Mer om städning och att unna sig

För några dagar sedan gav jag er tipset att städa för att må bra :=) och jag har funderat lite mer på fenomenet städning sedan dess.

En sak som jag tycker är ganska konstig är att vissa hästmänniskor är nästan maniska när det gäller ordning och reda i stallet och kring allt som har med hästen att göra medan deras hem inte alls återspeglar deras pedantiska sinne.

Det jag har svårt att förstå är hur det kan vara så jätteviktigt att hästen har en kliniskt ren och välstädad miljö omkring sig (som om den skulle bry sig….) medan man själv kan leva i högar med smutstvätt, disk, damm, osv.

Minns att jag var hemma hos en hästägare en gång och bad till högre makter att hon inte skulle be mig at ta av mig skorna. Hennes lilla lägenhet var täckt av hund och katthår och man hade nog fått slänga sina strumpor efter att ha trampat runt där i några minuter.

Är det kanske så att det helt enkelt är roligare att hålla rent och städat hos hästen än hos sig själv?

Är att pyssla och putsa med hästen och dess grejer den vuxna motsvarigheten till att leka med dockskåp?

En annan sak som jag också faschineras oerhört av är hur enormt uppoffrande/icke-egoistiska många hästägare är.

Jag ser mååånga hästägare som själva mer eller mindre klär sig i trasor, har hem som ser ut att ha utrustats från ”Myrorna” men hästen; den har minsann allt den behöver och mycket mer därtill!

Det är inte ovanligt att på hästsidor som tex Bukefalos läsa om hästägare som knappt har mat för dagen men som ändå kämpar oerhört för att få behålla sin eller tom sina skyddslingar.

Och att behålla ett djur som betyder mycket för en är väl sin sak; det kan jag visst förstå men varför finns det hos vissa denna nästan hysteriska köp-mani vad gäller hästen när man sedan som sagt inte kan unna sig själv en ny tröja och icke-trasig skor?

För många år sedan kände jag en person som verkligen var som i ovan beskrivna exempel. Kläderna som bars hade jag slängt för länge sedan liksom de utslitna och nertrampade skorna. Och jag hade inte sagt något om detta i sak, har man dåligt med pengar så har man, då är det inte bara att traska iväg och shoppa det man vill men det var det här jag inte förstod: människan HADE pengar och det var ingen måtta på de mängder med hästutrustning som regnade över personens häst.

Jag har förstått att det för vissa hästägare är viktigt att visa upp sig (läs: hästen) på tävlingar och träningar men det komiska (eller inte) var att denna häst aldrig varken tävlade eller tränade.

Ägaren måste helt enkelt ha funnit något konstigt nöje i att handla saker till hästen (den hade tex minst 20 täcken) medan intresset för den egna personen och det egna hemmet var noll.

Ja, det är sådant som jag kan tycka är lite konstigt men alla är vi olika….

Förresten kände jag en gång i tiden också en person som brukade slänga sina täcken och schabrak när de blev så smutsiga att de behövde tvättas (och hon väntade läääääänge, trust me).

Men denna person var omåttligt rik och kunde unna sig denna form av extravagans (?) och dessutom lyckliggjorde hon säkert mer än en hästägare/hästskötare i stallet som plockade upp det slängda ur soporna och tog hem för en jätterengöring :=)!

Den lilla blogg-världen och olika typer av hästmänniskor

Vissa teman återkommer oftare än andra i min blogg; att livet ibland är orättvist är ett sådant tema, och att världen ibland är väldigt liten är ett annat.

Ett exempel på det sistnämnda fick jag för ett tag sedan då jag tipsades om att en gammal internet-bekant som jag träffat vid några tillfällen har en blogg.

På den tiden personen var aktuell på samma hästforum som undertecknad kallade hon sig ”Lill-Anna” (trots att hon är 176 cm lång :=)) och eftersom hon varken var anonym där eller på sin blogg så tycker jag att jag kan ”avslöja” henne.

Hur som helst, Annas blogg http://lanciosmatte.blogg.se/, ledde mig vidare till hennes mans blogg som jag måste säga roade mig en del. Bland annat hittade jag nedastående alster författat av honom (jag har kopierat det rakt av) och jag måste säga att jag nickade extremt igenkännande åt nästan varje ord:

Olika typer av hästmänniskor (kopierat från www.hippson.se/blogs/havrepappa)

Jag fick en fråga från en läsare om jag kunde beskriva hästmänniskor i allmänhet, och de mer galnare avarterna i synnerhet. Det är väl klart jag kan göra det. Ironier och generaliseringar är ju mina starkaste sidor.

Jag tycker mig kunna urskilja ett antal ”typer” av hästmänniskor som utmärker sig från den grå massan av vanligt hästfolk. Håll till godo…

Surrogatmänniskan
Denna grupp hästmänniskor har häst istället för barn och familj. Dom behandlar hästen som om den vore en mänsklig varelse, och hörs ofta prata med hästen inne i boxen. Om det hade varit möjligt så skulle de ha föredragit att ha hästen hemma i den egna lägenheten istället för i stallet. Då detta är omöjligt så tillbringar de en ansenlig tid i stallet. Hästmänniskor av det här slaget anser att tävla med hästen är djurplågeri, och pysslar mycket hellre än att rida.

Kännetecken: Har ofta en påse hästgodis i ”mänskliga” smaker så som skogsbär eller grönt te hängandes utanför boxen.

Tips för framtiden: Bli påsatt och skaffa en unge så att den stackars hästen kan få lite lugn och ro.

Tävlingsmänniskan
Hästägaren ser sitt djur som ett tävlingsredskap. Att plocka rosetter är allt. Om så hästen skulle halta illa på tre ben och ha det fjärde benet rakt ut från kroppen i en konstig vinkel så skall det tävlas… och vinnas. De pysslar med hästen bara precis så mycket som är absolut nödvändigt för att den skall överleva och kunna prestera bra. Tävlar gärna i klasser långt under hästens kapacitet, det är ju skönt att få vinna.

Kännetecken: Boxdörren är smyckad av plaketter, i övrigt tomt utanför boxen.

Tips för framtiden: Rosetter är enbart papper och tyg, går inte att sälja och har inget värde, mer än för dig personligen.

Socialmänniskan
Är egentligen inte så speciellt intresserad av hästen som sådan, men har hela sitt sociala liv i stallet. Pratar mycket och gärna med alla, och tillbringar mer tid i stallets fikarum än på och med hästen. Ofta är det mycket snack och liten verkstad samt en hel del skitprat om alla andra människor och hästar i stallet.

Kännetecken: En latte-mustasch och en slarvigt mockad box eftersom de andra gick och fikade innan hon var klar med mockningen.

Tips för framtiden: Det finns människor även i världen utanför stallet. En vän utanför hästvärlden kanske inte skulle vara så fel trots allt?

hästen-är-mitt-liv-människan
Allt, och då menar jag ALLT, som existerar i denna grupps liv är den egna hästen. Inget socialt liv existerar i övrigt, möjligen bortsett från Bukefalos där denna grupp hänger när de inte är i stallet. Denna grupp tävlar inte, av den enkla anledningen att de inte vågar möta så många främmande människor på en gång. Istället så försörjer de minst hälften av alla Sveriges veterinärer genom ständigt återkommande besök eftersom de flesta av dem lider av Münchhausen by proxy-syndrom.

Kännetecken: Misstänksam mot nya människor i stallet, och pratar ofta mumlande för sig själva.
Tips för framtiden: Skaffa ytterligare en hobby… gå en studiecirkel i knyppling, matlagning, krokimålning… vad som helst går bra.

Ponnyungen
Dessa små otäcka ungar finns enbart på finare anläggningar. Där ses de hänga i cafeterian drickandes en Cola medan de pratar med polare under tiden som mamma/pappa packar transport, och ryktar ponnyn inför tävlingen. När föräldrarna är klara så ringer de till ponnyungen på mobilen och meddelar att det är klart, varpå de blir utskällda av vilken anledning som helst. Dessa bortskämda snorungar surar därefter hela vägen till tävlingen, vägrar ut sig på första hindret och piskar sen upp sin ponny. Därefter lastar föräldrarna ponnyn igen och de åker hem.

Kännetecken: Ser ingen skillnad på sin ponny och en moped.

Tips för framtiden: En månad på Robinson-ön hade gjort er gott era små ligister.

Sniptanterna
Denna min favoritgrupp bland hästmänniskor. Tycker själva att de är för mer än alla andra tillsammans, och älskar ljudet av sin egen röst. Allt som de själva gör är bara sååå fantastiskt, och ingenting som någon annan gör är ens i närheten av bra. De talar sällan med någon annan i stallet (mer än möjligen några få utvalda), men sniper desto oftare på munnen när hon hör andra prata med varandra. Skulle aldrig sänka sig till den nivån att hon åkte till stallet osminkad och utan sina märkeskläder.

Kännetecken: Mun som pekar nedåt och näsa som pekar uppåt. Hårt sminkad. Skulle aldrig starta i en tävling på lätt-nivå utan ställer hellre upp i en Msv med ett resultat på 32%.

Tips för framtiden: Bli påsatt, men skaffa för guds skull ingen unge.

Snål men rik-människorna
Denna grupp driver ofta egna stall med inackorderingar. Hatar när någon stackars tjej spiller ut 4 korn havre i stallgången eftersom havre är jättedyrt. Dessa människor har ofta små, men tydliga, tecken på ett visst välstånd (som kommer sig av ett liv i snålhet) såsom Rolexklockor eller mycket exklusiva glasögon. Snålheten tar sig ständigt nya uttryck och regler är bara bra så länge de gynnar dem själva.

Kännetecken: Har vissa likheter med sniptanten, men är betydligt snålare och mer mästrande med övriga i närheten.

Tips för framtiden: Öva dig själv genom att slänga 2 korn havre i toaletten varje kväll. Du kommer att gråta i början, men det blir enklare efter ett par, tre år.

Det finns säkert många, många fler grupper än dessa nyss nämnda i hästvärlden. Alla är vi ju olika som individer och hästmänniskor. Jag älskar dock att generalisera och ondgöra mig över avarterna i hästfolkets släkte, och då blir det så här…

Åhhh….detta byråkrati-Sverige!

Under mina 15 år som handläggare av försörjningsstöd (socialbidrag) skrev jag tonvis med formella beslut, brev och överklaganden men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig när jag anser att byråkratin mest verkar vara för ”sakens skull” och ingenting annat….

För några veckor sedan skickade jag in en räkning från ATG till Agria för att få denna ersatt och tydligen missade jag att kopiera båda sidorna på räkningen varför jag efter någon vecka fick ett brev från Agria där jag ombads att komplettera tidigare insända handlingar.

Jag säger inget om detta I SAK, rätt ska givetvis vara rätt och rätt handlingar SKA inlämnas men vad jag vänder mig emot är hanteringen!

I stället för att snabbt ringa upp mig och förklara att jag missat en del av räkningen har handläggaren i stället bemödat sig med att författa ett brev som jag fick ca 2 veckor efter att jag skickat in mina papper.

Hade jag fått ett telefonsamtal hade jag kunnat faxa över kompletteringen samma dag och saken hade varit ur världen.

Som säkert många av er vet utgör veterinärräkningar ofta inga små-summor precis, det brukar snarare handla om tusentals kronor och så klart vill i alla fall inte jag ligga ute med dom pengarna längre än nödvändigt.

Blev så sur att jag skrev ett brev till Agria, vi får väl se om jag får något svar. Suck…

Refererar till Ert brev daterat 081217 (se kopia) och översänder begärda handlingar som tydligen av misstag glömts att kopieras i sin helhet tidigare.

En fråga jag gärna vill ha svar på är varför Ni inte tar kontakt med Era försäkringstagare via telefon och/ eller mail eftersom Ni efterfrågar både telefonnummer, alternativt telefonnummer, mobilnummer och mailadress i Er skadeanmälan? Vad ska Ni med dessa uppgifter till om Ni ändå inte nyttjar den information Ni får?

Ni har trots att jag har uppgett 2 telefonnummer (varav jag svarar på det ena dygnet runt) och en mailadress inte hört av Er på annat sätt än via ovanstående brev daterat 081217 som var mig tillhanda 081223.

En fullständigt onödig fördröjning av handläggningen av mitt ärende som jag ser det och jag är tacksam om Ni vid behov av ytterligare kontakter med mig ringer eller mailar till mig.

GOTT NYTT ÅR!

Som ni redan läst så känner i alla fall jag glädje över att det nya året kommer att börja bättre än den senaste månaden varit för min och Archie del.

Men bortsett från fången så har året med Archie till övervägande del innehållit många glädjeämnen och bara hans tävlingsresultat har för mig utgjort en enorm glädje.

Det är bara att träna vidare och hoppas på fortsatta framgångar även om jag inte är så naiv att tro att antalet placeringar ska motsvara årets.

Förhoppningsvis kan vi satsa på kvalitet i stället för kvantitet på tävlingsbanorna men är det något jag lärt mig så är det att inte planera för långt framåt.

Om jag får önska något av nästa år så är det att slippa tråkigheter som sjukdomar och dödsfall bland människor och djur; det har tyvärr varit aldeles för många sådana i år.

Jag har flera gånger påmints om hur livet snabbt kan avslutas genom obotliga sjukdomar och även upplevt, om än tack och lov inte för egen del, hur snabbt man kan gå från att vara en glad och nöjd hästägare till ingen hästägare alls.

Décima finns inte mer och även hennes boxgranne HG som jag nämnt i ett par inlägg och som flyttade ifrån stallet i somras har gått samma öde till mötes som Décima.

En lektionshäst, sorgligt nog Linas absoluta favorit utan undantag, bröt benet under en helt vanlig vistelse i paddocken och fick tas bort på plats.

Av vissa saker, som Archies fång tex, kan man lära sig något även om det ibland blir en dyrköpt erfarenhet och då menar jag inte rent ekonomiskt.

Andra saker kan man helt enkelt inte påverka eller förstå varför de har hänt; ni vet ju vad jag anser om livet, dvs att det ibland är enormt orättvist! Tyvärr!

Jag vill tacka alla läsare för det gångna året och hoppas att ni både fortsätter att läsa och skriva! Mina egna uppslag och idéer har av naturliga orsaker krympt; det finns (faktiskt, ha ha) en gräns för hur mycket man kan ha åsikter om i hästvärlden och hur mycket man kan skriva om som är intressant för andra än en själv.

Nästan 20.000 läsningar på 1 år är fantastiskt, från ca 500 läsningar i månaden i januari till knappa 3000 i december. Jag tackar som sagt och hoppas att vi kan fortsätta att roa varandra även nästa år.

Vi hörs!

Hurra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Igår eftermiddag fick jag det efterlängtade beskedet från Archies veterinär: han är friskförklarad!!!!!

Förvisso har jag allt sedan återkomsten från Gran Canaria för 10 dagar sedan tyckt att han varit superfräsch (och stallchefen som passade honom under min semester tyckte att han var lika fin medan jag var bortrest) men jag har ju ändå varit rädd för att detta bara varit ett önsketänkande.

Men nej, veterinären tyckte som sagt att Archie såg otroligt fin ut och hon verkade lika glad som jag och faktiskt även lite förvånad.
Under vårt samtal kröp det fram att hon inte varit fullt lika positiv som hon gav sken av vid vårt första besök, dels för att hon tyckte att Archie verkat ha så ont och dels för att prognosen, enligt hennes erfarenhet, är sämre för stora hästar än ponnys (mer kroppsvikt i förhållande till hovarnas storlek var bla HENNES teori kring detta).

Fortsatta direktiv är att jag ska utöka skritt-passen (ej uppsuttet) till ca 20 minuter åt gången, 2 gånger om dagen i 10 dagar.
Därefter har Archie varit utan medicin i 3 veckor och kan börja sättas igång försiktigt.

Jag berättade om min plan med igångsättning genom tömkörning, inte för att jag är rädd för att ramla av (Archie var ganska laddad när hon såg honom igår) utan för att det helt enkelt blir mindre belastning för hans framben om ingen sitter på. Veterinären tyckte att detta var en god idé liksom att sko honom av ATG-klinikens hovslagare med någon form av fångbeslag som underlättar igångsättningen.

Vad gäller foder och strö vidhöll hon att jag kan skifta över Archie till halm igen nu när hovarna är smärtfria men jag väntar ett tag med det och funderar några varv till.

Ensilage/hösilage kunde han äta om det inte var för blött men samtidigt så tycker vi båda att det är bättre att han äter hö som han ratar framför ensilage. Ensilaget slukar han fort och står sedan utan mat (=sysselsättning) medan höt varar längre.
Och eftersom han inte får bli tjock igen kan jag inte ösa på med fri tillgång, då skulle det stora ensilagemängden som Archie KAN äta innan han blir mätt kunna slå ut magen igen.

Jag får se om jag tycker att Archie behöver någon form av kraftfoder men annars är planen att hålla sig till lucern, morötter och hö, dvs som nu.

Hagvistelse måste vänta yterligare tid eftersom det är fruset och därför stenhårt i marken just nu så jag hoppas verkligen på töväder omgående även om jag tyvärr misstänker att det lär dröja.

Jag kan bara föreställa mig vilka glädjescener som kommer att utbryta då Archie förenas med den lille. Han kommer säkert att valla honom hur länge som helst (tack och lov gör han detta i skritt), torka munnen på hans bakdel och trycka in huvudet mellan Birks bakben. Vad det stackars djuret får utstå….

Skämt å sido men Lena, Birks ägare, tyckte faktiskt att det verkade som att Birk saknade sin plågoande, i alla fall nu när det har gått så lång tid som de varit åtskilda. I början var han sitt vanliga lugna, tysta jag men nu hade han vid något tillfälle gnäggat ganska hjärtskärande när han släpptes ut i hagen, något vi aldrig hört förut.

Veterinären tyckte att Archie hade bantat ner sig bra och att han fortfarande är mycket snygg och jag kan inte annat än hålla med.

Däremot höll jag inte med om att han är såååå väluppfostrad just nu, jag som är van vid att mina hästar ”marscherar i takt” tycker att han har blivit med mina mått mätt tämligen odräglig men har samtidigt full förståelse för den rastlöshet som Archie aldrig visar under normala omständigheter. Jag är inte van vid skrapande på stallgången, taktande, bitande i longeringslinan osv men tror absolut att detta är mycket övergående.

Ett bättre sätt att börja det nya året kunde jag hur som helst inte önska mig och det är bara hoppas att denna dyrköpta läxa varar för livet och utan upprepning!

Mellandagstips: städa!

Tillhör ni släktena lumpsamlare och/eller ”bra-att-ha:are”?

Själv har jag alltid hävdat att jag är både ordningsam och har förmågan att INTE samla på en massa skräp men ändå så lyckas jag samla ihop hur mycket som helst att fylla soptunnan med när jag väl sätter igång.

När jag var på Gran Canaria och förföll till total slapphet ägnade jag lite tid åt att fundera över vad jag skulle göra när jag kom hem och var fortsatt ledig. För innerst inne mår jag inte bra av att bara ligga och såsa, det blir liksom ”ju mer jag slöar desto slöare blir jag” och till slut orkar jag ingenting och dagarna bara flyter iväg.

Så; en av idéerna jag fick var att städa upp i en stor köpmansskänk som jag och maken har i köket och vars många lådor hade börjat utgöra ett visst mysterium för mig. Vi hade knölat i så mycket i de olika lådorna genom åren att jag tappat greppet om VAD som egentligen låg där och i vilken MÄNGD.

Och jag kan bara säga att städningen och tömningen av denna skänk var som en ”skänk från ovan” (vitsigt va?).

Jag slängde hur mycket oanvändbara grejer som helst och hittade 5 (FEM) förlängningssladdar efter att nyligen ha ondgjort mig över att vi inte verkade ha en enda.

Dessutom hittade jag mängder av värmeljus i olika påsar. Jag TRODDE att vi hade en del men har nu insett att just värmeljusinköp han anstå i ett par år i alla fall.

När jag hade städat färdigt tänkte jag för mig själv:”Om JAG tycker att jag hittar mycket att slänga som ändå har hyfsad ordning och vana att slänga sådant jag inte behöver- hur ser det ut hos dom som verkligen har svårt för att skiljas från sina saker”. Inte undra på att folks förråd, källare, vindar etc bågnar av grejer….

Så handen på hjärtat: hur ser det ut bland era hästprylar?

Med just hästsaker var jag tidigare en mycket större ”bra-att-ha:are” och samlade på mig mängder av lindor, delar av huvudlag, grimmor etc för ”det kunde ju vara bra att ha….någon gång….”.

För rätt många år sedan insåg jag tack och lov att dessa tillfällen när jag skulle plocka fram en gammal nylongrimma som hängt i ett skåp de senaste 7 åren ALDRIG skulle inträffa och jag rensade faktiskt ut rejält bland sådant som jag aldrig använde.

Sedan finns det ju faktiskt också en gräns för hur många par lindor man kan använda, jag tror liksom inte att man använder alla 20 paren även om man skulle råka ha 20 par lindor (och tro mig….det finns det hästägare som har).

Numera resonerar jag mer i stil med att om jag skulle behöva pryl x som jag idag inte har använt på säg 5 år då får jag helt enkelt gå och köpa mig densamma om jag någonsin skulle behöva den igen. De flesta hästgrejerna är inte dyrare än att man faktiskt kan göra på detta vis!

Så om ni vill ha ett tips på vad ni kan roa er med under mellandagarna i stället för att bara äta en massa fettig julmat så är rådet: gå ut och städa! Det känns jättebra efteråt, ni får mer plats och bättre överblick och kanske hittar ni också saker som ni kan sälja och tjäna pengar på eller ge bort till någon som blir jätteglad över er gåva.

Veckan som har gått- berömda hovar, fördömda bårder osv

Nu var det ett tag sedan som det tidigare stående veckoinslaget ”Veckan-som-har-gått”-inlägget publicerades- helt enkelt för att veckorna efter Archies fång varit så bedrövliga och händelsefattiga att jag inte haft något att rapportera om direkt.

Nu börjar jag dock verkligen skönja ett ljus i tunneln och hoppas att jag inte retar några gudar genom att hävda att Archie verkar till synes helt återställd.

Vi slutade ju att ge honom fenylbutazonet för över en vecka sedan och märkte ingen försämring av hans tillstånd i och med detta, tvärtom.

Sedan jag kom hem från Gran Canaria har jag, känns det som i alla fall, mer eller mindre levt i stallet och jag frågade faktiskt stallchefen om det inte var läge för mig att ta dit en tältsäng snart.

Jag har varit i stallet 3 gånger om dagen och skulle ljuga om jag påstod annat än att det är lite slitigt. Bara på bilkörningen går det 1½ timme om dagen så medan normala människor har firat jul i godan ro och med att slappa så har jag knappt hunnit hem förrän det har varit dags att köra igen.

Men eftersom jag märkte en klar förbättring av Archies sinnestämning av att jag är hos honom så ofta så offrar jag gärna både tid, bensin och minskad tid i soffan.

Trägnagandet verkar ha upphört och det har ju verkligen stört mig mer och mer ju längre tiden fortskridit och ju mer demolerad boxen blivit.

Vad gäller Archies ”motion” så är vi numera uppe i hela 15 minuters skritt om dagen, uppdelat på 3 pass då alltså (5 x3). Ni anar inte hur fort 5 minuter går! Jag tycker knappt att vi hinner gå in i ridhuset förrän vi måste gå ut igen.

Vid något tillfälle då gossen varit laddad har han sprungit några varv i linan och jag ser inte minsta spår av stelhelt eller till och med hälta. Jätteskönt!

Några dagar har det varit tö-väder och jag har då kunnat släppa Archie i en liten paddock utanför stallet. För mig har det inte varit speciellt kul att stå vakt i ½-1 timme men som jag redan nämnt tidigare så vågar jag inte lämna Archie ens för en minut. Staketet är mycket lågt och han skulle med lätthet hoppa över, framför allt nu när han verkar extra bunden vid mig och hela tiden har koll på var jag är.

Tyvärr fick vi minusgrader för några dagar sedan och då var det adjöss med paddocken. Medan den var superlerig och fylld med iskallt vatten och gegga så tror jag den var helt underbar för Archies hovar att doppa sig i men fruset underlag är än så länge big no-no.

Jag har förstått att det är viktigt att ständigt kolla en fång-hästs hovstatus, som nu när vi går på våra promenader tex för att kolla hur ”ansträngning” påverkar hovarna. Blir de varmare? Kan man känna någon puls?

Jag vill påstå att Archie för närvarande har Sverigs mest kända hovar, ja inte kända i som berömda utan ”kända PÅ”. Jag pillar så mycket på hans hovar att han har börjat dra undan dom när jag kommer farande med mina händer.

Tack och lov har hovarna i alla fall kännts mycket svala/kalla hela tiden och oavsett rörelse.

Som jag redan nämnt väntar jag nu med spänning på veterinärens besök imorgon och på fortsatta direktiv. Vill också gärna få påsatt nya skor på Archie även om de han har sitter som berget. Men det har ändå hunnit gå 8 veckor sedan förra skoningen och kommer att hinna gå 10 innan de nya skorna är på plats och jag brukar sko honom var 7:e vecka.

Om jag ska orda något om något annat än hästen så har ledigheten ägnats åt lite målning hemma.

Och till er som retar sig på mina tvärsäkra och provocerande utspel ger jag följande karamell att suga på:

Tapet-bårder borde förbjudas!!!!

Eller så skulle man, om man vill sätta upp en dylik, tvingas att underteckna ett kontrakt där man förbinder sig att avlägsna detta fastlimmade elände den dagen då en ny hyresgäst/husköpare önskar detta.

Då jag och maken köpte vårt hus för snart 6 år sedan var ALLA rummen täckta med bårder och vi hade ett helvete med att skrapa loss dom. Vi var helt utmattade och då vi kom till det rum som min mans dotter skulle ha (hon var då 7 år gammal) tyckte vi att hennes bårder kunde sitta kvar då de föreställde tämligen söta nallar.

Nu är dottern snart 13 år gammal och har för länge sedan passerat stadiet då hon tycker att ljusblå nallar är fina och vi har ju alltid delat åsikten så nu under julen tog vi tag (bokstavligen) i björnungarna.

Efter timmar av slit och med värkande fingrar dristar jag mig således till att utfärda ett bård-förbud om jag någon gång får någotning att säga till om i saken och jag vet att i alla fall maken håller med!

Borsett från detta har veckan varit lugn:=)!

Fråga från en läsare: vilken transport ska man köpa?

På ovanstående fråga finns det, som med det mesta i livet inte ETT givet svar.

Det handlar, tycker jag, dels om tycke och smak, dels om ekonomi men även om vilken typ av häst/hästar man planerar att använda släpet till.

Sedan handlar det också om vilken typ av körkort man har och hur mycket den bil man avser att dra transporten med får dra.

Mycket att ta hänsyn till med andra ord.

Har man ”obegränsat” med pengar och kan köpa en helt ny transport har man givetvis flest valmöjligheter. Då kan man välja både modell, färg, vikt, tillbehöv osv utan att behöva leta sig fördärvad på nätet och/ eller genom att läsa olika annonser.

Om man tänker köpa begagnat är MIN erfarenhet att:

a) kvalitet lönar sig

b)transporter har OFTA ett bra andrahandsvärde (till skillnad från bilar)

Ett sätt att utvärdera olika märken och modeller är att förhöra sig via hästsidor på Internet. Då kan man ofta få många svar på vilka släp som anses som prisvärda, bra, dåliga, whatever.

Känner man folk som har transporter kan man ju också fråga om man kan få provlasta och provköra med deras transport.

Om man är väldigt händig eller känner någon annan som är det (och som är villig att hjälpa till) kan det löna sig att köpa ett billigt släp och själv fixa till det.

Ett annat tips är att man, redan innan man köper sin transport letar upp/ tar reda på någon verkstad eller dylikt som åtar sig transportreparationer. Alla bilverkstäder har inte möjlighet att fixa med transporter och man bör därför säkert veta var man kan få hjälp den dagen det skulle behövas (tyvärr fortare än man anar ibland).

Det har de senaste åren kommit en uppsjö av nya transport-märken och en hel del importeras från utlandet.

Personligen tycker jag att det känns tryggare att köpa en transport av en känt märke som har funnits i många år. Då minimerar man risken för en plötslig konkurs tex och vet att man kan få tag på/ köpa reservdelar utan större besvär.

Själv har jag haft olika märken genom åren och har väl kunnat konstatera att man för det mesta får det man betalar för. Eftersom jag alltid haft mycket lättlastade hästar som har gått in i ”vad som helst” och som har stått som statyer under resan har jag för det mesta inte prioriterat sådant som tex fronturlastning, extra breda transporter, stora fönster eller vad som nu kan tänkas underlätta färden för en häst.

Personligen har jag aldrig hört något märke som hästfolk ”varnar” för eller som de vurmar extra för, som jag nämnde i början av inlägget handlar det mycket om tycke och smak och givetvis vad man anser sig ha råd med.

PANG!

Om några av er tyckte att jag var halv-rabiat när det gäller hästleksaker som väsnas så är det ingenting mot vad jag anser om denna årstids gissel; RAKETERNA och SMÄLLARNA!

Framför allt det sistnämnda anser jag borde FÖRBJUDAS UTAN UNDANTAG!

Det finns inte något tillfälle, någonstans då det kan vara berättigat att skjuta av dessa öron-marodörer!

Och om det bara hade gällt att man får ont i öronen!!!

Men som alla som äger djur vet så är det ibland ett rent HELVETE att lugna djur som blivit skrämda av smällare och många får också rent ut sagt droga ner sina djur under den värsta tiden = nyår.

Min mamma har i många år fått ge sin hund lugnande eftersom man i det område där hon bor envisas med att smälla med smällare från i princip det av jullovet börjar tills det tar slut!

Som ni vet ligger vår ridskola i utkanten av en storstad (Malmö) och vi har flera affärer och ett stor köpcentrum väldigt nära vårt stall. Många människor passerar på gatan utanför stallet på väg till eller från affärerna och tyvärr kan inte alla barn och ungdomar hindra sina kliande fingarar från att även smälla av en eller flera smällare på vägen.

Jag måste säga att vi har haft tur HITTILLS och många av våra hästar har blivit både ”blinda och döva” för både smällare och raketer eftersom de fått lyssna till dom under så lång tid.

Men jag känner ju nu, när Archie varit konvalescent i över 1 månad, att även om det hade gått att släppa ut honom en stund i hagen (dvs utan att han hade börjat springa omkring) så hade jag inte vågat pga just smällare och raketer.

Hade han varit sitt ”vanliga jag” så hade en lite rusch i hagen spelat mindre roll även om jag inte tycker om att han springer där över huvud taget men en häst som är konvalescent ska verkligen inte rusa iväg som skjuten ur en kanon.

Så oavsett vad veterinären tycker om eventuell utökning av Archies ”motion” den 30:e så får all hagvistelse anstå tills ungdjä…. förlåt BARNEN börjat skolan igen, minst!

Såg förresten att ICA MAXI slutat att sälja fyrverkerier i år just pga att fler och fler människor börjat reagera på detta gissel och det ska de ha en STOR ELOGE för! Hoppas verkligen att fler (ALLA?) andra affärer börjar följa deras exempel.

Och som socialsekreterare som handlagt ”miljoner” ansökningar om socialbidrag genom åren upphör jag aldrig att förvånas över hur många miljoner pengar människor anser att det är helt berättigat att bokstavligen ELDA UPP!!!!

Man köper raketer för hundratals kronor per hushåll och ger dessutom barnen pengar till att gå och smälla med smällare flera veckor i sträck.

Sådant finns det alltså pengar till!!!!

Jag tycker faktiskt att detta problem borde tas på större allvar och att alla vuxna skulle reagera då ungar springer omkring och smäller.

Kanske är detta ett storstads-fenomen….jag vet inte eftersom det är just där jag tillbringar stor del av dygnet. Själva bor vi ute vid en landsväg och här går det av naturliga skäl inte omkring ungar och ”väsnas”.

JULKLAPP

Eftersom det sägs att det är saligare att giva än att taga har jag beslutat mig för att ge mig….förlåt…jag menar givetvis Archie en fin julklapp i år. Jag hoppas att HAN uppskattar den, det hade jag gjort om jag hade fått en så fin gåva!

Nä…skämt å sido så är detta en gåva framför allt till mig, Archie uppskattar mer en säck morötter skulle jag tro medan jag har insett att de bästa presenterna är de man själv är med och väljer…så blir det inga missförstånd :=).

Förra året gav jag mig själv en bil i julklapp och (TA I TRÄ) än så länge är jag mycket nöjd.

Jag, extremt misstänksam mot ”bilhandlare med kontoret på fickan” bor sedan vi köpte vårt hus just granne med en bilhandlare som förvisso inte har kontoret i fickan direkt men som ändå är en liten myra i jämförelse med de stora bilförsäljarna.

Och där har jag, skeptikern, inte köpt mindre än 3 bilar genom åren?!?!? Jag resonerar som så (och det har jag också sagt till bilhandlaren) att lurar man sin granne…då blir det inte så TREVLIGT….he he….

Den första bilen, en Audi, övertalades jag av min far att köpa. Bilen var fin på många vis och Audi som bilmärke kan jag inte klaga på men jag, ESTETEN (suck…..) kunde aldrig förlika mig med bilens…..FÄRG?!?!? Bilen var silvermetallicfärgad och jag ville egentligen ha en svart bil. Jag trodde att jag skulle vänja mig men då mer än 2 år hade gått utan att jag lyckades tona ner min irritation över att ha en ”ful ” bil så bytte jag in den mot en svart V 70.

V 70-bilen körde jag glad och nöjd i kanske 1 år tills jag över en natt fick en fix idé; jag skulle ha en automatare.

Min man har en, min pappa likaså och en av våra tjänstebilar på jobbet var en automatare. Helt plötsligt bara skulle jag också ha en sådan bil och vad tror ni hände när jag insåg att den ende som hade en sådan bil och som passade min plånbok (tro mig…jag genomsökte Internet med LUPP) var ”min” bilhandlare.

Efter segdragna förhandlingar över julen förra året blev bilen äntligen min och nu är jag faktiskt till 100 % nöjd och tror inte att jag kommer att få några nya idéer. Och något annat än automatare tror jag aldrig att jag kommer att köpa.

Hur som helst…Efter detta sidospår ska jag strax :=) avslöja året julklapp men måste först berätta hur det kom sig att jag över huvud taget köpte den.

För några veckor sedan, och mitt i all bedrövelse med Archies fång får jag ett sms från en ryttarväninna om att hon och en annan gemensam vän minsann köpt var sitt släp eftersom de fick en sådan fin ”dubbel-rabatt”.

Jag, som ditills varit extremt nöjd med mitt fina Boj-släp, blev plötsligt som en bortskämd barnunge som OCKSÅ ville ha ett nytt släp…

Eller….en del av mig ville ha det och den andra delen ”sket i vilket” om uttrycket ursäktas och detta insåg jag kunde användas som förhandlingstaktik. Fick jag min vilja igenom så skulle det vara trevligt och annars kvittade det lika eftersom jag faktiskt redan var nöjd med det jag hade. Fast inget är ju så bra att det inte kan bli bättre :=).

Sagt och gjort!

Jag tog kontakt med mina vänners försäljare och förhörde mig om ”dubbelrabatten” kunde utökas till en ”trippelrabatt”.

Det första erbjudandet lockade mig inte till extas och jag insåg ganska kallhamrat att med dagens finanskris så skulle jag nog kunna pressa priset, om inte nu så om några månader då allting står stilla efter att folk tömt sina plånböcker över jul och nyår.

Nu behövde jag inte vänta vilket jag glatt hade gjort då Arch inte lär åka i någon transport på några månader i alla fall utan jag fick igenom mina ”villkor” på bara några dagar och om ungefär en månad ska denna farkost stå utanför stallet:

http://www.boj.nu/catalog/product_info.php?cPath=21_37&products_id=261

Jag byter alltså in min fina Boj av 2003 års modell men UTAN sadelkammare mot en ny dito med sadel och klädkammare. Ann, som brukar skriva här ibland, påstår att dessa förvaringsutrymmen är ”guds gåva till tävlingsryttaren” och även om jag aldrig direkt traktat efter dom så tror jag säkert att hon kan ha rätt (det brukar hon ha).

Enda skillnaden från ”standard-vagnen” och min kommer att bli att jag har ”allround-däck” på mitt släp. Det har jag nu också (även på bilen) och det fungerar bra här nere i Skåne särskilt som jag nästan aldrig använder släpet mellan säg november och mars.
Jag kommer också att ha Archies ”riktiga” namn på transporten, dvs Arcimboldo med svart text (släpet kommer att vara svart-stripat till skillnad från mitt nuvarande som har gröna stripes).

Ja, det var alltså mitt lilla ”impulsköp” till mig själv. Det låter kanske som att jag bara springer iväg och handlar saker hej vilt men man ska veta en sak om de som är födda i vågens tecken- de är INTE veliga som en del tror utan de VÄGER argument för och emot även om detta, som i mitt fall kan gå på en tusendels sekund. Så jag har givetvis vägt in ”hundra” fördelar med att byta släp mot att mitt bankkonto minskar och funnit att detta är något om jag kan unna mig med gott samvete.

Vi får se vad mister Arch säger om sin nya åklåda. Den ska i alla fall sprayas ner totalt med ”fy-spray” så att han inte får för sig att bekanta sig närmare med släpet med hjälp av tänderna!

PS. Bild på nuvarande bil och släp finns under inlägg från 13 april.