Hetta, salt och speglar

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare ”kastat in handduken” och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar?
Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!

Tillbakablickar: Birgitta går på konsert och upplever en DUBBEL Thriller!

Jag har i väldigt många år varit en stor fan av Michael Jacksons musik.

Min första kontakt med den var faktiskt i stallet, då jag började sköta min första privathäst Mamaia. Samtidigt som jag stod och borstade och ryktade brukade nämligen en kille i min egen ålder, Lasse, stå och borsta på sin sköthäst, allt medan han spelade alla möjliga låtar av just Michael Jackson. Redan då tyckte jag mycket om det jag hörde och det ändrade sig inte med åren.

För över 10 år sedan läste jag i tidningen att MJ skulle ge en konsert i Köpenhamn och jag kände verkligen att detta var en ”once in a lifetime” chans att få se en av mina idoler live så jag beslöt mig för att åka dit trots att ingen av mina vänner ville följa med. Jag minns att biljetten kostade över 500:– på den tiden men det struntade jag i, liksom att jag alltså skulle få åka ensam till Danmark.

Sagt och gjort…jag tog flygbåten över till Köpenhamn (dessa slutade att gå för några år sedan), lyckades hitta rätt buss till konsertarenan och även hitta densamma trots mitt urusla lokalsinne. Liiite hjälpt var jag av att jag var långt ifrån den enda personen som skulle gå och se MJ; det var mer eller mindre bara att följa strömmen som klev av bussen :=).

Konserten var hur bra som helst och jag hade inga klagomål när den var över. Det var kul att se MJ live och musiken var otroligt bra som alltid.

Så långt var allting till belåtenhet med andra ord men det var efter konserten som MIN Thriller började.

Redan när vi alla (läs: TUSENTALS människor) stod och väntade på bussen för att åka hem började jag ana oråd.

Till att börja med kom det inga bussar!

Efter en lång väntan började det komma bussar men de var redan fullproppade med folk så de körde bara förbi!

Nu började jag få lite lätt panik eftersom jag hade en sista flygbåt till Malmö att passa så när jag väl kom på en buss var jag mycket lättad. Lättnaden visade sig dock vara mycket kortvarig eftersom bussen SNIGLADE sig fram och stod still långa stunder allt medan min klocka tickade desto fortare.

Till slut insåg jag panikartat att jag aldrig skulle hinna med båten hem samtidigt som jag inte hade en aning om var jag var (det var beckmörkt ute och typ midnatt).

Som en vild chansning kastade jag mig av bussen och lyckades stoppa en taxi. Jag förklarade stammande att jag var tvungen att hinna till flygbåten men att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på mig för att betala för resan.

Den mycket snälla chauffören förbarmade sig över mig och jag lyckades otroligt nog hinna i tid till min båts avgång.Vad resan kostade och hur mycket jag betalade har jag förträngt fullständigt men är tämligen säker på att jag fick en ganska rundlig rabatt.

Jag var extremt lättad och glad över att slippa övernatta på någon parkbänk i Köpenhamn utan att jag fick avsluta min dubbla Thriller-upplevelse i hemmets lugna vrå!

För de nyfikna; vårt hus på nätet!

Att vara nyfiken kan vara en både bra och dålig egenskap.

”Frågar man inget får man inget veta” och den som är nyfiken har oftast större kunskap om allt möjligt, viktigt och oviktigt, än den som går genom livet utan att bry sig om sin omvärld.
Samtidigt kan den nyfikna personen upplevas som irriterande hos omgivningen som ibland kan tycka att man inte behöver lägga näsan i blöt överallt!

Själv har jag alltid varit tämligen nyfiken; en egenskap som jag förmodligen ärvt av min far. En nyfiknare människa får man leta efter och moderns diametrala motsats i det avseendet.

Medan fadern som sagt kan upplevas som irriterande nyfiken, även kring saker som man inte kan begripa varför han över huvud taget bryr sig så kan moderns totala avsaknad av intresse för det mesta upplevas som lika jobbigt. Det kan vara liiite svårt med samtalsämnena när inget verkar fånga hennes uppmärksamhet medan man ibland nästan drar sig för att berätta vissa saker för fadern eftersom man vet att det kommer att komma tretusenåttahundaelva följdfrågor kring allt :=)!

Hur som helst…nu var det inte mina föräldrar vi skulle diskutera utan jag ville ge er som är nyfikna, liksom undertecknad, chansen att se hur vi bor och vår husannons så att ni slipper komma och störa mig på kommande visningar *SKRATT* (se föregående inlägg).

Eftersom jag är väldigt intresserad av heminredning har jag alltid tyckt att det är kul att se hur folk ”har det” och nu får ni samma chans.

Bilderna togs i förra veckan och blev bättre än jag förväntat mig med tanke på att jag inte kunde vara hemma och ”home-staga” när fotografen kom. Män (fördomar….fördomar) brukar inte ha samma känsla för vad som bör synas på bild eller ej men resultatet blev som sagt helt ok.

Enligt mäklaren som jag pratade med i förrgår hade det då hittills anmält sig 8 familjer som intresserade av en kommande visning (som vi inte har en aaaaaning om när eller ens om den blir av- det hänger ju på om vi själva hittar något vi vill köpa) men det lät ju lovande i alla fall.

Det är bara att hoppas att inte alla anmälda är av kategorin ”vi åker och kollar för att vi är nyfikna -inte för att vi vill köpa hus” och att vi kan få sålt huset om vi nu skulle bestämma oss för det!

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectHemnet.aspx?objectid=3LIBC2DTMVSH8GQC

Hemnet- värsta porrsajten för många?

Liksom det tydligen finns folk som finner enorm njutning i att sitta och glo på porr på nätet (till och med på jobbet…..att de vågar????) så är tydligen HEMNET en långt populärare sida än jag förstått innan vi började leta gård.

Att man använder hemnet i sitt sökande efter ny bostad är för mig tämligen självklart. Det är (väl?) den största sidan på nätet och den uppdateras dagligen. Det finns massor av objekt att titta på i hela Sverige och i alla prisklasser.

Vad som däremot förvånar mig lite mer är att ”alla” tycks både känna till och framför allt kolla på hemnet väldigt ofta, även personer som inte har en tanke på att flytta?!?!?

När jag var yngre fascinerades jag av vänner som tyckte att det var kul att ”gå på stan” och prova både kläder och skor i olika affärer trots att de inte hade en krona på fickan och absolut inga planer på att handla.

Jag kunde inte förstå varför man utsatte sig för denna frestelse samt dessutom faktiskt ”störde” affärerna genom att gå dit och dra i saker som man ändå inte kunde köpa men fick oftast svaret ”det är kul” från de som gjorde det.

Själv skulle jag alltså inte finna det minsta nöje i att titta på saker som jag ändå inte kan få; jag skulle bara bli frustrerad.

Tydligen gör hästmänniskor likadant med hästannonser; de läser dessa minutiöst, både i Ridsport och på nätet trots att de redan har en häst?

Själv har jag alltid avbrutit all dylik läsning så fort köpehandlingar varit påskrivna för tänk om man hade sett en ännu mer lockande annons därefter :=)? Då hade det varit för sent och så skulle man kanske börja grubbla över om man kanske borde ha lugnat sig trots allt….

Nu när jag själv både vill sälja och köpa bostad hör jag alltså att både arbetskamrater och andra är mycket flitiga besökare av HEMNET.

En del går till och med så långt att de går på visningar trots att de inte planerar att flytta.”Man vet aldrig” eller ”det är kul att se hur andra har det”, ”man kan bli inspirerad” är svar jag fått på mina förundrade frågor om varför man beger sig till visningar.

Att åka och prova en tröja för 200:– som man inte tänker köpa är idiotiskt nog för mig men när det handlar om (för många) den största affären de ska göra i sitt liv så gör sådant resonemang mig väldigt arg faktiskt.

Jag skulle bli himla irriterad om vi vid kommande visningar fick hem en massa folk som inte alls är intresserade av att köpa vårt hus utan bara vill se ”hur vi har det”.

Man får ju en massa förhoppningar vid en husvisning och att då inse att kanske INGEN egentligen är intresserad ens från början skulle vara väldigt tråkigt.

Och för er som inte förstår detta resonemang kanske jag kan dra en parallell med HÄSTAR.

Skulle ni vilja att en massa folk kom och fick sig en gratis ridlektion på er saluhäst fast de inte hade en tanke på att köpa den? Nä, trodde inte de va´!

Puss på dig älskling!

Jag skriver så ofta om mina älsklingar Archie och Soya att jag idag vill tillägna ett helt inlägg till min största älskling, maken Micke!
Idag är det på dagen 7 år sedan vi blev ihop vilket bara bevisar att ”tiden går fort när man har roligt”.
Om hur jag snärjde denne man (eller han mig?) kan ni läsa om i blogginlägg från 15 januari 2008.

Veckan som gått

Under veckan som gått har maken och jag hunnit med 2 gårdsvisningar. Den första tyckte maken var helt ointressant (till min stora sorg eftersom jag redan hade flyttat in och nu tvingades flytta ut IGEN….andra gången på kort tid), den andra tyckte jag var i för dåligt skick så nu får vi hoppas att det snart blir, om inte tredje gången gillt så i varje fall typ tionde gången gillt.
Tack och lov sitter vi inte ”i sjön” medan vi letar utan har tvärtom ett så bra boende att DET gör att vi är så kräsna med andra objekt.
Och stallplats har jag ju sedan mer än 20 år tillbaka så inte heller där behöver jag ha panik.
Det är mer min personlighet som gör att jag vill flytta så snabbt; har jag väl fått en idé i huvudet vill jag genomföra den nu, genast eller meddetsamma och helst redan igår!

I fredags åkte ridskolehästarna på sitt månadslånga bete så nu råder lugnet ett tag framöver. De få av oss som står kvar (ca 10 privatryttare) kan nu disponera ridhusen och hagarna lite friare vilket är jätteskönt och välkommet, i alla fall för min del.

På lördagen var det dags för den lille att lämna ridskolan för 1 månads semester så nu har Archie inlett ett långdistansförhållande med en travar-dam med det härliga namnet Searching Shadows (det ligger så bra i munnen).
Searching, Corres nya häst, tillhör kategorin kvinnor som INTE kräker ner sig, vrålar, dunkar itu väggarna osv så fort en vacker karl ser åt deras håll så jag hoppas och tror att deras hagvistelser ska bli behaglig för alla parter.

Pga Archies tidigare erfarenhet av att gå i samma hage som en häst av motsatt kön (vilket resulterade i 2 försök till betäckning) har vi valt distans-varianten, dvs hästarna går i hagarna BREDVID varandra :=).

Jag har hunnit med både träning för Birgitta och Ebba och tävling i lördags. Jag tycker att det känns som att Archie är inne i en positiv utvecklingsfas och hoppas kunna träna vidare under hela sommaren.

Vädret har varit strålande de senaste dagarna och jag skördade de första hallonen igår. Vi har inte så många buskar så det blir inte några mängder bär att tala om till skillnad från exempelvis en vän som nästan kan fodra sina hästar med jätteskördar.

Min semester närmar sig med stormsteg men jag kan inte påstå att jag räknar dagarna och/ eller känner mig slutkörd så som man hör många resonera när deras ledighet närmar sig. Det kommer så klart att kännas jätteskönt att vara arbetsbefriad i 4 veckor men jag kommer säkert att hitta på saker att sysselsätta mig med ändå.

Ingen har väl kunnat missa att en av mina musikidoler sedan länge, Michael Jackson, avled i veckan. Även om detta är en hästblogg tänkte jag i kommande vecka dela med mig av mitt största MJ-minne; det var en riktig THRILLER :=)!

Blåslagen Birgitta och svårslagen Soya!

Gårdsvisningen idag gick INTE bra!

Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt ”spartanskt” som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet…..ja…DET är en historia för sig…

Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?

När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!

Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!

Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).

Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så ”bra” som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!

Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?

Nä…trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.

För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.

Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).

Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så ”snirklig” som dagens .

Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!

Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.

Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.

Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående ”whippet-promenader” i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: ”är det det här som är Staffanstorps-Soya”. Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.

Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.

Härlig spontanshopping och en kort tävlingsrapport

Jag går aldrig i affärer ”bara för att det är roligt” utan har alltid ett specifikt ”mål”, dvs något jag behöver köpa.

Idag behövde jag mer lucern och begav mig till Granngården men det var nästan så att jag glömde bort varför jag kom dit när jag såg deras härliga rea (som jag inte hade en aning om) på hästsaker.

I somras köpte jag några väldigt bra schabrak på Falsterbo Horse Show för tror jag 100 kronor styck (Archie har ett sådan schabrak under sadeln på filmen ni fick se för några dagar sedan).
Dessa reades nu ut för 49 kronor så jag köpte ytterligare 2 stycken (nu har jag 5 men man kan aldrig få för många schabrak…inte till DET priset i alla fall).

Jag köpte även ett 4-pack vita fleecelindor för 49 kronor (hade kostat 99), ett väldigt enkelt svett-täcke för 49 kronor, en ridhjälm för 79 kronor (som jag invigde idag) och ett par ridskor för 99 kronor. Jag har redan ett par exakt likadana ridskor som kostade mycket mer då jag köpte dom i höstas men som sagt…även ridskor går åt förr eller senare :=).

Efter denna shopping (och ja, jag fick med mig lucernet också) åkte jag och tävlade med Archie och red då en LA:3.

Jag var OTROLIGT nöjd med både framridningen och ritten och njöt verkligen inne på banan!

Nu var det tyvärr inte JAG som dömde och trots att detta enligt mig var en av våra bästa ritter i LA var vi inte placerade.

Kanske säger min känsla av en jättebra ritt mer om mitt omdöme (dvs avsaknad av detsamma) än av hur det verkligen såg ut men det struntar jag i så fall i och tänker fortsätta att vara jättenöjd med vår insats!

Imorgon är det dags för en ny gårdsvisning (håll tummarna!) och kanske en träning i ”lure coursing” (enkel förklaring: vinthundar som jagar en kanin-attrapp runt en snitslad bana) med Soya. Jag längtar…………

Mer om kläder, dock ej till ryttare

Som jag nämnt i tidigare inlägg har jag och Lena samt en arbetskamrat till mig en form av tidningsutbytessystem vilket innebär att när tex Lena har läst ut ”Tara” så ger hon den till mig och när jag har läst ut den så ger jag den till min arbetskamrat.

Arbetskamraten i sin tur är en skvallerpressälskare av stora mått så där får jag en hel drös tidningar varje vecka. Eftersom Lena inte är så intresserad av just denna typ av tidningar ger jag dom till min mamma.

Själv prenumererar jag på ”Må bra” som ges till arbetskamraten och ”Ridsport” som ges till Lena (som i sin tur ger den till Sally, mitt ponnybarn).

På detta vis har jag nästan alltid mycket tidskrifter att läsa till en ringa kostnad och eftersom jag alltid har tyckt om att läsa tycker jag att detta är ett ypperligt system.

Då och då får jag olika tips genom alla dessa tidningar, framför allt boktips men även tips på snygga kläder som man kan köpa.

Det har hänt mer än en gång att jag stuckit iväg för att handla något plagg på lunchen, detta efter att ha sett det på bild i någon av tidningarna.

Härom dagen fick jag en ny tidning av Lena och såg där ett par jeans som enligt texten skulle finnas på Lindex för 399:– och som såg snygga ut på bilden i alla fall. Vanligtvis använder jag bara en speciell Levis-modell men tänkte att det inte kan skada att förnya sig :=).

I stället för att bara ge mig av på vinst och förlust tänkte jag vara smart och ringa någon butik först och valet föll på den butik som ligger närmast stallet, bara tvärs över gatan faktiskt.

Ringde dit och fick av en mycket tillmötesgående kvinna veta att hon aldrig hört talas om den jeansmodell jag sökte men hon informerade mig också om att tidningarnas modereportage ofta innehöll kläder som ännu inte börjat säljas. Detta hade jag ingen aning om så jag tackade för informationen och avsåg att följa det råd jag fått; att återkomma några veckor längre fram då man skulle få in nya jeanasmodeller på Lindex.

Efter att ha lagt på luren blev jag trots allt lite fundersam eftersom jag ju tidigare lyckats köpa kläder jag sett i tidningarna omgående (dock ej på just Lindex) så jag bestämde mig för att få en ”second opinion” genom att maila till Lindex kundtjänst med samma fråga som jag ställt till affärsbiträdet.

Och se där. Svaret jag fick var:

”Hej och tack för ditt mail!
Detta är en byxa som vi har haft i vårt sortiment ett tag och det är dessvärre inte mycket kvar, men återkom med var du bor samt vilken storlek du söker så ska jag se om jag hittar en till dig.”

När jag återkom med svar på var jag ville handla (i Malmö) fick jag det otroliga svaret att just butiken dit jag ringt hade byxor kvar (det finns sju butiker i Malmö!) så jag begav mig dit på kvällen.

Otroligt (dåligt) nog kände inte heller det biträde i butiken som jag frågade efter byxan till den (jag visade henne tidningsurklippet) men själv fann jag nästan direkt det jag sökte bara för att konstatera att det fanns 8-9 byxor kvar (!), dock ingen i storlek 36, buhu….

Dessutom VAR byxorna snygga, jag provade en 38:a i hopp om att kanske kunna förbise med om de var liiite för stora men tyvärr….

Så kan det gå och vad lär vi oss av detta? Tja….att själv är bäste dräng kanske även om det inte hjälpte i just detta fallet :=)?