Mer om hästpassen

Nu har även min bloggarkollega Havrepappan uppmärksammat det jag skrev om hästpassen för någon vecka sedan:

Enligt hans tolkning ska man tydligen även ha med sig passet när man åker och TRÄNAR med hästen (minst en gång i veckan för min del med andra ord)!

Är det så är det verkligen idioti på högsta nivå enligt mig eller i vart fall otroligt svårt att efterleva så vida man inte förvarar passet i släpet så att det säkert följer med varje gång man ger sig ut med hästen (förutsatt att man äger ett eget släp).

Och så bra (NOT) att förvara denna värdehandling i släpet där fukt och kyla frodas flera månader om året.

Eller så får man ha passet i bilen vilket inte heller känns säkert ur stöldsynpunkt.

Eller för att tänka sig ett ännu krångligare scenario:

Först låter man stallägaren förvara ens pass åt en (för det SKA man ju tydligen om man ska vara laglydig) och sedan måste man då alltså be stallägaren att GE en passet varje gång man ska iväg och träna.

Stackars stallägare säger jag bara! Denne får ju i så fall ha ”jour” till sent på kvällarna året runt för det är ju oftast då många åker och tränar.

Eller så får stallägaren ha alla passen i något skåp där i princip VEM SOM HELST kan komma åt dom (så att HAN/HON slipper vara ”stand by”) och hur säkert känns det?

Nej…fy för lagar och regler som bara känns som något som ska försvåra ens hästhållning!

Vill du oroa dig KONSTANT? Köp en häst!


Potentiell livsfara? Minerad mark?

Härom dagen föll temperaturen ganska mycket och plötsligt fanns det risk för att våra lervällingshagar skulle förvandlas till frusna kraterlandskap och jag kände direkt hur oron över vrickningar och annat benrelaterat elände drabbade mig.

Nu steg temperaturen snabbt igen och hagarna frös inte på men då slog det mig att man banne mig nästan aldrig kan vara helt avslappnad och lugn som hästägare.

Varje årstid och väder har sina bekymmer!

På våren och sommaren kan man, om man tillhör de oroliga, våndas över fångrisken när gräset börjar spira. Man kan också sucka över diverse flyfän som är mer eller mindre besvärliga för hästarna och blir det riktigt stekhett ute så vill man kanske inte ha hästen stående utan skugga hur länge som helst.
Är inte betet för kraftigt så kan det vara otillräckligt och då ska man fundera över stödutfodring eller ej.
En del får hem tunnor efter betet och andra benrangel….
Några får sina hästar skadade under betesgång med ibland främmande hästar som har gjort upp om rangordningen eller något annat i friheten.
Har man en häst med sommareksem kan denna årstid bara av den anledningen vara en plåga.

På hösten kommer leran och med den risken för mugg. Hästen kan också halka och sträcka sig i sin leriga hage och lägger man ut mat utan att skydda den ordentligt så kan hästen få sandkolik om den får annat än maten med sig ner i magen. Suck….

På vintern så fryser ju allting och då även hagarna givetvis. Stor risk för broddsparkar, vrickningar, you name it.
Äter hästen av gammalt fruset gräs så finns det risk för fång även då.

Ja, detta var bara ett lite axplock för att illustrera hur mycket det finns som kan skada ens häst utan att man har ridit på den en minut för då kan den ju givetvis också skada sig hur mycket och hur många gånger som helst…nåja…

Egentligen borde den självklara lösningen vara att inte släppa ut hästen i hagen alls…tänk så mycket bekymmer man skulle slippa men i alla fall jag skulle trots det aldrig välja detta alternativ.

Så det är ”bara” att fortsätta sitt grubblande och ojande över allt som kan hända eller så ger man helt enkelt upp, tänker att ”det som sker det sker” och tar dagen som den kommer?

Världens noggrannaste pizzabagare och världen lyckligaste hund!

Soya plus……


pizza……

= DETTA?!?!?!?!? HJÄÄÄÄLP!!!!!!!!!!!

En väns make äger en pizzeria.

Denne man är ytterst mån om sin affärsrörelse och kundkrets och därför väldigt petig med vad som serveras.

När det kebab-kött som sedermera ska läggas på pizzorna köps går mannen NOGA igenom varje köttbit och tar bort allt som ens kan tänkas likna fett eller senor.

Efter genomgång blir det en hel del utsorterat och detta skulle ägaren slänga om det inte fanns något som hette hund i allmänhet och SOYA i synnerhet :=).

Då jag fick höra om denna köttrensning anmälde jag nämligen genast Soya som frivillig omhändertagare av överblivna produkter och vår frys är numera välfylld till bristningsgränsen.

Det finns nog bara EN nackdel med detta arrangemang som jag ser det och det är att jag misstänker att finsmakaren Soya, som redan skäms bort genom mer eller mindre dagliga skink-inköp av maken Micke kommer att rata torrfodret helt till slut.

Men även om jag inte hyser några tvivel om att torrfodret säkerligen är hur bra sammansatt som helst och kanske också ”bättre” för hunden så säger mig ändå något att det inte kan vara fel för en hund att äta det som den faktiskt har gjort i urminnes tider, dvs rent kött.

Veckan som gått i bilder

Till veckans blomma utser jag hyacinten. En billig växt som kan köpas på många ställen, som är lättskött och luktar gott. Har man trädgård kan man plantera ut löken när hyacinten blommat färdigt och med lite tur kommer den tillbaka i trädgårdslandet nästa år.

Veckans stämningsskapare måste väl, på denna tiden av året bli elljustakarna som lyser upp i mörkret. Denna lite ovanligare modell köpte jag i Ullared i förra veckan.

Veckans mest läsvärda var denna spänningsroman av Harlan Coben. 7 böcker finns utgivna på svenska och jag kan varmt rekommendera alla.

Jag kan nästan inte slita mig från en Harlan Coben-bok och denna läste jag ut på en dag.

Veckans sämsta bok är detta alster av en för mig dittills okänd författare, Ann-Mari Tormalm.

Det är inte ofta jag lämnar en bok oläst, det händer kanske 1 gång på 50-80 gånger men denna var faktiskt för trist på alla vis. Bye bye med andra ord!

Veckans film var denna, den andra filmen i Stieg Larssons trilogi om Lisbeth Salander.

Jag sträckläste böckerna och tycker att filmatiseringen av i varje fall de 2 första böckerna (har inte sett den tredje än) är utmärkta.

Veckans ren-sovare är Archies boxgranne som har en kliniskt städad box dygnet runt eftersom den bara bajsar OCH kissar på ett ställe i boxen. Alla mockares dröm och en mini-konsument av strö.

Veckans ”jag kör så det ryker” var den idiot till bilförare som först stannade för att släppa förbi Archie och mig när jag tömkörde över en väg för att sedan rivstarta med skrikande däck innan jag knappt hunnit över på andra sidan så jag nästan tappade hästen. Fullständigt livsfarligt så klart och man undrar hur (eller snarare OM) föraren tänkte. Jag tvivlar…..

Veckans tjejträff ägde rum i söndags då Soya träffade sina 3 whippet-väninnor och invigde….

….veckans leksak! Ypperlig för den klen-armade!

Slutligen har vi veckans älskling nummer 1 och……

veckans älskling nummer 2!

Tips på en fiffig hundleksak!

Redan när jag var på en av de första whippet-träffarna fick jag se denna fiffiga hundleksak, ”skohornet” med vilket man kan slänga iväg en boll ”hur långt som helst”.

Perfekt för mig som alltid haft uselt bollsinne och dels oftast lyckas träffa allt utom det jag vill och dessutom inte lyckas kasta iväg bollen några längre sträckor.

Bra motion för hunden och minimal ansträngning för ägaren :=).

Jag har tänkt köpa detta lekredskap hur länge som helst men eftersom jag nästan aldrig är ute och shoppar och det dessutom inte fanns några ”skohorn” i Ullared, där jag faktiskt kom ihåg att titta efter dom så har jag varit utan tills idag.

Då jag skulle handla lite middagsmat på City Gross i Staffanstorp upptäckte jag att de sålde just ”skohornen” och dessutom till det fantastiskt låga priset 15 kronor!

Ringde genast en av mina whippetvänner och frågade om hon också ville roa sina hundar och det ville hon så klart även om hon redan har ett ”skohorn” (inköpt för långt dyrare pengar) som Soya och hennes hundar har haft mycket roligt med redan.

Imorgon är det en ny hundträff och då ska jag inviga vår nya leksak, det blir säkert lika uppskattat som vanligt!

Fler ”bajskloka” hästar åt folket!

Här läggs allt bajs!

Och så här ser resten av boxen ut på morgonen om man har mockat på eftermiddagen!

I vårt stall har vi ett 5 årigt kallblodssto som verkligen är ett föredöme för hästsläktet i ett avseende: vad gäller att bajsa:=)!

Denna märr bajsar endast på ett ställe i boxen medan resten av den är kliniskt ren.

Vilken häst! Hon måste vara både varje hästägares och stallägares dröm då det dels tar typ 2 minuter att rensa boxen och det dessutom knappt går åt något strö.

Där har boxgrannen Archie mycket att lära!

Jag läste i senaste numret av Ridsport Special att man kunde prova att lära hästen att bli mer renlig (= bajsa på ett ställe) genom att lägga in en annan hästs bajs i boxen.

Tyvärr tror jag inte att Arch är så smart att detta skulle fungera på honom och framför allt bär det mig emot att lägga IN bajs i boxen, jag som har mockningsmani och ständigt TAR UT all gödsel i stället :=).

Snygg OCH varm….och aldrig förenas de två, eller?

Ungefär så här ser jag ut när jag vandrar fram i vinterkylan!

En sak som jag, sedan urminnes tider extremt frusen av mig, funderar över varje höst och vinter är:
Går det att vara både snyggt och varmt klädd i stallet vid kallare väderlek?
Om man tittar på hur jag själv ser ut i denna miljö skulle svaret tveklöst bli ett rungande nej så vida man inte anser att otympliga termobyxor som frasar när man går och en allt annat än figursydd dunjacka modell ”Michelin” är attraktiva plagg. Lägg därtill en stickad mössa som är nerdragen över halva ansiktet så blir bilden av en skönhet fullbordad, ha ha.
Någon gång kompletterar jag min outfit med en gnistrande reflexväst och dito pannlampa och då känner skönheter verkligen inga gränser…
Vid en av de senaste träningarna för Sally kommenterade hennes mamma min, enligt henne mera ”bonniga” (bonne= skånska för BONDE) look men skam till sägandes har min ekipering föga att göra med att jag inte längre står i ett storstadsstall. Jag gick klädd på samma vis på ridskolan, ja minus reflexvästen då :=).
Visst ser jag själv snyggt klädda människor i stallet vintertid men min teori är att de antingen är långt mindre frusna än jag eller att de fryser utav bara he…vete…men att de biter ihop enligt devisen ”vill man vara fin får man lida pin”.
Vad säger ni? Har ni tips på hur man ser snofsig ut i stallet utan att samtidigt frysa häcken av sig?

Hoppsan…liiite förbättringar hos Agria i alla fall och ett roligt hästnamn!

Jag har mest tyckt att det har varit försämringar med min hästförsäkring hos AGRIA den senaste tiden; först sänkte man ersättningsnivån för hältrelaterade sjukdomar för alla försäkringstagare och sedan gav man mig, eller rättare sagt Archie, vissa reservationer avseende fångrelaterade sjukdomar.

Inget att yvas över med andra ord, särskilt som försäkringen knappast blir billigare för varje år…

Men härom dagen upplevde jag i alla fall en liiiiten förbättring hos bolaget och det var när jag ringde för att fråga efter skadenumret (hade inte hunnit få det än) så att jag visste till vad jag skulle referera när jag skickade in ett kvitto på Metacam som Archie fick i samband med det första besöket för sin kotledsinflammation.

Döm om min förvåning då handläggaren som svarar i telefon säger att jag inte behöver skicka in kvittot utan det räcker med att jag uppger när jag hämtade ut medicinen och vad den kostade.

Pengarna skulle genast sättas in på mitt konto- snabbt och lätt- färdigbrett!

Verkligen smidigt måste jag säga fast ordningsmänniskan i mig tycker ändå att det känns lite….vad ska jag säga…slarvigt kanske…att bara köpa det jag säger rakt av utan ”bevis”. Alla kanske inte är lika ärliga?

Fick mig därefter ett gott skratt då jag tittade närmare på en recept på Metacam som jag fick till Archie.

Veterinären har av misstag kallat Archie för ARCIMBOLDO BOY :=)!

Var han fick BOY ifrån har jag ingen aning om men roligt var det (tyckte lättroad jag).

Idiotiska bilförare

Var det honom jag mötte?

Eftersom jag så sällan ser stallet i dagsljus nu för tiden tog jag faktiskt ledigt några timmar från jobbet för att kunna motionera hästen innan det blev kolsvart ute.
Och det var verkligen skönt att tömköra utomhus utan att behöva skynda sig men en incident i början av turen gjorde mig otroligt förbannad faktiskt.

Vi har en 70- väg precis utanför stallet och ridhuset och för att komma till de grusvägar som jag och djuren brukar ”hålla till” på så måste man korsa den.

Precis då vi ska gå över ser jag en bil på håll men eftersom Archie var lite uppspelt så fortsatte jag att gå över vägen i stället för att låta bilen passera, detta då jag bedömde att bilen hade sett oss och skulle hinna bromsa in obehindrat.

Och mycket riktigt så stannar bilen och låter oss passera men precis då vi når andra sidan så RIVSTARTAR bilen med tjutande däck (!?!?) så Archie (fullt förståeligt) blir livrädd och far iväg så jag nästan tappar honom.

Gud så arg jag blev!

Denna idiotförare kan bara tacka sin lyckliga stjärna att jag är så närsynt att jag inte kunde läsa av registreringsskylten.

Däremot såg jag att bilen svängde in på en liten väg längre fram där det kanske bor 20 hushåll men jag besinnade mig och tänkte ”let it go”.

Dels hade jag väl aldrig kunnat bevisa att det var just den bilen som utsatte mig för denna olycksrisk även om jag skulle ha hittat den och dels vet man aldrig hur en sådan idiot hade kunnat reagera vid en eventuell konfrontation.

Jag får väl ”bara” vara glad att inget egentligen hände och vara mer beredd på att man kan möta galningar i bilar framöver.

Och som ett otroligt sammanträffande läste jag vid hemkomsten nedanstående text i tidningen och jag minns att det har stått om denna idiot tidigare och att han just skyllde ifrån sig under rättegången:

”Att öka hastigheten på bilen och samtidigt tuta inför ett möte med ryttare till häst är brottsligt, anser tingsrätten i Lund.

En 54-årig man döms därför till 40 dagsböter för vårdslöshet i trafik.

Det var i oktober förra året som två kvinnor var ute på en ridtur längs Trollskogsvägen i Torna Hällestad då en bil dök upp ur en kurva hundra meter framför dem. I stället för att sakta ner farten ökade bilisten hastigheten och tutade när han var bredvid ryttarna.”

Min kommentar är att det var lika gott åt denna dåre att han blev spårad och dömd. I mitt eget fall fanns inga vittnen (jag hade knappast kunnat åberopa Soya och Archie :=)) så själv hade jag nog inte kommit någon vart med en eventuell anmälan.

Kristina: hur gick det med ridningen?

I början av november fick jag ett mail från läsaren Kristina och ni kan läsa både vad hon skrev och vad jag svarade nedan.

Nu har det ju gått några veckor så jag börjar bli nyfiken på hur det har gått för dig Kristina! Har du hittat någonstans att rida?

Återkom gärna med några rader!

”Hej jag är en kvinna som älskar hästar och red i mina yngre dagar men som sedan gjorde uppehåll. Tycker din blogg är väldigt intressant, så fortsätt med det!

De här året drabbades jag av en deprission och de här senaste månaderna tänkte jag på det som senast gjorde mig väldigt glad och kom då på den tiden då jag red och gick iväg till stallet med mina kamrater , tänkte fråga dig som har så stor erfarenhet av hästar, är det möjligt att återuppta denna passionen och börja om på nytt?

Det kanske finns någon kurs för vuxna för att friska upp minnena?

Hade varit väldigt tacksam för ett svar MVH Kristina”

Mitt svar:

”Hej Kristina och stort tack för ditt inlägg.

Nu vet jag inte var i landet du bor men jag är ÖVERTYGAD om att du kan återuppta ditt hästintresse, antingen tämligen enkelt eller med en liten ansträngning, som sagt beroende på var du bor.

För att ta ett exempel från vår ridskola i Malmö (Malmö Civila Ryttareförening) så har vi ofta nybörjarkurser för vuxna och det finns renodlade ridgrupper för vuxna, både för de som ridit i många år och de som inte är så duktiga.

Om du inte bor i närheten av en ridskola skulle jag rekommendera dig att besöka något privatstall ”i krokarna”.

Min erfarenhet är att ”hästmänniskor” ofta är väldigt lätta att ta kontakt med/ börja prata med (lite beroende på hur du själv presenterar och beter dig så klart) och att du absolut kan fråga om någon kan hjälpa dig att ta upp ditt intresse utan att detta ses som konstigt eller att ingen har några tips att komma med även om de kanske själva inte har någon häst som du kan sköta/ rida.

Men som sagt; börja att kolla runt på ridskolorna. Idag finns det ett mycket stort intresse för ridning bland just vuxna så du kommer inte att bli utskrattad (så som jag trodde att jag skulle bli när jag ville börja rida 15 år gammal- jag trodde att man var tvungen att ha börjat sedan barnsben :=)).

Återkom gärna och berätta om hur det har gått eller om du har fler frågor! ”