Snöträning

Eftersom vi nu får dras med snön vare sig man vill eller inte är det lika bra att försöka använda den till något vettigt- lite konditionsträning för både hund och häst tänkte jag idag!

Sedan Ebba började rida på fredagarna är lördagen vikt åt min egen dressyrridning- man vill ju passa på och ”rida lite på Ebbas ridning” så att säga och den sitter absolut i till nästa dag :=).

Då passar det bra att avsluta veckan lite lagom kravlöst med hoppsadel, hackamore och hund och häst i lite friare format.

Och idag passade vi alltså på att för andra söndagen i rad rida i den ibland nästan för djupa snön vilket var både mysigt och säkert fick igång både en och annan muskel hos djuren.

Framför allt Soya fick ibland ta i för kung och fosterland för att över huvud taget komma framåt, det såg väldigt jobbigt ut men tack vare sin järnkondis så verkade hon i alla fall tämligen oberörd.

Archie, 10 gånger så hög typ hade det något lättare även om vi faktiskt vände halvvägs på en väg som vi i vanliga fall alltid rider på eftersom snön helt enkelt nådde till hans bog och han knappt kunde lyfta benen.

Tack och lov bestod inte hela ridvägen av djupsnö, då hade jag aldrig vågat rida den timme våra ritter brukar ta utan det var kanske 1/3 av vägen som inte var ordentligt plogad.

Nu får vi se hur länge snön dröjer sig kvar och om det kan bli fler ritter av detta slag eller om vi kanske snart kan börja ana att våren faktiskt kommer även i år.

”Resa” beställd!

Sedan maken och jag köpte Soya för 1 år sedan har det inte blivit något resande för vår del.

Även med ”bara” Archie var det ett mindre företag att resa utomlands och jag tillhör (tyvärr) inte de som bara kan resa bort och typ hoppas på det bästa.

Nej; när jag väl reser någonstans så finns det skrivna instruktioner i tjocklek med Bibeln och x antal personer som är involverade på olika sätt och enligt ett sinnrikt backup-system. Ingenting lämnas åt slumpen :=).

Maken har nog inte förstått vilka arrangemang som jag har fått iscensätta för att våra resor skulle förflyta utan oro över hästen men nu är han ännu värre med Soya.

Enligt maken ”kan” vi helt enkelt inte lämna (läs: överge) vår diamant och själva fara iväg på roligheter för huuuuur ska det lilla livet klara sig då?

I ärlighetens namn känner jag väl lite likadant (suck…) och eftersom vi trots allt hunnit med många resor i våra liv känns det i varje fall inte just nu som om vi försakar något genom att stanna hemma.

Vi är båda ”hemma-människor” och dessutom så vill jag som sagt helst inte vara utan mina djur.

Men någon gång kan jag ändå tänka mig att vara bort en hel dag (huuuu) från mina älsklingar och söndagen den 21 mars blir en sådan.

Jag har i tidigare blogginlägg tipsat er om att Kyra Kyrklund ska ha clinic i Helsingborg detta datum (läs mer på hennes egen hemsida) och eftersom de 2 clinics jag varit på med henne (den första var nog den allra första som hon höll i Sverige innan CLINIC knappt ens var ett begrepp) varit så bra så kände jag att jag verkligen ville gå igen.

Även Birk-Lena och Sally med moder ska gå så vi kommer säkert att ha massor att prata om både före, under och efter clinicen.

Och stackars Archie!

Känner jag mig själv rätt kommer jag att vara helt galen av ridlust efteråt och då vet jag en herre som ska få jobba. Det fick i alla fall Heron efter de 2 föregående föreställningarna med denna extremt inspirerande och underhållande kvinna!

Lättmotionerad hund (eller inte….)

Vet inte om jag ska vara glad eller sur över Soyas vinterbeteende- läs: mer eller mindre vägran att FRIVILLIGT motionera sig?

Inte för att jag själv suktar efter promenader i kyla och snålblåst men djuret måste väl röra på sig, eller?

Fick nyss demonstrativt lyfta henne ur soffan där hon borrat ner sig då JAG ansåg att en normal hund rimligtvis borde vara kissig efter mer än 7 timmar inomhus!

Trots termotäcke gick Soya ut med tvekan, satte sig och kissade efter 2 meter, gick ytterligare 10 meter, kissade igen och FLÖG sedan fram till ytterdörren trots mina bönande rop efter henne.

Nix pix, den flickan vill inte vara ute när det är kallt!

Ibland TVINGAR jag henne genom att hålla henne kopplad så att hon inte KAN springa hem men får hon chansen slår hon alla whippetsprint-rekord, allt för att komma till ytterdörren så fort det går!

Ska fåfängan segra?

Ibland får även den förändringobenägna Birgitta lust att förnya sig :-).

Hade lite extra tid över innan jag körde till träningen igår och fick för mig att jag skulle linda Archie med 4 vita lindor.

I vanliga fall rider jag 9 gånger av 10 helt utan skydd och Archie har aldrig visat den minsta tendens att stryka sig.

Annat var det med Heron som i början av sin tävlingskarriär i dressyr ALLTID kom hem med ett nytt överben varje gång vi hade tävlat.

Han fick så klart alltid gå med skydd och bakbensstrykkapporna var nästan håliga på insidan som han strök sig.

Men Archie har som sagt inte detta problem så de gånger jag lindar honom är det enbart av estetiska skäl- vita lindor på svarta ben är snyggt :-)!

Igår på träningen såg jag två ekipage som red med 4 vita strykkappor och som det blir med mig ibland så fick jag plötsligt lust att köpa likadana trots att behovet egentligen är NOLL!

Är man en fåfäng tönt om man rider med skydd som inte behövs? JA!

Finns det en stor risk att jag snart blir en fåfäng tönt? JA!

Detta köp kan givetvis inte vänta till nästa Ullaredsbesök som är planerat till den 5 april ( och där har jag för övrigt aldrig sett just vita skydd) utan nu får jag leta i andra affärer ”first thing” på måndag :-)!

För det mesta fotofritt!


I förra veckan var det en läsare som efterlyste foton på Archie.

Jag blev tämligen förvånad över denna begäran eftersom jag hade publicerat 2 dagsfärska kort bara någon timme tidigare och bloggen även i övrigt är rätt så smyckad med olika bilder på ”den lille svarte”.

När jag tänkte efter vad skribenten kunde ha menat med sin fråga så spekulerade jag i om hon ville se mer RID-bilder/ filmer på Archie, det är ju oftast dessa som är långt mer intressanta än trettioelva halvsuddiga bilder på ”Archie i hagen”,”Archie i stallgången” och ”Archie i boxen”, dvs de 3 platser där jag oftast och lättast fotograferar min pålle.

Tyvärr måste jag göra läsaren besviken; bilder/ filmer då jag rider kommer knappast att publiceras i någon omfattning alls faktiskt och det beror (förutom att jag gör mig ytterst dålig på bild) framför allt på att några sådana bilder i princip aldrig blir tagna.

Och anledningarna till detta är flera:

1. Jag rider i 90% av fallen ensam, dvs det finns ingen som KAN fotografera mig.

2. De gånger andra är i ridhuset så har de fullt upp med att rida sina egna hästar; inte att ta kort på mig. Och skulle de ha någon med sig som publik/ medhjälpare så skulle jag tycka att det var alltför ”Birgitta- 12 år” att be dom att fotografera.

3. De gånger jag tränar för Ebba är jag också ensam och skulle inte drömma om att be HENNE fotografera. Åter igen skulle jag tycka att det var YTTERST PINSAMT och dessutom kostar mina lektioner så mycket att jag vill använda tiden till träning, inte till att agera fotomodell.

Så…ni får även i fortsättningen stå ut med att få intressepilar i ögat av mina fantastiskt spännande kort på boxinredning, hage och stallgång- med ett vackert svart bihang!

Nätbedrägerier och bedragare på nätet


Tiden då en tjuv behövde kofot och såg för att kunna göra sitt jobb är sedan länge förbi….

I senaste numret (nr 2) av Ridsport står det att läsa om nätbedrägerier som oärliga personer försöker (och tyvärr i vissa fall lyckas) utföra.

Jag har även tidigare läst om liknande fall; det handlade då om en tjej som sålde sin sadel via nätet och fick en falsk check som betalning, eller något i den stilen.

Variationerna på temat ”hur man lurar godtrogna” tycks aldrig sinande, en del får aldrig betalt för varor de skickat iväg, andra får inga varor trots att de betalat eller så får de ”i bästa fall” (hmmm….) hemskickat en tegelsten när de i själva verket beställt något helt annat.

För några dagar sedan pratade jag med en vän som har sin häst utannonserad på nätet.

Vännen ringde helt chockad då en person tydligen hade mailat henne och mer eller mindre bett att få köpa hennes häst osedd (personen sade sig bo i Norge) om bara min vän ville acceptera att betalning skedde på något omständigt vis som dock skulle ”belöna” min vän genom att köpesumman (100.000:–) nästan skulle fördubblas?!?!?!

Både jag och vännen var helt fascinerade över att man kan tro att någon skulle gå på en sådan otroligt märklig bluff och vännen var dessutom förbannad över att någon hade ”besudlat” (hennes uttryck) hennes fina häst genom ett sådant bedrägeriförsök.

Ja, just detta försöket var mer än lovligt korkat (vem köper till att börja med en så pass dyr häst osedd????) men det finns ju andra mer subtila sätt och/eller långt mer korkade (om uttrycket ursäktas) personer än min vän som faktiskt ”går på” de här lurendrejerierna.

Man läser ju för jämnan om folk som blivit lurade och i alla fall jag tänker nästan alltid ”hur dum (dvs godtrogen) får man vara”.

Här bör nog mottot ”om något verkar för bra för att vara sant så ÄR det det för bra för att vara sant” vara en ledstjärna och det är nog bättre att vara för försiktig än att hoppas på en ”good deal”.

Detektiven Internet (hundinlägg- känsliga VARNAS!!!)

Jag har alltid varit känslig när det gäller djur men sedan vi köpte Soya har detta mångdubblats och jag blir ohyggligt illa till mods och mår dåligt när jag ser/ läser om djur , framför allt hundar som far illa.

Av denna anledning har jag inte tittat på denna film:

http://www.liveleak.com/item?a=view&…f04_1258418085

….ska tydligen vara HEMSK och det betvivlar jag inte.

Däremot glädjer det mig att Internet trots allt hjälpte till att få fast den djävla idioten som gjorde detta:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6147288.ab

Finns också en diskussion på nätet:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1027549

Det är de små detaljerna som gör (eller FÖRSTÖR) det!

För ett tag sedan såg jag ett ekipage i ridhuset som jag verkligen tittade till lite extra på.

Ryttaren var lång och smal (perfekt ryttarkropp enligt mig) och hennes ben hängde som stöpta längst hästens sidor.

Jag som själv flaxar hit och dit med mina ben (sååå fult) tittade hänfört på dessa ryttarben som bara tycktes hänga fullständigt orörliga rakt ner.

Ryttare satt som ”hälld” i sadeln och allting såg som sagt mycket okomplicerat och lätt ut och hästen gick på samma vis, inte med några supergångarter men lätt och smidigt och följde ryttarens signaler utan tvekan.

Ja, allt hade verkligen varit hur bra och flott som helst om det inte hade varit för en enda men mycket störande ”detalj”: ryttaren hade aldeles för långa tyglar som hon dessutom hade uppkörda någonstans i höjd mellan brösten och magen.

Det såg så fruktansvärt fel och fult ut och det förstörde faktiskt stora delar av skönhetsupplevelsen och helhetsintrycket.

Jag känner inte ryttaren alls och hade inte en tanke på att kommentera ritten men jag hade verkligen önskat att hon på något sätt blev medveten om hur mycket hennes tygelhållning ”förstörde” ritten.

Och så vitt jag kunde se så fanns det heller ingen anledning till de höga händerna i magen; det var nog bara en ful ovana, något många av oss ryttare lägger oss till med även om själva ovanan eller omfattningen av den kan variera.

Själv har jag som sagt flaxande skänklar och sitter gärna ihopkurad (skulle tippa att Ebbas enträgna ”stäck på dig” är den tveklöst vanligaste kommentaren när jag rider) och andra gör annat, som att titta ner i sadeln, rida med ”doppade” tår, händerna i magen osv.

Ibland är det bra att både se sig själv på film/ bild (även om inte alla har möjligheten att bli filmade) eller som i detta fallet; att se någon annan rida ”fult” och då få sig en tankeställare/ påminnelse för egen del!