Favorit i repris? Argt inlägg från en läsare om hästleksaker!

Läs först nedanstående inlägg som jag skrev för några månader sedan och som jag fortfarande står för till 100 %:

Behöver hästar leksaker:

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.

Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Idag har jag fått ett argt inlägg från en läsare (Sandra från Göteborg kallar hon sig); läs nedan!

Du verkar inte förstå att verkligheten för de flesta hästägare ser ut så att hästen tvingas stå inne i boxen i 12-14 timmar. Har man eget stall och/eller kan ha hästen i lösdrift, tillgång till hage dygnet om, jamen det är ju underbart! Så skulle jag också välja att ha min häst, om man kunde. Men sanningen är fortfarande den att de flesta inackorderade hästar står i sin box från middagstid och så hela natten fram till frukosten ca 7:00, exklusive den timman/timmarna ryttaren rider eller på annat sätt motionerar/aktiverar hästen. Kanske om man har tur att den får gå ute dygnet om – om inte i beteshage så i en paddock i alla fall – under den varmare delen på året. Men faktum kvarstår. En häst som i det vilda sover, vad, kanske tre-fem timmar per natt? Tvingas stå i en box (eller kanske spilta) minst halva dygnet, större delen av dess liv. Att då sätta in en leksak, du menar alltså att det är FEL? Befängt, onödigt, fel? Ursäkta, men det är faktiskt du som är lite ”befängd”. Jag håller visserligen med om att man kan undvika att sätta in saker i stil med bollar vars upprepade dunk i väggen retar en till vansinne (tro mig, jag kan absolut sympatisera med det där), men att exempelvis lägga in en anordning (boll, petflaska eller whatever) som droppar ut havre eller pellets när hästen knuffar på den, eller hänga in kvistar, rotfrukter, slickstenar… hur kan man tycka att det är något fel med det? Jag fattar inte. Gammalt inlägg, jadå jag såg det, men jag har alldeles för mycket fritid och blev lite irriterad över din arroganta ton där.

Svar till Sandra:

Jaaa du Sandra….JAG om någon har verkligen fattat hur verkligheten ser ut för många hästägare med hästar i box många av dygnets timmar…så har mitt hästägarskap ALLTID sett ut!

Jag vidhåller dock att en ”normal” häst som står inne i boxen 12 timmar om dygnet INTE behöver några ”leksaker” à la bollar att dunka med.

En slicksten ser jag inte som en leksak, inte heller rotfrukter (dina exempel).

Det här med leksaker har i mitt fall VERKLIGEN aktualiserats nu när min egen häst har haft boxvila sedan flera veckor tillbaka. Som du kanske har läst i min blogg så har detta resulterat i att Archie har gnagt ganska mycket på sin boxinredning vilket jag inte finner speciellt konstigt då han ”i sig själv” har ett gnag-beteende om ”han får chansen”, även när han är frisk.

Står man framför honom med en kvast eller en borste så vill ha absolut stå och bita på kvasten/ borsten och det gör han ända tills man tar bort föremålet = han tycks aldrig tröttna.

Eftersom gnag-beteendet alltså redan finns vill jag inte UPPMUNTRA detta ännu mer genom att hänga in grenar eller dylikt i boxen.

JAG ser trä-gnagande som en POTENTIELL inkörsport till krubbitning- värsta fasan för min del!

Nu är situationen som sagt lite speciell för min häst pga boxvilan, i vanliga fall, dvs då Archie rids och går i hagen 5-6 timmar/ dag står han INTE och biter i boxen.

Borta bra men hemma häst….jag menar BÄST!

Då var man tillbaka i den skånska blåsten, regnet och kylan men jag kan inte påstå att jag är speciellt ledsen över det.

Var överlycklig då jag fick klappa på lille Archie igen och han verkade lika glad över att se mig trots att han skötts på bästa vis under min semester.

Archie fick sista butta-dosen igår och vi får se hur han klarar sig utan smärtstillande nu. Än så länge verkar det inte vara några problem.

Jag premiärsläppte honom i vår jättegeggiga padock utanför stallet i en halvtimme idag = jag stod utanför padocken och hade Archie i en longeringslina ifall han skulle få för sig att ta en liten sken- eller hopptur. Och ärligt talat såg han rätt så sugen ut men linan och min barska stämma hindrade honom. Han fick nöja sig med att stå stilla i geggan och äta hö.

I dessa lägen är det verkligen synd att han inte är som Décima även om hon egentligen inte var riktigt ”normal”. Jag kommer inte att våga lämna honom ensam i paddocken ens en minut, tyvärr!

Det enda tecknet på fortskriden uttråkning sedan jag reste iväg är att boxen nu är ännu mer fylld av träsniderier och om det fortsätter i denna takten misstänker jag att Archie snart har ätit sig in till sin boxgranne Shadow. Undrar vad HAN kommer att tycka om det (Shadow alltså, Archie kommer säkert att tycka att det är hur kul som helst)?

Nästa veterinärbesök är inte förrän 30 december…..VARFÖR segar sig dagarna fram???

Skoning är inplanerad till 8 januari, dock under förutsättning att allt fortskrider enligt planerna, dvs att Archie inte blir sämre.

Black is black…I want my baby back….

Någon som minns den sången….eller är ni för unga :=)?

Nu saknar jag verkligen min lille häst…ska bli skönt att komma tillbaka till Sverige efter min semester!

Hur som helst så har jag glömt att berätta att jag nu har bestämt mig för att kalla Archie SVART även i ”formella” sammanhang, typ när jag anmäler honom till tävling, trots att det i registreringsbeviset står att han är mörkbrun.

Fick av Bernie som skriver här ibland veta att mörkbruna hästar föds svarta men att SVARTA hästar föds älggrå. Ni som tittat på mina underbara fölbilder förstår därmed att Svarta Hingsten verkligen är…..tja SVARTA VALACKEN i alla fall :=).

Vem är vem?

En av mina bästa/sämsta (välj själv) egenskaper är att jag är väldigt nyfiken och ibland tror att andra människor också är det (vilket bekräftas av att min pappa är exakt likadan och motbevisas av min moder som är min totala motsats).

Hur som helst tänkte jag att någon kanske är lite nyfiken kring om/hur jag känner de som ibland kommenterar på bloggen och om jag vet vem dom är.

Givetvis får var och en själv berätta närmare detaljer om er själva om ni vill men jag tänkte ändå ”avslöja” lite om folket här :=).

Lina: min gymnasiestuderande hästskötare som jag nu plågat i flera år men som ändå står ut. Hon började sköta Décima och var väl inte helt sprudlande av lycka då den milda, personliga Décima ersattes av den då väldigt opersonlige Archie (hur kunde vi någonsin tycka detta Lina???) men nu misstänker jag att den svarta busen har erövrat stora delar av hennes hjärta också.

Sofia: Vuxen lektionsryttare hos oss sedan länge.

Corre: en tjej som jag känt sedan hon var ”tre skitar hög” och som hade en privatponny på vår ridskola. Vi har inte träffats på några år och Corre har aldrig sett Arch IRL.

Emilia: också ägare av en Akribori-avkomma och har tidigare stått i samma stall där jag fortfarande står kvar.

Ann och Keb: Mina dressyrridande väninnor som jag känt i kanske 10 år och som jag ursprungligen lärde känna via ett hästforum på nätet. Vi träffas inte så ofta pga långa avstånd men när vi gör det; oj,oj,oj vad munnen går på oss. Då måste ”allt” avhandlas eftersom det kan dröja tills vi ses nästa gång. Vi kan också i perioder maila flera gånger per dag för att dela med oss av glädje och sorg med våra djur (eller ”bara” efterfråga tips och råd). Ann har sett Arch (och Décima) IRL vid ett tillfälle, Nina aldrig.

Minstral: En tjej som jag endast träffat vid ett tillfälle men som bor i Skåne precis som jag (några mil ifrån mig). Vi ”känner” varandra från samma hästforum enligt ovan.

Hille: också hästforumsbekant som jag träffat på en IRL-sammankomst vid ett tillfälle.

Scilla, Navajo och Prick: också hästforums-”bekanta” som jag aldrig träffat IRL.

Bernie: har jag träffat en gång för många år sedan då ovanstående hästforum hade en IRL-träff.

Som synes så är merparten av de som inte skriver anonymt personer som jag ”känner” på ett eller annat vis och eftersom jag är så nyfiken som jag nämnde i början av inlägget så vet jag mycket, mycket mer om alla men låter ändå var och en berätta det dom vill, om dom vill, om sig själva.

Att rida andras/varandras hästar

För ett tag sedan föreslog ”Prick” att jag kunde låna någon privat- eller lektionshäst på ridskolan för att ha något att rida på under tiden som Archie är indisponibel.

Jag svarade att jag inte var ett dugg intresserad av detta och tänkte utveckla resonemanget lite.

I ”mitt” stall har vi aldrig haft traditionen att rida/låna varandras hästar annat än i undantagsfall, tex om någon reser bort.

Personligen är jag mycket glad över detta och de ytterst få gånger någon har dristat sig till att antyda att det hade varit roligt att rida på Heron/Décima/Archie har jag inte nappat.

Jag hade en gång en bekant som hade en helt vanlig häst som användes till lättare ridning. Så fort någon så mycket som ANDADES att hästen var fin/trevlig eller något annat positivt så mer eller mindre kastade sig ägaren över dom med frågan ”vill du rida”. Ägaren var, sanningen att säga, inte speciellt intresserad av att rida för egen del men jag minns hur jag alltid rös inombords över detta lättvindiga sätt att låna ut hästen likt en leksak.

Då vi hade en diskussion på nätet för några år sedan kring det här med vilja/ovilja att låna ut sin häst till andra förstod jag att jag var långt ifrån ensam om min avoga inställning.

Vi var tydligen många som inte alls ville dela med oss! ”Jag vill inte låta någon annan måla på min tavla” minns jag att en skribent målande (observera ordvitsen!) uttryckte det.

Själv brukar jag lite raljerande säga ”jag lånar aldrig ut min MAN och samma sak gäller för hästen”. Inte för att det alls handlar om samma sak men det känns bara lite roligt att säga det :=).

Och eftersom jag alltså tillhör de som vill måla ifred så skulle jag inte få för mig att be att få låna någon annans häst, det skulle kännas mycket märkligt: ”jag vill låna din häst men du får aldrig låna min” typ….

Sedan ska jag vara ärlig och dessutom säga att jag inte är intresserad av att rida ut på promenadhästar även om möjlighet hade givits men så tycker jag till och med att det är tämligen tråkigt att rida ut på min egen underbara häst. Jag är dressyridiot ut i fingerspetsarna och hade, som jag säkert nämnt förut, gladeligen ridit dressyr i ridhuset 8 dagar i veckan. DET tycker JAG är roligt!

Avslutningsvis är jag en fegis av stora mått och saknar dessutom helt vana vid hästar som kanske hoppar till, bockar, brallar eller hittar på något annat bus så jag skulle med all säkerhet segla iväg som en liten vante vid minsta ofrivilliga röresle om jag red på något annat än min egen dressyr-MASKIN (åhhh detta härliga ord….) !

Ska man ta betalt av sin medryttare?

För ett tag sedan har det, både på nätet och i tidningen Ridsport debatterats huruvida man ska ta betalt av sin medryttare eller vara tacksam om/att någon vill hjälpa en med ens häst gratis.

Åsikterna går verkligen isär; en del tycker att det är självklart att den som får ”låna” (läs: rida och sköta) någon annans häst som kanske kostar hur mycket som helst att ”hålla” också ska vara med och betala medan andra lika bestämt hävdar att det är hästägaren som får en form av förmån (slipper vara i stallet 7 dagar i veckan) som det är hur fräckt som helst att ta betalt för.

Själv skulle jag vilja säga att frågan (eller snarare SVARET) inte är självklart och dessutom tycker jag att det är upp till var och en att bestämma.

Till att börja med får man ju se på ”tillgång och efterfrågan”. Om det finns flera duktiga personer som gärna VILL rida på ens häst ser jag inget fel i att ta betalt för detta oavsett vem som kan anses ”tjäna” mest på att hästen lånas ut.

Är det jättesvårt att finna medryttare får man kanske acceptera att låna ut hästen gratis.

Min erfarenhet säger mig att man oftare är mer noga med och ser till att fullfölja sådant som man har betalat för. Då vill man på något sätt ”ha valuta för pengarna”.Vet man att man kan rida gratis mer eller mindre när man vill är risken större att man inte är lika angelägen- det kommer alltid nya gratistillfällen. Men det är alltså MIN erfarenhet.

Om jag skulle låna ut Archie till någon ryttare som red bättre än jag och i någon form av utbildningssyfte så skulle jag inte ta betalt för då är det JAG som behöver ”något”, i detta fallet UTBILDNING av min häst, snarare skulle jag vara villig att BETALA för att få denna tjänst.

Så jag tycker inte att man ENTYDIGT kan svara på frågan om man ska ta betalt eller inte, det beror på flera olika omständighet. Tillgång och efterfrågan är som nämnts en faktor, vilken hjälp av medryttaren man efterfrågar (utbildning eller ren motionsridning) är en annan.

Kanske har man så bra ekonomi att man inte BEHÖVER de extra pengar en utlåning av hästen skulle innebära?Att däremot inte kunna hålla häst utan att ha någon annan som är med och betalar ser jag som direkt olämpligt eftersom man aldrig bör stå och falla med någon utomstående. Man måste kunna klara sin hästhållning på egen hand annars riskerar man att behöva flytta eller rent av sälja hästen så fort den man är beroende av hoppar av.

En del av debatten med att ta betalt av medryttare har fokuserat på att man som hästägare utnyttjar någon som betalar för MIN dyra häst men det tycker jag är rena fjanterierna faktiskt.

Det står ju var och en fritt att både välja att betala för att få vara medryttare och att AVSTÅ från detsamma.

Det finns ridskolor där man kan rida (fast inte heller där är det gratis) eller så får man helt enkelt leta upp någon som inte vill ha betalt för att låna ut sin häst.

Vad som stör mig i sådana här diskussioner är väl just det faktum att många inte verkar förstå att man inte behöver komma fram till ETT svar som ska gälla för ALLA.

Man behöver inte kallas parasit för att man tar betalt för att låna ut sin häst och inte heller är man en idiot bara för att man lånar ut hästen gratis. Det är upp till VAR OCH EN hur man vill göra! Tycker jag…

Annat var det när jag var ung…..(om dagens hästskötare)

En av mina ryttarvänner undrade häromdagen vad man har en hästskötare till och hur man skaffar en dylik:=)!

Jag har under merparten av mitt hästägande valt att INTE ha hästskötare då jag är i stallet 2 ggr/ dag årets alla dagar i princip.

Jag har för det mesta, framför allt då jag var singel och bodde i ett hyreshus granne med stallet tyckt mig ha tiden att pyssla mycket med min häst själv och har väl också ett hyfsat stort kontrollbehov som gör det lite svårare att lita på att andra gör som jag vill, typ…

Den första skötaren jag skaffade, Lina började hjälpa mig med Décima när jag hade ägt henne i flera år och eftersom detta föll väl ut har jag sedan fortsatt att låta något barn/ ungdom hjälpa till eftersom jag ville att Archie skulle ha/få mer stimulans än vad jag tyckte att jag ville prioritera i mitt liv. Jag är ju numera gift och bor i eget hus i en annan kommun så det är inte lika smidigt att ”kvista över” till stallet precis när andan faller på.

Archie har alltid varit oerhört ren och lättskött så det är inte själva ”tvagningen” som sådan jag varit ute efter utan att skötarna ska stå och pyssla med honom eftersom han bara går i hagen halva dagarna.

Det här med skötare har fallit lite olika väl ut: Lina har som sagt hängt med i flera år nu (minst 4, kanske fler). Hon är idag 17 år.

En flicka (då ca 14 år) ombads att sluta av mig eftersom hon bröt mot mina regler flera gånger och tappade intresset totalt.

En annan flicka (då 15 år) slutade sköta då hon tröttnade på hästar i allmänhet och inte ville komma till stallet mer.

Den sista (18 år) ombads också sluta eftersom jag aldrig visste när/ om hon skulle dyka upp = jag fick ändå göra allt själv eftersom jag inte litade på att hon skulle dyka upp på de dagar hon lovat.

Så summa summarum: av 4 skötare har jag kvar den som kom först :=).

När det handlar om barn och ungdomar tror jag att man MÅSTE inse att deras intresse kan vara av mycket övergående karaktär och man kan INTE bli beroende av deras hjälp. ”Så länge det går så går det” ungefär. Eller…så har JAG resonerat i alla fall.

Mina skötare har INTE fått rida annat än i undantagsfall vilket dels beror på att JAG vill och kan rida själv så ofta det behövs dels på att i vart fall Archie varit för ung för att släppa ut en ensam ungdom på. De gånger skötarna ridit på honom har jag ridit på hans hagkompis Birk och ”kollat läget” (det har alltid gått superbra).

I vårt stall ser jag TYDLIGT tendensen att barn/ ungdomar inte har den ”geist” som JAG och mina gelikar hade för över 20 år sedan. Idag vill ungdomarna knappt RIDA utan har mer stallet som en samlingspunkt/ungdomsgård där de SITTER och snackar skit, lyssnar på musik, sms:ar osv.

Nu förstår jag vad gamlingarna menar med uttycket ”annat var det när JAG var ung……” DÅ var man glad om man fick borsta svansen på en lektionshäst eller skritta en dito som var halt.

Samtidigt får man inte glömma att det idag finns långt fler ”lockelser” för ungdomar än på stenåldern då jag började sköta lektionshästar, vi hade varken internet, mobiler eller mp3-spelare!

Andras tankar kring skötare: http://www.ryttarfiket.se/viewtopic.php?f=3&t=752

Själv undrar jag om det här med ”dagens skötare” kan knytas till förra veckans reflektioner kring ökad egoism/egocentrering i samhället? VAR det bättre förr EGENTLIGEN eller är det sundare att ungdomar idag inte lever i stallet och för att borsta en hästsvans 7 dagar i veckan?

Själv är bäste (ende?!?!?) dräng!

När jag berättade att jag skulle resa bort på en veckas solsemester var det en person i stallet som undrade hur det skulle gå, dvs hur skulle det gå med Archie!

Jag svarade som jag faktiskt själv numera tror på att ”det faktiskt finns andra människor som är precis lika kapabla som jag att ta hand om hästen”!

Varför tror så många av oss hästägare att vi är de enda som duger till att ta hand om våra djur eller i vart fall att ingen gör det så bra som vi?

Det är, vill jag hävda, ett extremt vanligt fenomen och jag har själv varit i den fällan tidigare.

Kan det beror på att hästen för vissa hästägare är nästan som ett barn (framför allt om man inte har några ”riktiga” barn)?

I diskussioner på temat ”skulle du kunna sälja din häst” har jag många, många gånger läst att folk tycker att det är bättre att slakta än att sälja hästen för då ”vet man var den är” och den riskerar inte att hamna hos någon ”dum” människa. Vad säger detta om ens uppfattning om en själv kontra andra människor som hästägare?

Själv är jag lyckligt lottad som har tillgång till personer som jag verkligen litar på vad gäller skötseln av Archie.

Dels så har jag ju Lina som ”hängt med” som hästskötare i flera år och vet hur jag vill ha det och dels så har vi en stallchef som jag vet att jag kan lägga 100 % ansvar på då jag reser bort.

Hon har ”passat” Archie tidigare och hon vet också exakt hur hon ska agera i kontaker med klinik, veterinär, hovslagare osv om detta skulle behövas.

Stallchefen ska under min semester sköta Archies medicinering, mockning, ”motion” (han ska ledas 2x 5 minuter om dagen) och jag hyser inte en sekunds tvivel på att detta inte ska bli gjort på bästa vis.

Har man dåliga erfarenheter av att låta andra ta hand om ens djur är det kanske inte lika lätt att slappna av.

Jag minns en incident för några år sedan som berörde mig illa. En hästägare hade inte själv möjlighet att leda sin konvalescenta häst 2 gånger om dagen utan engagerade en annan person som skulle sköta morgon-motionen. Personen ifråga struntande i detta och hästägaren fick inte kännedom om ”icke-motionen” förrän rätt så lång tid hade förflutit. Verkligen USELT mot både häst och hästäagare att göra på detta vis men det är som sagt inget jag själv behöver bekymra mig om!

Dagens I-landsproblem: jag vill inte åka på semester + skivbyte

Någon som har lust att resa på en all-inclusive-resa till Gran Canaria i stället för mig?

Jag som alltid har tyckt mycket om att resa känner för en gångs skull att jag nog hellre hade stannat hemma faktiskt.

Nu är resan både bokad och betald sedan länge och att ställa in den hade gjort både maken och svärmor (som ska med) ledsna så det känns inte som ett alternativ men jag jublar som sagt inte.

Jag hade hellre tillbringat tiden i stallet lekandes med den säkert uttråkade Archie men måste samtidigt också inse realistiskt att det finns andra människor som är kapabla att ta hand om honom.

En del av mig förstår också att det säkert är bra för mig att komma bort efter dessa veckor av bekymmer och att skingra tankarna i en annan, trevlig, miljö är nog helt rätt medicin.

Jag brukar mest slappa på våra semestrar; äta tonvis med god mat, läsa mycket, sola, bada och shoppa så förhoppningsvis kommer tiden att gå snabbt och jag kommer att återvända utvilad och glad.

Den skånska vintern har ju sällan och aldrig visat upp sig från någon speciellt lockande sida (inte för mig i alla fall) vilket är en stor anledning till att vi brukar välja att resa bort denna period.

Som vanligt har vi valt ett hotell med tillgång till både gym och internet så skulle vädret vara helt uselt så ”sitter man inte i sjön” i alla fall.

Jag har en hel del fördigskrivet material så ni får ingen jul-semester från bloggen om ni inte vill och jag är fortsatt tacksam för inlägg/frågor och dylikt.

Känns det förresten inte som att det är dags att ”byta skiva” lite nu på bloggen? Det har kanske, av för MIG naturliga orsaker, blivit lite väl mycket ”fång-snack”? Jag lovar att behandla lite andra teman under min semester så det är bara att hålla utkik!

Och om någon undrar VAR exakt vi tar vägen så är det bara att klicka här:
http://www.apollo.se/Travelling+with+apollo/Catalogue/Spanien/Gran+Canaria/Playa+del+Inglxs/Playa+del+Ingles/Hotel/Eugenia+Victoria.htm?Search=True&CountryTrackerId=2772&Season=Winter&DestinationTrackerId=30342

Hästar ska vara lättlastade + affärsidé

När jag besökte vår ATG-klinik för ett tag sedan hörde jag hur receptionisten sa att ett besök hade avbokats ”för att man inte lyckats lasta hästen” och således inte kunde ta sig till kliniken.

Jag blir aldeles gråtfärdig när jag hör sådant.

I min värld SKA en häst gå att lasta mer eller mindre ”no matter what” (undantag som bekräftar regeln finns väl alltid)!

Jag skiter i hur många ursäkter och bortförklaringar hästägare har till varför hästen är dum att lasta och anser på fullt allvar att man får se till att hästen går att lasta oavsett vad.

Hur man uppnår ATT hästen går att lasta finns det ”tusen” lösningar på, det finns kunnigt folk som kan hjälpa till (även om det i vissa fall kostar en slant att anlita dessa eller man får utföra en del detektivarbete för att hitta dom) och då är det ens förbannade skyldighet att se till att man vidtar de åtgärder som behövs.

Ja, ursäkta mina upprörda ord och känslor men jag tänker på den gången då jag ensam fick köra upp min häst Décima till djursjukhuset för en akut buköppning. Hade jag inte haft bil och släp snabbt tillgängligt och framför allt kunnat lasta hästen direkt trots svåra smärtor så hade hon kunnat dö ute på gatan. Att leva med att jag kanske hade kunnat rädda henne om jag bara hade fått in henne i transporten hade varit oerhört tungt.

Det finns också andra situationer då man MÅSTE komma iväg till klinik/djursjukhus snabbt och då varje minut är dyrbar. Att då stå och fibbla med en konstrande häst måste vara värsta tänkbara scenariot. Nej, som sagt; se till att lastträna era hästar så att ni aldrig behöver hamna i dessa situationer!

Vad gäller min nya affärsidé trivs jag och tjänar för bra på mitt nuvarande arbete för att själv realisera den men jag skänker härmed idén helt gratis till den som är intresserad:

Ett konvalescensstall för fånghästar!

Skillnaden mot de flesta ”sjukstall” skulle vara att man här skulle tillämpa SIMTRÄNING på mer eller mindre daglig basis. Man hade ju då givetvis fått bygga en bassäng i direkt anslutning till stallet eftersom en fånghäst inte bör GÅ.

Tänk så bra att kunna motionera hästen utan att den anstränger sina hovar och tänk så fysiskt och psykiskt stimulerad hästen skulle bli av detta = inte stå och deppa ihop i boxen alternativt bli rastlös (som vissa svarta hinsgtar vi känner….hmmm….) och hitta på bus….

Den dagen fången är utläkt har man en supertränad och glad häst!

Vad tror ni om detta (med vissa modifieringar?). Man kan ju säkert inte simträna hästen direkt (beror väl på hur ont den har osv) men i ett längre perspektiv vore det väl en smart idé…eller…tänker jag fel?

Sedan döper man stället till ”FÅNG-arna på fortet” eller ”Stall FÅNGA dagen” typ och blir miljonär på kuppen :=)!