Röd svans

Även om jag ofta stolt berättar om Archies tjocka, vågiga svans med inslag av röda slingor är det inte någon missriktad fåfänga som gör att hans hår nu består av extra mycket röd färg.

Jag målade hela boxen häromdagen och skrattade lite när jag såg en stor röd fläck i Archies fejs, förmodligen hade han pillat på någon vägg som ännu inte torkat.

Fläcken har redan skavts av men igår såg jag att även svansen fått sig en del stänk av den röda färgen. Det kommer säkert också att gå bort snabbt- färgen är vattenlöslig men nu vet ni som eventuellt besöker den svarte gossen vem/vad som är boven i dramat :=).

Detta får mig förresten att tänka på en fd stallkamrat som hade en isabellfärgad häst med kritvit svans. Eftersom hästägaren var FRISÖR hände det faktiskt att folk frågade om han hade färgat hästens svans; den såg liksom väteperoxidbehandlad ut à la Pamela Anderson :-)!

Djur/människo-substitut

För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja….det är väl upp till var och en att bedöma.

Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.

Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som ”tar initiativet”. Förmodligen får han utlopp för sitt ”gose-behov” med Birk i hagen.

När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också ”fnatta” mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska ”hårdhänt”- jag välte nästan, ha ha) .

En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.

Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!

Fråga från en läsare om tömkörning

Fråga:

Jag tänkte bara fråga dig som är lite mer erfaren vad gäller tömkörning. Jag provade tömköra min häst igår (både hennes och min första gång någonsin!) och det gick ganska bra! Enda problemet var att hon ”grävde ner sig” stundtals och nästan hade nosen i bringan. När jag såg detta försökte jag lyfta upp henne och la all energi på det men ibland när man är rakt bakom ser man ju inte var hon har sitt huvud. Vet du vad man kan göra åt det eller vad som är fel så att hon gör det? Vill ju få ut så mycket som möjligt av tömkörningen och inte bara lyfta upp huvudet!

Mitt svar:

Det du beskriver tycker jag är relativt vanligt då man tömkör (eller motsatsen- att hästen stretar emot).

Jag antar att du hade hästen inspänd och i så fall är mitt råd att INTE ha hästen inspänd öht utan bara ha tömmarna rakt genom gjorden och till bettet (så som du kan se att Archie tömkörs i videon från förra veckan). Mina hästar, som alla varit relativt ”lätta i skallen” dvs har haft lätt att gå i form eller till och med bakom hand funkar det inte att spänna in eftersom detta ännu mer inbjuder till ihop-kryllning (syns kanske inte på videon just där man ibland hade önskat att hästen var lite mer ihop men den sekvensen visar ju en häst under igångsättning utan dirketa krav på sig) .

Om du redan har provat att tömköra oinspänt men ändå upplever detta problem är mitt råd att ta uppresande tömtag samt att mana på hästen lite så att den verkligen bjuder framåt.

Nu har du ju dessutom bara provat en gång så du kanske får ge det lite tid innan allt funkar…som jag bruka säga OPTIMALT!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag vant in Archie på halm igen även om han kommer att stå på spån månaden ut.
Jag har helt enkelt lagt in en fin halmkaka varje kväll och på morgonen kunnat konstatera att maximalt hälften ätits upp.
Detta känns mycket tryggt och visar att Archie dels inte är någon halmätare av stora mått och dels att han rimligen inte är allt för utsvulten trots att han numera äter mindre stråfoder än förut och inget kraftfoder alls.

Igår målade jag om hela boxen trots viss risk för att färgen inte skulle torka tillräckligt snabbt pga det fuktiga och kalla vädret men jag stod helt enkelt inte ut med att se alla gnagmärken längre.
Och färgen torkade faktiskt även om liiite fastnade i ansiktet på Archie medan täcket klarade sig helt.
Nu kommer jag också att kunna se om min teori att Archie slutat gnaga helt stämmer (jag ser honom aldrig in action) eller om han tar sig en tugga då och då.

Ridningen fungerar utmärkt med våra mått mätt. Jag rider faktiskt ungefär som vanligt fast kortare pass så om jag innan fången travade/ galopperade under 40 minuter så gör jag det än så länge i 20.

Någon uteridning har det inte blivit ännu, dels eftersom det är så mörkt på eftermiddagen och framför allt eftersom det har varit ganska hårt i marken. Jag vill inte belasta hovarna med min tyngd på hård mark, det räcker med att Archie går (läs står) i hagen några timmar på detta vis.

Jag fortsätter väl med lika korta ridpass denna veckan också ungefär och sedan blir det nog mer eller mindre ridning som vanligt därefter.

Någon träning för Birgitta har jag däremot inte planerat in ännu, den sortens ridning får vänta ytterligare 1 månad kanske.

Avslutningsvis kan jag berätta att Arch numera fått storslagen konkurrens vad gäller benämningen ”Black Beauty”.

Om Black Beauty II tänker jag berätta lite utförligare någon av de närmaste dagarna och även visa några nytagna kort. Tills dess får ni leva i ovisshet :=)!

Tips/önskemål till tävlingsarrangörer

Om några veckor börjar de första dressyrtävlingarna för säsongen och jag skulle därför vilja framför mina tips och önskemål till de som arrangerar dessa.

Jag, som har tävlat i många år, har full förståelse för att det är tack vare många frivilliga och oavlönade krafter som vi tävlingsryttare över huvud taget kan tävla och det finns mycket som man som arrangör inte kan råda över (vädret tex) eller har ekonomiska förutsättningar att åtgärda (underlag, tillgång till bra parkering, flera ridhus osv).

MEN: om jag fick komma med några önskemål, som dessutom inte kostar något och är mycket lätta att uppfylla så här i internets tidsålder så är det följande:

Anmälan till tävling:

Här skulle jag önska att ALLA klubbar (vissa tillämpar det redan) stänger klasser för fortsatta anmälningar när man uppnått ett visst antal, förslagsvis 42 (någon stryker sig ALLTID). Som anmälare i god tid känns det mycket tråkigt och orättvist att bli bortlottad till förmån för någon ryttare som kanske anmält sig sista dagen.

Planering bör gynnas; det borde genomsyra allt som har med hästar att göra för den delen.

Publicering av domare i propositionen:

Som arrangör gissar jag att man oftast redan då man publicerar en proposition vet vem som ska döma de olika klasserna, annars är det också en brist på planering. Och om man vet vem som ska döma kan man lika gärna publicera namnen, eller?

Kristianstad ridklubb har gjort detta i åratal och jag undrar varför inte fler följer deras exempel?

Publicering av startlistor i GOD TID:

Nu sedan (väl?) alla klubbar slutat med utskick via post utan endast publicerar startlistor via nätet undrar jag varför man inte kan göra detta i god tid, dvs SENAST en vecka innan tävlingen?

Även om startlistorna är preliminära så får man i varje fall ett HUM om NÄR ungefär man kan tänkas starta och i förekommande fall OM man ska starta över huvud taget eller man har blivit bortlottad.

Det är inte alla som likt undertecknad mer eller mindre kan ta hästen under armen och åka iväg till tävling. Vissa behöver hyra släp och/ eller engagera en eller flera medhjälpare och då är det inte bara att komma 3-4 dagar innan tävling och tro att det både finns släp kvar till uthyrning och personer som kan ställa upp med kort varsel.

”Jakt” på de som inte sköter sig:

Jag hoppas att alla arrangörer ”jagar” de ryttare som bara struntar i att dyka upp på en tävling utan att ens meddela sig per telefon. Detta är ett jäkla ofog tycker jag, särskilt om man tvingats lotta bort andra ekipage som gladeligen hade dykt upp för att tävla.

Skicka räkning till de som uteblir så kanske de skärper sig framöver!

Låt ryttarna välja priser:

Under den tid jag tävlat har jag sett de finaste/fulaste/billigaste/ konstigaste/ you name it priser som tänkas kan (tandkrämstuber och chipspåsar tex).

Och smaken är som baken- det som jag tycker är jättefint tycker någon annan ryttare är gräsligt och det som någon annan ryttare skulle ha stor nytta av kommer jag aldrig att använda.

Några klubbar har inför den smarta lösningen att man efter prisutdelning får VÄLJA sitt pris av de priser man kan välja bland. Den som vunnit klassen får välja först, tvåan står sedan på tur, därefter trean osv. Mest rättvist tycker jag och på så sätt så kanske fler blir nöjda och slipper byta priser med varandra.

Jag har tex själv bytt bort en säck havrefritt foder då det i min stallhyra ingår i princip fri tillgång på kraftfoder = för mig fullständigt värdelöst pris medan en annan ryttare uppskattade det mycket.

Tillbakablickar: Birgitta provar sadlar

Idag fick jag hem nya numret av Ridsport och på insändarsidorna ger en skribent rådet att man ska se upp med vem man anlitar som sadelutprovare.

När jag läste insändaren nickade jag igenkännande eftersom jag mindes (med fasa) mina egna dystra erfarenheter då jag första gången kom i kontakt med denna ibland självutnämnda yrkeskategori.

På den tiden (stenåldern) då jag köpte min första häst var begreppet sadelutprovare så vitt jag vet okänt. ”Man” köpte oftast sadel genom att gå in i en ridsportbutik och köpa något som man tyckte var bekvämt för ens egen rumpa (och helst också plånbok) eller så köpte man stallkompisens begagnade sadel om den verkade passa hästen och en själv något så när. Lite förenklat men ni fattar….

Som överallt annars i världen har utvecklingen dock gått framåt även på sadelområdet och detta är säkert bra i många fall men kanske liiiite överdrivet i andra. Idag finns det sadlar som kostar upp emot 30.000:– och frågan är hur mycket bättre man sitter/ rider i dessa än i säg en sadel för ca 10.000:–. Ja inte vet jag…

Och nu finns det alltså sadelutprovare som lever på hästägarnas egna okunnighet kring sadeltillpassning.

Själv var jag i många år nöjd och glad i min County-sadel som köptes ny för ca 7.000:– till Heron.

När jag köpte Décima insåg jag dock att jag hade ett stort problem; hennes sadelläge utvecklades inte alls optimalt- tvärtom.

För att försöka göra en evighetslång historia något kortare bestämde jag mig för att anlita en så kallad sadelutprovare och valde en person vars namn jag hade hört sedan jag köpte min första hjälm (i personens dåvarande affär faktiskt) som 15-åring.

Jag åkte med Décima till utprovaren så att han skulle få se hästen IRL så att säga och fick med mig en sadel som påstods passa ypperligt. Och det gjorde den…..så länge hästen stod stilla eller tills jag hade travat i några minuter. Då satt sadeln på hästens hals i stället och jag åkte tillbaka och bad om en annan.

Sadelutprovaren hade många sadlar i sin affär och de därpå följande månaderna körde jag i skytteltrafik mellan utprovaren och mitt stall. Samtliga sadlar som jag fick låna passade uselt och en satt så illa efter avslutat ridapss (då hästen dessutom gick som en skadeskjuten kråka) att jag fick lust att gapskratta alternativt börja gråta. Jag hade ditills inte trott at man de facto kunde rida på en hästs hals men insåg att det var just det jag precis hade gjort och med resultat därefter.

Otroligt nog hade Décima under hela sin tid hos mig en rygg som gjord av stål och påverkades aldrig fysiskt av all skit jag slängde på henne. Själv fick jag ibland vissa…..hmmm….”fysiska skador” om vi ska uttryck oss diskret av en del av sadlarna men det gick så långt att jag i min desperation efter en passande sadel till hästen hade kunnat tänka mig att acceptera nästan vad som helst för egen del.

Under denna segdragna sadelutprovarprocess försökte jag kvala Décima till unghästchampionatet i dressyr och detta gick givetvis inte. Jag ska inte påstå att vi hade lyckats med en optimal sadel men att rida på hästens hals av och till underlättade ju inte precis.

Hur som helst började jag till slut inse att detta skulle bli en ”never ending story” och jag åkte till sadelutprovaren för att reklamera hela affären och kräva pengarna tillbaka. Sadelutprovaren hade dessförinnan uppenbarligen tröttnat på sin besvärliga och icke-tillfredsställda kund (läs: moi) och visat detta bla genom att då jag ringde be mig att återkomma om 5 minuter varefter han stängde av telefonen resten av dagen (då grät jag nästan av ilska och frustration).

Först då min dåvarande sambo, som jag hade tagit med mig som moraliskt stöd, började uttala diverse hot fick jag tillbaka mina pengar och kunde därefter avsluta min kontakt med denna usla person.

Det ”komiska” (eller inte) var att en av sadelutprovarens avslutande meningar var något i stil med: ”Jag förstår inte varför du är så otålig…..jag har kunder som det har tagit ETT ÅR (!!!!!!) innan jag har hittat en passande sadel till”.

Ehh…..jaha…och det skulle liksom vara en tröst och typ ett bra betyg för utprovaren??? Jag tror inte det va´!

När jag väl hade avslutat mina affärer med utprovaren började jag prata med mina hästbekanta om hur lurad jag hade känt mig. DÅ fick jag höra flera skräckhistorier om denna person och insåg att han lurat långt fler personer än mig. En kvinna hade till och med vänt sig till allmäna reklamationsnämnden.

Nu fick jag ju mina pengar till slut (dock ingen sadel trots månader av utprovningar) men det kostade tid, bensinpengar och en frustration utan dess like.

Och utprovaren verkar ännu, sitt usla rykte till trots. Det dyker väl ständigt upp nya offer att lura kan jag tro.

Hur jag fick tag på en passande sadel till slut är en helt annan historia. Även den utprovaren sade sig nästan aldrig ha sett ett så svårt sadelläge som hos Décima (som bla hade så platta bogblad att nästan alla sadlar med lätthet gled över dom hur man än försökte stoppa det) men jag fick en passande sadel till slut.

Att den sedan kostade mer än det dubbla mot vad jag från början hade tänkt mig att lägga på en sadel är ytterligare en annan story och min man vet än idag inte hur mycket sadeln egentligen kostade. Tur att vi har skild ekonomi :=)!

Livet är inte bara orättvist- det är också FARLIGT!

Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:

Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.

Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.

Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.

På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!

Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram ”out of nowhere” och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade….ehhh….studsade åt sidan…och där skiljdes våra vägar!

Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.

Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!

Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!

Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!

Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:

Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två ”omgivnings- och riskbedömning”, steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen – dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.

Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.

Jag ser allt för ofta hästar som inte ”vet sin plats”, helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.

Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.

Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av….räknar….2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.

De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .

Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.

Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.

Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv….

Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f…n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.

Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.

Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.

Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och ”naket” att inte ha bälte.

Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.

Tömkörning är BRA- barbacka är BLÄ!

Jag har flera gånger på bloggen förespråkat tömkörning som ett VETTIGT komplement till ridningen och inte i enbart ”rastnings-syfte” utan även i stärkande och utbildande syfte.

Om hästen (eller för all del ryttaren) råkar ut för något som gör att hästen inte kan ha sadel på ryggen kan man ändå utföra ett meningsfullt arbete om man vet hur man tömkör.

Vi har precis en häst i stallet som pga icke-passande sadel har fått problem med ryggen och till viss del sitt rörelsemönster. Hästen är kollad av veterinär och ordinationen är bland annat (givetvis) ett sadelbyte.

Nu kan ju inte alla trolla fram en ny, välanpassad sadel som genom ett trollslag och alternativet till att tömköra medan man väntar på en sådan är, förutom att longera att….huu….(jag ryser) RIDA BARBACKA.

Nu måste jag reta upp vissa läsare genom att framföra åsikten att barbacka i min värld främst är till för barn som leker med sina ponnys och ingenting som en seriös dressyrryttare bör ägna sig åt. ”Det finns en anledning till att sadeln uppfanns” brukar jag raljera när folk vill rida barbacka.

OK, Jan Brink hade säkert kunnat utföra något meningsfullt dressyrarbete barbacka men den genomsnittlige ryttaren saknar ofta den balans och skicklighet i övrigt för att kunna rida ett barbackapass som motsvarar ett dito MED sadel. De flesta vuxna ryttare som jag sett drista sig till att rida utan sadel klamrar sig runt hästen med uppdragna ben, de skumpar, rider i ett undertempo för att inte halka av osv.

Så: blir ni utan sadel en längre tid; köp ingen barbacka-pad att sitta på utan satsa på att lära er tömkörning i stället :=)!

Eftersom jag nu tjatat så mycket om detta med tömkörning så får jag väl visa upp min egen häst på detta vis även om jag helst hade låtit bli.

Med risk för att låta som Birgitta 12 år med tretusen bortförklaringar så måste jag ändå säga att det ser mycket bättre ut IRL än på film. Var har den flashiga traven tagit vägen? Ja, inte vet jag men den syns inte på film i alla fall. Jag tröstar mig med min vän Anns åsikt att video slätar ut både det bra och det dåliga och det har jag själv upplevt många gånger.

Hur som helst är detta en sekvens från min igångsättning av Archie så jag har inte kunnat klippa ihop något från ett längre pass utan det ni ser är i princip så mycket som jag vågar tömköra just nu.

Om ni undrar så tömkör jag alltid mina hästar icke-inspända men har man en mer ”stretig” häst tycker jag inte att man ska tveka att spänna in den så att man kommer till arbete.

Notera bommarna på marken i slutet av filmen. Nu tömkörde inte jag över dessa under just detta passet men att tömköra över bommar är ett UTMÄRKT sätt att få hästen att arbeta med ryggen.

Som vanligt ett stort tack till Lina som både filmat och lagt på den enligt mig extremt passande musiken till. Som den ungdom Lina är (18 år) brukar hon välja lite mer ”konstig” musik tycker tant Birgitta men just denna låten känns som att den bara ÄR Archie.

http://www.youtube.com/watch?v=yM9NefARa8U

Dalmas

Det finns enligt stallchefen och flera andra tyckare i stallet ingen värre synd man kan begå mot Archie än den jag utsätter honom för ibland: jag klipper av hans pannlugg när den börjar ramla ner i ögonen!

”Han ser ju ut som en DAL-MAS” skriks det i kör så fort jag varit framme med saxen.

Själv är jag inte lika känslig utan tänker mer ”det växer snart ut igen” :=)! Och det gör det!

Jesus-Archie

Igår insåg jag att jag måste revidera min teori om hur Archie kan ha fått fång.

Jag trodde ju att det, i kombination med överutfodring av havre, kunde bero på ätande av möglig halm då vi för ovanlighetens skull haft ganska många dåliga halmbalar. Det är givetvis inte så att jag har strött med denna halm medvetet men vissa balar har sett helt ”friska” ut men så har det ändå dolt sig mögliga partier inne i balen som jag inte har sett när jag har strött på morgonen (mörkt i stallet).

Hur som helst så har jag nu börjat vänja in Archie på halm igen, detta efter att veterinären tyckte att han inte behövde stå på spån sedan han blev frisk.

Och min tillvänjning har bestått i att jag har lagt in en FIN halmkaka i boxen på kvällen så att Archie skulle kunna dryga ut sin nerbantade kost med denna.

Resultat:

Archie är som Jesus som lyckades utfodra tusentals människor med 5 fiskar (eller hur det nu var….jag är ateist så jag har inte så bra koll på religionshistorian):

Av en halmkaka har Archie i princip lyckas strö upp hela boxen! Det är halm överallt :=)!

Av detta följer att han rimligtvis inte känner någon större halmätar-längtan och om han inte vill äta EN halmkaka nu när han bantar så tror jag knappast att han åt mer halm då han hade fri tillgång på ensilage.

På tal om att äta halm förresten:

Minns min första häst Menelli….

Jag köpte henne direkt från ett bete och hon kom alltså hem till ”min” ridskola och blev installad i en box efter att ha gått ute dygnet runt, gud vet hur länge (hon reds samtidigt dock).

Hur som helst…efter den första natten i vårt stall fick jag en chock då jag kom på morgonen. ALL och jag menar ALL halm var uppäten!!!! Det måste ha varit en stor omställning för Menelli att inte kunna beta dygnet runt :=)!