Fråga från en läsare: att lära in byten

En läsare undrade hur jag lär hästen att byta galopp.

Tyvärr är jag mycket dåligt på att förklara hur jag rider I SKRIFT men jag har i alla fall gjort ett litet försök.

Läs om detta under kommentarer till rubriken ”Dagens träning” från igår.

Om man vill läsa en bättre redogörelse tycker jag tex att denna text är bra (kopierat från nätet:http://www.agria.se/agria/index.nsf/LinkFrameSet?ReadForm&url=http://www.agria.se/agria/text.nsf/id/2268)

Lussans guide till galoppombyten

När hästen är fem brukar Lussan lägga in galoppombyten i träningen. Byten är en naturlig rörelse för hästen, studera galoppen i hagen ska du se. Förutsättningen är att hästen går i bra balans och i en bärig, reglerbar galopp.

– Att lära en häst som gått förvänd galopp i kanske tolv år att plötsligt börja byta, är oftast inte lönt, menar Lussan.

Steg ett är enkla byten, det vill säga att du bryter av till skritt några steg och sedan fattar ny galopp. I galoppombyte i språnget byter hästen galopp med bak- och frambenen i ett och samma svävningsmoment. Ett bra byte är rakt och luftigt.

Så här tränar du:
Anpassa träningen till din egen förmåga. Är du ny i ”galoppbytarvärlden” bör du lära dig själv på en rutinerad häst först.

Lär in rätt från början. Det är dubbelt så svårt att rätta fel.

En spegel är bra att ha. Och en medhjälpare på marken som talar om hur det ser ut.

Gör gärna bytena på samma ställe, till exempel på diagonalen strax efter mittpunkten där det är naturligt att byta varv och galopp. Snart känner hästen igen sig och vet vad som väntar.

Känn in bytet på tre språng, ungefär som du skulle rida mot ett hinder, 1-2-3-byt.
På ett: – stäm av balansen genom en halvhalt.
På två går hästen rak i ”gamla” galoppen.
På tre – ställ om till ”nya” innersidan. Dra tillbaka nya ytterskänkeln och ta fram nya innerskänkeln något.
På byt – tryck till med nya ytterskänkeln och ge nya yttertygeln en kram.

Sitt stilla och låt det inre sittbenet följa med i bytet. Rid sedan rakt fram dit du ska.

Om hästen inte byter – rid vidare i den gamla galoppen, hitta balansen och gör ett nytt försök.

Att lugnt och metodiskt göra om och om och om igen är enda sättet att komma till rätta med bytena.

Slösa med berömmet när hästen gör rätt.

Bryska tillrättavisningar kan straffa sig för livet.

Kan det ”gå troll” i en tävlingsplats?

Ja, är det möjligt och i så fall varför?

Själv har jag efter mångårigt tävlande MASSOR av plaketter/ rosetter från vissa klubbar men i princip INGA från andra även om jag besökt dom ungefär lika många gånger.Hur kan det komma sig?

Någon skulle kanske förklara fenomenet med att det blir en självuppfyllande profetia. Dvs man tänker: ”Jag placerar mig ALLTID hos Malmö Ridklubb” och så åker man dit och rider som ett proffs.Eller motsatsen: ”Usch, jag får aldrig några rosetter när jag åker till Skromberga”. Och så rider man därefter.

Fast jag tror inte riktigt på det för jag brukar snarare tänka: ”Det vore väl sjäva f..n om jag inte kunde rida ihop till en rosett hos Skromberga den här gången i alla fall”. Men inte hjälper det….Ja, konstigt är det hur som helst.

De klubbar där jag mer eller mindre kan ”rida baklänges” och ändå placera mig (gäller både hoppning och dressyr) är tex Dagstorp, Södra Sallerup och Malmö Ridklubb.Klubbar över vilka det för min del vilar en förbannelse är tex Skromberga, Örestad och Gärds.

Dagens träning

I morse ville jag visa Birgitta att mina bytesförsök med Archie hade förbättrats sedan sist. För säkerhets skull sa jag ”sist tog det ju 3 långsidor innan det blev ett byte…nu tar det bara en halv långsida”.

Archie var snäll och bytte mer eller mindre direkt även om han vid ett tillfälle tog 1 travsteg innan bytet. Hur som helst så fick Birgitta erkänna att det var en förbättring även om vi givetvis är en evighet ifrån att bytet sker klockrent på hjälpen.

Sidvärtsrörelseträningen fortsatte idag och det gick väl varken bättre eller sämre än sist.

Däremot var travökningarna mycket förbättrade enligt Birgitta, kanske för att vi bearbetar bakdelen så mycket i sidvärtsrörelseträningen. Tidigare har Archie inte alls tagit i med bak när han har ökat (eller gjort försök att öka snarare) och då har det mest blivit ”spring-spring”.

Veckan som gått

Förra veckan var det gassande sol varenda dag!

Jag återupptog bytesträningen och det känns som att delar av en polett i alla fall har trillat ner i skallen på min häst.

Vi invigde även kandaret och det kändes bra och okomplicerat.

Eftersom det börjar närma sig flytt till Yddinge (vi åker om knappt 2 veckor) så försöker jag beta med Archie så mycket som jag hinner (läs: ids). Vi har ju inget gräs i våra hagar (vilket nog är det jag saknar mest på ridskolan) så det blir till att sätta på grimma och longeringslina, ställa sig vid närmaste gräsplätt och stå och titta på medan Archie äter. Jag brukar försöka att ta med mig något att läsa så att tiden går fortare.

Vår egna hoppträning fortsätter och det är väldigt kul. Jag vågar nog påstå att Archie hade lyckats bra på hoppanorna med en bättre ryttare men nu är det som det är. Jag har större fallenhet för dressyren och vill inte ”hatta” för mycket med allt möjligt och då räcker inte tiden till så mycket hoppträning som JAG skulle behöva för att hålla en bättre standard.

Mini-semester + nytagna bilder

Bara av att vi varit lediga en extra dag i denna veckan (i fredags) har det nästan känts som en liten semester för mig.

En starkt bidragande faktor har varit det absolut strålande vädret med massor av solsken, dvs många lata timmar i solstolen för min del.

När man rider så tidigt på morgonen som jag (vid 06.30) så hinner man få ut mycket av dagen och värmen hinner inte heller bli besvärande för varken ryttare eller häst.

Igår blev det premiärdopp i grannens renade damm, 20 grader varmt/kallt (välj själv) var det i vattnet (och säkert närmare 30 i luften).

Jag är verkligen en utpräglad sommarmänniska som gärna skulle ha dessa temperaturer året om. Jag avskyr snö och kyla och är extremt frusen så jag kvicknar verkligen till under sommarhalvåret. På vintern har jag inte lust med så mycket mer än att tillbringa så mycket tid som möjligt inomhus, helst insvept i en pläd i soffan framför tv:n.

Nu när det är så här varmt har jag njutit av att sitta ute och äta, pyssla i trädgården mm.

Heron finns fortfarande med mig på många sätt. Här en bild på en av hans skor som hänger….

…på dörren till vår stuga (förrådet).

Det syns väl att det är en hästtjej som bor här! Notera ridstrumporna som hänger över armstödet.

Jag passade på att olja in räcket runt vår altan nu när det är så fint väder.

Dessa hallonplantor köpte jag för någon vecka sedan. Har från flera håll hört att just hallon ”sprider sig som ogräs” vilket jag hoppas stämmer eftersom jag dels tycker om varma hallon med vaniljglass och dels vill täcka den trista grässlänten nedanför altanen.

Även grinden fick sig inoljning.
Utsikt från en del av huset.

Denna bild på mina pioner togs för ca 1 vecka sedan….

…och så här snabbt kan det börja blomma i sommarhettan!
Denna växt/blomma (Campanula) köpte jag på en 10-kronorsmarknad för 2 år sedan och den har sedan dess blivit gigantisk. Är grön året om och tåler både snö och rejäl kyla vilket jag inte hade en aning om då jag köpte den.

Hallonplanta som jag köpte förra året och som redan har fördubblat sig i storlek.

Lavendel. Min favorit!

 

Kandar och fortsatt bytesträning

Igår var det premiär för kandarridning på Archie! Precis som de flesta hästar sa han inget speciellt när han fick det på sig och vi red ett helt kravlöst uteridningspass med mycket klättring.

Jag hade glömt hur fint Décimas gamla kandar faktiskt är, det har ju nu hängt och samlat damm (och lite mögel) i över 2 år. Jag var också osäker på om det skulle passa Archies lilla huvud men det var inga problem.

Jag kommer inte att rida på kandaret speciellt mycket den närmaste tiden, vår medelsvårdebut ligger för långt fram i tiden, men jag tror inte att det är fel att på ett kravlöst sätt introducera det.

Décima hade jätteproblem med kandaret pga sitt tungfel och jag har numera ett sortiment av kandar-stänger som hade kunnat göra vilken ridsportbutik som helst avundsjuk. Jag hoppas att Archie är mer accepterande och att jag ska kunna låta min samling ligga tämligen orörd.

Vad gäller bytesträningen gjorde vi några usla försök på träningen i tisdags och Birgittas kommentarer om att jag måste skärpa mig rejält tog skruv.

Jag har sedan dess övat på detta under 2 ridpass och det har gått MYCKET bättre. Dels accepterar Archie spöhjälpen bättre och byter fortare och dels flyger jag inte omkring i sadeln som en vante i mina ”försök” att hjälpa (läs: STJÄLPA) hästen att byta.

Den lilla hästvärlden – Birgitta läser tidningen

Jag har alltid hävdat att hästvärlden är väldigt liten, på något sätt så ”känner alla alla”, så känns det för mig i alla fall när det gäller ”hopp och dressyr-Sverige”.

Min känsla är aldrig så stark som när nya numret av Ridsport dimper ner i brevlådan, jag finner alltid artiklar/ annonser om hästar och människor jag mött eller rent av känner. Veckans nummer var inget undantag…..

På sidan 5 i nr 11 av Ridsport ser jag en bild på min gamle hopptränare och tillika fd ridskoleschef på ridskolan där Archie bor, Jana Wannius. Han har skrivit ett debattinlägg, ett mycket bra sådant.

På sidan 8 berättas att vår grannklubb Malmö Ridklubb drabbats av kvarka och på samma sida tillfrågas vår ridskolas gamla ridlärare Irene Torstensson om hon har planerat att göra något ”hästigt” i sommar (det har hon).

På sidan 32 läser jag att Boomerang, en häst jag och Décima tävlat mot flera gånger blivit placerad i S:t George. Våra tävlingsvägar skildes åt redan i LA.

På sidan 33 finns ett referat från Djurgårdens RK, min goda vän A:s hemmaklubb. Jag ser i resultatlistorna att hennes tränare (som jag träffat vid något tillfälle) har placerat sig.

På sidan 45 finns en bild på dottern till en av mina första ridlärare, Kristin Kringstad. Det känns inte som att det var så länge sedan Julia föddes och nu tävlar hon redan medelsvår hoppning och är 13 år gammal.

På sidan 60 kan man läsa om Flyinge och där uttalar sig bla Göran Lindstrand, en man som jag haft som tömkörningsinstruktör till både Décima och Archie.

På sidan 65 ser jag en bild på 3 åriga Rix, vars mamma min goda vän A hade stora tävlingsframgångar på för inte allt för många år sedan.

På sidan 75 är det en artikel om Maria Gerdin som Archie är uppväxt hos och som också förmedlade köpet till mig. Maria är den som har ridit in Archie och hon har gjort ett utmärkt arbete!

Avslutningsvis läser jag på sidan 95 att en gammal stallkamrat som jag inte träffat på säkert 10 år hyr ut en ridanläggning i Blekinge. Jag har ibland undrat om hon fortfarande håller på med hästar så nu fick jag svaret.

Ja…så kan det gå till när jag läser tidningen :=)!

Ridsporten- intresse eller aktivitet?

Idag snubblade jag över ett mycket intressant inlägg på nätet (http://blogg.bircahastgard.se/) som mer eller mindre ordagrant kunde ha varit skrivet av mig.

Jag kopierar helt fräckt av inlägget här nedan och skriver sedan mina egna kommentarera därefter:

”För några år sedan så gick jag en kurs i hästsammanhang där en av ledarna framförde åsikten att ridsporten gått från att vara ett intresse till en aktivitet…

Vad han menade var att den genomsnittliga lektionsryttaren numera ofta har ridning en gång per vecka som en aktivitet – tidigare hade man hästar och ridning som ett intresse…

När jag hörde detta så var min första tanke – ”så är det väl inte!” Men jag har kommit fram till att han hade nog en poäng i det han sa…. För faktum är (och jag har 30 års erfarenhet från ridskolevärlden så jag har hunnit vara med ett tag! ) att numera är det ganska ovanligt med tjejer som har ridning och hästar som ett verkligt intresse! Det stora flertalet rider en gång per vecka och har ridningen mera som en aktivitet bland många andra (fotboll, konståkning, basket, skidor m m).

Det finns naturligtvis även tjejer som verkligen har hästar o ridning som ett stort intresse – är flera gånger per vecka i stallet, kanske har egen häst eller är medryttare på någon häst, läser allt de kommer över som handlar om hästar (något som jag dock tror blir allt ovanligare?) m m – men dessa blir allt färre!

För 15-20 år sedan var det MÅNGA tjejer som var så intresserade i varje stall. Skulle vara intressant och se någon statistik från förr och nu om hur många på varje ridskola som är i stallet mer än en dag per vecka! Har en känsla att antalet har minskat rejält jämfört med för 20 år sedan….

Dessa tjejer var dessutom i stallet hur många timmar som helst och skötte hästar, mockade, sopade stallgångar osv. Dvs ridningen var en ganska liten del av alla timmar i stallet. En kompis till mig brukar idag säga ”effektivaste sättet att tömma stallet är att be tjejerna hjälpa till och sopa”…. ”Rida är kul men allt övrigt är inte så intressant”

Och vad spelar då ovanstående för roll kan man ju fråga sig????

Ja, framför allt att färre ryttare får så mkt hästvana och ridvana att de verkligen kan utvecklas inom ridningen och hästhanterandet. För tyvärr handlar detta mkt om timmar med och på hästen…. Med bara en timmes kontakt med hästar per vecka blir det till slut svårt att komma vidare.

Bland många organisationer inom hästsporten så finns idag en oro inför det faktum att det allmänna hästkunnande minskar. Hästar far illa pga att ägarna inte kan tillräckligt om hästar. Inte bara ridningen utan även hästhantering, kunskap om hästens basbehov, foder m m. Diskussioner pågår inom många organisationer om hur man skall kunna öka kunskapen hos ryttare/kuskar/hästägare inom dessa områden. Vilket naturligtvis är jättebra men som jag ser det är det absolut viktigaste –
Hur skapar vi ett INTRESSE ATT LÄRA SIG MERA hos dagens ryttare/kuskar/hästägare???

För är man inte tillräckligt intresserad av hästar och att lära sig mera som spelar det ingen roll hur mkt kunskap det finns att tillgå i form av kurser, utbildningar, material, hemsidor osv. Det har t.ex aldrig någonsin funnits så mkt information (på nätet) om hästar som det finns nu. Är man intresserad av att lära sig mera så finns det hur många möjligheter som helst idag! Hade det när jag började med häst funnits så mkt olika kurser och andra möjligheter att lära sig mera hade jag antagligen ”gått i spinn”….

Jag har inga lösningar på ovanstående problem (för det ÄR faktiskt ett problem inom hästsporten – och ett ökande sådant) utan detta är bara en reflektion på hur saker och ting förändrats under de år jag hållit på inom hästbranschen….”

Ja, som sagt: visste jag inte bättre kunde jag lätt ha lurats till att tro att det var JAG som hade skrivit ovanstående för jag håller med om vartenda ord och känner igen precis allting. Jag har ju också berört vissa hästägares/ ryttares okunskap i min egen blogg i tidigare inlägg.

De flickor som skribenten ovan beskriver är/ var JAG och mina hästkompisar för 25 år sedan. Då levde jag i stallet på min fritid och jag minns att jag tex OFTA kom till stallet redan då detta öppnade 06.00 på lördagar och söndagar för att jag skulle få rida i lugn och ro. Det gör jag förvisso även idag men nu mer pga att mitt liv är fyllt med annat som också ska hinnas med. Då gjorde jag det för att det var SUPERKUL att rida ensam på morgonen och bara VARA i stallet.

Jag kan inte räkna de gånger vi tjejer (för det var faktiskt nästan bara tjejer- kanske på sin höjd 1-2 killar på 50 tjejer) plockade isär lektionshästarnas sadlar och träns i minsta beståndsdel som vi sedan putsade minutiöst. Vi ryktade lika noga och fick man någon gång GUDAGÅVAN att få skritta på en halt häst i ridhuset i 30 minuter så gjorde man det med glädje och utan tvekan.

Idag konkurrerar vår lektionsverksamhet med sååå mycket annat: Ungarna har fullt upp med mode, mobiltelefoner, Internet (Lunar) mm och ”hästeriet” är bara EN del av deras liv.

Jag hör idag hur det låter när något barn tillfrågas om de vill RIDA (inte skritta) på någon lektionshäst som av någon anledning behöver motioneras. Tro inte att barnet glädjestrålande FLYGER iväg efter stövlar och hjälm. Nej, det kan lika gärna heta ”näää….jag kan/vill/hinner inte”. Dessa ord skulle aldrig ha yppats ”på min tid”.

Och precis som skribenten ovan beskriver så finns det idag MÄNGDER av information att ta till sig om man vill och ett enormt utbud av ”allt” men jag får också känslan att många saknar intresse.

På vår ridskola ordnas det tex aldrig clinics, träningar för olika tränare osv och då det kommer upp anslag om aktiviteter på annat håll (Flyinge tex) så är det knappast så att våra medlemmar går man ur huse för att bevista dessa.

Att verkligen GENUINT lära sig ridning/ hästhållning tar TID. Kanske har vi inte den tiden i vårt inrutade, stressade samhälle idag?

Kanske är det därför vi mer och mer söker efter olika former av ”quick-fix” och tror att nya fodersorter, tillskott, hjälptyglar, bett och allt vad som mer kommit i form av hästutrustning ska göra oss till bra ryttare och hästägare?

Har Archie svalt en spelkula?

Om man tittar på Archies huvud i profil kan man tro att han har svalt en spelkula som har satt sig vid hans vänstra sida av käken, se bilder ovan!

Jag har bett Torbjörn Lundström, hästtandläkaren, att titta på ”kulan” och enligt honom är detta en medfödd ”defekt” som man inte ska bry sig om att försöka operera bort.Även en veterinär har fått klämma på kulan och det roligaste med den undersökningen var att den genomfördes liggande :=)!

Som jag har berättat i flera inlägg är Archie mycket orädd även när han ligger ner i boxen och man kan tillbringa långa stunder med honom på detta vis utan att han gör en ansats till att resa sig.En dag då veterinären som har sin häst uppstallad hos oss kom gående på stallgången fick jag en ingivelse och bad honom att titta på Archies kula som jag tyckte hade blivit lite större (förmodligen av att nosgrimman ligger an precis bredvid den).När veterinären skulle titta visade det sig att Archie hade lagt sig för att sova middag men det spelade ingen roll; han låg lugnt kvar medan veterinären klämde och kände på hans lilla ansikte :=)!
Även veterinären delade Torbjörns åsikt om att inte bry sig om denna lilla skönhetsdefekt så Archie får fortsätta att gå omkring med en kula i huvudet :=).

Om inte annat kommer han att vara extremt lätt att känna igen om han skulle bli stulen eller kidnappad :=)!

Utrustningens inverkan på ridningen

Igår fick jag ett mail från min goda vän dressyrryttarinnan A.

A bytte sadel för några veckor sedan och har sedan dess kommit med glädjestrålande rapporter om vilken skillnad den nya sadeln gjort för både hennes och hennes hästars del. Hästarna går helt enkelt bättre med den nya sadeln, eller så KÄNNS det bara bättre, dvs mycket behagligt för ryttaren.

Eftersom A är en skicklig dressyrryttare som har tävlat på hög nivå, ridit länge och på många olika hästar och ÄNDÅ upplever en klart märkbar skillnad, TROTS att den sadel hon tidigare använde inte på något vis var en ”dålig” sadel får detta mig att fundera över hur många ”medelryttare” som hade kunnat uppleva mycket bättre ridning med byte av utrustning?

Själv är jag ganska kinkig med min utrustning, i alla fall den delen som, när jag rider är det som ”förbinder mig” mig hästen, dvs tyglar, sadel och stövlar. Det är ju med dessa man har den största närkontakten med hästen om ni förstår vad jag menar.

Jag har idag 2 sadlar: en exklusiv dressyrsadel (Amerigo Classic) som jag har köpt ny för något år sedan och en hoppsadel (Stübben Siegfried) som är ca 40 år gammal.

Skillnaden mellan sadlarna är milsvid och då inte bara eftersom det ena är en hoppsadel och den andra en dressyr-dito.

Dressyrsadeln är för mig mycket skön att sitta i och den ger mig en korrekt sits. Hoppsadeln är i jämförelse som att sitta på en planka. Om jag skrittar ut i den får jag ont i ryggen efter 10 minuter. Av denna anledning använder jag bara sadeln när jag hoppar, dvs 1 gång i veckan.
Jag försöker aldrig att göra något avancerat dressyrarbete i hoppsadeln, helt enkelt därför att jag inte kan sitta 100 % korrekt i den och därmed inte heller INVERKA 100 % korrekt. Och om jag inte kan inverka korrekt: hur kan jag då begära att hästen ska gå 100 % korrekt?

Samma sak vad gäller stövlar! Jag skulle i och för sig kunna rida BARFOTA om det krävdes, eller i träskor eller högklackade sandaler men det skulle åter igen inte bli 100 % korrekt inverkan. En läderstövel ger MIG det mest optimala stödet och skänkelläget och så tror jag faktiskt att det är för de flesta, i alla fall om de vänjer sig vid läderstövlar.

Jag minns ett tillfälle då jag provred en kompis häst med HANS sadel och träns. Jag kände mig som värsta nybörjaren; jag for omkring i hans obekväma sadel och hade noll känsla för hur hårt jag höll i hans hemska gummityglar.

Jag bad att få använda min egen sadel och mitt träns nästa gång jag red och det var som skillnad mellan natt och dag. Jag hade en helt annan känsla och hästen gick ju givetvis därefter.

Jag vill påstå, precis som jag antyder ovan att många ryttare faktiskt hade kunnat förbättra sin ridning avsevärt bara genom att BYTA UTRUSTNING.

Jag har många gånger tex läst om ryttare som får skavsår både ”här och där” när de rider. Det säger sig självt att man inte kan sitta avslappnat och korrekt om man har skavår som svider som eld när man sätter sig i sadeln.

Ofta vet man ju inte vad man saknar förrän man provar något nytt och det kanske man som ryttare skulle försöka göra lite då och då? Kanske låna utrustning av varandra?