Film från förra veckans tävling

Idag kom en länk till Youtube från Lina, min fotograf och filmare :=).

Man ser inte så mycket detaljer på filmen tycker jag själv men det ser ut att flyta på ganska bra i alla fall och min sits, i alla fall med tanke på hur den har varit, ser lite förbättrad ut för det mesta. Men så som jag ”kryper ihop” i den andra travökningen är en gräslig Birgitta-klassiker och precis det jag ska försöka arbeta bort- usch så fult!!!!

Här tycker jag också att Archie ser mer normal ut vad gäller halsen :=), på senaste filmen tyckte jag ju att det såg ut som att han var värsta hingsten!

http://www.youtube.com/watch?v=9mJgO02YW1k

Tillägg:

länken fungerar nog inte längre! Prova i stället länken i Linas kommentar nedan!

Fredag

Även denna fredag var det Ebba som red- en vana som Archie inte verkar ha något emot.

Idag fortsatte Ebba att rida mer samlat i galoppen (precis som förra veckan) och det blev förutom en hel del sluta i galopp även en första introduktion till piruetterna med galopp på en mindre volt och med lite tagen bakdel. Nu red Ebba verkligen långt ifrån några piruetter men det är inte fel att börja ”känna på” en liten början till dessa i alla fall.

Slutorna i både trav och galopp flyter på bättre och bättre och idag blev det till och med en liten ”sax” -:) i travsluta, in från ena långsidan i höger sluta till x och sedan ut därifrån och till slutet av samma långsida i vänster sluta.

Allt flöt på mycket harmoniskt och det var inte bara åskådaren undertecknad som nickade gillande- även Ebba var nöjd med Archies insatser för dagen.

Våren är här (hundinlägg)

Som det sig bör i Skåne kommer årstiderna oftast inte sakta smygande utan det brukar snarare vara så att det ena dagen är strålande solsken och nästa dag snöstorm…typ…och vice versa.

För bara några dagar sedan var det minus 3 grader på morgonen medan termometern visade på hela 11 plusgrader i går eftermiddag när jag körde hem från jobbet!

När Soya och jag cyklade till stallet för att ta in hennes häst från hagen träffade vi Soyas pojkvän på vägen.

Hundarna har inte setts på länge och det blev ett kärt återseende.

Som jag har berättat så leker Soya inte med vem som helst- hon gillar inte ”hårda tag” och tröttnar också snabbt på klumpiga och slöa hundar som bara orkar leka en minut innan de rasar ihop.

Men Enzo passar henne ypperligt: snäll, skitsnabb och uthållig :=)!

Så här ser bokstaven V ut visar Soya!

Enzo ser så där måttligt intresserad ut av alfabetet.

Men att gräva och smutsa ner sig- DET tycker båda är roligt!

Kanske kan man hitta något ätbart?

Soya gjorde det i alla fall och jag ska inte avslöja vad för då kommer maken att ångra bittert att han pussade på lilla Mimmi igår kväll.

Ledtråd till er andra: det var enligt Soya skitgott, förmultnat och kom ursprungligen från baksidan av Enzo och hade dessförinnan bearbetats i hans mage och tarmar….Och ja….hundar kan äta sådant utan att det är något fel på dom…tro det eller ej :=)!

Micke älskling….fy dig…du skulle inte ha tjuvläst så här långt…nu får du gå och skölja munnen direkt :=)!!!!!

Mitt löfte till mig själv: programträning!

Fick ett mail härom dagen där en av mina vänner med entusiasm konstaterade att hon borde delta i programträningar oftare- hon hade precis varit iväg och det hade varit mycket givande.

Som ett sammanträffande hade jag faktiskt tänkt i ungefär samma banor redan dagen innan hennes mail kom, detta med anledning av att en ryttarmamma i stallet pratat om att vi kanske skulle kunna ordna något sådant arrangemang längre fram.

Som jag redan nämnt flera gånger är jag oerhört slarvig med att träna på just program och det kan man ju verkligen ifrågasätta med tanke på att jag utger mig för att vara en tämligen fanatisk dressyrtävlare.

Borde man inte som sådan träna på program rätt ofta?

Tja…om man ändå vinner allt man ställer upp i så kanske inte behovet föreligger men är det så för mig, dvs att jag är en notorisk vinnarmaskin? Knappast!!!!

Med andra ord är det hög tid att jag tar mig i kragen angående detta och det är tyvärr inte första gången jag försöker att disciplinera mig i detta sammanhang.

Men nu LOVAR, LOVAR, LOVAR jag skärpning, bot och bättring!

För om man redan på hemmaplan tycker att det inte går så bra när man rider igenom programmen (det är väl därför jag undermedvetet undviker det) – hur ska det då gå på tävling?

Där (på tävling) drabbas jag plötsligt av någon form av övertro ”det blir säkert bra…..” men det blir det ju inte alltid.

Nej som sagt, nu ska här tränas program så det står härliga till!

Bara jag äntrar ridhuset ska Archie av sig själv fatta galopp, vända upp på medellinjen och sedan göra halt vid X för att därefter gå hela program innan jag ens fått på mig ridhandskarna. It´s a promise!

En kommentar till om gramanens förträfflighet

Kom på att jag glömde att nämna ytterligare en sak som kom upp när jag och Ebba diskuterade gramanens fördelar igår.

Ebba påpekade att en del som är emot graman i stället sitter och sliter och drar hästarna i munnen vilket verkligen inte främjar varken ”god ridning” eller hästens välbefinnande.

Fördelen med en graman är att man mycket lättare kan lära mindre rutinerade ryttare att sitta med STILLA händer i stället för detta plockande eller i värsta fall dragande/ slitande i tyglarna.

De som tycker att det är synd om hästar som går med graman skulle kanske titta på vad alternativet ibland är; dvs just otrevligt mundragande!

Såg förresten ett skräckexempel på ovanstående under förra helgens tävling.

En ryttare satt under hela framridningen och drog/ryckte konstant i framför allt innertygeln och förutom att det såg hemskt illa ut (både jag och min hästskötare reagerade oberoende av varandra) så kan man ju undra hur det kändes för hästen?

Kanske var den helt avtrubbad och kände knappt längre tygeltagen?

Och frågan är om ryttaren själv är/ var medveten om hur frekvent (läs: utan avbrott) hon drog i tyglarna? Sådant kan ju lätt bli en ful ovana som man till slut inte ens tänker på!

Tyvärr sa den medföljande coachen ingenting om tygeldragandet och orsaken till DET (att inget sades) kan man ju bara spekulera i.

Kanske tyckte personen helt enkelt att det är så hästen ska ridas? Eller så ville personen inte börja hacka på ett så (förmodligen) invant beteende strax innan en tävlingsstart?

Ja, inte vet jag men trevligt var det inte.

Torsdag- Soya lever farligt och Archie imponerar


En ”fem-femtio” närmast och en studsserie i galopp (cavalletti-bommarna) i bakgrunden

Idag stod det hoppning på mitt ridschema och eftersom jag inte har några planer på att återuppta hopptävlandet men ändå vill hålla igång själva känslan (som jag tycker att man tappar oerhört snabbt i hoppning om man jämför med dressyr) och gymnasticera Archie valde jag övningar som jag tycker främjar detta.

Innan jag började själva hoppningen fick jag dock gymnasticera mig själv, helt ofrivilligt från min sida kan jag ju säga men ibland har man inget val….

Jag var plötsligt av med Soya vilket jag inte ens hade märkt förrän jag hörde världens tystaste och tillika kortaste gnällande som det nog var rena turen att jag ens registrerade.

Soya är ”dum” på det viset; kommer hon bort och jag inte kan hitta henne så är hon tyst som en mus och sitter bara som ett frågetecken och väntar på att jag ska lokalisera henne med någon form av radar.

Hur som helst; det mycket lilla ljudet fick till och med min morgontrötta hjärna att gissa att Soya hade krupit mellan sargen och själva ridhusväggen någonstans, ett mellanrum på en halv meter som mest skulle jag gissa.

Jag red runt och tittade och mycket riktigt….plötsligt såg jag Soya som ynkligt försökte klänga på sargen som om hon skulle kunna ta sig upp den vägen.

Vad göra?

Tja…jag insåg att det bara var att hoppa av och försöka fiska upp henne på något vis, men hur?

Ställde en pall mot sargen och försökte häva mig ner mellan denna och ridhusväggen men Soya befann sig för långt ner för att jag skulle lyckas nå henne.

Jag förstod att enda sättet (om jag inte skulle vänta ut henne och hon kanske skulle våga ta sig tillbaka samma väg som hon kommit in- och det vågade jag inte lita på) var att hoppa in själv mellan sargen och väggen.

Sagt och gjort och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag, trots att jag är smidig som en kylskåp, i alla fall är hyfsat smärt och fick plats i detta trånga utrymme!

En mer ”robust” människa hade fastnat och hur skulle DET ha sett ut? Och vem skulle ha räddat oss?

Fatta vad pinsamt att behöva ringa och väcka stallägarna 05.30 för att meddela att man bokstavligen ”sitter fast” i ridhuset *GARV*!!!!

Nu behövde jag alltså inte göra detta utan lyckades hoppa ner, fiska upp Soya, slänga henne över sargen och sedan själv hoppa tillbaka- fullständigt täckt av gud vet hur gammalt ridhusdamm.

Jag hann tänka att ”om någon ser mig så här kommer de att tro att jag har ramlat av 15 gånger” men sedan insåg jag ju att det aldrig någonsin kommer något till ridhuset på denna okristliga tid….eller?

Nåväl….

Hoppade upp på Archie som hela tiden åsett mina gymnastiska procedurer under stillsamt förundrade blickar och återupptog ridningen och började med att trava över cavallettina.

När vi gjort detta x antal gånger (10 kanske) så ändrade jag avståndet till ca 3, 5 meter mellan dessa och galopperade över- som en studs-serie!

När även detta gjorts (kanske 5 gånger) så började jag den egentliga hoppningen och hoppade hinderna som ni ser på bilden samt ett ensamt räcke på andra långsidan (som inte syns på bild).

Hinderna ni ser är vad en del av oss kallar en ”fem-femtio”, vilket helt enkelt betyder att det är 5,5 meter mellan dom.

Det är egentligen meningen att man ska trava över A-hindret och sedan ta ett förkortat galoppsprång över B-hindret men jag brukar galoppera in, om än i lite kortare galopp.

Dagens hoppning gick, om vi ska använda ett av mina vanligast förekommande ord i bloggen, YPPERLIGT och jag var väldigt nöjd med Archie.

Ännu nöjdare blev jag efter att ha seglat över det som jag redan innan hade bestämt skulle vara sista hindret och fick höra ”braaaaaa Birgitta”.

Vände mig förvånat om och såg att stallägaren stod i andra änden av ridhuset, något som alltså aldrig någonsin inträffat sedan jag flyttade dit för ½ år sedan (han skulle vattna ridhuset visade det sig).

Jag har alltså aldrig stött på varken honom eller någon annan levande själ i ridhuset så dags på morgonen så det var verkligen roligt att han fick se Archie i sitt esse och dessutom HOPPANDES :=)!

(Hans egen dotter är btw C-tränare i hoppning).

Speciella annonser, del 45 (om jag får tur i spel….)

Härom veckan besökte jag en klient som hade en glädjande nyhet att förtälja:

Han hade vunnit 100.000 via postkod-lotteriet!!!!!!!!!!

Jag köper själv aldrig lotter eller spelar på något som kan ge pengar men nu blev jag faktiskt lockad att gå med i just detta lotteri; för 150 kronor per månad.

Maken har i alla år hoppats mer på denna form av gambling trots att jag hävdat att man inte kan ha tur i både spel och kärlek (och han påstår ju själv att han haft enorm tur i det sistnämnda) men de vinster han fått (typ 50 kronor som mest) har snabbt ätits upp av nya lottinvesteringar.

Nu står vårt hopp alltså till postkodlotteriet och skulle vi få en högvinst där kanske jag ringer på denna annons:

http://www.blocket.se/klippan/Skrittmaskin_26215513.htm?ca=23_11&w=3

Onsdag

Nyss hemkommen från en lyckad träning för Ebba kan jag konstatera att det var helt rätt att ta med min nya vän Herr Graman dit.

Jag fick rida lite allt möjligt idag, skänkelvikning, öppna i trav och galopp, sluta i galopp, bakdelsvändningar osv och det flöt på riktigt bra.

Ebba delade helt min uppfattning att det är bra för både Archie och mig med det extra stöd gramanen ger, jag kan sitta mer avslappnat och slipper ta i så och Archie lär sig vad som förväntas av honom utan tjafs.

Idag anmälde jag mig till en ny tävling, LA:1 i Trelleborg den 28:e mars.

Fick jag bestämma skulle jag helst rida LA:4 i stället men någon sådan klass finns inte de närmaste månaderna.

Om ett tag tänkte jag debutera i LA:6 och jag ska börja rida linjerna ur det programmet så fort som möjligt nu.

Jag har sett gramanljuset!

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..