En bra tränare

Som väl säkert har framgått av mina många inlägg är jag mycket nöjd med min tränare (och namne) sedan flera år tillbaka.

Jag läser ibland om andra som inte är lika nöjda och/ eller som skulle vilja hitta en bra tränare och detta är vad jag tycker att man ska leta efter:

1. En tränare vars ”IDEOLOGI” du delar.
Det går inte att träna för någon samtidigt som man innerst inne känner och tänker ”nej…det här känns inte bra”. Du måste tycka att det din tränare säger/ lär ut är vettigt och förståeligt för dig annars kommer du inte att träna på detta vis i din ensamhet och då faller hela idén med träningen. Träningen och tränaren ska ju ge dig tips och inspiration på vad du SJÄLV kan/ ska öva på mellan träningarna.

2. En tränare som du kan PRATA med.
Du måste kunna och våga ha en dialog med din tränare och ifrågasätta de gånger du inte förstår en instruktion eller i vilket syfte en övning görs. Om du sitter tyst och inte begriper ett smack blir följden precis densamma som under punkt 1.

3. En tränare som ger RESULTAT.
Eftersom jag själv är en tävlingsryttare vill jag att min tränare ska kunna visa resultat genom sina elever. Om en tränare har flera elever som lyckas på tävlingsbanan är detta också ett tecken på att tränaren ”vet vad den gör”.

4. En tränare som är LÄTT-TILLGÄNGLIG.
Jag vill kunna träna ofta, i varje fall en gång i veckan och utan att tränaren hela tiden ställer in träningarna pga andra engagemang, tidsbrist, sjukdom eller vad det nu kan vara. Kontinuitet är viktigt för mig och jag vill också kunna lägga upp en träningsplanering som inte hela tiden behöver ändras.

5. En tränare som RESPEKTERAR dig.
Om tränaren upprepade gånger kommer för sent, pratar med andra (eller i mobilen) medan du tränar tycker jag att detta är brist på respekt och rent utav ohyfsat. Det är du som är BETALANDE KUND (glöm aldrig det!!!!) och den tid som du betalar för är just DIN!

Om dessa 5 punkter uppfylls har du alla förutsättningar att bli nöjd med dina träningar; det är min erfarenhet i alla fall!

Publikrekord + inspiration sökes!

Tack vare er kära läsare slog vi/ ni publikrekord förra månaden med 1393 läsningAR (tyvärr inte läsARE).

Rekordet innan var 1377 och sattes i maj.

Totalt har sidan i snitt 35 läsningar om dagen sedan januari.

Efter så många månaders intensivt skrivande börjar min fantasi tryta och jag efterlyser därför ämnen att skriva om, diskutera, glädjas och/ eller förfasas över.

Ingen som har någon idé? HÖR AV ER!

Annars rullar allting på med allting.

Efter ca 10 dagars intensiv sommarvärme har det regnat i natt och nu är vädret lite mulet. Jag har tillbringat många timmar i solstolen och även hästarna har haft det bra eftersom det fläktar skönt i deras hage och insekterna håller sig lugna.

Jag är glad över att vi inte haft hästarna på ridskolan över sommaren; förra året var deras hage en stor sjö efter massor av dagars regnande och i år hade den intensiva värmen säkert inte varit så behaglig eftersom det dels inte finns något att äta i hagen (om man inte lägger ut mat och den brukar dom rata i värmen) och det dels är väldigt vindstilla just där hagarna ligger = ett riktigt värmegryt.

Birks ägare har återkommit från sin semester och mitt uppdrag som hästpassare är slut. Jag har haft det så behagligt med de goda gossarna och det fina vädret att jag skickade sms till Lena och sa att hon gärna kunde stanna borta längre :=)!

Idag hade jag den första lektionen för henne och Birk och den visade att det är sant som man säger: hästar tappar ingenting efter en kortare vila. Han gick hur bra som helst!

Skitsnack i stallet

Nej, det ska inte handla om GÖDSEL i dagens blogginlägg utan om det som tyvärr kommer ut ur vissa människors munnar i tid och otid!

Jag har berört ämnet tidigare då jag berättat för er hur vissa i mitt stall tydligen bestämt sig för att om jag så hoppar på deras halsar så ska de inte låtsas om att jag tävlar och än mindre fråga hur det har gått (se inlägg från 13 maj kallat ”avudsjuka”).

Det inlägget handlade alltså främst om avundsjuka och jag undrar om inte detta är ganska nära besläktat med fenomenet skitsnack, dvs om man är avundsjuk så ökar också tendensen/ sannolikheten för att man ska ägna sig åt skitsnack?

Att jag tar upp ämnet idag beror på att en bloggläsare, fullt förståeligt, beklagade sig för mig och berättade hur en stall-”kamrat” hade fällt rätt så otrevliga kommentarer om hennes häst, men som så oftast då skitsnack är inblandat, inte till henne personligen. Skitsnack får man oftast höra på omvägar men det gör det inte desto mindre otrevligt på något vis. Tvärtom blir man väl oftast mer arg när människor inte vågar säga till ens ansikte vad de tycker och tänker.

Skribenten frågade mig om detta var något typiskt för ”hästfolk i Sverige” och tyvärr tror jag inte det (hennes erfarenhet var att det var annorlunda utomlands där folk var mer hjälpsamma och trevliga).

Jag tycker mig ha märkt att sådana där ”förståsigpåare” som skribenten råkat ut för finns överallt.

Pratade med min man om detta fenomen och vi kunde konstatera att även i den grupp som delar hans intresse (flyg-historia) finns sådana typer. Det finns en förening som heter Flyghistoriska föreningen, min man kallar den flyg-HYSTERIKERNA :=).

Skämt å sido så tror jag att det i alla ”grupper”, oavsett vilket hobby el dylikt som man ägnar sig åt, finns folk som vill trycka ner andra för att må bra. OFTAST är det folk som inte lyckas så himla bra själva faktiskt. Är man erkänt skicklig brukar man inte känna behov av att trycka ner andra eller snacka skit.

Helt ovetenskapligt och generaliserande undrar jag om inte skitsnack är värre bland kvinnor, men vad vet jag?

Hur som helst finns det enligt mig inte mycket mer att göra åt detta tråkiga fenomen än att försöka hålla sig utanför och att inte bry sig.

Genom att hålla sig utanför undviker man att hamna i den häftiga skotteld som ibland kan uppstå och man behöver inte välja sida vid konflikter. Har man deltagit i skitsnacket finns dessutom risken att ”en fjäder blir en höna” och att ord som man oförsiktigt yttrat dels sprids som rö för vinden och dels får en helt annan innebörd innan historien är över.

Att inte bry sig kräver en del styrka, det känner jag i alla fall som blir som en tigrinna då någon hoppar på min häst eller har något elakt att säga om min ridning/ skötsel av densamma.

Men det bästa är att bemöta allt skitsnack genom att blanda sig och om det gäller en själv att inte bry sig. Då tröttnar skitsnackaren snabbt och ger sig förhoppningsvis av till tacksammare offer!

Behöver hästar leksaker?

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Övning ger färdighet och snålheten bedrar visheten!

Fick ett mail från en trogen bloggläsare igår; Helene med Rulle som en del av er kanske kommer ihåg (hästen som vevade med huvudet och som jag rekommenderade lite ”gummibandsridning” på).

Med mailet var bifogat en videosnutt där man ser att det gått framåt för detta ekipage sedan vi hördes av sist och som så många gånger förut slog det mig hur viktigt det är att ryttare lägger sin energi och sina pengar på att TRÄNA framför allt.

Att ha häst kan i många fall vara en rätt så kostsam hobby och jag ser ibland hur vissa hästägare tycks ösa ur en outsinlig källa när det gäller att handla diverse tillbehör och ”medikamenter” till sina skyddslingar.

Det är ingen måtta på olika tillskottsfoder, pulver, oljor och vätskor och man hänger på hästen allt som tänkas kan i ”tillbehörsväg” från benskydd till magplattor, ländtäcken i strålande solsken och mössor för att utestänga både ljud och insekter.

Personligen tror jag att 90 % av allt ”bling-bling” som inhandlas är fullständigt harmlöst liksom innehållet i alla burkar, säckar och flaskor som hästägaren köpt i tron att detta ska ge en smidigare, friskare och mer ridbar häst men vad jag skulle önska vore att ännu fler ryttare verkligen satsade på sin och hästens UTBILDNING.

En del avsäger sig träning för tränare med motiveringen att de ändå inte tänker tävla, att de bara är intresserade av att rida ut och ha KUL med sin häst och andra likande förklaringar men jag vill hävda att ALLA har nytta av att kunna rida sin häst bättre och då blir det också roligare och dessutom mindre slitsamt för både häst och ryttare.

Även om man bara är intresserad av att rida ut så måste det väl vara roligare att kunna göra detta på en smidig, följsam häst som går i det tempo man begär och som är lätt att relgera både framåt och bakåt (gas och broms). Och skulle hästen bli rädd och vilja sticka iväg så har man verkligen nytta av att den är dresserad och förstår förhållande hjälper osv i stället för att bara vettlöst ge sig av.

Nej, ibland tror jag att vi hästägare låter snålheten bedra visheten!

Vi vill inte betala för vad vi anser dyra träningar och sitter hellre själva och filar i vår ensamhet med följd att hästen tar mycket längre tid att utbilda korrekt (om man ens lyckas) samtidigt som man under tiden riskerar att hästen ”gå sönder” pga felaktig ridning, om vad kostar inte DET (och inte bara i pengar utan även i tid, bekymmer mm)?

En del snålar med utrustningen, framför allt vad gäller sadeln som oftast är det dyraste efter själva hästköpet.

Tänk om fler hade förstått hur mycket bättre en del hästar kan gå med en korrekt avpassad sadel och hur mycket lättare det är för ryttaren att sitta bekvämt och inverka korrekt med en passande sadel.

Även vad gäller kostnader för skoning försöker en del hästägare att dumsnålt byta till en hovslagare som är ”billig”.

Men vad är billig egentligen?

Är det värt att låta en outbildad hovslagare sko hästen? Vad kostar eventuella tappskor eller om hästen pga felaktig skoning blir halt?

För min egen del har jag haft samma hovslagare i ca 20 års tid och det finns goda skäl för detta. Inte nog med att hästen (enligt flera av varandra oberoende veterinärer) är korrekt skodd, de tappskor jag råkat ut för på 20 år är lätträknade och inte minst är min hovslagare lätt att få tag på och kan hjälpa mig när det verkligen behövs.

Har man en tävlingshäst är det inte så kul (minst sagt) att inte kunna rida på x antal dagar för att hovslagaren inte går att få tag på eller inte kan komma, inte heller hade det varit så roligt att behöva avstå från en tävling pga tappsko som inte kan bankas på .

Då Archie förra hösten skadade sin hov och var i behov av ett sjukbeslag OMGÅENDE var det också guld värt att kunna få detta åtgärdat direkt. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om skadan hade förvärrats bara för att jag inte kunde ordna fram kunnig hjälp på dagen.

Så; för att återknyta till rubriken ska man inte inte låta snålheten bedra visheten när det gäller ens häst och inte heller ska man dra sig för att träna, även om det kostar!

Sedan kanske man varken har de ekonomiska resurserna eller tillgång till en auktoriserad tränare ”i krokarna” men då får man försöka göra det bästa av situationen och ta hjälp av de i ens omgivning som kan lite mer än man själv (och sådana människor går nästan alltid att finna).

Dagens träning

Jag vet inte hur ni har det i andra delar av Sverige men här i Malmö-regionen har det varit ”ökenhetta” i flera dagar.

Tro för all del inte att jag klagar, sommaren är så kort och tids nog får vi kyla, regn och snö så att det räcker och blir över, men att träna dressyr i ”tusen graders värme” klockan 14.30 var nog inte den bästa planeringen från min och tränar-Birgittas sida. Att det skulle bli såååå varmt kunde vi förvisso inte veta när vi bestämde träningen för en vecka sedan och att ställa in en träning pga vädret finns inte på min karta.

Hur som helst, ökenhetta eller ej så var det jätteroligt att återuppta träningen igen och jag var mycket nöjd efter ridpasset.

Vi jobbade mycket med att verkligen böja igenom Archie i alla gångarterna och på volt i bägge varven och när jag gjorde mina sedvanliga skänkelvikningar efter detta kändes de bättre än någonsin.

Formen kändes genomgående bra, Archie var lätt och fin i handen och bjudningen var det inget fel på trots att vi båda dröp av svett.

Efter avslutad träning spolade jag av Archie och ledde sedan in honom till hagen där Birk mötte honom med glada tillrop. I kväll får de gå ute till 20.30, jag är helt slut och behöver återhämta mig känner jag.

Soffan nästa! (Och nästa träning blir 07.30 på morgonen…..)

Veckan som gått

I förra veckan började jag rida på Archie så smått igen och det var inga konstigheter. Han var lika snäll som vanligt efter sin vila så det var bara att hoppa upp och rida iväg. Inga rodeo-uppvisningar där inte :=)! Fast det har vi aldrig haft heller (tack och lov).

Jag ska passa på och rida lite kortare och mindre ansträngande pass en tag framöver, hästarna går ute dubbelt så länge här som på ridskolan så rörelse får de tillräckligt av ändå även om de mest står stilla och betar.

Jag har nyligen läst om att vissa hästägare har stora problem med knott och andra flygfän nu under sommaren och att hästarna nästan inte verkar VILJA vara ute och det hade varit mitt mardrömsscenario. Det är ju därför vi har flyttat våra hästar; just för att de ska kunna vara ute så mycket som möjligt.

Och här i Yddinge finns det inga som helst insektsproblem. Visst sitter det några flugor på hästarna vid intag men det är inte så att de verkar störda på något vis (hästarna alltså :=)).

Vår arsenal med insektsmedel och flugluvorna har vi inte behövt använda överhuvud taget och det känns skönt.

Tävlingen igår var ett kvitto på Archie känns lika fin som vanligt och att varken vila eller den värme som rådde påverkade honom negativt.

Idag kommer hovslagaren och som tur är skos både Archie och den lille med samma intervall (7 veckor) så vi kan passa på och göra det samtidigt. Jag vågar inte släppa ut Archie ensam i hagen här och med Birk ståendes i stallet; misstänker att han hade sprungit rejält och kanske till och med försökt att hoppa över det relativt låga strömstaketet. På ridskolan kan han gå ensam (om någon häst går i hagen bredvid) men där är avståndet från stallet så stort att han inte varken ser eller hör hästarna där även om de skulle gnägga åt varandra. Birk är mer förnöjsam och kan lämnas ensam i hagen vilket ju varit bra eftersom jag har varit i väg och tävlat några gånger även sedan vi flyttade till Yddinge.

Preliminärt avresedatum tillbaka till ridskolan är satt till den 17 augusti. Jag hade gärna stannat något längre men vi får bara stanna borta från ridskolan i 2 månader utan att behöva betala full stallhyra (dvs över 3000 för min del) så det hade blivit väl dyrt. Nu betalar vi 2300 i Yddinge + 950 i kallhyra för boxen på ridskolan.

Träningen för Birgitta återupptas imorgon; det var 4 veckor sedan sist och det ska bli roligt att komma igång igen.

Jag vill återuppta bytesträningen (det var ganska många veckor sedan sist; innan vi flyttade ut hästarna) och fortsätta att finslipa på det vi tränade på senast.

Det enda jag saknar i dagsläget är SPEGLAR; har alltid känt mig trygg med detta hjälpmedel och tycker det är lite jobbigt att nu inte kunna SE vad jag gör. Men så vitt jag vet finns det inga speglar för utomhusbruk :=) så jag får tåla mig några veckor till!

Duktig gosse (som alltid)

Idag var det tävlingar hos en klubb nästgårds (3 mil från Yddinge) och jag passade på att ge Archie lite omväxling från hemarenan genom att åka dit och rida en LB:2.

Vädret var minst sagt…HETT och jag dröp av svett innan jag ens hade börjat rida. Så är det när man åker utan hästskötare och ”måste” sätta på sig hela tävlingsmunderingen innan man sitter upp (många red av naturliga skäl fram i t-shirt el dylikt).

Tack och lov verkade inte Archie besvärad av hettan och det känns som att jag nu har ”utsatt” honom för ”allt” i tävlingsväg.

Vi har ridit i snöstorm, hård blåst, ösregn, stekande sol, inne, ute, på gräs, grus, i små mörka och stora ljusa ridhus, ensamma på framridningen och med mängder av ekipage osv osv och inget verkar kunna rubba Archies goda sinnestämning.

Jag kan bara hoppas att detta inte enbart beror på att vi än så länge tävlar på en för Archie lättsam nivå och att han kommer att fortsätta att vara lika oberörd även då vi kommer upp i klasserna och det blir lite jobbigare för honom.

Hur som helst så ”vann vi framridningen”; Archie gick så himla bra och med den ”nya traven” som jag har försökt att rida i några veckors tid innan vilan och efter densamma.
”Den nya traven” innebär alltså att jag inte längre bara ”åker häst” utan verkligen försöker att rida fram en mer schwungfull trav med ett större svävmoment; som passage fast i arbetstravstempo. Det känns i alla fall som att traven har förbättrats men tyvärr har jag inga speglar som kan bekräfta eller förneka om jag bara inbillar mig.

Inne på banan kändes det inte fullt lika bra men detta berodde snarare på att framridningen kändes FANTASTISK medan banridningen bara kändes fullt godkänd så ingen skugga över Archie på något vis. Dessutom kändes det som att underlaget på framridningen passade honom så himla bra (konstigt för det var dammigt och verkade nåååågot stumt), bättre än ridhusunderlaget som i sig var mycket bra.

Summa summarum: 69% och en tredjeplats (av ca 35 startande) så jag kan inte annat än vara mycket nöjd. Segraren hade 76 % (hon har radat upp en del vinster på senare tid), 2:an lite mindre så det kändes inte som att jag hade kunnat rida ihop så många poäng till för att vinna och det strävade jag inte efter heller. Är fullt nöjd med mina poäng och framför allt 8:an på VÄGARNAS rätta ridande (det som kallas ”korrektheten i uppvisningen). Just detta moment har ju alltid varit lite av mitt signum, dvs att rida bra vägar så det är roligt när det betalar sig.

I pris fick jag 4 blå elastiska lindor som jag snabbt bytte bort mot ett blått schabrak. Jag börjar bli lite av pris-bytar-mästare men jag kände att jag verkligen inte hade någon som helst nytta av ytterligare lindor då jag redan har hur många par som helst som ligger oanvända i mina skåp. Archie har aldrig haft minsta tendens till att stryka sig så det är inte ofta jag rider med lindor och de gånger jag har gjort det har det i ärlighetens namn mest varit för att det ser mer estetiskt tilltalande ut (tycker jag).

En timme efter avslutad ritt skuttade Archie in till Birk i hagen, rullade sig, drack lite vatten och torkade sedan munnen på Birks bakdel. Jag kan inte se mig mätt på dessa två kompanjoner som så tydligt gillar varandra. Det är så skönt att två så snälla hästar kan njuta av varandras sällskap i total harmoni.

Vågar man köpa ett föl?

Denna diskussion hade vi på ”nätet” häromveckan och då handlade det mycket om huruvida det var smartare att köpa ett ”fint” föl i stället för att lägga pengar på en ”halv-bra” häst om pengarna inte räcker till den vuxna häst man egentligen vill ha.

Personligen skulle det nog till ganska mycket för att jag skulle våga chansa på att köpa ett föl, i alla fall så länge jag inte har eget stall (= låga kostnader i jämförlse med att betala uppstallning).

Jag misstänker att risken är att det ”kostar mer än det smakar” att köpa föl samtidigt som man under 2-3 års tid riskerar att det händer allt möjligt med den unga hästen. Det gör man förvisso med ALLA hästar men med en äldre häst har man i alla fall ”roligt under tiden” (= MAN KAN RIDA).

Dessutom bedömer JAG skaderisken som större för föl/mkt unga hästar än äldre dito. Dels har föl/ mkt unga hästar inte det immunförsvar som äldre hästar skaffar sig och dels så går föl/ mkt unga hästar oftare i större flockar = större skaderisk.

Man måste också räkna in de kostnader man har för fölet från det att man köper den. Även om man kan ordna uppstallning/ foder/ bete billigt så blir det ändå säkert minst 1000/ månad under säg 2 år innan man kan börja rida = ca 25.000 utöver inköpspriset. Jag har då räknat hovslagarkostnad (verkning), vaccinationer, avmaskning, försäkring, mineraler, foder och strö.Vad jag INTE har räknat med är eventuella veterinärkostnader vid skador o dylikt, ej heller om man råkar köpa en häst som kanske pga sen utveckling/ annat gör att inridningen måste uppskjutas. Det är ju inte alla hästar som man med automatik kan börja rida på vid en given ålder.

Vad som kanske ändå är det allra viktigaste är att man ALDRIG, inte ens om man är en proffsryttare av stora mått (vilket jag inte är :=) ) SÄKERT kan veta vad det ska bli av det ”kvalitetsföl” man köper.

Visst; hästen kan vara snygg som f.n som föl, den kan röra sig fantastiskt: men hur den ser blir att RIDA på, och om detta passar en själv; det är gambling på hög nivå! Extremt viktigt att tänka på!!!!

Förvisso tror jag att man kan påverka en ung häst OERHÖRT men vissa temperament och annat kan man helt enklelt inte förändra eller passa ihop med.

Så för egen del skulle jag nog hellre försöka spara ihop mer pengar alternativt ta ett lån och köpa en äldre häst än ett föl.

Varför byter du inte stall?

Ja, ni kan inte ana hur många gånger jag har fått denna fråga!

Dels undrade ju ”folk” varför jag inte passade på att byta stall då jag och min man flyttade från Malmö till Staffanstorp för över 5 år sedan och dels så kommer frågan upp då och då när man diskuterar och jämför uppstallningsvillkor med andra hästägare.

Den vanligaste anledningen till frågan är nog att vi har så begränsad hagtillgång på ridskolan; många kan inte förstå att jag vill ”utsätta” min häst för sådana, enligt vissa andra, dåliga förhållanden.

Själv anser jag att en hästs välmående inte kan baseras på enbart en enda faktor ( i detta fallet tillgång på hagvistelse); det är så mycket annat som avgör om häst och inte att förglömma RYTTARE ska trivas och ha det bra i ett stall. Därmed inte sagt att jag tycker att våra möjligheter till att släppa hästarna i hage är optimala.

Jag har, som jag redan har berättat, alltid haft mina hästar uppstallade på ridskolan MCR i Malmö. Eftersom det var där jag en gång började rida, och eftersom jag aldrig har ridit på någon annan ridskola, föll det sig naturligt att även stalla upp min första häst där.

Att jag bodde tvärs över gatan till stallet, dvs hade 5 minuters promenadväg dit, bidrog också.

Genom åren har skälen till att stanna på ridskolan varit flera och ibland varierande.

I många år arbetade jag ”extra” i stallet (på helger och när ordinarie personal hade semester) vilket gjorde att jag många, många månader inte betalade någon stallhyra över huvud taget. Detta var under mina fattiga stundentår en enorm hjälp utan vilken jag knappast hade kunnat träna och tävla som jag ville.

Fram tills för 5 år sedan bodde jag som sagt också väldigt nära stallet och hade dessutom min arbetsplats 5 minuters körväg därifrån.

Att jag under alla åren valt att stanna på ridskolan har så klart inte bara berott på ovanstående; då hade jag rimligtvis flyttat nu då jag varken arbetar extra i stallet, bor nära eller har min arbetsplats i krokarna (jag bytte arbete ungefär samtidigt som vi flyttade till Staffanstorp).

Nej, det finns fortfarande flera fördelar med ridskolan för min del och det är anledningen till att jag inte flyttar.

Jag har genom åren besökt många olika stall, pratat med massor av människor som har hästar uppstallade och även läst spaltmeter om detta på Internet.

Och en sak är klar: det finns MASSOR av stall som är usla (fallfärdiga) , med ytterst knepiga regler, konstiga hästägare, dåligt foder, inga ordentliga ridmöjligheter osv osv i all oändlighet.

Ännu har jag faktiskt inte funnit det OPTIMALA stallet, då hade jag så klart flyttat dit.

Det finns alltid en eller flera brister! Om det finns underbara, stora hagar så saknas det ridhus. Om det finns ridhus så är hagarna små och kassa. Finns det både ridhus och bra hagar så ligger stället för långt bort eller så är det något annat som fallerar.

För att ta Archies sommarstall som exempel så är nästan allt där ultimat, i alla fall över sommaren då Archie och Birk förfogar över en jättehage med massor av gräs. MEN; det finns inget ridhus och hur bra utebanan än är (och det ÄR den) så vet jag att jag aldrig skulle uthärda en höst och vinter utan ridhus, frusen som jag är och med viljan att ALLTID kunna träna när jag vill, dvs även om det är fruset och ”tusen” minusgrader ute.

På vår ridskola kan jag ALLTID rida i ett nyharvat, stort ridhus på morgonen (då jag föredrar att rida) och jag kan dessutom alltid även rida ut, oavsett underlag och väder eftersom Jägersros banpersonal håller träningbanorna i perfekt skick året runt. Jag behöver således aldrig varken transportera hästen för att kunna rida ordentligt eller låta honom stå i dagar/ veckor för att det inte går att ta sig ut pga isgata eller dylikt.

Eftersom vår ridskola inte ägs av någon/ några enskilda pesoner och i vinstintresse behöver jag heller aldrig misstänka att det snålas på fodret och ströt eller kvalitén av densamma.

Jag har hört många tråkiga historier om kollektivstall där man stulit foder av varandra, inte kommit ihåg eller i tid för att fodra hästarna (eller släppa ut och ta in från hagen) osv och jag som har ett jätte-KONTROLLBEHOV hade blivit tokig över att oroa mig om min häst får den mat han ska ha och på den tid den ska ges.

På ridskolan har vi avlönad personal som är där på fasta arbetstider och som givetvis inte har något som helst ”vinstintresse” att inte ge hästarna den mat de ska ha. De är också utbildade till att ta hand om hästarna och kan slå larm direkt om något skulle hända.

Det jag saknar mest på ridskolan är mer hagtid och gräs i hagarna. Men fortfarande så tycker jag att fördelarna med vårt stall uppväger; ridhusen, uteridningsmöjligheterna, servicen och närheten till bostad och jobb (stallet ligger mellan dessa så jag kör alltid förbi stallet på väg till och från jobbet).

Så: där har ni svaret på frågan om varför jag inte byter stall!