Dagens (gall)fråga

På tal om en diskussion jag hade med en person nyligen där jag påstod att typ 95 % av alla vuxna halvblodshästar som rids dagligen har gallor undrar jag vad ni säger om mitt påstående.

Har jag rätt eller har jag fel?

När jag skriver gallor menar jag större eller mindre sådana- de behöver inte vara enorma för att räknas så att säga.

Mitt påstående grundar sig i mångt på min erfarenhet från mina egna hästar som samtliga haft gallor i större eller mindre omfattning.

Heron hade en GIGANTISK galla som nog är den största kotledsgalla jag sett- ödets ironi var att han hade den i princip under hela tiden jag ägde honom och att benet den satt på var det enda ben han aldrig blev halt på. Folk brukade bli helt chockade när de såg storleken men den gav som sagt aldrig problem.

Kreon är nog den av mina hästar som haft ”renast” ben- tunna, ibland nästan ”genomskinliga” fullblods-framben men även hos honom kunde man ibland känna en liiiiiten svullnad.

Men vad säger ni läsare? Vet ni något halvblod HELT utan gallor?

Fredag- jobb och vila

Morgonens ridpass med Zack blev härligt nog minst lika bra som gårdagens och det känns som att vi har tagit flera kliv uppåt på vår gemensamma dressyrtrappa.

Idag tränade jag på att göra halt ur galopp- en övning jag inte ens hade fått för mig att prova för några veckor sedan då jag DÅ hade bedömt att sannolikheten för att lyckas med detta hade varit lika stor som att försöka stoppa ett framrusande tåg genom att sträcka ut armen….typ.

Då hade jag nog behövt en hel långsida som bromssträcka på en häst som hade kört upp sitt huvud högre än mitt men idag blev det faktiskt helt ok halter med våra mått mätt.

Och ska jag någonsin tävla LA:3 måste jag ju kunna stanna hästen ur galopp utan att det tar halva dagen eller ridhuset i anspråk :).

Annars blev det fortsatt galopparbete idag och jag glömde att tipsa läsaren Lina som hade lite frågor kring hur man tränar upp hästens galoppork igår om att man kan rida i lätt sits då och då.

Detta är min ”eftergift” om hästen inte riktigt orkar- däremot ger jag aldrig avkall på formen och definitivt inte på en häst som gärna vill köra upp skallen.

Passet avslutades med skänkelvikningar, slutor och förvända slutor- tänk vad mycket roligt man kan ägna sig åt när prio 1 inte behöver vara att ständigt påminna hästen om att gå i form!

Vicke det lilla livet har fått sin första vilodag så vi gick bara en 15-minutersrunda runt en stor åker i närheten av stallet.

Soya har fått sig en cykeltur och nu är det dags för mig att vila.

Dagens (äppel)fråga

Nu när i alla fall mitt äppelträd dignar av äpplen undrar jag hur ni ställer er till att fodra hästar med denna frukt?

Ger ni äpplen eller inte och vad beror er inställning på? Tillgång? Bra/ dåliga erfarenheter?

Själv har jag fodrat med äpplen i många år, förr hade jag arbetskamrater som gärna dumpade några sopsäckar med fallfrukt hos mig och sedan vi flyttade till vårt hus för 10 år sedan har jag ett eget träd som alltid gett otroligt mycket frukt.

Lika generös som jag har varit med äpplen till mina hästar som brukar få i alla fall 6-10 äpplen om dagen under säsongen lika försiktiga har jag hört att vissa hästägare är- en del vågar över huvud taget inte fodra med äpplen av rädsla för kolik.

Det jag själv är noga med är att inte ge kart utan mogna äpplen och så delar jag upp mängden på alla 3 målen.

Men i sak tror jag att det är nyttigt med äpplen och mina hästar har inte haft något emot att äta dom så jag har valt att inte slänga fallfrukt i komposten/ i soporna som jag vet att många gör en masse. För ofta orkar man ju inte äta alla äpplen ens träd ger själv, det är min erfarenhet i alla fall.

Och ibland när jag rider/ går förbi ”vilda” äppelträd i naturen tänker jag på vilket slöseri DET är- så mycket frukt som bara ruttnar bort.

Själv brukade jag i ungdomen plocka sådana äpplen och göra äppelkaka- hur gott som helst!

Mera torsdag- två guldstjärnor

Ja, det blev både min och Josefines slutsats efter dagens uteritt- vi var båda beredda att ge Vicke var sin guldstjärna för hans uppförande under den en timme långa turen.

Fina pojken tittade inte på något trots att vi red både ”här och där” och när vi galopperade över samma GIGANTISKA stubbåker (som motsvarar ytan på väääääldigt många fotbollsplaner) som jag och Vicke på red i söndags så gick det lika lugnt och städat tillväga som då.

Det är VERKLIGEN skönt med en både framåt OCH snäll häst, utan tvekan!

Härlig sommarvärme hade vi också så denna uteritt får, liksom Vicke, högsta betyg :)!

Torsdag- fåtöljen ska flyga!

I morse var det åter dags att sjunka ner i min fåtölj (läs: Zack) och idag premiärinvigde jag faktiskt ”hans” ridhus.

Jag har bara ridit på Gammelgårds fina utebana tidigare, mycket på grund av det behagliga väder vi haft men idag var det så mörkt när jag kom att det helt enkelt inte GICK att rida ute.

Ridhuset var mycket fint (och gigantiskt) och tjockisen ännu finare så jag var mer än nöjd när jag hoppade av efter 45 minuter.

Jag har en teori om varför gossen går så bra just nu men vill prova den lite fler gånger innan jag avslöjar min hemlighet :).

När jag red för Zacks tränare beklagade jag mig över galoppen- ”det känns som hästen trav-galopperar” sa jag på vilket tränaren i sin tur svarade lakoniskt men helt sanningsenligt att ”det är för att han lyfter max 20 centimeter från marken”.

Och det är det bästa sättet att ”utmana” mig 🙂 för nu jäklar ska jag visa både tränaren och mig själv att det GÅR att få ett annat svävmoment i galoppen- fåtöljen ska banne mig FLYGA innan jag är färdig med honom:).

Det går redan mycket bättre och den förvända galoppen håller nog godkänt betyg på tävling om den är som idag men mer ska det bli.

Det är bara att fortsätta att ”mala” runt i galopp så att orken kommer mer och mer och växla mellan förvänd och rättvänd dito.

Jag varierar också ställningen och tempot och är noga med att inte klämma med skänklarna- totalt självgående är det som gäller, möjligen understött av en liten touch med spöet på baken.

Nu är det hejdå övergångar och hallå luftig galopp- like it or not röda pojken :)!

Tillbakablickar: Var är kameran :)?

huu

Ha ha…redan innan internet, bloggar och facebook ens fanns i någons fantasi minns jag hur jag vid några hästtillfällen verkligen önskade att jag hade en kamera redo- ungefär som att man aldrig kommer på en bra dräpande replik förrän det är för sent.

Det har faktiskt varit Heron som har varit inblandad vid båda tillfällena men med honom hann jag också uppleva många minnesvärda händelser, dels för att jag ägde honom i 10 år men också, ska jag nog erkänna, för att jag var mer dumdristig på den tiden :).

Ena gången hade dock inte det minsta med dumdristighet att göra- det var när han hade fått en jätteböld på halsen av influensavaccinet (extremt ovanligt enligt den ATG-klinik där detta hade gjorts) och man sedan fick skära upp densamma (jag har berättat om detta i ett långt inlägg för länge sedan).

När veterinären snittade upp bölden med en skalpell så att gult var sprutade ut som ur en gejser över både hennes vita rock och golvet under hästen då tänkte jag faktiskt först ”varför har jag ingen kamera- ingen kommer att tro mig när jag berättar hur mycket var som faktiskt kom ut” (det var några deciliter kan jag lova och det stank värre än något annat jag luktat på förut….).

Andra gången jag gärna hade velat stå redo med en kamera, om jag inte i stället hade valt att FÖRHINDRA incidenten var när Heron var konvalescent pga hälta och jag hade gjort en provisorisk ”box-hage” till honom ganska långt från stallet.

Inhägnaden var inte mycket större än Heron själv och ena sidan av den bestod av en form av telefonstolpe som var kanske 150 cm hög (nådde mig till hakan) och så kraftig att den inte hade gett med sig om ens 10 hästar hade stampat på den samtidigt.

Medan Heron stod i inhägnaden och jag ”vaktade” honom utanför (jag läste en bok) kom en ryttare förbi-ridande och lät sin häst nosa på Heron över staketet/telefonstolpen.

Jag hann bara tänka att detta var mycket dumt då Heron var ganska flockbunden för så fort hon red därifrån ville Heron följa efter.

Och tro mig…det gjorde han.

Jag såg hur han på typ ett galoppsprång seglade över den gigantiska telefonstolpen och att han just seglade var en jäkla tur för hade han slagit i den hade han nog inte rest sig igen.

Detta lyckades han alltså med på ingen ansats och efter att ha vilat…tja jag minns inte hur länge men det var ett tag.

Då var skam till sägandes INTE min första tanke ”hur gick det med hästen” utan ”WOW…vilket språng…varför finns det inga vittnen till detta”.

Och jodå…Heron klarade sig utan en skråma (han kunde verkligen hoppa den hästen…..)