sadeln!

Idag direkt efter tävlingen fick jag köra och lämna min kära dressyrsadel.

Den skulle ju egentligen ”justerats” (bossorna ska bytas) genom att skickas till fabriken i Italien men nu har generalagenten  i stället ordnat så att detta kan fixas av sadelmakare här i Skåne.

Väldigt skönt att slippa vara utan sadeln i många veckor- särskilt på en häst som man verkligen inte kan sitta hur lätt som helst på i vilken sadel som helst.

Har jag tur är allting klart på några dagar och under tiden har Vickes snälla fd ägare skickat ner hans gamla dressyrsadel som jag kan använda.

Enda smolket i glädjebägaren är kostnaden för detta ”lilla” jobb- ca 5.000:– men vad ska man göra?

Mera söndag- hur det gick :)!

Ja, resultatmässigt vet ni redan hur det gick 🙂 men om någon är intresserad av lite mer detaljer kring tävlingsdagen kommer de här:

Som jag redan nämnt måste jag ge Vicke högsta betyg på allt runt själva tävlandet :). Han beter sig som den värsta rutinerade ringräven minst sagt och det är jag förvisso van vid från mina tidigare hästar men det är inte desto mindre tacksamt.

När jag flätade stod han som en staty och både i-lastningen och ur-lastningen var som taget ur en instruktionsbok i hur man lastar en häst ensam.

Att få på sakerna på tävlingsplatsen var inte heller några problem även om jag faktiskt hade engagerat ”hästskötar-Lina” just in case, jag VISSTE ju inte hur Vicke skulle bete sig.

På framridningen kunde man välja på att vara på en gigantisk fin grusbana eller i ett litet ridhus. Gissa vem som red fram ensam och var?

Ja, för mig är det obegripligt att man vill trängas med X antal andra ekipage men men…

Att rida solo föreföll lugnt och Vicke gjorde ingenting annat än det jag bad om men han spände sin lilla rygg så att jag, som har varit kaxig som bara den kring det jag trott var passerade nedsittningsproblem de 2 senaste veckorna tappade stigbyglarna hur många gånger som helst. Ingen bra känsla och jag kom inte till ordentlig ridning.

När jag gick in i det lilla ridhuset kändes det bättre men inte 100 och när det blev min tur att starta och Vicke hade giraff-glott på domarbordet några gånger var det ganska svår-ridet.

Vicke stod emot en del, var inte helt följsam utan lite kantig i kroppen och känslan var ”puuuhhh vad jobbigt”.

Det var ansträngande att baxa runt honom, jag blev trött och hade som sagt ingen bra känsla.

Direkt efter avslutat program var Vicke sitt avspända jag igen och jag kunde fixa med allting inklusive lastningen utan hjälp.

Placeringen blev precis i mitten av klassen vilket förvånade mig då jag trodde vi skulle komma bland de sista men gissningsvis ser det inte lika förfärligt ut som det känns :).

9 poäng från placering hade jag LÄTT ridit in om Vicke inte varit så spänd men det viktiga var att han inte gjorde några egentliga ”dumheter” eller ”bar sig åt” (läs: som en en viss Kreon….) utan det var mer det allmänna intrycket som påverkades.

Och egentligen är jag inte alls förvånad över Vickes spändhet- jag var liksom nästan SÄKER på att det var så (eller värre) han skulle bete sig utifrån vad jag läst på den förra ryttarens blogg om hur det gick när hon tävlade honom.

Han behöver liksom känna av ”vanans makt” mycket mer än han av naturliga skäl kunnat göra under flera månader- han tävlade super-intensivt fram tills i somras och gick bara mer och mer avspänt då men sedan dess har han ju inte varit ute alls.

Jag hyser gott hopp om att sötnosen ska coola ner sig men tror också att han måste komma ut OFTA- i alla fall nu i början.

Hur som helst känner jag definitivt inget motstånd eller vad jag ska säga inför nästa tävling utan skulle helst vilja åka ut imorgon om jag fick :)!

bild(6)

Sötnosen innan avfärd.
bild(7)

Notera det fina täcket från Gekås som kostade typ 130:–:)!

Söndag- Vicke har tävlat!

Hemma en timme efter vår start i LB:2 så det blev en ”snabb affär”.

62,2 % och en spänd och därmed svårpåverkad häst inne på banan var väl ingen höjdare men det är enbart vår gemensamma orutin som spökar tror jag.

Allt annat får HÖGSTA betyg- vilken handväska att ha med sig :)!

Berättar mer ikväll!

Lördag- lite lätt och lite svårare

En ”ultimat helgdag” då jag både hunnit med massor som varit nödvändigt, en del roligt och fått vila mig. En perfekt kombination som sällan inträffar på vardagarna och inte alltid på helgdagarna heller tyvärr.

Soya och jag har varit i Dalby med Åsa och Vilja och promenixat i över en timme- också något som sällan hinns med på vardagarna, framför allt nu när mörkret faller snabbare och snabbare. Och värre lär det ju bli när vi går över från sommartid.

Vicke och jag dressyrade i ridhuset i 50 minuter och jag körde en mix av lätta övningar (10 meters volter i trav, 15 meters volter i galopp tex) men spände också bågen lite och gjorde flera enkla byten, förvänd galopp, samlad galopp och så några försök till travökningar.

De sistnämnda påminner än så länge allt för mycket om när Kreon trummade iväg snabbare och snabbare utan den minsta vila i steget men jag är övertygad om att det handlar om idog träning så kommer de att bli om inte superbra så godkända.

Bra känsla över lag och jag är så glad över min fina häst.

Lagat mat har jag också gjort (kors i taket…det händer inte så ofta) och plockat med en del grejer, både hemma och i stallet.

Vi i stallet håller på att inreda en ny sadelkammare (dvs en omgjord arbetsbod) och som vanligt då man ska flytta alla sina hästsaker inser man hur mycket man egentligen har och hur lite  (läs: INTE ALLS) en del används. Och då tycker jag ändå inte att jag är i närheten av att vara en storshoppare vad gäller hästgrejer.

Men är man rädd om det man köper och inte varken slarvar bort saker eller låter dom bli förstörda på olika vis så blir det högar till slut- även om det verkligen inte är min önskan.