Varför jag ställer mig frågan i rubriken är för att jag i år har noterat att det i Skåne går att efteranmäla till i alla fall klasser på lätt nivå (de medelsvåra har jag ingen koll på) och att man i flera fall inte ens behöver betala efteranmälningsavgift.

Klasserna är mycket sällan fulla utan det brukar handla om ett startfält på ca 20-25 ekipage, ibland långt färre också faktiskt.

Frågan är om detta beror på att det finns fler arrangörer/ att en och samma arrangör ordnar fler tävlingar eller om intresset för att tävla dressyr helt enkelt har avtagit?

Om det förhåller sig som i det sistnämnda fallet är jag i sak inte förvånad- med den, enligt mig, ökade konkurrens för att få med sig en rosett hem är det kanske inte så konstigt att man drar sig för att ens INLEDA en dressyrkarriär?

Å andra sidan är UTBUDET i Skåne enormt- man kan tävla lätta klasser så gott som varje helg och snart sagt året runt och det är inte heller ovanligt att det finns flera tävlingar att välja på exakt samma datum.

Men så tycker jag att det har varit länge så jag vet inte…

Vad är era erfarenheter?

För något år sedan läste man ju om att det rådde rena anmälningshysterin i Stockholm och klickade man inte på anmäl-knappen prick 18.00 så kunde man i princip glömma att komma med.

Är det så fortfarande?

Läste nyligen följande mycket intressanta inlägg (daterat 21 september) som förvisso handlar om hoppning men som jag menar absolut kan appliceras precis lika väl på dressyren.

För handen på hjärtat; hur många som tränar dressyr på hobbynivå idag tror ni är intresserade av att träning efter träning sitta och rida ”basic-övningar” trots att de kanske har ridit i flera år, har egen häst sedan länge, till och med tävlar osv?

Nej, min erfarenhet är att folk vill ”rida krumelurer” så fort det bara går och inte runt-runt på en volt eller ett fyrkantsspår oavsett i vilken form tex hästen går.

Som jag har berättat förut är min flosofi en annan- steg 1 är att hästen går i form i alla 3 gångarterna och innan detta fungerar så gör jag inget annat än rider som ovan, med tempoväxlingar och trettioelva övergångar, flyttar kanske hästen för skänkeln lite, rider med ledande tygeltag vid behov (det brukar definitivt vara ett behov)  MEN rider inget mer avancerat än så.

Jag tycker att Zack som jag rider nu är ett YPPERLIGT exempel på att denna form av träning fungerar- jag la ca 2 månader i somras på att i princip BARA rida på detta vis och när det väl fungerade- för tro mig…det gjorde det DEFINITIVT inte i början utan hästen ville springa runt i ett övertempo med skallen i vädret och minsta tanke om övergång besvarades med ”jag MÅSTE slå mig fri och dra mig lång…i alla fall 1 steg och helst 2” så går det väldigt lätt att göra ANNAT också.

Till råga på allt var Zack väldigt framtung och gjorde allt för att inte bära vikt på bakbenen- han galopperade definitivt inte rak utan hade fram och bakdel på helt olika spår och själva kvalitén på galoppen….tja, ni kanske minns att jag kallade den ”trav-galopp”

Med konsekvens eller om ni vill kalla det nötande och också en stigande ORK  (som tar tid att bygga upp men som man får om man tränar konsekvent)  att utföra det som jag ville är det en helt annan, långt behagligare häst att sitta på idag men jag undrar hur många som hade orkat traggla som jag gjorde?

Jag minns själv när jag började träna för en skicklig tränare med Archie.

Det var ingen ände på att rida just övergångar och de lättaste vägarna på ridbanan och jag med min ändå väldigt långa riderfarenhet tyckte det var så boooooring.

I ärlighetens namn ville JAG rida mer ”krumelurer” för mina 500 spänn för 45 minuters ridning men när jag i efterhand rannsakar mig själv så var hästen inte på hjälperna korrekt och skulle därmed inte göra något mer avancerat heller.

Så jag tror att i alla fall en del ryttare lurar sig själva genom att sitta och rida avancerade rörelser förvisso men utan att fundera över hur det egentligen ser ut och om hästen arbetar korrekt. I en del fall hade säkert en återgång till mer basic ridning gynnat ekipaget men som Arnold Assarsson skriver: hur många är intresserade av detta?

Då och då höjs röster om att uppklassningssystemet vad gäller dressyrtävlande borde återinföras och jag är benägen att instämma.

Med dagens datoriserade resultatredovisning ser jag inga svårigheter att hålla koll på erhållna poäng osv.

Och med uppklassningspoäng skulle man väl för gott komma ifrån snacket om ”rosett-jägare” och att en del stannar kvar i klasser de borde lämnat för länge sedan bara för att få placeringar, eller?

För frågan är också om detta är ett FAKTUM eller en INBILLAD KÄNSLA- är det så vanligt att ”man” tar ”tusen” placeringar i LC, LB eller vilken klass det nu än må vara eller är det bara avundsjukan som talar?

Själv ser jag alltså uppklassningen som något positivt och bortsett från ”rättvise-aspekten” så skulle också poängen kanske kunna fungera som en drivkraft att träna vidare och komma uppåt i klasserna.

För om man hade blivit uppklassad ur tex LB så hade man kanske känt sig ”tvingad” att träna för LA om man ville fortsätta att tävla över huvud taget.

Ja, så tänker och resonerar jag- vad tycker och tror ni?

Och är det någon som vet varför uppklassningen togs bort från början? Den finns förvisso kvar men i mycket begränsad omfattning och på stor häst kan man bara bli uppklassad ur lokala klasser (och då ska man ha tagit 80 poäng eller mer, dvs fått ganska många placeringar).