Mina förebilder

I förra veckan ställde en läsare, Malin Olsson, frågan om vilka som är mina förebilder inom ridsporten (tränare, ryttare mm).

Jag kan väl börja med att säga att jag är den typen av person som försöker att ”plocka russinen ur kakan”, dvs hitta NÅGOT hos mer eller mindre alla som har något att lära ut kring hästhållning i allmänhet och ridning i synnerhet.

Jag kanske inte kan hålla med om ALLT men oftast tycker jag att man kan få i alla fall något råd/ idé/ träningstips/ whatever hos de flesta ryttare/ tränare som har hållit på med hästar ett tag.

Sedan ska jag också villigt erkänna att jag är för lite insatt i många skickliga ryttares/ tränares metoder FULLT UT för att verkligen till 100 % kunna säga ”det här är den ultimata ryttaren/ tränaren”.

Jag minns då en mycket känd ryttare höll en av sina första clinics i Sverige och jag återvände till min dåvarande tränare full av entusiasm över hur lekande lätt allting hade sett ut. ”Glöm inte att det kan se lite annorlunda ut bakom kulisserna än vad man visar upp för en publik” var tränarens lite syrliga kommentar och jag har tyvärr gjort liknande egna erfarenheter genom åren.

Jag har sett så kallade toppryttare/ tränare dänga upp hästar så det visslade, jag har sett barrering och fullständig förödmjukning av elever mm men den sidan av myntet brukar sällan beskrivas då jag tex läst artiklar om personerna ifråga.

Om vi tittar på ordet förebilds exakta betydelse: (efterföljansvärt) exempel, föredöme (särskilt om person, uppträdande, tillvägagångssätt) och om man med förebild menar någon som man skulle vilja efterlikna/ vara så skulle jag välja nedanstående personer som exempel för egen del:

Om jag fick välja fritt vilken ryttare jag skulle vilja efterlika/ vara så skulle jag vilja vara en blandning av Kyra Kyrklund, Jan Brink och Ulla Håkansson.

Jan Brink är en av de bästa ryttarna i världen och har en toppenanläggning som verkligen tilltalar mitt estetiska sinne. Han är förutom en sann estet också vän av ordning och reda- precis som jag.

Kyra Kyrklund har förmågan att trollbinda en publik och jag inbillar mig att hon därför också är en bra tränare. Humor är viktigt och den egenskapen verkar Kyra också besitta.

Ulla Håkansson har bevisat att man kan rida på en hög nivå även högt upp i åldern och hon har dessutom lyckats ”ta fram” nya hästar upp till den hösta nivån gång på gång. Hon köper inga färdiga tävlingsmaskiner utan har tvärtom tagit upp många hästar i klasserna helt på egen hand.

Om jag vore veterinär skulle jag vilja vara Per Spångfors i Halmstad. Denne veterinär har jag själv anlitat med goda resultat och jag tycker att han, till skillnad från vissa andra kollegor verkligen tar sig an en som hästägare. Man får utförliga svar på sina frågor och känner sig omhändertagen. Per har en mycket fin klinik med avancerad utrustning och han är inte rädd för att ibland ”gå mot strömmen” i sitt arbete om han tror att detta främjar HÄSTEN (alla försäkringsbolag ersätter tex inte alla behandlingar som utförs på denna klinik).

Om jag var hästtandläkare skulle jag vilja vara Torbjörn Lundström, också en man vars tjänster jag anlitat flera gånger. Även Torbjörn är mycket pedagogisk och noggrann med att förklara allt som man som hästägare kan vilja få svar på. Dessutom är han erkänt skicklig till skillnad från andra ”skojare” som åker runt i stallarna och utger sig för att kunna behandla hästars tänder.

Två andra personer som jag vill nämna som goda förebilder är Anna Hassö och Lars Swärd.

Anna Hassö är tidigare fälttävlansryttare som ridit svår klass i många år men som nu, pga skador, övergått till dressyr. Jag har träffat Anna på många tävlingar de senaste åren och trots att vi egentligen inte ”känner” varandra (mer än att vi just tävlar MOT varandra) så hejar hon alltid glatt och pratar vänligt och trevligt som om vi vore gamla vänner. Ingen ”näsan-i vädret”-attityd där inte! Att bemöta andra medtävlare med vänlighet, intresse och utan att visa en stroppig attidtyd bara för att man själv ridit svår klass i många år tycker jag verkligen är att vara ett föredöme för även om vi som tävlar är konkurrenter så behöver man inte ta det på så blodigt allvar att man inte kan heja på varandra, utbyta tips och råd eller till och med hjälpa varandra om detta skulle behövas.

Lars Swärd är en man jag nämnt i tidigare blogginlägg. Lars var tränare av hinderhästar sist jag träffade honom, dvs för mer än 15 år sedan.Vad jag gillade med Lars var att han var extremt noggrann med hästarnas skötsel och välbefinnande och att han inte var rädd för att släppa ut sina duktiga ”tävlingsmaskiner” i hagen. En sådan hästmänniska är värd alla framgångar som han också hade.

Avslutningsvis tycker jag att alla är förebilder som sköter sina hästar väl, som rider konsekvent, lugnt och utan aggressioner och som kan och vill dela med sig av sin kunskap.”Ridskicklighetsmässigt” har jag som förebilder de som GÅNG PÅ GÅNG får fram bra hästar. ”Alla” kan få fram EN bra häst men att göra detta flera gånger skiljer i mitt tycker agnarna från vetet.

Kvadrat blir rektangel, opålitligt väder och ank-kaka

Jag tror att jag ska mynta ett nytt uttryck!

När någon verkligen inte är att lita på ska jag i fortsättningen säga ”han är lika opålitlig som VÄDRET”.

Igår morse vräkte regnet ner, det hade stormat, ridbanan var full av jätte-vattenpölar. På jobbet gick jag klädd i en långärmad tröja med kofta utanpå, så ruggigt var det.

I morse sken solen, klockan 06.00 red jag i ett tunnt linne (men blev ändå svettig) och av vattenpölarna syntes inte ett spår!

Snacka om väderomslag!

Redan på eftermiddagen igår hade vädret dämpat sig så pass att jag kunde rida ut.

Innan ritten stärkte jag mig med stallägarnas nybakade sockerkaka gjord på Ankis ägg! Stall-ankan har alltså börjat värpa ägg efter en tids uppehåll och kan nu bidra med annat än sitt kvackande till hushållet.

Vi har för övrigt blivit riktigt goda vänner Ankis och jag, kanske för att jag ger henne lite havre varje gång hon kommer rullande.
Tidigare kunde jag endast med mycket tur och lite undanmanövrerande rörelser klappa henne på ryggen men nu är hon så medgörlig att jag både kan klappa henne och lyfta upp henne när jag vill.

Annars kunde jag i morse konstatera att Archie sedan inköpet för 2 år sedan sakta men säkert har förvandlats från en ”liten kvadrat” till en tämligen ”stor rektangel”. Kroppen har alltså växt både på längden och tvären :=)!

En god vän har upplevt samma sak med sin häst, denna var från början också en tämligen liten kvadrat men är numera en rejäl rektangel. Jag tror ingen av oss hade räknat med en sådan utveckling (dvs att hästarnas kroppar skulle ändras så pass mycket) men vi är lika glada och nöjda ändå :=)!

Heron och Décima var redan från början rektanglar, rektanglar som sedan bara växte på höjden.
Heron var i vissas ögon tydligen så pass mycket rektangel (= lång i ryggen) att en stallkompis vid ett tillfälle skämtsamt (hmmmm…..) sa:

”Vi kan ha Heron i luciatåget i år! Då kan hela tåget sitta på hans rygg”!

Skratta inte tack!

Imorgon ska jag som utlovat berätta om mina förebilder vilket en läsare efterlyste!

Dagens träning (NOT)

Efter att noga ha rannsakat minnet kan jag tämligen säkert konstatera att jag ALDRIG har ställt in en träning, inte förrän idag vill säga.

Eller…egentligen var det inte jag som ställde in träningen i morse heller om man ska vara petig för när jag ringde tränar-Birgitta 40 minuter innan träningen skulle ha börjat och frågade ”du hade inte tänkt komma va?” så svarade hon ett bestämt NEJ.

För att ta det från början så har det alltså spöregnat mer eller mindre konstant i mina trakter sedan ca 18.00 igår. Som lök på laxen har det dessutom blåst otroligt häftligt nästan lika länge och jag har vaknat flera gånger i natt och kunnat konstatera ”jaha…det håller på fortfarande”.

När jag körde ut till stallet i morse strax innan 06.00 (träningen skulle ha börjat 07.30) så närde jag fortfarande ett naivt hopp om någon form av vädermirakel men även om blåsten var nästan obefintlig så kom det otroliga regnskurar hela tiden.

Ridbanan, som jag har hävdat verkar kunna tåla hur mycket vatten som helst, var full av stora vattenpölar vilket bidrog till mitt beslut att INTE träna.

Jag körde till jobbet i stället och då var det GIVETVIS uppehåll men nu regnar det faktiskt igen.

Jag får hoppas att regnet ger upp under dagen så att jag i alla fall kan rida ut en sväng i eftermiddag men annars tror jag knappast att Archie dör av ytterligare en vilodag (han vilade igår också). I dessa lägen är det skönt att ha en häst som inte lagrar överskottsenergi och dessutom så har jag sett att både han och Birk tar sig små ”repor” i sin jättehage så helt utan motion blir han inte.

Ny träningstid är bestämd till fredag eftermiddag/ kväll, då ska vädret förhoppningsvis ha stabiliserat sig och banan torkat upp.

Veckan som gått

Idag är det definitivt slut på min semester; har hunnit vara helt ledig i 4 veckor och jobba halvtid en vecka men nu är det heltid som gäller igen.

Även om jag alltid älskar mina ledigheter så trivs jag så pass bra med mitt arbete att jag inte känner någon större ångest över att återgå till grottekvarnen.

Archie får vänta i ytterligare 2 veckor innan han återgår till sina rutiner; den 17 augusti har vi planerat att flytta tillbaka till ridskolan. Vi har då varit i Yddinge i 8 veckor.

Jag (och säkert Archie också) kommer att sakna den underbara och enorma gräshagen (som väl i storlek är ca 10-15 ggr större än ”hemmahagen”) och friheten att ”komma och gå som man vill” (jag kan rida vid 06.00 och ha hästarna ute till 20.00 utan problem) men det ska bli skönt att kunna SPEGLA sig igen :=).

Tack och lov bor tränar-Birgitta till och med närmare sommarstallet än ridskolan (tar väl 15 minuter att köra) så träningarna fortsätter som vanligt.

Just idag är jag glad över att Archie har vilodag; regnet har VRÄKT ner sedan jag steg upp och inte ens jag med min disciplin och järnvilja hade ridit i detta vädret.

Sådana här dagar är det en stor nackdel att sakna ridhus! Tänk om tränar-Birgitta sitter i bilen på väg till träningen och så bryter världens regn ut, eller så hinner man träna i 5 minuter! Vad gör man? Det vill jag helst slippa att ta reda på.

Visserligen känns det inte alls speciellt jobbigt att släppa ut hästarna i hagen en sådan här dag, de har gräs att äta och lite skydd av några träd men det är ju ändå främst för att RIDA som jag har häst.

På ridskolan däremot skulle jag nog tveka kring utsläpp när det regnar så här pass häftligt, där finns varken gräs eller lä men där kan man å andra sidan rida i det sköna ridhuset om så himlen ramlar ner.

Ja, det finns för och nackdelar med allt!

Veckan som gått har varit mycket varierande, jag har pysslat med mycket roligt utöver ”hästeriet” och för Archies del har det blivit väldigt omväxlande arbete med både Birgitta-träning, dressyr på egen hand, uteridning, tömkörning över bommar och chambon-longering.

Jag tycker att det mesta fungerar bättre och bättre.

Då jag rider ut är taktandet från i vintras helt borta sedan månader tillbaka. Jag undrar om det (taktandet) helt enkelt inte berodde på att jag red ut ganska sällan vilket i sin tur berodde på att det alltid var mörkt när jag slutade jobbet och jag inte ville rida ut på en så pass ung häst utan att kunna se ordentligt.

Tömkörningen har alltid fungerat mycket bra förutom att Archie tidigare kunde bli lite olydig/ istadig i vänster varv, framför allt när han skulle galoppera. Ibland ville han inte alls gå fram utan gjorde allt för att vända/ byta varv men även detta beteende är fullständigt borta (jag tömkör alltid helt utan inspänningar förresten).

Longeringen med chambon fungerar också mycket bra, Archie söker sig mer och mer riktigt långt ner och det går mycket fortare att komma till bra arbete.

En bra tränare

Som väl säkert har framgått av mina många inlägg är jag mycket nöjd med min tränare (och namne) sedan flera år tillbaka.

Jag läser ibland om andra som inte är lika nöjda och/ eller som skulle vilja hitta en bra tränare och detta är vad jag tycker att man ska leta efter:

1. En tränare vars ”IDEOLOGI” du delar.
Det går inte att träna för någon samtidigt som man innerst inne känner och tänker ”nej…det här känns inte bra”. Du måste tycka att det din tränare säger/ lär ut är vettigt och förståeligt för dig annars kommer du inte att träna på detta vis i din ensamhet och då faller hela idén med träningen. Träningen och tränaren ska ju ge dig tips och inspiration på vad du SJÄLV kan/ ska öva på mellan träningarna.

2. En tränare som du kan PRATA med.
Du måste kunna och våga ha en dialog med din tränare och ifrågasätta de gånger du inte förstår en instruktion eller i vilket syfte en övning görs. Om du sitter tyst och inte begriper ett smack blir följden precis densamma som under punkt 1.

3. En tränare som ger RESULTAT.
Eftersom jag själv är en tävlingsryttare vill jag att min tränare ska kunna visa resultat genom sina elever. Om en tränare har flera elever som lyckas på tävlingsbanan är detta också ett tecken på att tränaren ”vet vad den gör”.

4. En tränare som är LÄTT-TILLGÄNGLIG.
Jag vill kunna träna ofta, i varje fall en gång i veckan och utan att tränaren hela tiden ställer in träningarna pga andra engagemang, tidsbrist, sjukdom eller vad det nu kan vara. Kontinuitet är viktigt för mig och jag vill också kunna lägga upp en träningsplanering som inte hela tiden behöver ändras.

5. En tränare som RESPEKTERAR dig.
Om tränaren upprepade gånger kommer för sent, pratar med andra (eller i mobilen) medan du tränar tycker jag att detta är brist på respekt och rent utav ohyfsat. Det är du som är BETALANDE KUND (glöm aldrig det!!!!) och den tid som du betalar för är just DIN!

Om dessa 5 punkter uppfylls har du alla förutsättningar att bli nöjd med dina träningar; det är min erfarenhet i alla fall!

Publikrekord + inspiration sökes!

Tack vare er kära läsare slog vi/ ni publikrekord förra månaden med 1393 läsningAR (tyvärr inte läsARE).

Rekordet innan var 1377 och sattes i maj.

Totalt har sidan i snitt 35 läsningar om dagen sedan januari.

Efter så många månaders intensivt skrivande börjar min fantasi tryta och jag efterlyser därför ämnen att skriva om, diskutera, glädjas och/ eller förfasas över.

Ingen som har någon idé? HÖR AV ER!

Annars rullar allting på med allting.

Efter ca 10 dagars intensiv sommarvärme har det regnat i natt och nu är vädret lite mulet. Jag har tillbringat många timmar i solstolen och även hästarna har haft det bra eftersom det fläktar skönt i deras hage och insekterna håller sig lugna.

Jag är glad över att vi inte haft hästarna på ridskolan över sommaren; förra året var deras hage en stor sjö efter massor av dagars regnande och i år hade den intensiva värmen säkert inte varit så behaglig eftersom det dels inte finns något att äta i hagen (om man inte lägger ut mat och den brukar dom rata i värmen) och det dels är väldigt vindstilla just där hagarna ligger = ett riktigt värmegryt.

Birks ägare har återkommit från sin semester och mitt uppdrag som hästpassare är slut. Jag har haft det så behagligt med de goda gossarna och det fina vädret att jag skickade sms till Lena och sa att hon gärna kunde stanna borta längre :=)!

Idag hade jag den första lektionen för henne och Birk och den visade att det är sant som man säger: hästar tappar ingenting efter en kortare vila. Han gick hur bra som helst!

Skitsnack i stallet

Nej, det ska inte handla om GÖDSEL i dagens blogginlägg utan om det som tyvärr kommer ut ur vissa människors munnar i tid och otid!

Jag har berört ämnet tidigare då jag berättat för er hur vissa i mitt stall tydligen bestämt sig för att om jag så hoppar på deras halsar så ska de inte låtsas om att jag tävlar och än mindre fråga hur det har gått (se inlägg från 13 maj kallat ”avudsjuka”).

Det inlägget handlade alltså främst om avundsjuka och jag undrar om inte detta är ganska nära besläktat med fenomenet skitsnack, dvs om man är avundsjuk så ökar också tendensen/ sannolikheten för att man ska ägna sig åt skitsnack?

Att jag tar upp ämnet idag beror på att en bloggläsare, fullt förståeligt, beklagade sig för mig och berättade hur en stall-”kamrat” hade fällt rätt så otrevliga kommentarer om hennes häst, men som så oftast då skitsnack är inblandat, inte till henne personligen. Skitsnack får man oftast höra på omvägar men det gör det inte desto mindre otrevligt på något vis. Tvärtom blir man väl oftast mer arg när människor inte vågar säga till ens ansikte vad de tycker och tänker.

Skribenten frågade mig om detta var något typiskt för ”hästfolk i Sverige” och tyvärr tror jag inte det (hennes erfarenhet var att det var annorlunda utomlands där folk var mer hjälpsamma och trevliga).

Jag tycker mig ha märkt att sådana där ”förståsigpåare” som skribenten råkat ut för finns överallt.

Pratade med min man om detta fenomen och vi kunde konstatera att även i den grupp som delar hans intresse (flyg-historia) finns sådana typer. Det finns en förening som heter Flyghistoriska föreningen, min man kallar den flyg-HYSTERIKERNA :=).

Skämt å sido så tror jag att det i alla ”grupper”, oavsett vilket hobby el dylikt som man ägnar sig åt, finns folk som vill trycka ner andra för att må bra. OFTAST är det folk som inte lyckas så himla bra själva faktiskt. Är man erkänt skicklig brukar man inte känna behov av att trycka ner andra eller snacka skit.

Helt ovetenskapligt och generaliserande undrar jag om inte skitsnack är värre bland kvinnor, men vad vet jag?

Hur som helst finns det enligt mig inte mycket mer att göra åt detta tråkiga fenomen än att försöka hålla sig utanför och att inte bry sig.

Genom att hålla sig utanför undviker man att hamna i den häftiga skotteld som ibland kan uppstå och man behöver inte välja sida vid konflikter. Har man deltagit i skitsnacket finns dessutom risken att ”en fjäder blir en höna” och att ord som man oförsiktigt yttrat dels sprids som rö för vinden och dels får en helt annan innebörd innan historien är över.

Att inte bry sig kräver en del styrka, det känner jag i alla fall som blir som en tigrinna då någon hoppar på min häst eller har något elakt att säga om min ridning/ skötsel av densamma.

Men det bästa är att bemöta allt skitsnack genom att blanda sig och om det gäller en själv att inte bry sig. Då tröttnar skitsnackaren snabbt och ger sig förhoppningsvis av till tacksammare offer!

Behöver hästar leksaker?

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Övning ger färdighet och snålheten bedrar visheten!

Fick ett mail från en trogen bloggläsare igår; Helene med Rulle som en del av er kanske kommer ihåg (hästen som vevade med huvudet och som jag rekommenderade lite ”gummibandsridning” på).

Med mailet var bifogat en videosnutt där man ser att det gått framåt för detta ekipage sedan vi hördes av sist och som så många gånger förut slog det mig hur viktigt det är att ryttare lägger sin energi och sina pengar på att TRÄNA framför allt.

Att ha häst kan i många fall vara en rätt så kostsam hobby och jag ser ibland hur vissa hästägare tycks ösa ur en outsinlig källa när det gäller att handla diverse tillbehör och ”medikamenter” till sina skyddslingar.

Det är ingen måtta på olika tillskottsfoder, pulver, oljor och vätskor och man hänger på hästen allt som tänkas kan i ”tillbehörsväg” från benskydd till magplattor, ländtäcken i strålande solsken och mössor för att utestänga både ljud och insekter.

Personligen tror jag att 90 % av allt ”bling-bling” som inhandlas är fullständigt harmlöst liksom innehållet i alla burkar, säckar och flaskor som hästägaren köpt i tron att detta ska ge en smidigare, friskare och mer ridbar häst men vad jag skulle önska vore att ännu fler ryttare verkligen satsade på sin och hästens UTBILDNING.

En del avsäger sig träning för tränare med motiveringen att de ändå inte tänker tävla, att de bara är intresserade av att rida ut och ha KUL med sin häst och andra likande förklaringar men jag vill hävda att ALLA har nytta av att kunna rida sin häst bättre och då blir det också roligare och dessutom mindre slitsamt för både häst och ryttare.

Även om man bara är intresserad av att rida ut så måste det väl vara roligare att kunna göra detta på en smidig, följsam häst som går i det tempo man begär och som är lätt att relgera både framåt och bakåt (gas och broms). Och skulle hästen bli rädd och vilja sticka iväg så har man verkligen nytta av att den är dresserad och förstår förhållande hjälper osv i stället för att bara vettlöst ge sig av.

Nej, ibland tror jag att vi hästägare låter snålheten bedra visheten!

Vi vill inte betala för vad vi anser dyra träningar och sitter hellre själva och filar i vår ensamhet med följd att hästen tar mycket längre tid att utbilda korrekt (om man ens lyckas) samtidigt som man under tiden riskerar att hästen ”gå sönder” pga felaktig ridning, om vad kostar inte DET (och inte bara i pengar utan även i tid, bekymmer mm)?

En del snålar med utrustningen, framför allt vad gäller sadeln som oftast är det dyraste efter själva hästköpet.

Tänk om fler hade förstått hur mycket bättre en del hästar kan gå med en korrekt avpassad sadel och hur mycket lättare det är för ryttaren att sitta bekvämt och inverka korrekt med en passande sadel.

Även vad gäller kostnader för skoning försöker en del hästägare att dumsnålt byta till en hovslagare som är ”billig”.

Men vad är billig egentligen?

Är det värt att låta en outbildad hovslagare sko hästen? Vad kostar eventuella tappskor eller om hästen pga felaktig skoning blir halt?

För min egen del har jag haft samma hovslagare i ca 20 års tid och det finns goda skäl för detta. Inte nog med att hästen (enligt flera av varandra oberoende veterinärer) är korrekt skodd, de tappskor jag råkat ut för på 20 år är lätträknade och inte minst är min hovslagare lätt att få tag på och kan hjälpa mig när det verkligen behövs.

Har man en tävlingshäst är det inte så kul (minst sagt) att inte kunna rida på x antal dagar för att hovslagaren inte går att få tag på eller inte kan komma, inte heller hade det varit så roligt att behöva avstå från en tävling pga tappsko som inte kan bankas på .

Då Archie förra hösten skadade sin hov och var i behov av ett sjukbeslag OMGÅENDE var det också guld värt att kunna få detta åtgärdat direkt. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om skadan hade förvärrats bara för att jag inte kunde ordna fram kunnig hjälp på dagen.

Så; för att återknyta till rubriken ska man inte inte låta snålheten bedra visheten när det gäller ens häst och inte heller ska man dra sig för att träna, även om det kostar!

Sedan kanske man varken har de ekonomiska resurserna eller tillgång till en auktoriserad tränare ”i krokarna” men då får man försöka göra det bästa av situationen och ta hjälp av de i ens omgivning som kan lite mer än man själv (och sådana människor går nästan alltid att finna).

Dagens träning

Jag vet inte hur ni har det i andra delar av Sverige men här i Malmö-regionen har det varit ”ökenhetta” i flera dagar.

Tro för all del inte att jag klagar, sommaren är så kort och tids nog får vi kyla, regn och snö så att det räcker och blir över, men att träna dressyr i ”tusen graders värme” klockan 14.30 var nog inte den bästa planeringen från min och tränar-Birgittas sida. Att det skulle bli såååå varmt kunde vi förvisso inte veta när vi bestämde träningen för en vecka sedan och att ställa in en träning pga vädret finns inte på min karta.

Hur som helst, ökenhetta eller ej så var det jätteroligt att återuppta träningen igen och jag var mycket nöjd efter ridpasset.

Vi jobbade mycket med att verkligen böja igenom Archie i alla gångarterna och på volt i bägge varven och när jag gjorde mina sedvanliga skänkelvikningar efter detta kändes de bättre än någonsin.

Formen kändes genomgående bra, Archie var lätt och fin i handen och bjudningen var det inget fel på trots att vi båda dröp av svett.

Efter avslutad träning spolade jag av Archie och ledde sedan in honom till hagen där Birk mötte honom med glada tillrop. I kväll får de gå ute till 20.30, jag är helt slut och behöver återhämta mig känner jag.

Soffan nästa! (Och nästa träning blir 07.30 på morgonen…..)