Dagens träning

Dagens träning ägnades mycket åt lösgörande arbete i olika former.

Jag travade och galopperade på stora volter, i väldigt låg form och kontrollerade att Archie ”följde med” (gick att ställa och böja) lätt åt både höger och vänster. Jag fick också flytta honom för innerskänkeln i dessa volter.

Detta arbete ägnar jag själv lite tid åt vid varje dressyrpass, dvs kollar av att jag kan rida hästen lång och låg, att han följer med lätt, att han svarar för hjälperna både framåt och sidvärts.

Jag fick göra 4 galoppombyten och båda bytena från höger till vänster var KLOCKRENA och på hjälperna, OBS OBS OBS…jag red UTAN sporrar (pga ett lite skav som jag inte vill riskera att göra större) och använde inte spö så det var verkligen en oerhörd förbättring. Birgitta verkade inte förstå vilken världs-sensation dessa klockrena byten var för mig….typiskt henne att bara tycka ”ja, men så SKA det ju vara” ha ha! Själv var jag överlycklig!

De två bytena från vänster till höger föregicks av ett travsteg emellan men även detta är en förbättring då de i övrigt var ”odramatiska” och utan det vanligen förekommande försöket att göra en liten bakutspark eller göra andra ”krängningar” med baken.

En övning jag inte gjort förut men som jag gillade var att galoppera som om ridhuset var 40 meter långt men bara ca 8 meter BRETT.

Dvs jag fick vända som om jag skulle vända rätt upp fast så tidigt jag kunde, sedan galoppera innanför medellinjen ner och därefter vända tillbaka ut på spåret (hoppas ni fattar).

Genom att rida så pass nära långsidan (innanför medellinjen) så var jag tvungen att verkligen försöka sätta Archie på bakbenen så att han kunde vända tillbaka på spåret utan att bryta av till trav. Övningen är också bra för att kontrollera rakriktningen så att man inte vinglar hit och dit.

Eftersom tanken är att vi ska göra LA:4 debut på söndag fick jag även göra några bakdelsvändningar och de var enligt Birgitta ”godkända” (dvs kändes BRA :=)).

Jag pratade lite med Birgitta om fysioterapeutens besök i förra veckan och hon tyckte att jag även skulle försöka att massera honom på egen hand samt att klättra ute i skritt för att mjuka upp bakdelen. Klättring ägnar jag mig redan åt, däremot har jag hittills inte prioriterat massage vilket jag nu kommer att göra.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det känts lite som att det varken blivit ”hackat eller malet”.

Fysioterapeuten behandlade Archie på tisdagen och därefter blev det inte mycket ridet. Ordinationen var ju att ”jogga” i 2 dagar och sedan var vårt stora ridhus reserverat hela fredagen pga en trav-auktion och jag ville inte börja jobba Archie i det lilla ridhuset som är knappa 20 x 40 meter (kanske 18 x 36 meter om jag ska gissa).

Så jag har inte ridit som vanligt vilket stör vane-människan i mig men så blir det ju ibland.

Eftersom det varit travderby har vi inte heller fått lov att släppa ut våra hästar under 3 dagar, hagarna används under denna tid som parkering…eller…det är det som är MENINGEN i alla fall.
Men de senaste…typ 10 åren har knappt en enda bil parkerat i våra 8 hagar så hagarna står ändå tomma medan vi har strikta förhållningsorder om utsläppsförbud. Otroligt frustrerande! Men men….det är bara 1 gång om året så det är bara att bita ihop…

Lite omväxling fick vi i alla fall genom tävlingen hos Skurupbygdens hästsportförening och Archie skötte sig som vanligt jättebra.

Vad gäller eventuella resultat från fysioterapeut-behandlingen vill jag avvakta med att uttala mig ytterligare några dagar. Jag har som sagt knappt ridit och att jag INBILLAR mig att högerbenet vilas mycket mindre på stallgången nu kan vara just….INBILLNING.

Som fysioterapeuten själv sa så finns det ju ingen placeboeffekt hos HÄSTEN, däremot kan man som ryttare/ ägare inbilla sig allt möjligt bara för att man så gärna VILL.

Tack och lov har jag ju argus-ögat tränar-Birgitta som snabbt och lätt kommer att ta ner mig på jorden om jag påstår att underverk har inträffat men att så inte är fallet :=)!

Kort tävlingsrapport (det rimmar)

Idag åkte jag och Archie till Skurupbygdens hästsportförening, en klubb som tydligen inte har någon egen anläggning utan hyser in sig hos andra.

Idag ägde tävlingen rum på Skönabäcks säteri utanför Skurup, med ett nybyggt ridhus som framridning och en utebana utanför där vi tävlade.

Som estet njöt jag verkligen; ett mer tilltalande ridhus har jag sällan sett, mycket vackert och med en perfekt botten dessutom. Även utebanans underlag var utmärkt.

När jag red LB:3-programmet försökte jag att tänka på det som jag fick kritik på första gången jag red detta program; domaren tyckte då att Archie hängde lite i handen/ blev tung framtill (som ”ursäkt” kan jag säga att vi red i hällande ösregn och på en vattenfylld bana).

Nu gjorde jag fina övergångar och hela ritten kändes överhuvudtaget mycket bra.

När jag kom in på banan höll jag dock på att få en CHOCK; min iskalla dressyr-MASKIN som jag har skrutit om inte tittar på något (sådant är livsfarligt att säga- det straffar sig alltid) blev jätterädd för domar-bilens gnisslande vindrutetorkare. Det var han förvisso inte ensam om och jag lyckades faktiskt manövrera honom fullt acceptabelt runt det skrämmande området.

Trots en mycket bra ritt blev vi ”bara” 6:a av 7 placerade. Inte för att jag klagar på något vis men det visar tycker jag hur konkurrensen hårdnat sedan tidigt i våras då jag lätt hade vunnit på en likartad ritt med den konkurrens som var DÅ.

Procenten blev något över 65, vinnaren hade 70 tror jag.

I LA:3 gjorde vi en av de bättre ritterna på denna nivå och ledde faktiskt klassen när ca 10 ekipage hade ridit men sedan kom en handfull ryttare som bara skulle rida denna klass + några fina hästar som ridit båda klasserna och när jag körde hem hade siste-placerade ryttaren 197 poäng, jag hade 194 (63 % TROR jag) och 3 ekipage återstod.

Hemma var vi efter 30 minuter och möttes av Travderbyt som var i full gång. Vi har pga detta evenemang inte kunna släppa ut våra hästar i hagarna på 3 dagar (de används som parkering under denna tid…stööön…..) så det ska bli skönt när allting återgår till det normala i kväll.

Senare samma dag:

Ser att resultaten nu finns på:

http://www.sbhf.nu/tavling/tavling_filer_dress_2008/Resultat_SbHf_6-7_sept-08.html

Vi blev andra ekipage utanför placering i LA:n, bara 3 poäng fattades. Kul!

Tillbakablickar: Birgitta läser hästböcker

Som jag redan har berättat så läser jag oerhört mycket böcker. Så har det varit så länge jag kan minnas och redan då jag gick på i vart fall mellanstadiet så minns jag hur jag släpade hem så mycket böcker från det närliggande bibilioteket att jag knappt kunde bära dom och gå samtidigt.

Några år senare upptäckte jag en affär, Esset, där man kunde köpa begagnade böcker extremt billigt samt byta in böcker man läst ut. En underbar affär för en bokmal utan egna inkomster :=)!

Inte nog med att jag läser ofta, jag läser väldigt snabbt också så det har verkligen blivit en hel del läst genom åren.

Idag läser jag mest deckare av olika slag, både av svenska och utländska författare men det kan också bli lite ”chick-lit” eller annan lättsam läsning.

När jag var tonåring, och faktiskt redan flera år innan jag började rida, läste jag oerhört mycket hästböcker.

Kommer ni ihåg ”Jill-böckerna”? Jill som bodde i England och skrapade ihop pengar till en egen ponny, hjälpte till på någon ridskola, tävlade i olika ponnyklasser osv?

Sedan fanns det böckerna om Annika som också höll till på en ridskola, Lotten (?) som satt i rullstol men ändå red, Britta och Silver-serien, böckerna om Follyfoot och så givetvis SVARTA HINGSTEN-serien.

Åh….vad jag älskade Svarta Hingsten-böckerna!!!!!!!!! Jag sträckläste dom och vandrade bokstavligen omkring med en svarta-hingsten bok i ena näven medan jag gick till bussen, åt frukost eller vad jag nu försökte göra SAMTIDIGT som jag läste.

Jag minns också den SORG (ja, faktiskt) jag kände när den sista boken var utläst. Jag kände mig helt TOM!
Idag kan jag småskratta åt detta men då var det som sagt allt annat än roligt!

Folly-foot-konceptet är faktiskt något som jag än idag skulle kunna tänka mig att ägna mig åt om jag blev ekonomiskt oberoende.

Böckerna handlade om hur man på en gård tog hand om hästar som ingen ville ha/ kunde ta hand om.

Om man tycker om att läsa ”deckare med hästanknytning” måste jag förresten rekommendera en av mina absoluta favoritförfattare Dick Francis (http://www.dickfrancis.com/). Han har skrivit en mängd böcker med miljöer från framför allt kapplöpningsbanorna i England och några av böckerna har även gått som en tv-serie när jag var i tonåren. Tv-serien och böckerna handlade om en fd hinderjockey som efter ett fall (han ramlar av hästen alltså) blir trampad på sin hand/ arm, får denna amputerad, måste sluta med proffsridning och blir ”deckare” i stället (något förenklat).

Jag inbillar mig att några av er, efter att ha läst om ovanstående hågkomster av ungomslitteraturen själva kommer på ”ja, just det ja….DOM böckerna läste jag också”.

Berätta gärna om jag glömt några favoriter!

Den glade vandraren + tillbakablick

När jag gick i skolan fick vi sjunga sången om ”den glade vandraren” som var glad vart han än gick…både vinter, höst och vår…

Av någon anledning kom jag att tänka på denna sång när jag och stallchefen låste upp stallet i förrgår och fick se en stor skugga borta vid Archies box.

När vi tände lamporna visade sig skuggan vara den lille Birk som hade smitit ut ur sin box, vandrat tvärs över stallet, hittat några spannar med lock innehållande havrefritt foder i närheten av Archies box (dock inte mitt foder) och givetvis slukat ALLT.

Burkar och lock låg huller om buller på stallgången medan Birk stod och såg helt oskyldig ut (fast han var säkert MÄTT den rackaren….).

Det var bara till att grabba tag i hans pannlugg och återbörda honom till hans box.

Denna händelse fick mig förutom sången om den glade vandraren även att tänka på en annan glad vandrare; Heron!

En av Herons favoritsysselsättningar var nämligen att, om han kom lös, traska runt i stallet, sticka in huvudet i alla boxar han kom åt och hälsa på hyresgästen.

Dessa oinbjudna inviter var inte alltid så uppskattade och vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa och då var Heron inte ens lös utan leddes av mig.

Vi var på väg upp till ridhuset genom stallgången då Heron stannade till vid en box för att hälsa på invånaren.

Han hann bara stanna till och försöka nosa på hästen, sedan drog jag bort honom och vi gick vidare.

När vi hade gått några meter hör jag plötsligt världens BRAK, vänder mig om och ser hur boxdörr + häst rasar rakt ner på stallgången!!!!

Hästen som Heron hade nosat på måste ha vräkt sig på dörren varpå gångjärnen lossnade och både dörr och häst ramlade.

Turligt nog blev hästen inte det minsta skadad! Hästen i fråga råkade dessutom vara en av vår dåvarande ridskolechefs Jana Wannius hästar och jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag hade varit tvungen att förklara mig inför denne ibland ganska koleriske man. När Jana blev arg….då blev han ARG!!!!

Liiite komiskt i allt detta tyckte jag ändå att det var då vår ”biträdande ridskolechef” (minns ej hur hon titulerade sig på den tiden, nu delar hon ridskolechefstjänsten med en annan kvinna) efter denna händelse bad mig att ”inte låta Heron nosa på lektionshästarna”.

Jag såg för mitt inre öga hur HON såg för SITT inre öga hur Heron gick runt och nosade på lektionshästar som ramlade ut på stallgången som dominobrickor :=)!

Fysioterapeut-besök

Igår hade jag alltså besök av HC, som enligt egen uppgift är utbildad sjukgymnast på människor men arbetar sedan 12-13 år tillbaka enbart med hästar. Jag frågade hur han titulerade sig och fick svaret ”fysioterapeut”.

HC undrade ”varför han var där” och även om ”alla” säger att man inte ska ”avslöja” något i förväg så tycker jag att det känns oärligt att säga att man vill ha typ en ”allmän genomgång av hästen, bla bla” utan jag sa som det var, dvs att jag länge har funderat över varför Archie

a) extremt ofta står och vilar höger bak på stallgången

b) har mycket svårare att flytta sig undan höger skänkel åt vänster än undan vänster skänkel åt höger.

HC gick igenom Archie från nacke och käkar till svansrot och fann muskelspänningar på baksidan av låret och ländryggen på höger sida.

HC tyckte att min beskrivning av det som jag uppfattar som ett problem stämde väl överens med det han fann förutom att han tycker att Archie borde ha svårare att samla sig i höger galopp än i vänster och så är det inte. Tvärtom har högergaloppen alltid varit extremt ”lättsamlad”.

Det enda som JAG funnit lite märkligt är att Archie vid tömkörning ”ligger” mer inåt i högergaloppen än i vänstergaloppen, detta upplever jag inte vid ridning eller longering.

Hur som helst så bankade HC på Archies mjukdelar med en gummiklubba för att få igång muskerna igen och använde även någon lite apparat som skulle stimulera musklerna (de, musklerna alltså, började ”hoppa” efter en stunds behandling med denna apparat som i andra änden hade två plattor som HC satte på Archies muskler).

Jag frågade HC om en häst verkligen kan gå omkring med så spända muskeltrådar i över 1 år och det sa han att det var mycket möjligt. Sedan är det ju inte så att Archie har några jättesmärtor av detta eller har musklat sig synbart ojämnt.

Rekommendation efter denna behandling är att Archie ska ”jogga” i 2 dagar och sedan ska arbetet trappas upp. Jag ska rida på ordentligt under 14 dagar för att verkligen se om jag känner någon markant skillnad.

HC ska titta på Archie igen om 14 dagar och då behandla honom igen.

Om jag inte märker en markant förbättring efter dessa 2 behandlingar menar HC att han inte kan hjälpa oss utan då är det något veterinärt som bör utredas.

Så i bästa fall kommer jag att få en häst som inte har så svårt för sidvärtsförflyttning framöver och i värsta fall har jag förlorat 2 x 700 kronor, en petitess i detta sammanhang faktiskt.

Har funderat över Archies ”svårigheter” som ju inte märks som någon allmän ovillighet utan vid väldigt specifika rörelser som tex skänkelvikning.

Själv har jag nämligen sedan flera månader tillbaka JÄTTEONT kring vänster armbåge men smärtan uppkommer bara vid ett enda tillfälle och det är när jag står och borstar högst upp på högra sidan av korset på Archie. Vid inget annat tillfälle känner jag ens den minsta smärta och jag kan inte heller klämma fram exakt VAR det gör ont. Men så fort jag grabbar en mankborste och höjer armen mot korset så känns det hur mycket som helst.

Så det måste ju kunna vara likadant för hästar. Att de bara har ont/ känner obehag/ har svårigheter med en eller enstaka rörelser?

Ni får förresten ursäkta mina usla förklaringar, HC berättade mycket mer som jag inte kan återge exakt och använde termer som jag inte ens minns (namn på musklerna tex).

Dagens träning

Träningen började med att jag fick göra några bakdelsvändningar och även om de är förbättrade tyckte Birgitta att Archie blev lite väl låg = inte tillräckligt på bakbenen = svårt att centrera vändningen.

För att få upp honom i formen samt mer vaken för hjälperna gjorde vi galoppfattning, halt, ryggning, galoppfattning, halt och ryggning i serier.

Sedan gjorde vi även halt från trav, Birgitta tycker att det tar för lång tid för oss att stanna, precis som det gör när vi bryter av från galopp till skritt.

Sidvärtsförflyttningen (läs: skänkelvikningarna) var som vanligt, ingen förbättring där inte.

Gjorde några öppnor och de kändes bra.

Gjorde några slutor i galopp för att visa Birgitta skillnaden mellan högerslutan = bra och vänsterslutan = dålig.

Blev även lite förvänd galopp, travökningar osv.

Jag berättade för Birgitta att jag i eftermiddag ska få besök av en….vet faktiskt inte vad HC:s exakta titulatur är men om man googlar honom på nätet så beskrivs han som både sjukgymnast för människor arbetande som kiropraktor för hästar och som naprapat.

Hur som helst så var det Birgitta som från början tyckte att jag skulle låta HC kolla igenom Archie; jag har tidigare låtit honom ”gå igenom” Décima för några år sedan.

Både Birgitta och jag vill veta om HC kan finna någon förklaring till Archies svårigheter med sidoförflyttningen åt vänster och varför han flyttar både sadeln och mig till höger.

Birgitta tycker att detta med att sadeln dras till höger har blivit bättre och det har ju även själva sidoförflyttningen blivit men som ni har kunnat läsa om i otaliga beskrivningar så är det fortfarande svårt.

Jag vet inte om jag tidigare har berättat om hur ”allt” detta började; i så fall får det bli en repris nu.

Redan då Archie var 3-4 år gammal (på vintern som 3 åring eller på våren som 4 åring…jag minns ej exakt) så märkte jag att det var MYCKET svårare att flytta honom för höger än vänster skänkel.

Vid ett av de första försöken så gick han till och med emot skänkeln så att han flyttade sig åt HÖGER när man tryckte med höger skänkel och om man försökte hjälpa till med spöt så sparkade han jätteargt med högerbenet ut åt sidan.

Eftersom han hade så uppenbara problem med att flytta sig så misstänkte jag att det kanske var JAG som gav fel hjälper/ satt fel/ whatever.

Jag bad en skicklig ridande polis (tillika dressyrdomare) att sitta upp och prova. Samma sak hände då polisen försökte flytta hästen åt vänster och då har han ändå mycket längre ben än jag och en helt annan styrka.

Så…redan där började problemen och de är som synes inte lösta ännu.

Under hela denna tid har Archie dessutom OFTA vilat höger bak när han står på stallgången. Vänster bak vilas inte tillnärmelsevis lika ofta.

Jag tycker att det är otroligt synd att jag idag inte har någon som kan sitta upp på Archie så att JAG kan se vad som händer från marken och så att den ryttaren kan beskriva sin känsla. Jag vill ju också se om det idag skulle bli någon skillnad om någon annan än jag red.

Birgitta rider tyvärr inte längre och ingen på ridskolan rider bättre än jag (det säger jag inte för att skryta utan med ett beklagande- övriga inackorderingar ägs av promenadryttare utan någon större dressyrerfarenhet eller skicklighet).

Ni som följt bloggen en tid vet att jag redan haft en equiterapeut som kollat igenom Archie vid 3 tillfällen. Hon kunde inte hitta några direkta ”fel” på hästen.

Även om man inte ska hoppas på för mycket skulle jag ljuga om jag sa att jag trots detta inte har förväntningar på att HC ska hitta någon förklaring på Archies svårigheter och givetvis också helst någon mirakel-lösning som ska hjälpa oss.

Rapport kommer imorgon!

Veckan som gått

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).

Vattenspannsdiskussionen fortsätter

För några veckor sedan fick jag en del kommentarer kring ett inlägg som hette ”Hur ska man hinna med” (14 augusti) där jag skrev att jag av BLAND ANNAT ”tidsbespararskäl” INTE använde vattenspann till min häst.

Några reagerade och ansåg att det var viktigt att hästen fick i sig tillräckligt med vatten via spann, de menade att vattenkoppen inte kunde tillgodose detta optimalt.

Idag kom ytterligare en kommentar från Karin som skiver så här:

Lite sent svar får du från mig nu men iallafall. Du nämner i ett inlägg att många släpper sin häst på bete i exempelvis två månader under sommaren för att de själva inte orkar/vill behöva åka till stallet under varma sommardagar för att rida och därför ger upp detta ansvaret och släpper hästen på bete. Tolkar detta som lathet från ryttarens sida. Och jag kanske har fel nu men man kan tolka av ditt inlägg att du själv är för lat för att ha vattenspann då det ”tar en jäkla tid att fylla dessa vattenspannar och att ständigt rengöra dom”. Är du själv för lat för att hålla koll på att din häst dricker ordentligt?Och tycker verkligen inte att det spelar någon roll om det är en tävlingshäst eller en ”simpel promenadhäst” som har spann i boxen. De som använder sig av det kanske har märkt detta behov du pratar om och därför satt in en vattenspann.

Mitt svar:

Jag kanske har varit otydlig i tidigare svar men ska verkligen försöka att vara desto klarare nu:

JAG använder INTE vattenspann till MIN häst eftersom jag tror/ inbillar mig att hans vattenkopp ger honom tillräcklig mängd vatten. Jag har aldrig märkt av någon törst hos hästen, tecken på uttorkning, kolikkänningar eller dylikt.

Om jag hade MINSTA lilla tvivel på att Archie drack för dåligt ur vannekoppen skulle jag utan en sekunds tvekan börja vattna honom med spann.

Som jag redan nämnt så gav jag den förra hästen, Décima, vatten ur spann men det var för att jag trodde att hon hade behov av det (hon var extremt kolikbenägen).

Däremot vidhåller jag att vattning med spann är ett ”extra bök” som tar tid och jag vidhåller också att JAG inte tycker att man SLENTRIANMÄSSIGT ska vattna hästar med spann.

Sedan får man givetvis använda sin tid hur man vill och att vattna med spann är på inget vis skadligt eller ”stör” någon så vill man lägga tid på det så är det verkligen upp till var och en. Det jag mer ville komma till i mitt inlägg är att jag inte tror att alla hästar BEHÖVER en vattenspann men där är jag inte enig med en del av er läsare.

Och det behöver vi ju inte vara heller, eller hur? Ni kan fortsätta med spannarna och jag utan :=). Den dagen jag ser ett behov sällar jag mig till er skara.

PS. Mycket kan man anklaga mig för att vara men LAT när det kommer till hästen är nog det sista som stämmer in på mig.

Vågar man köpa en krubbitare?

Härom veckan hade vi en diskussion på nätet huruvida man skulle våga köpa en krubbitare eller ej.
Personligen skulle det väldigt mycket till för att jag skulle våga mig på ett sådant köp, möjligen om jag erbjöds att köpa en mycket fin och välutbildad häst till ett väldigt lågt pris.

Krubbitning är inte bra för hästen, varken psykiskt eller fysiskt och dessutom är jag hyperkänslig för vissa ljud, däribland ”brubbitar-ljudet”. Ljudet (och även synen) skulle störa mig oerhört och även göra mig ledsen så ”bara” av den anledningen skulle jag inte vilja köpa en krubbitare.

Vad man också måste ta i beaktande är att en krubbitare kan visa sig svårsåld den dagen man själv kanske inte vill ha kvar hästen samt det faktum att inte alla stall tar emot krubbitare över huvudtaget.

Än så länge har jag ingen personlig erfarenhet att krubbitare (dvs jag har inte ÄGT någon sådan häst) men jag vågar ändå drista mig till att tro att man i vissa fall kan få bort beteendet eller i vart fall mildra detta avsevärt. Vad som i så fall ska till, TROR jag, är exempelvis mycket utevistelse i en stimulerande miljö, dvs något som jag med nuvarande uppstallningsmöjligheter inte hade kunnat erbjuda.

Så för egen del skulle jag inte vilja utsätta mig för en krubbitare. Det finns så många fina och bra hästar att man inte behöver köpa på sig problem. De dyker upp tids nog ändå.

Min inställning är precis densamma vad gäller hästar som är vävare, luftsnappare, boxvandrare eller har liknande stereotypa beteenden.