Veckan som gått

Veckans antiklimax:
var tävlingen i lördags då jag red en LA:1 med urusel känsla (och poäng därefter). Jag brukar aldrig ha en så dålig känsla ens när poängen har varit kassa men nu var det verkligen så. Vi hade tränat på bra hela veckan, framridningen kändes helt ok men när jag red in på banan så kändes det verkligen bläää. Har ingen aning om varför och tänker inte öda någon tid på att fundera över anledningen utan bara träna vidare.
Av kanske 7 ekipage som jag såg rida innan mig betedde sig 4-5 stycken mer eller mindre istadigt eller i vart fall väldigt olydigt inne på banan så jag var lite orolig för att även Archie skulle börja stimma över att det blåste ganska mycket (tävlingen var utomhus) och/ eller att en högtalare stod nära banan men han brydde sig inte det minsta så DET var ju skönt. Alltid något…Och lastningen gick PERFEKT. (Man måste söka efter det positiva i allt).

Veckans glädjeämne:
är min enda elev Sally och hennes hopp-ponny som har energi nog för i vart fall 2 eller 3 hästar. Inte helt lätt att tygla ett sådant krutpaket men det är så kul att se hur ekipaget förbättras för varje träning. Kanske en blivande dressyponny vad det lider :=)?

Veckans natur-porr:
fick vi se en glimt av under min och Lenas sedvanliga söndags-uteritt. När vi red förbi en skogsdunge hörde vi plötsligt röster och innan vi visste ordet av red vi förbi en kvinna med bar överkropp och några karlar varav någon såg ut att fotografera/filma. ”Här spelar dom in porrfilm” ropade jag högt och ljudligt till Lena som red bakom mig och då hörde jag kvinnan säga något i stil med ”gud vad jag skäms” medan karlarna förnekade mitt påstående.

Veckans löpare:
är Soya i dubbel bemärkelse. Dels visade hon ovanligt snabba sprintertakter då jag släppte henne lös under ett ösregn- allt för att komma inomhus så fort som möjligt- och dels så har hon även börjat löpa så som bara tikar gör. Mer om detta i kommande inlägg :=).

Veckans tennsoldat:
eller i vart fall en långt mer upprätad ryttare än tidigare är undertecknad som nu rider med Archies täckesgjord runt ryggen dagligen. Väldigt effektivt kan jag lova!

Veckans vante:
känner jag mig numera som om jag försöker att leda Archie i annat än träns om vi är ute och betar. Jag drar i grimskaftet när jag tycker att vi ska gå vidare eller till och med gå hem och då drar Archie åt sitt håll så att jag verkligen far som en liten vante runt honom. Måste ser otroligt kul alternativt hemskt ouppfostrat ut! Snacka om att ha fått smak för gräs! Så nu är det givetvis träns på som gäller så att jag kan fortsätta min hästhållning efter devisen ”jag betalar- jag bestämmer”.

Ska du tävla- gör det i Skåne!

I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om ”sporten där elit möter ungdomar på lika villkor”.

Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att ”elit och ungdomar tävlar på lika villkor” om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.

Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.

Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också ”rättvis”.

Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!

Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.

Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.

Så vill ni tävla (och gärna mot ”kändisar” :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!

Är ridsporten en RÄTTVIS sport?

Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs

NEJ!!!!!!!

Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?

I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?

Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!

Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!

Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.

Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!

De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.

Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.

Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.

Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.

Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.

Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.

Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.

Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.

Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.

Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!

Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!

Hur gick det med med ryggstödjaren/hjälpmedlet?

Som ni kanske kommer ihåg blev jag i förra veckan tipsad om ett ”hjälpmedel” för bättre hållning av en bloggläsare.

Glad i hågen beställde jag omgående detta via nätet till en kostnad av 295:– (inklusive frakt) och såg fram emot vad jag skulle få i min brevlåda. Så som produkten presenterades på en hemsida lät det mycket lovande!

Leveransen var mycket snabb, där ger jag högsta betyg eftersom det endast tog 3 dagar innan jag fick den beställda varan.

Lika bra betyg ger jag till servicen därefter då jag ringde för att förhöra mig om hur jag skulle göra för att returnera försändelsen.

Jag fick kontakt direkt och pengarna återbetalades bara några dagar efter att jag skickade tillbaka produkten.

Av ovanstående förstår ni att jag inte ger ”hjälpmedlet” lika högt betyg, annars skulle jag ju inte skickat tillbaka det.

En del kommer säkert att tycka att jag är snål i överkant men då jag såg/insåg att det så kallade hjälpmedlet inte är något annat än ett helt vanligt RESÅR så surnade jag till.

Resår kan köpas i ”vilken” sybehörsaffär som helst och till en långt billigare penning så att betala 295:– gör jag inte av en ren princip!

Sedan får jag delvis skylla mig själv för hade jag tittat noggrannare på hemsidan och inte bara läst informationen så hade jag ju SETT hur hjälpmedlet ser ut (se bild ovan) och hade inte behövt bli förvånad.

Efter att ha sett ”hjälpmedlet” IRL kom jag på att jag hade en helt oanvänd resårgjord till Archie och denna letades snabbt upp. Av resårgjorden gjorde (observera ordvitsen) jag TVÅ ”hjälpmedel” och jag tror inte att denna gjord kostade mig mer än max 50:–då jag köpte den.

Trots att den beställda produkten gjorde mig besviken vad gäller material i förhållande till pris så måste jag ändå säga att jag blev extremt positivt överraskad över dess effekt!

Om man tar ett resår (köper produkten eller tillverkar en egen- effekten är EXAKT densamma), trär detta över armarna så som man skulle trä på sig en ryggsäck som man sedan hade låtit hasa ner lite så får man en underbart stödjande effekt på axlar och överarmar som liksom automatiskt dras bakåt men inte alls på ett obehagligt vis. Man kan ändå ta fram armarna om man vill och även kura ihop sig utan att känna någon smärta men helt klart så rätas man automatiskt upp med hjälp av resåren.

Jag kommer utan tvekan att rida med mitt resår framöver (har redan gjort det flera gånger- faktiskt DAGLIGEN sedan jag ”tillverkade” det) och skulle verkligen rekommendera andra som har svårt för att sitta upprätt i sadeln att göra detsamma.

Varför skriver man om hundar….

…på en HÄST-blogg?

Ja, det kan man ju kanske undra över.

Jag har ju valt att begränsa mitt skrivande till nästan uteslutande hästrelaterade berättelser/iakttagelser/åsikter osv och då inte bara för att sidan heter just Birgittas HÄST-sida. Till detta finns det flera förklaringar varav en är att jag tex pga sekretess skulle ha ganska svårt att skriva om saker som rör mitt arbete där jag ju tillbringar den största delen av min vakna tid.

Detta är i sig kanske lite synd för är det kring något jag verkligen skulle kunna skriva en miljard inlägg så är det just mitt jobb. Jag träffar så otroligt mycket roliga, trevliga, spännande och exotiska människor, får höra de mest fantastiska historier ni kan tänka er och vara med om massor som jag aldrig kunde drömma om. Ja, här finns det stoff till många böcker kan ni tro men eftersom jag är långt ifrån anonym på nätet skulle det vara svårt att också skriva så att mina klienter verkligen var garanterade 100%-ig anonymitet.

Hundar kan också vara roliga att omge sig av och nu sedan jag åter blivit hundägare ”på gamla dar” vill jag då och då delge er någon liten händelse från den delen av mitt liv.

Jag satt förresten och funderade över hur många hästägare som också är hundägare och kom fram till att det nog är en hel del, kanske en majoritet? Jag vet i alla fall att många av bloggläsarna är hundägare; Ann, Jennifer, Vicky, Sanna, Petra, Lina, Hille och Natalja för att bara nämna några.

Till och med Ridsport hade ju för ett tag sedan flera hundrelaterade artiklar- urtrist tyckte jag som inte hade hund själv :=).

Hur som helst hoppas jag att det inte stör er för mycket när jag skriver om hunden i stället för om hästen. Jag befinner mig fortfarande i den nyförälskade hundägarens lyckorus då jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och leka med min älskling (inte maken då alltså) så ni får kanske stå ut med ”hunderiet” ett tag till. Jag kan ju försöka att markera hundinläggen redan i rubriken så att de av er som inte gillar att läsa om dessa fyrbenta varelser kan hoppa över dagens blogginlägg.

Ny metod att träna whippets (dock ej hästar – tyvärr)!

Regn för andra morgonen i rad här i Staffanstorp och jag är inte glad!

Inte så kul att masa sig upp 04.50 för en PLANERAD power-walk i 40 minuter med hunden och sedan inse att det regnar= hund som vägrar att gå ut.

Provade att sätta på Soya regntäcket (!!!!…..herregud…JAG som hatade täcken på hundar….nu har jag både regn och termotäcke…hur ska det sluta???) och det gick faktiskt om inte bra så bättre än igår då jag fick DRA hunden efter mig under vilda ålande protester.

Dagens korta tur fick mig dock att inse att man kan använda regnigt väder som en ypperlig träningsmetod för whippets, i alla fall min:

1. Om du vill sprint-träna din whippet:
Gå ut med din hund i regnet. Gå den sträcka du sedan önskar att hunden ska springa DET FORTASTE DEN KAN. När du har nått ”målet” så släpper du lös hunden och kommer då att se den springa med blixtens hastighet HEMÅT.

2. Om du vill träna din whippet till att dra en släde eller kärra:
Gå ut med din hund i regnet. Gå samma sträcka som du gjorde när du sprint-tränade. Vänd därefter hemåt men släpp ej lös hunden utan ha den kopplad. Hunden kommer att dra så ivrigt i kopplet att du skulle kunna sela på den med vilken vagn eller släde som helst. Den skulle glatt dra både vagnen och dig- bara den fick komma hem och bort från regnet!

Jag tror tyvärr inte att ovanstående metoder kan appliceras på hästar, i alla fall inte på min eller hans kompis ”den lille” (Birk). De är för matglada för att låta sig luras av sådana trick och skulle man släppa dom lösa i regnet så skulle dom bara stanna och ÄTA vid närmaste gräsplätt!

Dagens träning, uselt väder och rapportavbrott

Varför skrev jag om ”härligt försommarväder” igår?

I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort….suck…

Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.

Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket ”hand-i-hand”: sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.

Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.

På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter (”Dagens träning”) på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.

Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ ”idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje” :=).

Veckan som gått

Under veckan som gått har vi i mina trakter haft härligt försommarväder mer eller mindre varje dag även om vissa nätter/morgnar varit kalla.

Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.

Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?

Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.

Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per ”race”) och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.

Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- ”tusen” mil från mig.

De som känner mig vet att jag

1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö

så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa ”tusen” mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.

För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter ”Fanatiker är vi allihopa” och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.

Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.

Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!

Ja, det är härligt med människor som brinner för något!

Archie fick också tävla i helgen och ”sprang” då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.

Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag…vi får väl se vad ni tycker?

Gratis och nästan gratis tävlingar (tävlingsrapporter)

Idag har det varit fullt ös!

Först var jag och Soya på hennes första tävling; en tvådagars dito så vi ska dit imorgon igen. Dit är ASARUM, en mikro-håla i Blekinge där man bredvid whippetklubbens tävlingsbana tränar….RUGBY! Vem sa att det bara är i storstan som det händer grejer :=)?

Idag sprang hundarna 2 heat en och en och tid togs. Tiderna läggs sedan ihop så att likvärdiga hundar (resultatmässigt alltså) får möta varandra imorgon.

Eftersom jag skulle tävla även med Archie (hans tävling var bokad sedan länge; Soyas bestämdes i all hast i torsdags kväll efter den mycket lyckade träningen) så fick Soya starta först varefter jag mer eller mindre FLÖG tillbaka till Malmö så jag har ingen aning om hur hennes tider stod sig i förhållande till de andra 29 hundarna som startade. Hon var i alla fall om inte den yngsta (möjligt) så i alla fall bland de yngsta hundarna. En del hade tävlat i flera år, andra i vart fall 1 år och för Soya och en eller 2 hundar till var det första gången.

Soya visade även idag att detta med att springa efter en trasa är superkul och hon kunde inte komma in i startboxen fort nog! Otroligt!

Någon annat som jag finner smått otroligt är att de träningar jag varit med på hittills varit helt GRATIS!
Som mycket tyngd av utläggen för Archies träningar känns det mycket konstigt att se att någon vill stå och träna upp till 30 hundar i flera timmar helt gratis.

Själva tävlingen kostade 50 kronor (för båda dagarna) så det var ju också nästan gratis.

Efter Soyas fina insats var det dags för Archie att visa att inte heller han skäms för sig. Och det visade han verkligen genom att bli 3:a i sin 3:e start i LA:4 (tredje gången gillt med andra ord) på 65%.

Om Soyas tävling var nästan gratis så var Archies helt gratis (om vi bortser från bensinkostnaden för nästan sammanlagt 50 mils körning idag….stön…) eftersom man i pris fick tillbaka startavgiften. Alla placerade fick 140:–, även segraren, och det kändes lite fantasilöst faktiskt. För dom småpengarna hade jag nog hellre velat ha något trevligt hederspris men men….
Huvudsaken var att det gick bra, vi har ju redan många gånger konstaterat att det inte är för priserna/pengarna man tävlar :=)!

Dagens tävling….

…är tänkt att genomföras av….SOYA!!!!

Eftersom Soya tränade jättefint i torsdags och gick klockrent in i ”startboxen” och dessutom verkade tycka att det var vrålkul (maken och jag kände knappt igen den fullständigt exalterade hunden- vår hund är mer ”laid-back” för det mesta) så ska hon få provtävla idag och imorgon för att därefter förhoppningsvis få sin tävlingslicens (lite annorlunda regler här än för hästarna-jag återkommer till det i kommande inlägg).

Det var roligt att se att hundar, liksom hästar, kan genomgå en fullständig metamorfos från en träning till en annan. Från att ha varit tämligen skeptisk till startboxen till att nästan slita sig ur min famn för att få komma i den…..det trodde jag inte i min vildaste fantasi!

Vi ska strax bege oss och jag har drömt om whippets heeela natten (pust) och sovit tämligen oroligt, kanske även pga att den hårigaste familjemedlemmen trängt undan mig i sängen (inte helt ovanligt).

Efter lyckade tävlingar med Archie brukar jag vara så uppe i varv att jag drömmer om hästar hela natten, ska det nu bli samma sak med hunden vet jag inte hur jag ska orka *SKRATT*.

Nåja…vi tar detta som en kul grej och skulle Soya inte tycka att det är kul framöver så kommer jag inte att bli förtvivlad över att slippa köra 15 mil enkel resa för en liten tävling där man kan vinna en plastskål typ. Hon är till skillnad från Archie inte köpt som något annat än en sällskapshund och allt annat är bara roliga saker som vi provar på vägen.

Plastskålar har jag hur som helst så det räcker och blir över :=)!