Speciella annonser, del 34

http://www.blocket.se/malmo/Kaninungar_25998967.htm?ca=23_11&w=1

En lite speciell historia tycker jag som känner annonsören:

En av mina arbetskamrater har 2 kaniner (obs! båda honor) i bur i garaget.

Kaninerna har också en täckt rasthage utomhus och från denna lyckades den ena kaninen smita ut i någon timme innan den infångades.

Vad hände sedan….

Jo…en dag när arbetskamraten skulle titta till kaninerna var de plötsligt inte 2 längre utan 5!

Kaninhonan som smitit ut hade fått 3 ungar med någon vildkanin som hon måste ha träffat under sina timmar i frihet!

Man förstår verkligen hur uttrycket ”föröka sig som kaniner” har uppstått i alla fall!

Om hundmat (med tillbakablickar)


Frolic som ni ser på bilden ovan marknadsförs som hundfoder. Redan då jag köpte min första hund för över 20 år sedan fanns detta ”foder” som alla som JAG kände gav som hundgodis och inte ”ren mat”. Jag undrar fortfarande vem som fodrar enbart med Frolic? Kanske någon med en liten kräsen knähund?

Som jag berättat om i ett inlägg för några månader sedan så serveras Soya numera ibland kebab-kött i stället för sitt sedvanliga torrfoder, detta då en väns make har en pizzeria :=)!

Jag förstår absolut de som bara ger en sorts foder till sin hund år ut och år in, man vet ju då tex exakt vilka näringsämnen hunden får i sig men risken med ett sådant ätande är att hunden blir dålig i magen så fort den får något som matsmältningssystemet inte är van vid.

Och i alla fall min hund lyckas ofta snappa åt sig all möjlig (bokstavlig) skit, både i stallet och när vi är ute och går/ rider.

Hästbajs, hästhorn efter ett hovslagarbesök, kadaver av olika slag, saker som folk slängt ut från sina bilar/ när de har varit ute och gått- det mesta riskerar att hamna i Soyas gap om jag inte håller stenkoll på henne och det har jag ärligt talat varken lust eller möjlighet till.

”Lite skit rensar magen” är min devis och Soya blir tack och lov nästan aldrig kass i buken av det hon stoppar i sig.

Kebab-köttet från pizzerian ger vi som lite extra-foder, liksom de (hutlöst dyra) skinkpaket som maken inte kan låta bli att stoppa ner i kundvagnen vare gång han handlar.

Och om vi lagar mat kan det hända att Soya får lite rå eller tillagad köttfärs, kokt ris och/ eller pasta osv.

Sedan har Soya en egenskap som jag gärna skulle vilja ha: hon äter bara om hon är hungrig, inte för att det ”råkar” stå något gott framme. Är hon mätt så är hon och då är hon helt ointresserad av sådant som hon annars kastar sig över så hon gör definitivt inte som hennes ägare, äter ”för att det är gott” eller ”tills påsen är tom” :=).

Jag skulle idag inte ”våga” (läs: vilja) basera alla min hunds kost på ”människomat” men det fanns en tid då jag gjorde detta, mycket för att det både var gratis, praktiskt och dessutom gott för hundarna.

När jag hade mina första hundar Ketty (schäfertiken) och Sladden (greyhound-hannen) läste jag till socionom och levde på studiemedel.

För att dryga ut kassan (och gudarna ska veta att det behövdes för jag hade även köpt min första häst på den tiden och ville både träna och tävla) arbetade jag extra i en liten restaurang som serverade dagens och lite andra smårätter inne på Jägersros stallbacke.

Jag minns inte vem som kläckte idén; restaurangägarna eller jag själv, men vi kom snabbt underfund med att det kändes väldigt onödigt att slänga överbliven mat när jag hade hundar som mer än gärna åt denna- mycket hellre än vilket torrfoder som helst.

Så det föll sig inte bättre än att mina hundar under väldigt lång tid åt långt ”finare” mat än fattig-studenten Birgitta för jag hade minsann inte råd att unna mig så fina rätter som de oftast åt.

Det var alla möjliga köttgrytor, biffar osv med sås, ris och potatis och hundarna älskade det. Det var nästan så att jag tittade avundsjukt i deras skålar ibland :=)!

Idag hade jag som sagt inte velat att Soya enbart åt denna typ av mat då det hur det än är känns bättre att merparten av hennes foder utgörs av sådant som är framtaget för just hennes typ av hund (en som gör av med mycket energi :=)) men å andra sidan så har sällskapshundar i alla århundraden levt på rester från människans bord så egentligen är det nog mer vi moderna människor som pjoskar lite väl mycket med våra skyddslingar, så även undertecknad :=).

Tisdag

Gick från jobbet vid 15.30 idag och då äntligen sken den sol som hade utlovats i gårdagens prognos. Dessförinnan var det både isande kallt och en massa snö som virvlade runt så jag var verkligen nöjd över väderförbättringen.

Åkte hem och hämtade Soya, tog in Arch och Bröta från hagen och prick en timme efter att jag stämplat ut satt jag till häst.

Hade ju sedan innan bestämt mig för att byta ut tisdagarnas sedvanliga dressyrträning mot en skritt-tur i naturen och så fick det bli.

Nu är det riktigt ljust till i alla fall halv sex- sex på kvällen och det underlättar massor om man som jag jobbar dagtid men vill hinna rida ut innan mörkret faller.

Det var jätteskönt att rasta även Soya samtidigt som hästen för i ärlighetens namn är jag inte sååå pigg på att vandra omkring i leran för egen del, i alla fall inte efter en lång arbetsdag och så någon timme i stallet på det.

Tog några o-proffsiga kort bara för att visa hur mycket det töat den sista tiden men dom får jag visa imorgon (snabbskriver detta från min I-phone och nu skriker både maten och soffan efter mig).

Glad över en räkning!

Som ni kanske minns tipsade jag er för några veckor sedan om var man kunde göra service på sitt släp både billigt och med gott bemötande.

Detta var första gången jag anlitade detta företag och när jag ringde dit fick jag en prisuppgift på att servicen av släpet skulle kosta ca 625 kronor. Om det skulle tillkomma oväntade kostnader skulle jag bli uppringd i förväg.

När jag lämnade släpet fick jag veta att räkning skulle skickas (inte mig emot att skjuta upp betalningen några veckor- januari brukar vara en ”tung” månad med massor av räkningar) och för några dagar sedan fick jag den.

Jag kunde positivt överraskad konstatera att räkningen var på 590:–, dvs något lägre än vad som överenskommits. Nu är ju inte en besparing på ca 35:– något att yvas över vad gäller just beloppet men I SAK blev jag mycket nöjd.

För hur ofta är det så att ett sagt pris visar sig bli just detta och inte högre?

Enligt min erfarenhet inte särskilt ofta.

Snarare brukar vad det än må vara (bil/husreparation, veterinärbesök, you name it) alltid bli dyrare än vad man räknat med eller vad som utlovats; det har i alla fall jag råkat ut för massor av gånger.

En arbetskamrat gjorde nyligen några reparationer i sitt nyinköpta hus och frågade elektrikern vad det skulle kosta. Hon fick ett pris på mellan 15.000 och 20.000:–, när räkningen kom var den på 52.000:– UTAN att hon förvarnats om detta tidigare!!!!!

Själv minns jag en gång då min bil inte gick igenom besiktningen pga någon ”skitsak” och besiktingskillen tröstade mig med att felet skulle kosta ”några hundralappar” att åtgärda.

Räkningen slutade på 5000:– och det var bara att betala och GRÅTA! Detta var många år sedan och på den tiden var 5000:– för mig ungefär som 20.000:– hade varit idag, dvs inga pengar jag bara kunde fiska upp ur plånboken utan att blinka.

Så ibland blir man glad över en pyttesak som 35 ”intjänade” kronor, det kanske ni förstår :=)!

Måndag

Morgonen inleddes som vanligt i stallet- plusgrader och regn denna dag.

När jag kom tillbaka efter jobbet var regnet utbytt mot lite snö och mycket blåst, inte alls behagligt!

Jag mockade och fixade iordning Archies mat så snabbt jag kunde och sprang sedan bort till hagarna för att skona honom från de hårda vindarna.

Eftersom både Archie och mina tidigare hästar alltid fått gå ute i alla väder utan pjosk så stod han så lugnt i hagen och gnäggade visserligen när han såg mig (mycket ovanligt) men verkade i övrigt inte desperat över att få komma in i värmen (vilket jag var, ha ha).

Efter intaget av honom och boxgrannarna Bröta och Rocky kunde jag hoppa in i bilen och köra hem, glad över att Archies vilodag inföll just idag.

Imorgon tänkte jag skritta ut och hoppas att solen jag såg i tidningens väderleksprognos vill göra oss sällskap.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har vi i Skåne äntligen börjat att i alla fall ana att vintern kanske kommer att ta slut någon dag; ett tag misströstade jag totalt faktiskt!

Några av dagarna innehöll både plusgrader och snösmältning i massor så förhoppningsvis går det stadigt åt rätt håll nu utan några retliga bakslag.

Själv kom jag tack vare det förbättrade vädret iväg till båda träningarna och Archies tandläkarbesök i Bollerup vilket var en lättnad.

Fick också träffa Lina som jag inte sett på evigheter och hon var snäll och både filmade tisdagens träning och följde med till Bollerup som ”hjälpare i nöden” om vi skulle ha kört fast i någon snödriva.

På träningen i fredags då Ebba nog red det bästa passet på Archie hittills aviserade hon att hon ska ha 10 dagars semester och jag bestämd mig snabbt för att även låta Archie få ett litet break från allt ”dressyrande”.

Vi har tränat på väldigt konsekvent och ibland intensivt sedan tävlingssäsongen tog slut och Archie blev friskförklarad från den senaste (tänk om man kunde skriva SISTA NÅGONSIN….) hältan.

Om det blir som jag vill (inshallah– som många av mina klienter säger) kommer vi att både träna och tävla fram till vintern och då kan det behövas både fysiska och mentala små-pauser ibland, det är det som främjar träningen bäst tror jag.

Jag tror inte lika mycket på flera veckors/ månaders vila för fullt friska hästar- de blir antingen jobbiga med en massa överskottsenergi som kan resultera i att de skadar sig i hagen eller så blir de bara feta och förslöade om de är utan motion tillräckligt länge.

Nu blir det bara några få dagars slappande med någon uteritt i skritt men det räcker ibland för att ”ta nya tag”. Inte för att jag tycker att Archie verkar det minsta sliten eller ”sur” men man behöver ju verkligen inte vänta tills DET eventuellt är ett faktum. Bättre att mota Olle i grind!

På hundfronten vet ni att Soyas efterlängtade fleeceoverall kom till mångas förtjusning och dagen då jag visade den på bloggen slogs det ett stort besöksrekord!

Jag vet att jag är oerhört fjantig när det gäller det svarta lilla livet och kanske (med största sannolikhet) beter jag mig varken i skrift eller IRL inte som den mogna 43-åring jag kanske borde vara (???) men det skiter jag ärligt talat i.

Jag kommer att fortsätta att prata bebis-språk med snabbspringaren och skriva ”glyttiga” (skånska för barnsliga) kommentarer om henne vilket jag hoppas att ni uthärdar.

Nu väntar jag på att en bur jag köpt åt Soya ska komma och denna kommer jag förhoppningsvis att ha ÄNNU mer nytta av än av overallen :=).

Söndag

Idag kom våren på besök till Skåne! Strålande sol, lite värme och fågelkvitter! Härligt!

Jag hade bytt stalljour med My som är i Göteborg så idag har jag varit i stallet i flera omgångar för att fodra, släppa ut och ta in, rida osv.

Red ut med Arch och Soya på morgonen och det var ingen höjdare direkt. För mycket tung blötsnö här och var och jag vågade mest skritta.

På eftermiddagen var det dags att återse Sally efter hennes skidresa och konstatera att hon hade alla ben obrutna:-).

Först vid 19.00 var hästeriet över för idag och jag hann faktiskt inte med så mycket mer under dagen.

Om Jante och luktar eget beröm alltid illa? (inlägg nr 1000 förresten!!!)

Hade en väldigt intressant diskussion med en annan bloggskribent, Aramis för ett par dagar sedan (vi står på samma anläggning).

Vi började prata om ”våra vackra hästar”, ha ha, vilket osökt ledde oss in på ämnet beröm och hur svårt det kan vara att både ge och ta emot detsamma.

Jantelagen härskar ibland otroligt starkt i vårt samhälle och man ska verkligen inte tro att man är något, det tycks vara den allmäna åsikten många gånger.

Det gäller att vara lagom och inte förhäva sig, i alla fall om det gäller en själv och ens djur/jobb/boende eller vad det nu kan handla om.

Jag märker att jag själv är mycket präglad av detta synsätt och att jag därför har väldigt svårt för att ta emot och även tro på beröm.

Om någon skulle berömma exempelvis ett plagg jag bär så försöker jag att ”ta ner” berömmet genom att säga något i stil med ”ha ha…den här gamla trasan” eller ”ja, det kostade bara 79 kronor i Ullared” i stället för att bara säga TACK och inget mer.

Samma sak med Archie.

Redan när jag köpte honom blev jag väldigt fort van vid att vilt främmande människor kom fram och uttryckte att de tyckte att han var väldigt vacker.

Egentligen ville jag svara ”jag vet” för även jag tyckte (och tycker) att han är vacker- annars hade jag knappast köpt honom och länsat sparkontot pga köpet.

Men hade jag sagt ”jag vet” så inbillar jag mig att den som tidigare var så positivt inställd till Archie hade tänkt ”Vem tror hon att hon är egentligen- jäkla skrytmåns” för i min värld får man inte säga att man tycker att ens egna häst/ hund/ whatever är skitsnygg/ fin/ underbar.

Just när folk tycker att Archie är vacker så kan jag i alla fall tro dom till 100 % men med ridningen är självförtroendet långt, långt sämre och där kan jag nästan inte ta beröm alls.

Om någon säger ”Gud så bra din häst gick när du red idag” så tänker jag antingen ”Äh…vad vet HON om det….” eller ”Det säger hon bara för att vara snäll- det tycker hon säkert inte innerst inne”.

Är jag knäpp eller kan ni känna detsamma?

Överhuvud taget tror jag att jag borde jobba med mig själv vad gäller detta för jag kunde redan för många år sedan konstatera att jag är vad Bo Tibblin på en föreläsning mycket träffande kallade en FELSÖKARE.

Om jag gör 5 superbra grejer under ett dressyrpass men en grej inte fungerar så har passet som sådant varit skit och jag tänker bara på det dåliga.

Givetvis borde man ”vända på steken” i stället, det hade man absolut mått bättre av.

Sedan finns det ju de som håller på att ramla av stolen av lycka för sådant som för mig är så fullständigt självklart att jag inte fattar vad det är frågan om: ”Åhhh…idag gick min häst på tygeln de 5 sista minuterna av ridpasset” men so what…är de nöjda över det så är det väl FINE?

”Beröm inte hästen för det självklara” brukade min gamle hopptränare Jana Wannius säga ibland och även om det både lät kul och var sant (tycker jag i alla fall) så kanske det inte skulle skada med liiiite mer positiv anda hos vissa somliga ibland, undertecknad inräknad?