Dagens träning

Om resten av dagen fortsätter som hittills så finns det inte mycket mer att önska utan att förhäva sig!

Jag har precis avnjutit en frukost bestående av en underbar björnbärspaj som en arbetskamrat bakat; om ni inte visste det så tillhör bakverk, pajer, kakor och allt som är sött (och onyttigt) en av mina största laster.

Träningsrapport var det ja!

Dagens träning gick SUPER!

Jag har sedan förra veckan tyckt att Archie kännts ovanligt fin, jag har lite svårt att sätta fingret på exakt på vilket sätt han känns annorlunda; han har ju alltid varit oerhört stadig i formen, lydig osv men det är som om allting har förhöjts ett snäpp. Mycket härligt!

Efter vårt sedvanliga lösgörande arbete där vi tvingar Archie att verkligen sträcka ut och inte gå och spara sig så fortsatte vi med sidvärtsträning, fram och bakdelsvändningar, ryggning, förvänd och ökad galopp liksom ökad trav.

När jag skulle göra galoppökningarna var det verkligen som om Archie SKÖTS ut ur en kanon, det var en mycket härlig känsla. Även travökningarna kändes mer luftiga.

Vid ett tillfälle då jag skulle rida halvt igenom och bibehålla galoppen (som som LA:1-programmet som jag ska rida på söndag föreskriver) så bytte Archie klockrent.

Jag kunde inte låta bli att känna en viss glädje över detta rena byte; DET kändes också mer befäst på något vis även om jag givetvis inte vill ha några byten på söndag.

”Jag kanske ska byta klass och rida medelsvår i stället nu när jag får så fina byten” skojade jag med Birgitta som även hon, hur ”svårflörtad” hon än är, var mycket nöjd med Archies prestationer idag.

Nu gäller det att inte få hybris men att inte heller inte UNNA sig glädjen när det mesta fungerar så bra. Jag MÅSTE lära mig att njuta och inte genast tänka ”jaha…nu blir Archie säkert halt bla bla bla”. ”Det-är-för bra-för-att vara-sant-tänk som jag är expert på!

Att tala med bönder på bönders vis

Som jag tidigare har jag berättat om så har jag alltid läst väldigt mycket och därigenom också fått ett visst intresse för språk, det talade ordet, hur man uttrycker sig för att bli förstådd eller för att fånga någons intresse.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska ”tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin” och det ligger en hel del i det tycker jag.

När jag arbetade som handläggare av socialbidrag (som numera heter försörjningsstöd förresten) skrev jag dagligen olika former av beslut, beslut som ibland också överklagades till länsrätt och kammarrätt. Då var det noga med formuleringarna och ett korrekt ”myndighetspråk” medan jag idag, då jag har mycket direktkontakt med bostadslösa människor, ofta invandrare, måste tänka på hur jag uttrycker mig för att bli förstådd.

”Du har genom det beviljade biståndet redan tillförsäkrats en skälig levnadsnivå” skulle i mångas öron låta helt koko om jag kom och sa medan ”du får inte mer pengar, du har redan fått det du ska ha” är mer begripligt :=).

Att ungdomar ofta inte fullt utvecklat sinnet för att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin (eller så tycker dom att man ska prata likadant med ALLA) tycker jag illustreras av följande dialog som utspelades när jag arbetade i en barack-by för bostadslösa barnfamiljer:

En ung kille tilltalade mig en gång med:

”Ey…MANNEN”! (Är det bara i Skåne man använder detta ”mannen”, ffa bland invandrarungdomar?)

”Du grabben….jag är inte någon MAN för dig” svarade jag i en lite uppläxande ton varpå killen flinande svarar:

”Ja, ja…..du KVINNAN då”!

Ovanstående ordväxling kom jag att tänka på i samband med att jag tänkte på en ”lustig” instruktör jag hade tidigare och som, visade det sig, höll väldigt noga på ”etiketten”.

Vid ett tillfälle då jag red en dressyrpass för denna person ropade hon en instruktion åt mig.

Eftersom jag befann mig i andra delen av ridhuset hörde jag inte vad hon sa så jag ropade ”VA???”.

Och det skulle jag tydligen inte ha gjort!

Instruktören blev fullständigt rasande, kallade mig till sig och skrek argt:

”Du ska inte säga VA. Det låter inte klokt. Du ska säga FÖRLÅT, JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”.

Hade det inte varit för instruktörens rosenrasande ansiktsuttryck hade jag trott att hon DREV med mig men icke.

Idag hade jag faktiskt inte ens tolererat en sådan utskällning utan troligen valt att inte träna för en sådan fjant mer.

Nä…då är det skönt med tränar-Birgitta. Vi kan skratta högt, använda svordomar och en rå jargong utan att den andre får ett slaganfall. Vi föredrar nog båda att prata som bönder hellre än att tala latin :=).

Misstag man bara gör EN gång + dagens träning + film

I förra veckan berättade tränar-Birgitta om en ryttare som blivit diskvalificerad under helgens tävlingar (i Vellinge, där jag också deltog).

Ryttaren hade tydligen trott att hon var på en KLUBB-tävling (hur hon nu kunde tro detta?????) och därför ridit in på banan UTAN ridjacka.

Jag är som sagt extremt förundrad över hur hon kunde tro att hon befann sig på en klubbtävling; HUR anmälde hon sig till denna tävling utan att förstå att det var en lokal tävling?

Att dessutom rida utan ridjacka i den relativa kyla som rådde på tävlingsdagen ter sig nästan lika ofattbart.

Hur som helst så lär ju inte den ryttaren göra om sitt misstag fler gånger; det är väl den enda fördelen med det inträffade, dvs att man lär av sina misstag.

En annan sak som man nog bara gör en gång under sin dressyrryttarkarriär är att rida in med spö eller strykkappor på banan.

Jag har själv ridit in med strykkappor på frambenen på Heron en gång för tusen år sedan och för att det aldrig ska hända igen rider jag sedan många år helt enkelt fram UTAN skydd över huvud taget. Då finns det inget att glömma :=).

Annars är väl ”klassikern” att man glömmer att veva upp stödhjulet på transporten innan man kör iväg. Det vet jag många som har som nybörjarmisstag, så även jag.

Annars tror jag inte att jag själv har gjort några större ”misstag man bara gör en gång”.

Till de mindre misstagen får jag väl räkna då jag oljade in mina lädertyglar så rejält att det tog veckor innan jag kunde använda dom ordentligt, dvs utan att de halkade omkring i mina händer.

Jag har också råkat smörja in sadeln med något fett som gjorde så att det gnisslade som tusan när jag sedan red i den. Jag trodde jag skulle bli döv av oljudet och hade också svårt att höra vad tränar-Birgitta sa för instruktioner :=).

Har ni andra exempel på misstag man bara gör en gång?

Vad gäller ”dagens träning” är denna framflyttad till på torsdag. Idag red jag ett dressyrpass på egen hand och det kändes underbart!
Igår var det sedvanlig vilodag och imorgon rider jag och Lena ut.

Och film från lördagens tävling har Lina lovat kommer i slutet av veckan. Hon måste prioritera skolarbetet i några dagar och det har jag full förståelse för.

Veckan som gått

Veckan som gått har varit odramatisk på alla plan.

Ridningen har fungerat bra, jag har inte ridit speciellt ”hårt” eftersom fysioterapeuten gjorde sitt andra (och sista) besök hos oss i tisdags och rekommendationen efter behandlingen var 2 dagars lätt ridning.

Tävlingen på lördagen finns det inte heller mycket att säga om; Archie skötte sig som vanligt, dvs bra.

Nu återstår knappt 2 månader av tävlingssäsongen, jag rider eventuellt en LA:3 den 16/11 som sista tävling. Får se lite hur det går med skänkelvikningsträningen framöver; LA:3 är det program som passar oss allra sämst som det ser ut i dagsläget.

Jag har sedan återflytten från Yddinge noterat att Archie har återupptagit sin vana att sova middag. Han kommer ju in från hagen 12.00 och äter då havre + ensilage för att därefter lägga sig ner och sova en stund.

Jag önskar så att jag kunde veta vilket han själv föredrar: att gå i hagen hela dagen och INTE kunna lägga sig och vila eller att gå in vid lunch och sova en stund (själv skulle jag svårligen klara mig utan min tupplur på minst 1 timme efter att jag kommer hem från jobb och stallsysslor) .

Nu spelar det förvisso mindre roll vilket Archie hade föredragit eftersom jag ändå inte kan utöka hans hagtid på ridskolan men det hade ändå varit roligt att veta hur han själv tänker :=).

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena och Birk.

Nu är även den lille helklippt och han gladde mig genom att visa att han inte ville vara sämre än Archie vid klippning: läs: han stod som en staty!

Förra året hade vi en dispyt om huruvida pälsen högst upp på nacken skulle klippas av; jag tyckte ”absolut”, den lille sa ”tror inte det va´”.

Men eftersom det är den som betalar (Lena) som bestämmer så fick den motspänstige lille gossen falla till föga, i alla fall sedan jag skruvade åt en brems runt hans näsa.

Jag hade bremsen redo även i år men antingen såg Birk den ligga och lurpassa på honom eller så insåg han helt enkelt att det blir trevligast för oss alla (läs: för Birk) om han lyder utan att oja sig.

Dagens tävling eller flygande skänkeln slår till igen!

Nu har jag nyss kommit hem från tävlingar hos ytterligare en grannklubb, Skabersjö ryttarförening där jag tävlade både i våras (inomhus) och i somras (utomhus; det var då jag vann ett täcke).

Jag har ridit ganska korta ridpass i veckan, delvis pga fysioterapeutbehandlingen men framför allt för att Archie kännts så fin och jag inte anser att jag behöver ”nöta” på honom i onödan.

Inte heller idag blev jag besviken, en mycket generös domare gav oss 72% i LB:2. Tyvärr gav hon flera ekipage ÄNNU högre poäng så det var med nöd och näppe som vi lyckades knipa sistaplaceringen (9 placerade, 36 startande) . Vinnaren hade 78 (!!!!) %, detta var Valeria Varga, själv dressyrdomare och med flera segrar på den långbenta Dionne i bagaget.

LA:3 är ett program som passar oss tämligen dåligt pga de ”långa skänkelvikningarna” (från ena långsidan till den andra), i LA:1 och LA:4 ligger skänkelvikningarna bättre till då man först vänder rätt upp.

Hur som helst så var även denna ritt helt OK (63%) bortsett från vår akilleshäl (betyg 5 på båda skänkelvikningarna). Jag fick till serpentinerna ovanligt bra efter att ha misslyckats med dom vid flera tävlingar (mitt paradnummer annars) och där blev betyget 7 på båda. En 8:a fick vi på skritten.

När jag körde hem låg vi 7:a av 8:a placerade men då återstod ca 15 ekipage varav nästan alla bara skulle rida LA:n (läs: BRA hästar).

Jag måste sorgligt nog bekänna för framför allt Annika (Minstal) att jag har tänkt på mina flygande skänklar HELA veckan och till och med på framridningen men så fort jag kom in på banan glömde jag allt och benen har därför säkerligen fladdrat som lärkvingar som vanligt. Suck…

Lina filmade båda ritterna och kommer att sända över filmerna om någon dag så förhoppningsvis kan vi genemsamt förfasas över varför det ska vara så jäkla svårt att sitta STILLA med benen :=).

Tillbakablickar; märkliga stölder, del 2

Idag tänkte jag berätta om 2 mycket tråkiga ”presenter” (hmm….) som jag fått, en julklapp och en bröllopresent skulle man kanske lite ironiskt kunna säga….

Julklappen fick jag på juldagen eller annandagen för 4-5 år sedan!

När jag kom körande mot stallet den morgonen upptäckte jag till min stora förvåning att min hästtransport var borta!!!!

Min första tanke var att någon häst blivit akut sjuk och att man lånat min transport för att köra hästen till djursjukhuset, den andra tanken var att någon ”behövt” transporten till ”något”, dvs att den var lånad och skulle återkomma på ett eller annat sätt.

Tyvärr visade det sig allt eftersom tiden gick att transporten inte var LÅNAD på något vis; i så fall handlar det om världens längsta lån eftersom den inte återlämnats till dags datum!

Vi har ALDRIG haft någon stöld av transporter utanför vårt stall under de mer än 20 år jag varit i stallet men det hann inte gå många veckor efter stölden av MIN transport förrän ytterligare en transport ”försvann”. Den andra transporten hittades efter en tid i hamnen och hade väl förmodligen använts till att transportera någon form av stöldgods gissar jag.

Min transport återkom som sagt aldrig och eftersom den var helförsäkrad fick jag ut motsvarande värdet på transporten i kontanter så att jag kunde köpa ett likvärdigt släp.

Efter dessa stölder började vi alla att LÅSA våra transporter ordentligt så något lärde vi oss av historien i alla fall. Fast det är klart….vill man VERKLIGEN stjäla en transport så kan man tämligen enkelt klippa itu de lås som säljs på marknaden, det är jag ganska övertygad om.

Fast visst är det liiite fräckt att bara köra fram och ta en transport? Särskilt som våra närmaste grannar är polisrytteriet och ett vaktbolag! Fast det är klart; vem tänker att det är en TJUV som står och kopplar på en transport? Vet man inte vems transporten är så tänker man säkert inte på ATT det kan vara en stöld på gång.

Den andra ”presenten” jag fick förärades mig för snart 2 år sedan, exakt en vecka efter det att jag hade fyllt 40 och tillika gift mig samma dag.

När jag vaknade på morgonen tyckte jag att det var ovanligt kallt i huset och gick därför till den lilla skrubb i hallen där inomhusdelen till vår luftvärmepump står.

När jag öppnade dörren såg jag att en lampa lyste ILLRÖD, ett tecken på att pumpen var avstängd.

Jag förstod inte varför eller hur pumpen stängts av men gick ut för att se om jag kunde se något på luftvärmepumpens utomhusdel som stod utmed den husvägg som ligger närmast vår grusväg, en återvändsväg som nyttjas av sammalagt 7 hushåll, oss inräknade.

Efter att ha varit ute och tittat kom jag tillbaka in i huset, kallade på min man, började fnittra nervöst och sa:

”Ehhh….älskling….alltså….jag SKRATTAR men det är nog för att jag har fått en CHOCK…för det är absolut inget roligt….vår utomhusdel är….ehhh….BORTA!!!!!!!!!!!!

Ja, så var det!

Någon/ några hade alltså helt fräckt besökt vårt hus under natten, klippt av några kablar och helt iskallt lastat på utomhusdelen (som kanske väger 20 kilo) på en pickup/skåpbil och kört iväg…ca 50.000 kronor rikare!

Även denna stöld blev till fullo ersatt av försäkringsbolaget men det tog jättemånga veckor innan vi fick en ny utomhusdel och ännu fler veckor innan denna blev monterad, denna gången uppe på vårt TAK för att verkligen försvåra eventuella nya stöldförsök.

Tjuvarana måste ha tyckt att detta var mycket lättförtjänta pengar för kort därefter stal de även grannens utomhusdel!

Förresten; nu när jag skriver om dessa fräcka stölder slår det mig att jag faktiskt råkat ut för ännu fler förträngda stölder!

För många år sedan stals en gammal bil som jag hade parkerad i garaget vid hyreshuset där jag då bodde och den återfanns inte förrän flera månader senare i ett ANNAT garage i andra änden av stan.

Och en annan gång ville inte tjuvarna ha HELA bilen utan nöjde sig med att plocka ut instrumentpanelen, växelspaksknoppen och RATTEN!

När jag ringde försäkringsbolaget för att anmäla stölden frågade de mig om jag kunde KÖRA till verkstaden *SKRATT*

”Nä…det bli nog svårt eftersom det som sagt är RATTEN som är stulen” fick jag svara skrattande mitt i allt elände.

Nu får vi hoppas att vi kommer att förskonas från fler stölder; det är verkligen urtrist när man inte får ha sina saker i fred!

Tillbakablickar; märkliga stölder, del 1

Idag tänkte jag berätta om några märkliga och i vissa fall verkligen URTRISTA stölder (i hästsammanhang) som drabbat mig genom åren.

Jag är en sådan person som är väldigt rädd om mina saker, jag blir aldrig av med något och förstör heller aldrig något så att det måste slängas. Men bara för att man inte själv varken tappar eller förstör saker så kan man mista dom ändå, genom att andra människor helt enkelt fräckt stjäler ifrån en!

En av de första sakerna jag blev bestulen på som hästägare var ett sommartäcke som Heron hade. Täcket var av den typ billigaste modellen från Börjes, blått och gult och döptes därför följdaktligen av mig till ”Heja-Sverige-täcket”.

Vid ett tillfälle hade Heron haft täcket på sig i hagen, rullat sig i världens konstigaste lera (som blöt cement ungefär) och när täcket sedermera torkade såg det ju ut därefter; otroligt smutsigt givetvis men också stenhårt av den intorkade leran. Innan jag hann refleketera över hur jag skulle tvätta detta ler-tyg valde någon att bespara mig fortsatt huvudbry och STAL helt enkelt täcket.

Trots idogt letande återfanns täcket aldrig och jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag saknade det speciellt mycket. Jag var mer konfunderad över hur någon ville släpa iväg med något så ofräscht och ha bry med att få det rent.

Den andra stölden som drabbade mig var däremot långt mer ledsam på många sätt, dels för att det som stals kostade relativt mycket pengar och dels för att det visade mig hur falska så kallade ”vänner” kan vara.

Min första klippmaskin var inte den rejäla maskin som jag har idag; det fanns det inte pengar till som fattig stundent så jag köpte en hundtrimmare som det förvisso tog betydligt längre tid att klippa med men med lika bra resultat som med en större sax.Klippmaskinen jag köpte var en exakt likadan som en annan stallkamrat hade, en svart Moser Rex.

Jag förvarade klippmaskinen i mitt ena stallskåp året runt (numera tar jag hem maskinen så fort klippsäsongen är över) och vid ett tillfälle då jag städade skåpet skulle jag flytta kartongen som maskinen låg i. Då jag lyfte kartongen kändes den mycket lätt och mina värsta farhågor besannades så for jag öppnade locket: klippmaskinen var borta!

Av någon anledning som jag inte minns idag fattade jag genast misstankar mot min stallkamrat som hade en likadan klippmaskin som jag. Hennes maskin hade tidigare varit trasig men sades nu plötsligt fungera.

Jag smög bort till där hon förvarade sina saker (olåsta) och plockade isär maskinen för att titta hur det såg ut inuti.

Åter igen besannades mina värsta misstankar: innandömet av maskinen var fullt av MÖRKBRUNA hästhår och Heron var….just det….MÖRKBRUN. Stallkamratens häst var däremot en….FUX?!?!?!?!

Tyvärr var jag på den tiden en fegare person än jag är idag och visste inte hur jag skulle konfrontera personen. Jag valde helt enkelt att bita ihop och för alltid acceptera att MIN sax nu tillhörde någon annan. Så klart kan jag inte än idag BEVISA att saxen verkligen var min men i mitt hjärta råder i alla fall inga tvivel.

Den tredje stölden var nästan lika fräck som ovanstående även om det som blev stulet inte var speciellt värdefullt i sig.

Jag hade åkt till stallet en lunch för att släppa ut Heron och hans hagkompis och eftersom det var varmt ute och jag kom direkt från jobbet (och skulle åka tillbaka dit) hade jag ett par pumps på mig. Jag ville av förklarliga skäl inte vandra ner till hagarna i ett par pumps så jag satte skorna under mitt omklädningsskåp, drog på mig ett par gummistövlar och traskade iväg.

När jag kom tillbaka efter mindre än en halvtimme var skorna borta!!!!!

Jag trodde till en början att något utsatt mig för ett ”lustigt” skämt och helt enkelt gömt skorna men de var och förblev borta.

I stallet, där historien om de försvunna skorna spreds, skojades det om att jag nog hade en hemlig beundrare som nu likt en skofetischist satt med mina skor därhemma.

Tiden gick och en morgon, många veckor senare, stod jag i omklädningsrummet och drog på mig mina ridstövlar. 2 skåp ifrån mig stod en stall-”kamrat” och rotade i SITT skåp och som av en reflex vände jag huvudet ditåt då hon i sitt rotande välte ut en enorm mängd kläder och annat ur skåpet.

Mitt bland allt som ramlade ut får jag plötsligt se MINA PUMPS och jag, efter att ha försökt tänka ut en smart strategi på typ 2 sekunder, säger med vänlig och glad röst:”Nämen…där är ju mina skor…vad bra att du hittade dom” (jag tänkte redan då att jag talade till en TJUV men röjde inget).

Och den korkade stallkamraten som så lätt erbjöds en smidig chans att slippa undan (genom att bekräfta att hon HITTAT skorna) säger i stället:”Nej, det är MINA skor”.

Till saken hör att dessa pumps var av en otroligt ovanlig modell, jag hade aldrig tidigare sett någon annan ha likadana skor, så jag frågade var personen hade köpt SINA skor. När jag ställde denna fråga var det som att trycka på en knapp; tjejen blev helt hysterisk och började skrika ”alla i stallet hatar dig”. Eh…..????

Eftersom jag inte kom längre i denna ”diskussion” valde jag att vända mig till ansvariga på klubben eftersom jag dessutom fått höra av andra inackorderingar (när jag berättade om sko-fyndet) att denna person var känd för att stjäla både det ena och det andra.

För att göra en lång historia något kortare så kallades tjejen (då ca 20 år gammal ) och hennes mamma till klubbens kontor för ett samtal kring mina skor. Tjejens mamma, som uppenbarligen ville skydda sin avkomma, påstod nämligen att HON hade köpt skorna åt dottern och när vi frågade VAR skorna köpts blev det svävande svaret att mamman reste mycket så skorna kunde både har varit köpta i London eller Paris!!!!

Eftersom vi inte kom längre med mamman heller fick jag inte tillbaka mina skor men däremot fick tjejen inte längre arbeta kvar i stallet (hon hade arbetat som helgpersonal dessförinnan och hade genom nycklar tillgång till mer eller mindre alla utrymmen i stallet) och i mitt och många andras hjärtan var hon för alltid inget annat än en TJUV!

Imorgon ska jag berätta om ytterligare 2 fräcka stölder; den ena saken som stals var i vart fall värd ca 25.000:– och dena andra det dubbla. Nu blev ni nyfikna va :=)?

Fysioterapeutbesök nr 2

Det andra besöket av fysioterapeuten HC skedde exakt 14 dagar efter det första och jag började med att berätta om mina och tränarens upplevelser sedan dess.

Jag tyckte att Archie dag 1 efter besöket (knappt 24 timmar senare) kändes som vanligt. Jag red då ut och ridningen var helt kravlös i lång och låg form. Dag 2 red jag en halvtimme i ridhuset och jag red kravlöst även då (runt-runt, typ) och då kändes Archie jätteskum. Han var sig inte alls lik, inte halt men med ett väldigt stelt rörelsemönster. Detta gick tack och lov över dag 3 för jag blev faktiskt ganska orolig.
Fast när jag lugnade ner mig och tänkte till så insåg jag att det inte vore konstigt med en rejält träningsvärk/ ömhet och sådant brukar ju inte uppkomma direkt, så är det för min egen del i alla fall.

Jag tycker att Archie vilar höger bak mindre nu men det känns ändå som att det är för tidigt att till 100 % kunna hävda detta som ett faktum. Så himla länge brukar jag inte ha honom stående på stallgången och framför allt så stirrar jag inte på hans ben HELA tiden så jag vill ge det ytterligare veckor innan jag kan vare helt säker.

Birgitta (tränaren) tycker inte att hon ser några förändringar ännu. Kaaaanske kan detta bero på att jag sedan förra behandlingen endast tränat utan sporrar och vad jag än tycker om detta så ÄR det lättare att göra sidvärtsrörelserna med lite sporr-hjälp.

Fysioterapeuten själv tyckte att Archie svarat mycket bra på behandlingen som upprepades igår. Archies spändhet i musklerna var avsevärt mindre än förra gången och eftersom behandlingen i alla fall lyckats i detta avseendet så tyckte HC inte att han behövde komma tillbaka fler gånger.

Däremot rekommenderade HC mig en eventuell genomgång precis innan en längre vila, i alla fall om jag tycker att hästen känns lite stel och trött.

HC tyckte också att jag själv kunde massera de behandlade partierna men endast efter ansträngande arbete, dvs inte dagligen.

Idag tog jag en liten ute-tur och Archie kändes spänstig och fin. Ska bli spännande att se om han blir lika otäckt stapplig imorgon; hoppas verkligen inte det!

Dagens träning + att rida illa på tävling

Dagens träning började som den alltid gör med att jag och Birgitta pratar i några minuter om hur det har gått på senaste tävlingen, om jag har haft något speciellt ”ridproblem” i veckan osv.

Eftersom jag mer eller mindre helt saknar likasinnade i stallet att prata DRESSYR med så blir det ganska naturligt så att jag passar på att ventilera detta ämne med Birgitta.

Idag berättade jag om ett ekipage som jag sett på söndagens tävling som faktiskt berörde mig illa och det händer verkligen inte ofta.
Ryttaren satt och SLET i hästens mun under absolut hela ritten, hon tog HÅRDA jättetygeltag med ömsom inner och ömsom yttertygel, hästen gick inte på tygeln för det men jag klarade till slut inte ens av att titta på eländet.

Jag är för dåligt insatt i TR för att veta om en domare kan avbryta en ritt annat än om hästen är uppenbart halt? Jag har aldrig sett det i alla fall men i detta fallet anser jag att domaren BORDE ha sagt till ryttaren, om inte annat efter avslutad ritt. Poängen talade hur som helst sitt tydliga språk, ekipaget kom absolut sist och hade ca 50 poäng mindre än jag och Archie.

Annars tycker jag faktiskt att det är mycket sällan som man ser folk rida riktigt ”illa” på tävling, i alla fall när det handlar om dressyr. På hopptävlingar kan jag ibland se lite hårda tygeltag, bankande skänklar osv men på dressyrtävlingar är det som sagt sällan jag hajar till.

Är det något som kan se trist ut så är det då väldigt överviktiga ryttare, som pga just övervikten, har svårt att komma ner ordentligt i sadeln. Då kan det bli så att de kniper/ håller sig fast med lår och skänklar och även sitter och verkligen hackar hästen i sidorna med sporrarna och dunsar hårt i hästens rygg vid ökningar. Men observera; det är långt ifrån alla överviktiga ryttare som gör så. Och dunsa i sadeln behöver man förvisso inte vara överviktig för att kunna åstadkomma.

Hur som helst…efter att ha ondgjort mig över den sågande ryttaren så påbörjade vi träningen på allvar, som vanligt med lösgörande arbete i trav och galopp i lägre form än den jag tävlar i.

Eftersom jag ska rida LA:3 till helgen ville jag bland annat visa upp serpentiner i galopp och dito ökningar.

Archie har på tävling ibland varit lite ”fräck”; när jag vill rida vänd snett igenom i mellangalopp så låtsar han att han inte förstår vad jag vill utan fortsätter glatt (?) att gå i arbetsgalopp utan en ansats till att öka steglängden.

Så vi gjorde ökningar på både långsida och diagonal och Birgitta gav mig rådet att inte låta Archie dyka ner med huvudet utan tvärtom höja det ordentligt.

Lite sidvärtsträning blev det också och på fråga vad jag ska säga till fysioterapeuten idag (dvs om man kan SE någon förbättring) så tyckte Birgitta att ”NEJ, någon förbättring syns ännu ej”.

I eftermiddag blir det alltså en ny behandling och rapport om detta kommer imorgon.

Film och bilder från gårdagens tävling

Ett stort tack till Lina för nedanstående material!

En typisk ”Birgitta-grej”: jag ”passar på” och visar Archie en riktig vattengrav, något han aldrig har sett förut (vattenmatta hoppar han lekande lätt sedan 3 års ålder). Så gör jag ofta när jag får chansen, även om det skulle vara på en tävlingsplats, jag visar sådant som jag tänker kan vara bra att ha sett för framtiden :=).

Framridning till LA:n. Jag tror att det är en skänkelvikning jag försöker åstadkomma. Synd med den uppdragna skänkeln, ett inte helt ovanligt ”Birgitta-fel”.

Ännu en framridningsbild.

En ”häftig” nordsvensk travare som jag sett på andra tävlingar också. Hästen heter ”Bork-Olle” och har gjort några starter på (trav)banan enligt ägaren.

Bork-Olle igen.

Nu har vi ridit klart och ska strax köra hem.
 
Film med lite varierande ljus och skärpa från LA:4 finns att beskåda på: