Veckan som gått

Under veckan som gått har det varit mer eller mindre kokande hett så gott som varje dag och även om jag för egen del gillar värme och möjlighet till lite lättare klädsel (läs: att slippa långkalsongerna) så har det faktiskt inte varit såååå behagligt att rida.
Archie har varit drypande svettig efter varje ridpass och även flåsat vid något tillfälle, någon han i vanliga fall aldrig gör. Själv har jag fått tvätta ridbyxorna efter varje ridpass, när jag väl har lyckats skala dom av mig (Jägersros egen miss wet t-shirt…det har varit jag det….)

Vårt gårdsletande fortsätter och vi hittade under den gångna veckan 3 mycket intressanta objekt varav både jag och Micke har flyttat in i det ena mentalt (själv bor jag i alla 3 gårdarna samtidigt, detta efter att ha tvingats flytta ut från de 3 gårdar vi hittills tittat på i sommar).

Jag undrar hur maken, som aldrig tidigare upplevt känslan ”mental in och utflyttning”, kommer att reagera om gården där han bor inte blir vår :=).

Vi ska åka och titta på alla 3 gårdarna i denna veckan (onsdag, torsdag och söndag) och det känns faktiskt som ett väldigt trevligt sätt att börja semesterveckan på.

Jag är alltså ledig i 4 veckor nu men vill inte försjunka i total förslöelse vilket lätt blir fallet om jag bara gräver ner mig med den enorma mängd böcker jag har bunkrat upp med.

Annat som hände i förra veckan var att Archie genomförde en väldigt bra tävling i Södra Sallerup där vi red en LA:3. Både framridning och ritten inne på banan kändes mycket bra den fruktansvärda hettan till trots och jag var sååå nöjd efteråt.

Något annat som jag var minst lika nöjd med var att Soya tog sin Lure Coursing-licens i söndags, detta efter 3 prickfria träningslopp.

Det är roligt att hon äntligen kan tävla, skriver äntligen inte i den mening att det tagit tid att få licensen pga något tillkortakommande hos Soya utan för att det helt enkelt inte funnits träningstillfällen i Skåne förrän nu. Jag hade planerat att åka till en träning i Laholm men just då löpte Soya och några andra tillfällen har alltså inte funnits.
Men så plötsligt ordnade man träningar 2 helger i rad och min duktiga hund fixade licensen direkt!

På ridskolan huserar vi numera nästan solo, det är bara Archie och ca 10 andra privathästar som står kvar över sommaren.
Detta innebär bland annat att vi kan disponera hagarna hela dagarna om vi vill och det vill både jag och Corre, Searchings (travarstoets) ägare.
Våra hästar går helt perfekt i hagarna bredvid varandra med var sin stråfoderranson att roa sig med så det känns hur bra som helst.

Under kommande vecka hoppas jag få fortsätta med mina dressyrträningar (Birgitta har tagit 1 månads semester men Ebba kör tack och lov på som vanligt) och gärna köp en gård också :=).

Licens!!!!! (hundinlägg)

Idag tog Soya sin LC-licens vilket var otroligt kul! På bara 2 träningstillfällen och inom loppet av 8 dagar dessutom så det gick verkligen snabbt och smidigt.

Förra lördagen sprang hon med en licensierad tik och idag fick hon först springa med en hanhund och sedan en tik.

Alla loppen gick utmärkt och Soya verkade tycka att det hela var otroligt kul!

Hon är knappt att känna igen när hon är på whippetrace eller LC-träningar, den milda och tysta hunden förvandlas till en hoppande och skällande furie som inget hellre vill än att jaga trasan.

De okunniga som påstår att man plågar/ tvingar hundar till denna form av löpning vet verkligen inte vad de talar om för dels vill 99 % av alla hundar springa och dels kan man knappast tvinga en hund som inte vill att springa. Hur ska man göra det liksom? Hoppa upp på dess rygg och piska på med ett ridspö kanske :=)? Knappast!

Soyas internet-vän valpen Lili var också med idag och fick prova på bebis-varianten av LC, dvs att bara springa kanske 100 meter efter trasan. Lili förstod direkt vad som förväntades av henne och det blir säkert inga problem med riktiga löp.

Väldigt kul att tjejerna har funnit varandra och de var hur söta som helst när de låg ihop-kringlade i bilen, Soya liggandes på Lilis ena ben och Lili med den andra frambenet uppkört i Soyas ansikte :=).

Nu kan vi alltså börja tävla i LC och om jag får gissa blir den första tävlingen i Sjöbo i slutet av september. Det finns inte så många tävlingstillfällen om man inte vill åka land och rike runt och jag är inte riktigt där än känner jag. Skulle Soya visa sig vara en supertalang kanske jag ändrar mig (säkert) men än så länge håller vi oss till Skåne med omnejd.

Jag försökte förresten hitta några bra filmer på youtube som visar hur LC-löp går till men tyckte inte att jag fann några. På de flesta filmerna ser man överhuvudtaget inte att hundarna jagar något utan det ser bara ut som att de rusar runt helt planlöst :=).

Nära skjuter ingen hare (tävlingsrapport)

Av rubriken förstår ni säkert att det inte blev någon rosett idag heller….Börjar bli rätt så tröttsamt särskilt som vi åter var första ekipage utanför placering.

Hade man fått en rosett varje gång man var ”första utanför placering” tror jag att jag nästan hade fördubblat de ca 200 placeringar jag trots allt lyckats skrapa ihop genom åren. Med Archie har det ändå inte hänt så jättemånga gånger men ett tag hände det jämt med framför allt Heron men även med Décima. Då är jag faktiskt hellre 3:e utanför placering än just första, särskilt om det typ skiljer 1 eller 2 poäng till den som faktiskt blev sisteplacerad.

Fast just idag var jag inte sååå besviken, gladde mig i stället åt Archies mycket fina ritt som resulterade i 67 % och 2 åttor, en på den ena serpentinbågen i galopp och den andra på den ökade galoppen. Extra kul med 8:an på den ökade galoppen för den gör man i höger galopp och Archie har de senaste veckorna självmant bytt galopp flera gånger än jag vill tänka på just i höger galopp. Det var för övrig min enda miss när jag red LA:3 förra lördagen, jag fick ett omslag mer eller mindre direkt och det kändes som en evighet innan jag fick fattat rätt galopp varefter jag inte lyckades öka en milimeter (betyg 4).
Men idag sköt gossen i stället iväg i en härlig ökning och jag hoppas att han nu förstår att det är det jag vill att han ska göra :=)!

Fast de som hävdar att procenten alltid återspeglar ritten vill jag påstå inte vet vad de snackar om.

Dressyr är verkligen en bedömningssport och jag tycker att mina ritter denna och förra lördagen verkligen visar detta.

Båda ritterna tyckte jag kändes jämna (förutom omslaget i höger galopp förra veckan) och jag tyckte själv att känslan var mycket bra.

Trots det fick vi förra veckan 58 % (!!!!) medan dagens ritt alltså belönades med 67 %. Sååå mycket vägrar jag att tro att ett och samma ekipage har utvecklats/ förändrats under loppet av 7 dagar och själv hade jag som sagt i princip en identisk (härlig) känsla vid båda tillfällena!

Hade jag haft en massa missar vid det ena tillfället tex och gjort en prickfri ritt vid det andra tillfället hade jag förstått den stora procentskillnaden men så var det alltså inte.

Nåväl….fortsätter Archie bara att gå så här och helst ännu bättre så kommer jag att vara mer än nöjd.

Även idag var hettan obeskrivlig och vi tävlade dessutom inomhus!

Jag fick mer eller mindre skala av mig alla kläder efter ritten, de var helt ihoplimmade med min kropp och det var bara att ösa ner allting i tvättmaskinen vid hemkomst.

Nu är klockan 19.00 och vi har precis avslutat en god middag som maken grillade ihop under min bortvaro. Det är fortfarande så varmt att jag kan sitta utomhus i bara t-shirt och hade det inte varit för att jag tycker att det är för varmt för att rida i sådan här hetta hade jag gärna önskat mig detta väder året runt!

Hetta, salt och speglar

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare ”kastat in handduken” och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar?
Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!

Tillbakablickar: Birgitta går på konsert och upplever en DUBBEL Thriller!

Jag har i väldigt många år varit en stor fan av Michael Jacksons musik.

Min första kontakt med den var faktiskt i stallet, då jag började sköta min första privathäst Mamaia. Samtidigt som jag stod och borstade och ryktade brukade nämligen en kille i min egen ålder, Lasse, stå och borsta på sin sköthäst, allt medan han spelade alla möjliga låtar av just Michael Jackson. Redan då tyckte jag mycket om det jag hörde och det ändrade sig inte med åren.

För över 10 år sedan läste jag i tidningen att MJ skulle ge en konsert i Köpenhamn och jag kände verkligen att detta var en ”once in a lifetime” chans att få se en av mina idoler live så jag beslöt mig för att åka dit trots att ingen av mina vänner ville följa med. Jag minns att biljetten kostade över 500:– på den tiden men det struntade jag i, liksom att jag alltså skulle få åka ensam till Danmark.

Sagt och gjort…jag tog flygbåten över till Köpenhamn (dessa slutade att gå för några år sedan), lyckades hitta rätt buss till konsertarenan och även hitta densamma trots mitt urusla lokalsinne. Liiite hjälpt var jag av att jag var långt ifrån den enda personen som skulle gå och se MJ; det var mer eller mindre bara att följa strömmen som klev av bussen :=).

Konserten var hur bra som helst och jag hade inga klagomål när den var över. Det var kul att se MJ live och musiken var otroligt bra som alltid.

Så långt var allting till belåtenhet med andra ord men det var efter konserten som MIN Thriller började.

Redan när vi alla (läs: TUSENTALS människor) stod och väntade på bussen för att åka hem började jag ana oråd.

Till att börja med kom det inga bussar!

Efter en lång väntan började det komma bussar men de var redan fullproppade med folk så de körde bara förbi!

Nu började jag få lite lätt panik eftersom jag hade en sista flygbåt till Malmö att passa så när jag väl kom på en buss var jag mycket lättad. Lättnaden visade sig dock vara mycket kortvarig eftersom bussen SNIGLADE sig fram och stod still långa stunder allt medan min klocka tickade desto fortare.

Till slut insåg jag panikartat att jag aldrig skulle hinna med båten hem samtidigt som jag inte hade en aning om var jag var (det var beckmörkt ute och typ midnatt).

Som en vild chansning kastade jag mig av bussen och lyckades stoppa en taxi. Jag förklarade stammande att jag var tvungen att hinna till flygbåten men att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på mig för att betala för resan.

Den mycket snälla chauffören förbarmade sig över mig och jag lyckades otroligt nog hinna i tid till min båts avgång.Vad resan kostade och hur mycket jag betalade har jag förträngt fullständigt men är tämligen säker på att jag fick en ganska rundlig rabatt.

Jag var extremt lättad och glad över att slippa övernatta på någon parkbänk i Köpenhamn utan att jag fick avsluta min dubbla Thriller-upplevelse i hemmets lugna vrå!

För de nyfikna; vårt hus på nätet!

Att vara nyfiken kan vara en både bra och dålig egenskap.

”Frågar man inget får man inget veta” och den som är nyfiken har oftast större kunskap om allt möjligt, viktigt och oviktigt, än den som går genom livet utan att bry sig om sin omvärld.
Samtidigt kan den nyfikna personen upplevas som irriterande hos omgivningen som ibland kan tycka att man inte behöver lägga näsan i blöt överallt!

Själv har jag alltid varit tämligen nyfiken; en egenskap som jag förmodligen ärvt av min far. En nyfiknare människa får man leta efter och moderns diametrala motsats i det avseendet.

Medan fadern som sagt kan upplevas som irriterande nyfiken, även kring saker som man inte kan begripa varför han över huvud taget bryr sig så kan moderns totala avsaknad av intresse för det mesta upplevas som lika jobbigt. Det kan vara liiite svårt med samtalsämnena när inget verkar fånga hennes uppmärksamhet medan man ibland nästan drar sig för att berätta vissa saker för fadern eftersom man vet att det kommer att komma tretusenåttahundaelva följdfrågor kring allt :=)!

Hur som helst…nu var det inte mina föräldrar vi skulle diskutera utan jag ville ge er som är nyfikna, liksom undertecknad, chansen att se hur vi bor och vår husannons så att ni slipper komma och störa mig på kommande visningar *SKRATT* (se föregående inlägg).

Eftersom jag är väldigt intresserad av heminredning har jag alltid tyckt att det är kul att se hur folk ”har det” och nu får ni samma chans.

Bilderna togs i förra veckan och blev bättre än jag förväntat mig med tanke på att jag inte kunde vara hemma och ”home-staga” när fotografen kom. Män (fördomar….fördomar) brukar inte ha samma känsla för vad som bör synas på bild eller ej men resultatet blev som sagt helt ok.

Enligt mäklaren som jag pratade med i förrgår hade det då hittills anmält sig 8 familjer som intresserade av en kommande visning (som vi inte har en aaaaaning om när eller ens om den blir av- det hänger ju på om vi själva hittar något vi vill köpa) men det lät ju lovande i alla fall.

Det är bara att hoppas att inte alla anmälda är av kategorin ”vi åker och kollar för att vi är nyfikna -inte för att vi vill köpa hus” och att vi kan få sålt huset om vi nu skulle bestämma oss för det!

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectHemnet.aspx?objectid=3LIBC2DTMVSH8GQC

Hemnet- värsta porrsajten för många?

Liksom det tydligen finns folk som finner enorm njutning i att sitta och glo på porr på nätet (till och med på jobbet…..att de vågar????) så är tydligen HEMNET en långt populärare sida än jag förstått innan vi började leta gård.

Att man använder hemnet i sitt sökande efter ny bostad är för mig tämligen självklart. Det är (väl?) den största sidan på nätet och den uppdateras dagligen. Det finns massor av objekt att titta på i hela Sverige och i alla prisklasser.

Vad som däremot förvånar mig lite mer är att ”alla” tycks både känna till och framför allt kolla på hemnet väldigt ofta, även personer som inte har en tanke på att flytta?!?!?

När jag var yngre fascinerades jag av vänner som tyckte att det var kul att ”gå på stan” och prova både kläder och skor i olika affärer trots att de inte hade en krona på fickan och absolut inga planer på att handla.

Jag kunde inte förstå varför man utsatte sig för denna frestelse samt dessutom faktiskt ”störde” affärerna genom att gå dit och dra i saker som man ändå inte kunde köpa men fick oftast svaret ”det är kul” från de som gjorde det.

Själv skulle jag alltså inte finna det minsta nöje i att titta på saker som jag ändå inte kan få; jag skulle bara bli frustrerad.

Tydligen gör hästmänniskor likadant med hästannonser; de läser dessa minutiöst, både i Ridsport och på nätet trots att de redan har en häst?

Själv har jag alltid avbrutit all dylik läsning så fort köpehandlingar varit påskrivna för tänk om man hade sett en ännu mer lockande annons därefter :=)? Då hade det varit för sent och så skulle man kanske börja grubbla över om man kanske borde ha lugnat sig trots allt….

Nu när jag själv både vill sälja och köpa bostad hör jag alltså att både arbetskamrater och andra är mycket flitiga besökare av HEMNET.

En del går till och med så långt att de går på visningar trots att de inte planerar att flytta.”Man vet aldrig” eller ”det är kul att se hur andra har det”, ”man kan bli inspirerad” är svar jag fått på mina förundrade frågor om varför man beger sig till visningar.

Att åka och prova en tröja för 200:– som man inte tänker köpa är idiotiskt nog för mig men när det handlar om (för många) den största affären de ska göra i sitt liv så gör sådant resonemang mig väldigt arg faktiskt.

Jag skulle bli himla irriterad om vi vid kommande visningar fick hem en massa folk som inte alls är intresserade av att köpa vårt hus utan bara vill se ”hur vi har det”.

Man får ju en massa förhoppningar vid en husvisning och att då inse att kanske INGEN egentligen är intresserad ens från början skulle vara väldigt tråkigt.

Och för er som inte förstår detta resonemang kanske jag kan dra en parallell med HÄSTAR.

Skulle ni vilja att en massa folk kom och fick sig en gratis ridlektion på er saluhäst fast de inte hade en tanke på att köpa den? Nä, trodde inte de va´!

Puss på dig älskling!

Jag skriver så ofta om mina älsklingar Archie och Soya att jag idag vill tillägna ett helt inlägg till min största älskling, maken Micke!
Idag är det på dagen 7 år sedan vi blev ihop vilket bara bevisar att ”tiden går fort när man har roligt”.
Om hur jag snärjde denne man (eller han mig?) kan ni läsa om i blogginlägg från 15 januari 2008.

Veckan som gått

Under veckan som gått har maken och jag hunnit med 2 gårdsvisningar. Den första tyckte maken var helt ointressant (till min stora sorg eftersom jag redan hade flyttat in och nu tvingades flytta ut IGEN….andra gången på kort tid), den andra tyckte jag var i för dåligt skick så nu får vi hoppas att det snart blir, om inte tredje gången gillt så i varje fall typ tionde gången gillt.
Tack och lov sitter vi inte ”i sjön” medan vi letar utan har tvärtom ett så bra boende att DET gör att vi är så kräsna med andra objekt.
Och stallplats har jag ju sedan mer än 20 år tillbaka så inte heller där behöver jag ha panik.
Det är mer min personlighet som gör att jag vill flytta så snabbt; har jag väl fått en idé i huvudet vill jag genomföra den nu, genast eller meddetsamma och helst redan igår!

I fredags åkte ridskolehästarna på sitt månadslånga bete så nu råder lugnet ett tag framöver. De få av oss som står kvar (ca 10 privatryttare) kan nu disponera ridhusen och hagarna lite friare vilket är jätteskönt och välkommet, i alla fall för min del.

På lördagen var det dags för den lille att lämna ridskolan för 1 månads semester så nu har Archie inlett ett långdistansförhållande med en travar-dam med det härliga namnet Searching Shadows (det ligger så bra i munnen).
Searching, Corres nya häst, tillhör kategorin kvinnor som INTE kräker ner sig, vrålar, dunkar itu väggarna osv så fort en vacker karl ser åt deras håll så jag hoppas och tror att deras hagvistelser ska bli behaglig för alla parter.

Pga Archies tidigare erfarenhet av att gå i samma hage som en häst av motsatt kön (vilket resulterade i 2 försök till betäckning) har vi valt distans-varianten, dvs hästarna går i hagarna BREDVID varandra :=).

Jag har hunnit med både träning för Birgitta och Ebba och tävling i lördags. Jag tycker att det känns som att Archie är inne i en positiv utvecklingsfas och hoppas kunna träna vidare under hela sommaren.

Vädret har varit strålande de senaste dagarna och jag skördade de första hallonen igår. Vi har inte så många buskar så det blir inte några mängder bär att tala om till skillnad från exempelvis en vän som nästan kan fodra sina hästar med jätteskördar.

Min semester närmar sig med stormsteg men jag kan inte påstå att jag räknar dagarna och/ eller känner mig slutkörd så som man hör många resonera när deras ledighet närmar sig. Det kommer så klart att kännas jätteskönt att vara arbetsbefriad i 4 veckor men jag kommer säkert att hitta på saker att sysselsätta mig med ändå.

Ingen har väl kunnat missa att en av mina musikidoler sedan länge, Michael Jackson, avled i veckan. Även om detta är en hästblogg tänkte jag i kommande vecka dela med mig av mitt största MJ-minne; det var en riktig THRILLER :=)!

Blåslagen Birgitta och svårslagen Soya!

Gårdsvisningen idag gick INTE bra!

Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt ”spartanskt” som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet…..ja…DET är en historia för sig…

Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?

När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!

Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!

Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).

Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så ”bra” som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!

Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?

Nä…trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.

För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.

Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).

Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så ”snirklig” som dagens .

Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!

Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.

Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.

Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående ”whippet-promenader” i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: ”är det det här som är Staffanstorps-Soya”. Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.

Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.