Kommentarrekord!

Mitt inlägg om egen gård (”Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar….”) har skapat lite av ett kommentar-rekord med mååånga åsikter och erfarenheter.

Gå gärna in och läs!

Fråga från en läsare om rosett-jägare

Härom dagen fick jag en rolig fråga/ kommentar från en läsare som jag tänkte återge nedan tillsammans med mitt svar:

Mail från Susanne:

Hej Birgitta!

Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.

Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.

Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.

Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.

I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att ”harva runt” på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.

Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.

Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?

mvh Susanne

Mitt svar:

Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.

Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.

Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.

Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite ”mätta” på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.

Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än ”äran” och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.

Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).

För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det ”utnyttjas” av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.

Åhhh dessa jäkla koppel…med vidhängande idioter!

Eftersom jag, maken och Soya bor lite ”off” (utmed en landsväg utanför Staffanstorp) har vi inte så många grannar och således inte heller så stort hundsällskap åt Soyis. För att säga som det är så träffar vi ytterst sällan på någon hund öht på våra dagliga promenader, i alla fall om vi håller oss till vårt närområde.

Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och ”etablera kontakt”.

Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:

a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat ”störande” som det någonsin går)

b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)

c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på

Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!

I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större ”drama”.

Varför är det så här?

Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?

Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?

Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.

Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga ”duuuuktig hund” när hon väl behagade låt sig fångas in…efter kanske 1 timme….morr…) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.

Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.

Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).

Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.

Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.

Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.

De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.

PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!

Veckan som gått

Under veckan som gått har det blivit mycket dressyrträning, både för Birgitta, Ebba och på egen hand.

Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.

Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och ”bakutare”.

I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas ”Läge plus”.

Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).

Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.

På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.

Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.

Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.

Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.

Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade ”nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp” så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.

Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!

Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.

Skilda världar

En del av tjusningen med internet och olika diskussionsforum är, tycker jag, att man förutom att man kan lära sig väldigt mycket som man inte hade en aning om också kan få en inblick i människors tankar och liv som skiljer sig totalt från ens eget sätt att tänka och leva.

Ibland blir man helt förundrad över hur ”folk” resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.

Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:

I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh….jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden ”hundra” gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?

I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:– medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? ”Vad ska jag göra” frågar skribenten olyckligt.
Tja, ”byt man” hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.

Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag….och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?

I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar….håll i er…600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.

Avmaskning

Eftersom den lille ska åka iväg på 1 månds semester (medan Arch stannar kvar och håller ställningarna på ridskolan) har vi postat iväg lite av hans bajs för mask-kontroll. Det är nu femte gången vi gör detta sedan Birk flyttade till ridskolan och vi har hittills inte behövt att avmaska honom en enda gång.

Detta stärker mig bara ännu mer i min åsikt att många avmaskar sina hästar i onödan eller i varje fall utan att veta om och i så fall hur mycket och vilket sorts mask hästen har.

Det där med avmaskningsmedel och intervall är ju en hel vetenskap och att bara köpa billigaste medlet och köra in i munnen på hästen dagen innan bete (så som jag sett alltför många gånger på ridskolan) kan göra mer skada än nytta, både för hästen men också för betet (det är ju där eventuella maskar lär hamna om man avmaskar så tätt inpå ett betessläpp).

Har man en häst med känslig mage (kolikbenägen) eller en häst som tex haft fång skulle jag direkt avråda från att avmaska ”bara för att vara på den säkra sidan” då ju avmaskning faktiskt är ett GIFT (vad tror ni annars dödar maskarna) som kan rubba mag och tarmbalansen på ett sätt som man kanske inte tänkt på/ räknat med.

Nej, idag finns det möjlighet att tämligen enkelt och billigt kolla eventuell maskförekomst så jag tycker gott att man kan göra denna lilla investering innan man avmaskar- som sagt kanske helt i onödan.

Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar….

Det är lustigt hur man kan ändra sig ibland…(och tur är väl det).

För 1 år sedan hade jag inte en seriös tanke på att flytta till en hästgård utan tyckte att jag hade det långt mer bekvämt på ridskolan men nu har olika omständigheter gjort att jag faktiskt mycket väl skulle kunna tänka mig att flytta om rätt förutsättningar ”bara” (ha!) dyker upp.

Jag tycker förvisso fortfarande att det är underbart att komma till ett nyharvat och perfekt skött ridhus varje morgon (bara för att ta ett exempel) men börjar samtidigt längta efter att själv få bestämma NÄR jag ska rida, dvs inte nödvändigtvis under superstress innan arbetsdagen börjar som det ofta blir idag och när och hur länge Archie ska gå i hagen- det är ju otroligt styrt på ridskolan.

Maken, totalt häst-ointresserad ska noteras, har dessutom också blivit mer och mer sugen på att utöka vårt boende så det bidrar ju också till tankar om eventuell flytt.

Men: När jag berättar för ”folk” (vänner och bekanta) att maken och jag letar hästgård är det inte ovanligt att jag möts av tämligen negativa reaktioner som i korthet oftast går ut på att ett gårdsköp (enligt dom i alla fall) medför att man kommer att arbeta ihjäl sig dygnet runt, året runt.

Jag har lite svårt att förstå varifrån dessa tankar kommer men det var ungefär samma sak då vi skulle köpa vårt hus.”När man köper hus är man aldrig fri. Det är alltid något som måste fixas och när man är klar i ena änden av huset är det dags att börja laga i den andra”. Ungefär den skivan har både lägenhetsinnehavare och de som faktiskt har hus spelat för oss och jag begriper som sagt inte varför?

Förvisso är det säkert sant att man kan behöva lägga ner oerhört mycket tid, pengar och arbete om man tex köper ett renoveringsobjekt och till råga på allt kanske är både ohändig och har begränsade tillgångar men om man köper ett hus i gott skick förstår jag inte varför man skulle behöva ”arbeta” dygnet runt med detta?

När jag och maken köpte vårt hus började vi med att måla ALLT, både invändigt och utvändigt innan vi bar in den minsta pinal. Kort därefter kaklade vi badrummet och ytterligare ca 1 år senare bytte vi ut alla laminatgolv mot trägolv.

Efter dessa projekt (ca 5 år sedan) har vi i princip inte gjort någonting och det jag precis beskrev tog inte ens en månad att fixa, allt som allt.

Visst har man mer att göra kring ett hus än kring en lägenhet men man har oftast också möjlighet att till viss del styra och välja hur mycket jobb man vill lägga ner på sitt hus.

Man behöver tex inte odla sina egna grönsaker, sylta och safta eller ha trettioelva rabatter som behöver ogräs-rensas under hela sommarhalvåret. Man behöver inte köpa ett renoveringsobjekt, det finns hus där allting redan är iordning. En pool, vare sig den är inom eller utomhus (vanligare än man tror vilket man ser då man kollar husannonser) behöver regelbunden tillsyn och kostar dessutom en hel del att ha i drift. Vill man dryga ut den ordinarie uppvärmningen med braskamin(er) får man lägga lite tid på att köra och hämta ved, kanske rent utav stå och klyva densamma men som sagt; detta väljer man oftast själv.

Samma sak om man köper en gård. Vill man inte lägga ner hur mycket arbete som helst på sitt köp får man ju välja objekt därefter (exempelvis avstå från gårdar där det förutom hus och stall tillkommer allt från trettioelva förråd/ garage, hönshus, kräftdammar, mark där man tar hö/ ensilage osv osv- också vanligare än man tror: kolla hemnet om ni inte tror mig). Jag vägrar att tro att ALLA gårdsköp innebär att man måste jobba ihjäl sig och aldrig får njuta av att ha hästen hemma, så som faktiskt vissa varnar för.

Jag förstår inte vad det är jag skulle behöva ägna så många extra timmar åt varje dag/ vecka som gårdsägare framför att vara inackorderad?

Jag måste mocka även på ridskolan och jag har 5 minuters promenad till våra hagar. Dessutom måste jag ju faktiskt också transportera mig till min häst som bara det tar 15 minuter i ena riktningen, dvs minst 30 minuter om dagen som jag hade sluppit om jag hade haft hästen hemma.

Så klart fattar jag att man KAN skapa sig hur mycket arbete som helst om man köper en viss typ av gård (kanske med ridhus som säkert kräver en hel del underhåll) och kanske väljer att ha inackorderingar där man erbjuder en viss servicenivå men så som jag har tänkt mig mitt gårdsägande om vi någonsin finner det vi söker så tror jag inte att det kommer att ta mig så mycket längre tid än vad det tar nu.

Jag skulle vilja ha max 1-2 inackorderingar som sällskap åt Archie (alternativet är att köpa en sällskapshäst åt honom) och i sådana fall får de betala en kallhyra och sedan betala för precis det som de förbrukar och sköta sin egen mockning.

Foder och ströinköp, gödseltömning osv är ju sådant man inte behöver tänka på som inackorderad men detta är ju inget man gör varje vecka eller ens varje månad så jag ser som sagt inte VAD det är som ska ta en sådan enorm tid om vi köper en gård att vi ska avstå från att ens tänka tanken.

Visst finns det många fördelar med att ha hästen inackorderad, det är jag den första att skriva under på, bekväm och bortskämd som jag varit under hela mitt hästägande men jag har som sagt börjat fundera mer om mer på just den där kommentaren om att gårdsägande skulle ta sådan TID. Gör det verkligen alltid det, är folk bara missunnsamma eller är det jag som är naiv?

Sitt fint!

Ja, även om man inte är en hund bör man kunna sitta fint, inte bara för sin egen bekvämlighets skull utan för hästens!

Det ser inte bara mer estetiskt tilltalande ut med en ryttare som sitter korrekt, ens möjligheter att inverka korrekt och att inte störa hästen och dess rörelser ökar betydligt.

Man kan i många fall säkert vänja den egna hästen vid hur konstig, obalanserad, skumpig, you name it-sits som helst men att spontant sitta upp och rida andras hästar bra blir mycket svårare om man inte kan sitta ”ordentligt”.

Gårdagens sitsträning i lina fick mig att fundera över om inte just denna övning är något som vi ryttare borde ägna oss åt då och då som en kontroll av hur vi sitter? Man kanske tror att man sitter hyfsat men utan stigbyglar och tyglar att hålla sig fast i så kanske ett och annat avslöjas?

Jag ser ibland ryttare, både IRL och på filmer som snarare tycks sitta på underlivet än baken! Dels ser det ju som sagt direkt fult ut och dels inverkar man inte korrekt på hästen, för att inte tala om risken för SKAV inbillar jag mig?

En del ryttare tycks också snarare sitta OVANPÅ än I hästen/ sadeln, dvs de kommer inte ner tillräckligt i sadeln utan svajar runt på ett mycket okontrollerat och obalanserat sätt, som om de satt på en BOLL ungefär :=).

Att knipa med benen och framför allt låren är ett annat sätt att inte kunna sitta avslappnat liksom att som i en del skräckexempel hålla balansen i tyglarna.

Jag hör sällan och aldrig talas om varken lektionsryttare eller de som tränar enskilt för tränare på egna hästar som ägnar någon eller till och med regelbundna ridpass åt ren sitsträning och man kan ju undra varför?

Är det för att de flesta ryttare sitter så avslappnat och korrekt att det inte behövs någon sitsträning?

Nej, det tror inte jag i alla fall utan snarare tror jag att det dels kan bero på att det kan anses som ”tråkigt” att koncentrera sig på sitsen framför att rida ”krumelurer” och dels kanske det kan uppfattas som ”känsligt” att som tränare föreslå sin elev sitsträning. Enligt MIN erfarenhet är det nämligen minst vanligt att de som har vad vi betraktar som ett ”bra” ryttarkropp med långa ben och en slank figur har problem med sitsen medan tex övervikt absolut ökar risken för svårigheten att sitta snyggt. Så klart finns det säkert en del även mycket kraftiga personer med bättre sits än de långbenta smalisarna men om vi ska generalisera så är det INTE så enligt min erfarenhet. Och att som tränare förslå en tjockis att sitsträna kanske kan uppfattas som känsligt, eller?

Själv har jag fokuserat ganska mycket på min sits den senaste tiden. Jag har tyvärr aldrig haft en naturligt ”bra” sits och innan jag började koncentrerar mig på den märkte jag tydligt hur min oförmåga att sitta avslappnat och djupt i sadeln påverkade hästen negativt. Ju mer jag spände mig desto mer spände hästen sig och ju mer jag klämde på honom desto mer bjudning tappade han. Bara sedan jag aktivt började tänka på detta har Archie blivit mycket mer självgående och därmed också lättare och mindre jobbig att rida. Jag har en bra bit kvar till ”perfektion” :=) men onekliegen så har det skett en förändring till det bättre vilket gör att jag inser hur ännu mycket bättre det kan bli– om jag bara jobbar vidare med detta!

Dagens träning eller alla sätt är bra utom de dåliga!

När jag skulle börja dagens träning kom Birgitta inmarscherande med en longeringslina och en körpisk i handen.
Tydligen skulle vi ägna oss åt sitsträning!

Och det gjorde vi också under halva ridpasset ungefär, jag fick sitta utan tyglar och stigbyglar samt utföra diverse mer eller mindre gymnastiska övningar allt medan Archie travade och galopperade.

Med tanke på att jag i perioder faktiskt har haft svårt för att komma ner i sadeln och sitta avslappnat så gick dessa övningar mycket mycket bra, dels för att min sits har förbättrats men också för att jag alltid har haft lättare för att rida utan än med stigbyglar.

Tänkte ägna ett separat inlägg i veckan om att utveckla mina tankar kring sitsen och vad jag tex kallar ”underlivsridning” *GARV* så jag ordar inte mer om detta just nu utan tänkte i stället berätta om ett för oss tydligen väldigt bra sätt att lösa Archies ibland ”istadiga”/ olydiga tendenser på. Synd bara att vi inte har kommit på detta tidigare….

För att ta det från början så har det ibland hänt att när jag tex har krävt att Archie ska gå på mycket små volter i galopp, i rättvänd eller ännu värre förvänd dito så har gossen protesterat genom att antingen bryta av till trav eller försöka springa iväg åt motsatt håll eller genom rusa ut från volten så att den har blivit 20 meter i stället för 10 meter. Och om jag då har försökt att tvinga tillbaka honom på den mindre ytan så har det ibland varit stört omöjligt. Helt plötsligt har Archie inte lytt hjälperna det minsta utan bara gett sig av eller travat i en evighet trots ”tusen” galoppfattningshjälper.

Idag, och efter att Birgitta hade longererat mig en stund skulle jag rida på en liten volt runt henne och flytta Archie för innerskänkeln.
Archie tyckte nästan genast att detta blev för jobbigt och började köra sitt ”jag flyger iväg från den lilla volten till en jättevolt och försök att hindra mig om du kan”. Att Birgitta stod med en pisk i näven och att det var runt henne jag skulle göra den lilla volten gjorde honom inte mer positivt inställd då han vet att pisken kan smälla till om han inte flyttar sig så som det är tänkt.

Eftersom Birgitta redan även hade en longeringslina i handen efter vår sitsträning måtte en snilleblixt ha träffat henne för hon kopplade helt sonika fast Archie i linan, beordrade fortsatt trav på liten volt och när gossen åter skulle ge sig iväg så….HA!!!! DET GICK JU INTE!!!! Birgitta höll ju honom kvar på den lilla volten med hjälp av linan och Archie blev så spak att han mer eller mindre genast fann sig i sitt öde och slutade att protestera.

När vi sedan skulle galoppera på samma volt och trots att Birgitta då hade kopplat loss honom från linan så gick han i en underbar, följsam galopp utan minsta lilla protest. Det kändes helt underbart och väldigt ”lättridet”.

Så klart kan man inte rida eller träna med en medhjälpare som hela tiden får stå beredd att fånga in en i en longeringslina men det tror jag inte behövs heller, inte i Archies fall i alla fall. Han är ju inte en bråkig häst i grunden utan gör mer ett försök och går det så går det men går det inte så accepterar han det snabbt. Det är bara det att det hittills har gått att lämna tex den lilla volten för hur det än är så är han starkare än jag om han VILL och han har verkligen velat slippa jobba i dessa lägen IBLAND.

Jag ska faktiskt ha med mig en lina till kommande träningar för JAG tycker att det är mycket bättre att lösa detta problem som uppkommer någon gång då och då på detta enkla och mycket snabba vis än att kämpa mig blå och få ta i för kung och fosterland utan linan.

Sedan kan det säkert vara psykologiskt för både Archie och mig med linan. Om han gör ett enda olydighetsförsök och får gå i lina någon minut så kanske han till slut inte ens ids försöka (det är vad jag är rätt så övertygad om kommer att ske). Dessutom kommer han att bli starkare och mer bekväm i dessa övningar om han får utföra dom korrekt och bara det kommer ju att påverka arbetsviljan tror jag.

Även för min egen del kanske jag blir mer avslappnad om jag vet att det bara är till att plocka fram linan OM det blir motstånd och ibland kan bara en sådan liten enkel tankegrej hjälpa en att rida bättre.

Hur som helst; ett tips som ni kan anamma eller förkasta; det som funkar på den ena hästen funkar inte på den andra!

Veckan som gått

Under den gångna veckan har makens och mitt gårdsletande fortsatt, hitills med mycket nedslående resultat.

Gården vi var och tittade på i torsdags var inte helt i vår smak och behövde fixas till lite och med tanke på det höga priset valde vi att avstå.

Redan samma kväll hittade vi en minst lika fin och långt billigare gård (dit det denna gången var makens tur att flytta in omgående) men givetvis låg den mycket länge bort (stort minus för undertecknad som avskyr bilkörning) och dessutom hade en köpare redan lagt bud på den= kommer att bli såld innan vi ens hinner annonsera ut vårt eget hus.

Ridmässigt har det varit en mycket bra vecka, Archie har gått väldigt bra och det känns som att vi har utvecklats på flera punkter. Jag sitter mer avslappnat i sadeln, behöver inte driva så intensivt som förut och har fått Archie mer självgående. Bytesträningen går ”sådär” men har det positiva till följd att Archie blir mer laddad och ”på” efteråt vilket till viss del bidragit till den långt mer självgående känslan.

Jag hoppas att vi kan träna vidare på detta vis hela sommaren och slippa ofrivilliga vilor. Med tanke på den långa vila Archie hade från november till januari på grund av fången ser jag inget behov att ge honom annat än vilo-DAGAR, inte VECKOR under sommaren.

Planen är som tidigare nämnts att stanna på ridskolan medan den lille åker på en månads retreat.

Sommarlovet närmar sig med stormsteg för barnen och en del av privathästarna på ridskolan har redan gett sig av till sina sommarställen.

Själv har jag ingen sommarkänsla ännu, tycker knappt att jag har hunnit uppleva någon vår.