Hos tandläkaren!

I förra veckan var Archie hos tandläkaren.

På bilden ovan har han precis fått den dos Domosedan man brukar ge shettisar :=) men han är mycket ”lättdrogad” som synes.

Första gången vi var hos tandläkaren fick han normal dos och då trodde jag inte att jag skulle kunna få hem honom på flera timmar. Vi var flera personer som drog och slet i honom för att försöka få ut honom från kliniken men Archies ben bara spretade mer och mer åt alla håll utan att han flyttade sig en meter. Dessutom rann svetten i strida strömmar trots att det var höst och ganska kallt. Så numera förvarnar jag alltid om att hålla nere på det lugnande medlet :=).

Den tandläkare jag anlitar sedan flera år tillbaka heter Torbjörn Lundström och har en egen klinik i Norrköpingstrakten men kommer till Bollerups veterinärklinik några gånger varje år.
Jag har mycket stort förtroende för Torbjörn som från början är utbildad ”människo-tandläkare” men som har behandlat olika djurslags tänder i många år.

Den klinik som Torbjörn driver har en egen hemsida:

www.djurtandvardskliniken.se

och där finns också ett diskussionsforum dit man kan maila ”tandfrågor” och få svar från kliniken. En utmärkt och kostnadsfri service!

Efter att ha sett Torbjörn i arbete skulle jag aldrig kunna tänka mig att låta en veterinär stoppa in en munrulle i hästens mun för att sedan ”köra runt” lite med en jätterasp på måfå, för det är så jag har upplevt de flesta tandraspningar innan jag kom i kontakt med Torbjörn.

Torbjörn sederar hästarna rejält till att börja med så att man verkligen kan undersöka munhålan minutiöst och sedan använder han en stark belysning och små fina redskap vilket för mig känns mer noggrannt än att använda en rasp som är tre gånger så stor som hästens mun.

Ett besök hos/ av Torbjörn kostar oftast både två coh tre gånger så mycket som en ”traditionell” tandraspning på klinik/ av veterinär men för mig är det väl investerade pengar.

Tandvård för hästar har länge varit ett eftersatt område och jag har flera gånger läst om att hästar som undersökts slumpmässigt i många, många fall haft olika skador och sår i munhålan som ryttaren/ ägaren varit helt omedveten om.

För mig är hästens tand- och munhålehälsa av stor vikt och eftersom jag haft en häst med enorma munproblem (Décima) så är jag kanske mer medveten om detta än den genomsnittliga hästägaren.

Min tävlingsmaskin…..

Priset till vänster fick jag i LC:n och priset till höger fick jag i LB:n. Stiligt värre, eller hur :=)?

….gjorde mig inte besviken idag heller utan kammade tvärtom hem placeringar i båda klasserna som han ställde upp i. I LC:2 blev Archie 3:a (7 placerade) och i LB:1 blev han 2:a (9 placerade).

Detta var första gången Archie tävlade 2 klasser på samma dag men det verkade inte bekomma honom. Jag rider ju fram väldigt korta stunder (ca 20 minuter effektiv tid) så det blir inte mer ansträngande att tävla än att genomföra ett träningspass hemma i ridhuset och det är så jag vill ha det.

Jag vill att hästarna snarare ska tycka att det är LÄTTARE än svårare att tävla än att träna, då ser de inte tävlingen som något tråkigt och ansträngande.

Jag försöker också att välja tävlingar som ligger nära min egen klubb för att undvika långa transporter och kör också hem så fort det går efter avslutad ritt så att tiden i transporten ska bli så kort som möjligt.

För att studera dagens resultat närmare:

http://www.torns.org/tavlingar/0803/res080301.html

Enmanshäst- nej tack!

Jag har ibland hört hästägare nästan lite stolt säga att deras häst är en ”enmanshäst”, dvs det är i princip bara hästägaren som kan hantera och framför allt rida hästen. Det är vad ägaren tror i alla fall :=)!

För det första tror jag väldigt lite på snacket om enmanshästar och för det andra tycker jag att det absolut inte är något att sträva efter eller stoltsera över, snarare tvärtom. Har man lyckats SKAPA en enmanshäst (för det är enligt min erfarenhet inget som hästar blir av sig själva) så är det snarare något att skämmas över.

Själv är jag mycket glad och tacksam över att alla hästar jag ägt har varit så fogliga och samarbetsvilliga att i princip vem som helst har kunnat ha hand om dom och även rida på dom.

Ett minne kommer genast över mig….

Vid ett tillfälle när jag var och tävlade med Heron behövde jag någon som kunde hålla honom medan jag gick in i cafeterian för att handla något att äta.

Jag grabbade som vanligt tag i första bästa person utan att studera denna närmare och frågade om killen kunde hålla min mycket snälla häst vilket killen samtyckte till.

När jag står i cafeterian, från vilken man kunde se ut mot där Heron stod hör jag hur några säger med medlidande i rösten ”Ohhh….det var väl roligt för xx” och menar då att det var roligt för killen som står och håller Heron att han fick denna ”ära”.

När jag kommer ut, lite lätt konfunderad över kommentaren inne i cafeterian, inser jag att jag överlämnat Heron till en förståndshandikappad kille som glad och stolt stod och höll min underbara vän…..

Jag har låtit samtliga skötare jag haft (fast det har i ärlighetens namn inte varit så många) rida ut på mina hästar.

En av skötarna hade en riderfarenhet som i princip sträckte sig till ett 10-tal ridlektioner på en annan ridskola men när hon och jag var ute och red, hon på Heron och jag på någon lånad häst kunde man tro att hon var på väg att rida rakt in i världscup-finalen :=)! Heron spänstade på i perfekt form och tjejen satt bara och åkte runt men det såg väldigt trevligt ut :=).

Décima var så snäll att min nuvarande skötare Lina red ut henne i galoppsadel och ponnyhack: inga problem där heller!

Och även Archie går som värsta dressyrmaskinen när både Lina och Elina rider ut vilket han visade senast förra veckan då vi var ute tillsammans.

Jag skulle skämmas om jag hade en häst som konstrade och krävde en halvtimmes ”böjande och bändade” innan någon annan än jag kunde rida. Det skulle jag se som ett misslyckande för i min värld ska hästar gå på tygeln från steg 1 och tills man hoppar av.

Jag skulle heller aldrig låta skötarna rida Archie om han gick med huvudet i vädret eftersom detta enligt min uppfattning är det som sliter allra mest på en häst. Om hästen går lite bakom hand och till och med släpper bettet är detta inte alls lika slitsamt för hästens rygg som om den hela tiden strävar uppåt med huvud och hals.

Jag minns att någon tokstolle i stallet sa för många herrans år sedan:

”Åh..det är så SYND om Heron. Han måste till och med gå på tygeln när Birgitta rider ut” ??!?!?

Eftersom jag alltid haft så väluppfostrade hästar så har mitt hästägande helt klart underlättats. Visst skulle jag klara mig utan både skötare och folk som hjälper till med tex in och uttag i hagen men det skulle helt klart bli mer besvärligt, ta mer tid, kräva mer planering osv.

Tillbakablickar: en gång tävlade jag TVÅ gånger!

Personligen vet jag ingen som har åkt till 2 OLIKA tävlingar med SAMMA häst SAMMA dag men jag har faktiskt lyckats med detta konststycke vid ett tillfälle.

Så klart var det (som vanligt) Heron som var inblandad i denna historia!

Den 12 maj 1994 deltog jag i en hoppning, 1.10 om jag minns rätt, hos Örestads Ryttarsällskap, vår närmaste grannklubb.
Av någon anledning gick det alltid dåligt när jag tävlade med Heron där, precis som det nästan alltid gick mycket bra när jag tex åkte till den andra grannklubben Malmö Ridklubb. Om jag hade 0 plaketter från Örestad så hade jag kanske 15 från Malmö Ridklubb. Konstigt!

Hur som helst…Eftersom det alltså brukade gå dåligt på Örestad anmälde jag Heron till en relativt enkel klass och HOPPADES (notera ordvitsen!) på det bästa.

Mina förhoppningar till trots var Heron inte det minsta intresserad av att samarbeta och han bara sprang omkring på Örestads utebana utan att ens ha hinder-kontakt, än mindre hoppa ÖVER några hinder. Diskvalificeringen var ett faktum och jag var osedvanligt rasande eftersom jag visste att Heron bara fjantade sig och kunde hoppa hur bra som helst.

I mitt raseri föddes en ovanlig bestraffnings-idé!

Heron skulle minsann inte få åka hem till stallet efter att ha tillbringat typ 30 minuter på Örestads tävlingsområde. Nej, han skulle STRAFFAS och få åka till en ny tävling…frågan var bara VAR (jag skakar själv på huvudet så här nästan 15 år senare).

Fram med tävlingskalendern! Minsann fanns det inte en DRESSYR-tävling hos Stensäters Ryttarförening där jag kunde rida en LA:2!

Jag minns ej hur jag rent praktiskt genomförde efteranmälan osv men nog tusan körde vi till Stensäter.

Eftersom jag var efteranmäld red jag givetvis först och när jag hade ridit ledde jag av naturliga skäl klassen. När ekipage nr 2 hade ridit låg jag 2:a och efter ekipage nr 3 var jag 3:a. Men sedan lyckades jag hålla nästan alla (och det var många) andra startande stången och blev slutligen 4:a i klassen.

Ja, så kan det gå om man inte vill hoppa! Då får man tävla dressyr i stället!

Även denna historia har ett lite intressant sidospår som jag vill nämna.

I samma klass som jag red upptäckte jag att en fd OS-RYTTARE (!!!!!) skulle rida. Jag blev både förvånad och beklämd för ibland är det bättre att sluta medan tid är och medan man är hyfsat på topp vilket denna ryttare var väldigt långt ifrån.

Jag var oerhört nyfiken på om domaren skulle ”våga” döma det han såg (i mina ögon en ytterst medioker ritt) eller om ryttaren, som det ibland händer, får poäng mer på gamla meriter än det som ögat ser för dagen.

Domaren gjorde mig inte besviken och ekipaget hamnade långt ner i resultatlistan….

Dagens träning

Eftersom tanken är att jag och Archie ska tävla på lördag (LC:2 och LB:1) övade vi idag på sådant som kommer att ingå i programmen och som tidigare inte gått så bra inne på tävlingsbanan, dvs halter och travökningar.

Vi tränade även på avbrott från galopp till halt, ryggningar, att vända rätt upp i trav och galopp osv.

Archie kändes pigg och Birgitta tycker att hans ökningar blir bättre och bättre.

Lina, som denna veckan praktiserar i stallet, passade på att filma delar av träningen så jag kanske publicerar några sekvenser längre fram.

Mina Ullaredsfynd!

Om man studerar de bilder och filmer som finns på denna blogg och där Archie rids kan man kanske få uppfattningen att jag hela tiden rider med ett och samma schabrak, månad ut och månad in och vid alla möjliga tillfällen :=).

Om jag ska avslöja sanningen så är det inte ett och SAMMA schabrak som figurerar, däremot har jag 5 eller 6 exakt likadana schabrak.

Förklaringen till denna likformighet är enkel. Dels tycker jag givetvis att modellen är snygg och ändamålsenlig men det slumpade sig också så att jag vid ett tillfälle då jag var i Ullred sprang rakt in en en rea av dessa schabrak som då salufördes som ”2:a sortering” trots att jag aldrig riktigt lyckats utröna vari den andra sorteringen består av. Hur som helst såldes schabraken för 49 kronor styck (!!!!) och jag köpte på mig en ansenlig bunt. När dom blir så slitna att jag inte vill använda dom längre skänker jag dom till ridskolan och så får dom vandra runt på lektionshästarna ytterligare ett tag!

Vid ett annat tillfälle såg jag en plommonfärgad vinterjacka som visserligen var jättesnygg men jag behövde verkligen inga fler jackor. När jag såg att den kostade 79 kronor började jag dock tveka och min man sa ”köp den annars kommer du bara att ångra dig, den är ju så billig”.

Så jag köpte jackan och när jag kom hem och tittade på kvittot såg jag att den var inslagen för 29 kronor!!!! Så det är väl ett av de billigaste plagg jag köpt på senare år och jag har dessutom använt jackan massor av gånger.

Kan också tillägga att samtliga täcken som Archie har kommer från Ullred, han slapp till skillnad från Décima ”ärva”.

När Décima köptes fick den lilla (163 cm) dockan iklä sig Herons (173 cm) TÄLT, det såg inte klokt ut i början men hon växte snabbt i han kostymer.
Efter något år började hon själv dra 155 i täcken.

Archie är den nättaste av mina hästar och använder fortfarande 145-täcken och eftersom det numera finns så mycket både snygga och billiga täcken ville jag bespara honom att dra på jätte-tyg-sjok i onödan och jag sålde därför alla Décimas täcke när jag sålde henne.

Ullared: hästshoppingens Mecka!

För ca 3 år sedan upptäckte jag GEKÅS i Ullared (www.gekas.se), ett jättevaruhus med en stor hästsportavdelning där man kan handla det mesta till häst och ryttare till otroligt låga priser.

Jag kan på rak arm inte komma på ens en handfull häst/ridsaker som jag köpt någon annanstans de senaste 2-3 åren, jo…ett träns förresten och en ridjacka och en ryktborste när jag tänker efter….

På Gekås finns mängder av olika hästtäcken, ridbyxor, schabrak, lindor, borstar, grimmor med mera i all oändlighet och allt till priser som ofta är hälften av vad sakerna brukar kosta i ridsportaffärerna i Malmö i alla fall.

Sedan 2 år tillbaka har vi som tradition på ridklubben att anordna en vår och en höst-bussresa till Ullared. Vi hyr då en buss, lastar in 50 barn och ibland deras föräldrar och shoppar loss för allt vad plånböckerna håller. Ett jätteuppskattat utflyktsmål kan jag lova!

Nästa resa går av stapeln lördagen den 3 maj, då är Archie hel(g)-ledig för både skötarna och jag är upptagna med att ekipera både honom och oss själva!

Ska jag få en större häst?

Förra året, dvs då Archie var 4 år gammal hände det ganska ofta att han låg och vilade sig i boxen på eftermiddagarna.
I höstas upphörde tupplurerna men sedan ca 1 vecka tillbaka har Archie åter börjat sova sin skönhetssömn.

Häromdagen gick det så långt att han låg ner i hagen vid 10-tiden då hans skötare Elina gick förbi och passade på att ta ovanstående urgulliga kort.

Det trevliga med Archie är att han är totalt orädd då han ligger ner och man kan gå in i boxen och kela med honom hur länge som helst utan att han gör en ansats till att vilja resa sig upp. Det är snarare då man, långt om länge, går ut ur boxen som han reser på sig.

Jag undrar om Archie är inne i en växtperiod? Han äter som vanligt, är pigg och glad och visar inga tecken på att må dåligt på något vis men jag tar det säkra före det osäkra och rider lite lugnare ett tag, ger lite extra kraftfoder och ökar mängden e- och b-vitamin.

Hederspriser

Eftersom jag bara har löst lokal licens i år och gjorde samma sak förra året blir det inte några prispengar om Archie placerar sig utan i stället hederspris av olika slag.
Jag har redan hunnit få några mycket fina och/ eller användbara saker (bla en vacker glastallrik och en sprayflaska till matlagningsolja) och även sådant som bara lär bli liggande (en gummiskrapa tex, jag har redan 2 sedan tidigare).

Då Archie vann en LC förra året fick vi en säck havrefritt foder i pris men eftersom allt kraftfoder redan ingår i min stallhyra sålde jag säcken till andrapristagaren som blev glad för lite billig hästmat.

Ja, när jag tänker efter har det blivit en del roliga, tråkiga, orginella och användbara saker genom åren.

Det absolut första jag fick i hederspris-väg var då Menelli deltog i sin första tävling i hoppning hos Burlövs ryttarförening. Jag red där 2 LC-klasser (1 meter) och blev placerad i båda. I den ena klassen fick jag en RÖD hovkrats och i den andra klassen och i rättvisans och jämlikhetens namn en BLÅ hovkrats!

Herons allra första pris bestod i att man fick välja mellan en RÖD grimma eller en BLÅ grimma, jag valde den röda och använde den i många, många år.

Vid något tillfälle under tiden som Petra skötte Heron tjatade hon om att han (Heron), läs Petra, ville ha vinröda fleece-lindor. Jag gav ej vika för tjatet men döm om bådas vår förvåning då Heron på en tävling lyckades få….ja, just det….ett 4-pack vinröda fleecelindor!

Det ”lustigaste” jag fått i hederspris var nog en jättetandkräms-tub! Den varade i alla fall i en evighet vilken nog inte den CHIPSPÅSE gjorde som en annan pristagare i samma klass fick!

En kompis berättade på tal om lustiga priser om att hon fått ett presentkort på en PIZZA i pris! Sedan läste jag om några andra tävlande som fått ½ kg kaffe, en ensilagebal och ett fiskespö (!!!!) i pris. Ja, vad ska man säga :=)?

Själv tycker jag ofta att jag har haft otur i fråga om priser. Tex red jag en gång 2 1.10-hoppningar och lyckades vinna den ena. I den klassen var förstapriset en tävlingsmapp i oxblodsfärgat skinn som jag faktiskt fortfarande använder trots att den är långt över 10 år gammal vid det här laget. I den andra 1.10-klassen var förstapriset ett täcke men då blev jag givetvis 2:a och fick en joggingoverall som snarare hade passat en 2-meters karl än mig. Så några täcken har jag aldrig lyckats vinna (tyvärr).