Tillbakablickar: Jag åker INTE till Luxemburg

Några år efter min första resa till Luxemburg var det dags för den andra.

Jag var vid detta laget tillsammans med min man Micke och Eva tyckte att vi båda kunde komma och hälsa på henne.

Min man är som jag tidigare nämnt inte det minsta hästintresserad men har däremot ett enormt flyg(historiskt)intresse.

Det slumpade sig så att Eva hade en väninna vars man hade ett liknande intresse och Eva lyckades få denne man att utarbeta ett helt program för Micke under vår planerade vistelse i Luxemburg.

Så planen var att medan Eva och jag lekte i stallet skulle Micke och denne man roa sig med att åka och titta på historiska monument och gud vet allt. Perfekt! För hur roligt är det att ha en häst-ointresserad make med sig i stallet när man själv vill vara där i timtal medan mannen bara tänker ”när ska vi åka hem?”.

Eva fixade billiga flygbiljetter åt oss och när dessa kom såg jag att vi skulle flyga från ”Gothenburg City Airport”. Vi tog bilen till Göteborg, satte oss på Landvetter och väntade på att vår flight skulle ropas ut eller annonseras på skärmen för avgående plan. När tiden gick och ingenting hände började jag bli nervös och gick fram till en informationsdisk och undrade vad som stod på.

”Ehhh….Ryan Air har inga avgångar från Landvetter, ni ska till Säve” blev svaret.

Både Micke och jag insåg snabbt att vi inte skulle hinna till andra sidan Göteborg på mindre än 1 timme och det var bara att inse att det inte skulle bli något av vår planerade resa.

Vi kunde bara skylla på att ingen av oss flugit från Säve förut (och denna flygplats är som en knappnål i jämförelse med Landvetter) och att vi därför förutsatte att ”City Airport” betydde Landvetter. Slarvigt av oss, ja och det hade (kanske) inte hänt om vi själva hade bokat biljetterna.

Gissa hur kul (NOT) det var att ringa till Eva på väg hem till Malmö igen och förklara fadäsen?

Och vad tror ni folk i stallet sa när jag dök upp nästa morgon? ”Skulle inte du vara i Luxemburg?!?!?!”

Denna händelse kan jag idag finna liiiite komisk men då hade varken Micke eller jag några som helst problem med att hålla oss för skratt.

Det blev faktiskt en ny resa någon månad senare, denna gång från rätt flygplats direkt!

Tillbakablickar: jag åker till Luxemburg!

Som jag redan har berättat lärde jag via en hästsida på Internet känna en svensk tjej i min egen ålder som sedan många år bor i Luxemburg. Tjejen, Eva, har sedan många år tillbaka flera egna hästar och har även fött upp några föl.

Min första resa till Luxemburg skedde under under minst sagt speciella omständigheter!

Våren 2001 bröt min dåvarande sambo Thomas vårt förhållande mycket oväntat och jag kan utan tvekan säga att detta var det värsta som drabbat mig hitills i livet. Jag var enormt ledsen och tillbringade i princip all tid då jag inte var i stallet eller på jobbet med att sitta hemma och gråta. Detta pågick i 3 månader!!!!

Jag anförtrodde några av mina internetvänner hur det förhöll sig och en dag låg det ett brev med en flygbiljett på hallgolvet!

Det var Eva som tyckte så synd om mig och ville muntra upp mig som hade skickat biljetten!

Givetvis blev jag oerhört chockad över gåvan, Eva och jag hade aldrig träffats IRL och endast pratat med varandra i telefon 1 gång innan dess.
En sådan generositet verkligen överrumplade mig!

Jag bestämde mig för att åka trots min minst sagt dystra sinnestämning och trots att en del i stallet höjde ett varnande finger.

”Vågar du verkligen åka? Tänk om hon är helt knäpp, den där tjejen? Eller lesbisk!” sa man.

Jag lugnade de oroliga med att jag bara skulle stanna borta i 4 dagar och att jag dessutom kunde ta ett tidigare plan hem om nu Eva visade sig vara helt koko. Dessutom ”visse” jag att Eva var sambo med en man (det var i alla fall vad hon hade sagt) så jag kände mig inte speciellt orolig över att hon skulle ”hoppa på” mig.

Sagt och gjort; jag tog planet till Luxemburg och hämtades av en glad och entusiastisk Eva. Själv var jag väl ingen solstråle precis men försökte ändå hålla humöret uppe och för en stund glömma eländet där hemma.

Under min vistelse i Luxemburg fick jag verkligen uppleva gästfrihet när den är som bäst. Eva körde runt mig i halva Luxemburg, visade mig sitt stall, vi var på en hopptävling och gick på restaurang bara för att nämna en del.

Jag ångrar absolut inte att jag åkte även om jag, då jag pratat med Eva om detta i efterhand, förstått att jag inte lyckades dölja min deppiga sinnesstämning speciellt väl (vilket jag trodde).

Men resan blev en form av ”avslut” och när jag kom hem slutade jag gråta och har inte gråtit sedan dess, i alla fall inte över olycklig kärlek :=).

Eva: TACK! En sådan fin vän som du skulle alla ha!

Tillbakablickar: hur det gick till när Archie kom till MCR

Efter att jag hade bestämt mig för att köpa Archie tog det kanske 2 veckor innan han kom hem till ”mitt” stall, dvs ridskolan MCR.
Under denna tid hann han bli veterinärbesiktigad, röntgad på Skara djursjukhus och skodd runt om.

Jag tog semester en fredag i juni och körde de ca 30 milen för att hämta honom (ensam, jag har alltid varit lite våghalsig).

Körningen hem gick jättebra, Archie stod tyst och stilla och inte heller i- och urlastning vållade några problem.

Jag hade redan innan Archie hämtades ordnat en hagkompis till honom, ett 4 årigt sto (Hallon) som också hade kommit ny till stallet och saknade någon att gå ute med.

Jag hade fått veta att Archie var snäll i hagen men ovan vid ston.

Lördag morgon 08.00 står jag och Hallons ägare beredda med våra skyddslingar. Vi släpper ut dom i hagen tillsammans och det verkar gå hur bra som helst. Ingen dramatik, inga sparkar, hästarna går lugnt bredvid varandra.

Vi tittar till djuren ytterligare en gång lite senare och det ser fortfarande hur bra ut som helst.

Klockan 12.00 går jag ner tillsammans med en yngre flicka från stallet för att ta in hästarna och möts då av 2 hästar som står så fint bredvid varandra.

Jag börjar med att försöka tränsa Hallon som biter ihop tänderna och inte alls verkar vilja lämna hagen, jag vänder lite på huvudet för att se var Archie är och inser:

”My God!!! Archie befinner sig ovanpå Hallons rygg” Tjoho!!! Tro f..n att Hallon inte vill lämna hagen!!!!

Jag och flickan lyckas sjasa bort Archie från Hallons rygg och jag säger generat ”detta har du INTE sett”. Känner inte för att ha sexualundervisning i hagen!

Flickan och jag gör ett nytt gemensamt försök att tränsa Hallon (efter att ha jagat hästarna en stund) och samma sak upprepar sig igen: Archie är åter och klänger på Hallon.

Långt om länge lyckas vi få hem båda hästarna helskinnade men detta var både första och SISTA gången Archie fick gå i hagen med ett sto!

Omväxling och utbildning

Idag löshoppade jag Archie, igår tömkörde jag, i förrgår red jag dressyr och hoppade några språng och imorgon ska jag rida ut!

Jag har alltid tillämpat en väldigt omväxlande träning vad gäller mina hästar.
Även om de alla köpts som dressyrhästar så har jag varit noga med att variera arbetet så mycket som det bara har gått uifrån hästens ålder, kondition och utbildningsnivå samt i viss mån efter ”yttre omständigheter” såsom väder och dagsljus (jag har tex ännu inte ridit ut med Archie när det har varit mörkt ute, helt enkelt eftersom jag inte vill riskera att han kanske blir skrämd och att det händer en olycka där sedan ingen kan hitta mig i mörkret).

I min träning av både den unga och vuxna hästen ingår löshoppning, uppsutten hoppning, gymnastikhoppning, longering, tömkörning (både i ridhus, utomhus och över bommar), dressyrträning såväl inom som utomhus, uteridning, klättring och givetvis även tävling.

Jag hör ibland ryttare som påstår att dressyr är TRÅKIGT. Jag vill i så fall hävda att detta enbart beror på ryttaren och ingenting annat.

Alla vuxna ridhästar kan läras många olika dressyrrörelser (med skiftande kvalitet förvisso) och man behöver inte, som vissa tycks tro, rinda ”runt, runt på fyrkantsspåret”. DET är INTE dressyr, möjligtvis en enklare form av motionering/ rastning av en häst.

Det är egentligen nästan bara fantasin som sätter gränserna för hur ett dressyrpass kan ridas. Även en unghäst kan man rida olika ridvägar med, öva tempoväxlingar, övergångar, halter och igångsättningar med.

Jag tror på att försöka påbörja en ridhästs utbildning mer eller mindre så fort man sitter på den första gången.
Jag vill att hästen genast ska vara på det klara med att det är jag som bestämmer när jag sitter i sadeln eller håller i tömmarna och jag vill inte slösa varken tid eller hästens ork på att låta den bocka, bralla, rusa omkring eller på annat sätt försöka undandra sig arbete.
Det är en så kort stund av dygnets 24 timmar som vi som ryttare kräver arbete av hästen och då är det viktig att det också blir just arbete (om man inte har bestämt sig för att bara ta en skön skritt-tur utomhus eller dylikt).

”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” är en klok devis tycker jag.
Jag ser det som missriktad välvilja mot den unga hästen att under dess kanske hela första och andra år som ridhäst låta den springa omkring lite hur som helst, inte kräva att den går i form, inte accepterar hjälpena för ”gas och broms” fullt ut osv. Om man bara rider korta, välplanerade och konsekventa ridpass kan man med den unga hästen (3-4 år) göra det mesta som den sedan ska göra även som ”vuxen”, i alla fall vad gäller bjudning, form, takt, rakriktning och böjning.

Alla ryttare är kanske inte intresserade av att hoppa och då kan löshoppning vara ett utmärkt alternativ. Är man som ryttare väldigt osäker kan man göra mer skada än nytta om man ändå vill hoppa sin häst eftersom det är lätt hänt att en osäker ryttare skapar en osäker häst med risk för olyckor som följd.

Alla hästar löshoppar inte heller ”enligt regelboken” utan kanske blir oerhört hetsiga, osäkra, river ofta eller gör något annat som inte blir en ”positiv träning” och då får man överväga om man ska fortsätta att hoppa, dvs om hästen kan läras att förbättra sina svagheter eller om det medför en för stor risk att fortsätta med hoppningen.

Vad gäller tömkörning och/ eller longering är detta något som alla ryttare borde kunna och kan man det inte bör man försöka lära sig av någon kunnig person.

Dels är det en bra omväxling för hästen att inte alltid utbildas från ryggen och dels kan man som ryttare råka ut för någon fysisk krämpa som gör att man inte kan rida på många veckor medan man däremot skulle kunna stå på marken och longera/ tömköra.

Då Décima blev buköppnad pga grovtarmsomvridning för några år sedan ordinerades hon skritt-motion FÖR HAND 2 gånger om dagen i 8 veckor.
Redan efter några dagar höll både hästen och jag på att somna av ut-tråkning där vi hasade runt i ridhuset eller på vägarna runt stallet. Jag kom då på att jag ju kunde tömköra i skritt och göra lite sidvärtsrörelser, halter, ryggningar mm på töm och genast så blev våra pass mycket roligare. Dessutom var hästen i hyfsad kondition och väl vaken för hjälperna när jag åter fick börja rida och detta tackar jag också tömkörningen för.

När det gäller uteridning tror jag även här på att introducera detta tidigt för den unga hästen och ju mindre affär man gör av det hela desto mer odramatiskt brukar det bli. Man kan gärna ta med sig en mycket lugn och trygg häst de första gångerna man rider ut men man måste också ganska snart lära hästen att den ska kunna ridas ut ensam.

Jag vill på tal om utbildning passa på att nämna några ord om LASTNING som jag faktiskt också tycker borde ingå i ALLA hästars utbildning.

Jag har hittills inte stött på en enda häst som inte har gått att lasta och 9 av 10 hästar går dessutom att lasta fullständigt enkelt och odramatiskt om man bara har tränat dom rätt från början.

Jag tycker att det är alla hästägares SKYLDIGHET att se till så att hästen går att lasta enkelt och säkert och åter igen; klarar man det inte på egen hand får man be någon kunnig person om hjälp.

Även om man inte tävlar så kan man inte räkna med att ha sin häst uppstallad i samma stall från det att man köper den och tills dess att ens vägar skiljs åt. Man kanske vill åka på en träning, på bete, för att rida ut i andra omgivningar och FRAMFÖR ALLT: man kanske behöver transportera hästen akut till ett djursjukhus/ veterinär!

Jag minns en händelse för många år sedan då en av privathästarna på ridskolan blev blockhalt under en uteritt och hoppade fram på 3 ben. Ryttaren lyckades mirakulöst nog leda bort hästen till ett närliggande stall men hem till det egna stallet var det nästan 1 timmes skrittväg och så långt kunde hästen absolut inte förflytta sig.

Jag ombads att hämta hem hästen i min transport eftersom jag kände hästen och dessutom ansågs vara skicklig på att lasta; hästen var nämligen erkänt svårlastad.

Ni kan tänka er hur jag kände mig när jag skulle försöka förmå en livrädd, motsträvig häst som dessutom hoppade fram på 3 ben att gå in i en transport! Nej, det är inget man vill göra frivilligt, det kan jag lova. Jag lyckades förvisso lasta hästen till slut men frågan är hur mycket smärta den fick utstå i sitt onda ben under tiden, smärta som hade kunnat minskas om hästen traskat rakt in i trasporten.

Who´s the boss?

Hade idag en intressant diskussion via mailen med en vän kring det här med ”ledarskap” och om våra hästar alltid betraktar oss som LEDAREN, både ”från marken” och då vi rider?

Vi enades om att vi i de flesta situationer av hästen betraktas som ledaren men att hästens ”protester” då vi rider ibland kan ses som ett uttryck för att hästen ifrågasätter ledarskapet eller till och med vill ta över detsamma.

Ett exempel kan vara då man i korrigerande syfte använder spöt och hästen, i stället för att öka, samla sig eller vad det nu är man vill, sparkar bakut trots att den VÄL vet vad vi vill. DET kan vara ett sätt att ifrågasätta ”är du ledaren”.

Archie har, ända sedan jag köpte honom som 3 åring varit ganska glad för att bita på saker som kommer i tändernas väg. Boxen har en hel del gnag-märken och håller man en borste eller en kvast framför honom börjar han bita på dessa direkt. Vid enstaka tillfällen händer det också att han nafsar efter ens kläder och detta har jag aldrig accepterat.
En intressant sak som jag har noterat med Archies klädnafsande är att han blir ARG om man daskar till honom om han biter i ens kläder. Det vill säga han blir arg om man bara slår till honom ganska lätt och i stället för att dra sig tillbaka så kan han komma farande med huvudet som för att bita IGEN varpå jag givetvis har fått markera kraftigare genom en kraftigare smäll så att han ska backa. Detta är för mig en klar testning av ledarskapet!

I eftermiddags, och med internetdiskussionen i minnet kommer jag till stallet och står och klappar Archie som har huvudet utanför boxen. Plötsligt nafsar han tag i min jacka. Eftersom jag har en grep precis bredvid mig får han en smäll av den och han hoppar undan. DÅ, och eftersom smällen var ganska rejäl, dvs tydligt markerade vem som bestämmer, blir han inte arg utan kommer direkt fram igen, blåser med mulen mot mitt ansikte och är så kelig som han bara kan. Står lugnt och låter sig klappas och visar inte antydan till att vilja nafsa mer.

Min egen tolkning av denna episod är att jag, precis som jag gjort tidigare, måste vara mycket bestämd då jag ser mig tvungen att bestraffa Archie. Han måste förstå direkt att han gjort fel och inte tro att ”tja…det spelade nog ingen större roll att jag bets”.

Nu är ju Archie godheten själv 99% av sin vakna tid, det är väl egentligen bara det här med bitandet som någon enstaka gång kan gå för långt så det handlar ju inte om att han måste ”sättas på plats” i tid och otid och definitivt inte om någon misshandel.

Dagens händelse får mig också att tänka på den enda gång som jag kan minnas att Heron bet mig.

Jag stod och knäppte hans täcke framme vid bogen och från ingenstans kom ett bett över min ena axel. Jag hann tänka ”Det där skulle du INTE ha gjort” men jag hann inte ens höja handen för Heron blev själv så förskräckt över vad han gjort så att han slet sig från uppbindningarna. Han förstod mycket väl att det han gjort var fel, jag behövde aldrig bestraffa honom och det hände som sagt aldrig mer.

Personligen tror jag att många hästägare gör sin häst en enorm otjänst genom att inte alltid göra vad de kan för att bibehålla ledarskapet. Så klart förespråkar jag som tidigare sagts ingen misshandel eller att man ska slå sin häst i tid och otid men om hästen exempelvis sparkar mot en, bits eller på annat sätt visar enligt mig extremt oönskat beteende så måste man stävja detta DIREKT innan hästen blir farlig.

Vi har ett fåtal hästar i stallet som regelbundet står på stallgången och piskar argt med svansen, hugger i luften och är allmänt obehagliga. Det har också hänt att de har sparkat efter förbipasserande hästar.
När jag ser hur dessa hästars ägare ”korrigerar” hästarnas beteende förstår jag att de inte blir tagna på allvar. Att bara dutta lite med en borste på hästen och säga ”nämen fy” med mild röst ger INGEN effekt whatsoever, beteendet har pågått i åratal hittills. Och det är inte så hästarna själva bestraffar VARANDRA i det fria!

Jag skulle dels aldrig stå ut med att ha en häst som beter sig så mot mig och skulle heller aldrig förlåta mig själv om min häst tex ”råkade” sparka ett litet barn som bara råkat gå förbi (vi är ju en klubb med nästan 1000 medlemmar) för att jag inte har uppfostrat hästen ordentligt.

Tillbakablickar: hur det gick till när jag köpte Archie

När Décima var såld var det för 4:e gången i mitt liv dags att leta häst. Denna gången köpte jag faktiskt inte ”första bästa” så något hade jag väl lärt mig av tidigare erfarenheter.

Den häst/ händelse jag minns bäst innan jag bestämde mig för att köpa Archie var då jag skulle provrida en 3 årig valack som rekommenderats till mig av en bekant.

Hästen fanns på inridning en bra bit från Malmö (kanske 20 mil enkel resa) men den lovordades så för sitt temperament (snäll och okomplicerad), gångarter och utseende att jag bestämde mig för att åka och titta utan att ha sett mer än en huvudbild av hästen på nätet.

Eftersom jag denna gången var fast besluten att INTE köpa någon häst utan att min tränare Birgitta hade sett hästen och ”godkänt” köpet lyckades jag få henne att avvara en av sina dyrbara helgdagar för att följa med och titta.

Väl på plats visades vi till det dammigaste ridhus jag någonsin sett och efter en stund där såg vi alla ut som ”pepparkaks-gubbar” i ansiktet: helt bruna och täckta av damm! Visaren kommenterade inte med ett ord den dammiga miljön, han kunde ju tex ha sagt ”ursäkta….jag har inte HUNNIT att vattna idag” eller något sådant (det hade JAG sagt även om det inte var sant).

Nåväl, att ridhuset var dammigt då (eller alltid?) var inte det värsta! Nej, det värsta får jag nog säga var att varken jag ELLER visaren lyckades ta oss upp på hästen trots ganska många försök. Hästen longerades dessutom en bra stund innan och borde ha lugnat ner sig men det gjorde den alltså inte.

Visaren skyllde på att hästen nog blev stressad av MIG (???), dvs en okänd person och vi kunde alltså inte få se hästen riden.
I sanningens namn ska jag säga att jag inte hade VÅGAT rida på hästen ens om visaren hade lyckats ta sig upp för den var så spänd att den säkert hade slängt av mig fortare än jag hade lyckats ta mig upp på den. Och hästen VAR riden flera gånger tidigare, det var i alla fall vad som sades.

Jaha…så det var bara att åka hem med oförättat ärende, nya 2 timmar i bilen!

Någon vecka därefter hade jag planerat en hästletar-tripp till Göteborgstrakten på söndagen.

På lördagkväll kollade jag rutinmässigt över alla annonser på Bukefalos och såg då en ny annons som hade blivit införd samma dag.
Annonsen och bilden fångade genast mitt intresse; det var Archie som bjöds ut till försäljning.

Jag slängde mig över telefonen och allt jag fick höra gjorde att jag genast ville åka och titta på hästen, eller i vart fall nästa dag då jag ändå skulle till Göteborg (Archie fanns då i Borås).

Säljaren hade egentligen gjort upp helt andra planer för söndagen men jag var ihärdig och lyckades tjata mig till att få komma sent på eftermiddagen, klockan fem tror jag det var. Jag skulle bli den första spekulanten!

De andra 3 hästarna jag tittade på i Göteborgstrakten var absolut ingenting för mig. Den första av dom började med att slita sig loss från uppbindningarna i stallet och rusa ut på gårdplanen. Endast genom ett mirakel undgick ägarens 3 åriga dotter att bli omkullspungen då hon stod mitt i vägen för hästen.
Hästen var mycket svår att tränsa (den var livrädd om öronen pga öronfistlar)den rörde sig allt för ordinärt och var för stor för mig (ca 173 cm) så jag lämnade stället utan löfte om att återkomma.
De 2 andra hästarna stod hos sin uppfödare och visade sig vara vackrare på bild än i verkligheten, det är vad jag minns från den visningen.

När jag kom fram till stallet där Archie fanns stod han redan på stallgången och om jag minns rätt (eller det är en romantiserad efterkonstruktion) så tänkte jag direkt ”JA!!!”.

Archie, som då var ganska precis 3 år fyllda, var jättesnygg, lagom i storlek och sades vara mycket snäll.

Uppe i ridhuset visades han först longerad och sedan riden av sin utbildare och hästen gick utan några som helst konstigheter och så bra man kan kräva av en så ung häst som knappt var riden. Min egen provridning var väl ingen uppvisning av världsklass precis men jag fick Archie att göra vad han skulle och det räckte för mig.

Jag minns att jag redan efter provridningen drabbades av panik och tänkte ”säger jag inte att jag vill köpa honom NU så kommer nästa människa som kommer hit och tittar att köpa honom direkt” Och jag ville verkligen ha honom.

Så utan att pruta en krona (mycket olikt mig) och efter att ha sett hästen i kanske 1 timme totalt så bestämde jag mig. Så gick det alltså med ”inte köpa häst utan att tränaren hade sett hästen och godkänt köpet”.

Fast i ärlighetens namn får jag säga att jag fick köpet mer än väl godkänt i efterhand och Birgitta har alltid varit och är mycket förtjust i Archie.

Dagens träning

Vid morgonens träning fokuserade vi på sådant som Archie har svårt för…. eller kanske egentligen inte SVÅRT för…utan mer att han helst vill slippa anstränga sig om det går, typ ”måste jag så gör jag det men jag slipper hellre” (och vem tänker inte så :=)???).

Först gjorde vi halvhalter i trav och galopp och därefter övergångar från galopp till skritt. Övergångarna har förvisso blivit bättre och bättre men jag skulle önska ännu mer ”hästen på bakbenen” och mindre ”dyka framåt och kärva i munnen”.

Efter dessa övningar ägnade vi resten av passet till olika sidvärtsrörelser och det är tydligt att Archie föredrar att glida runt i trav och galopp på volter och raka spår framför att flytta sig åt sidan och sätta bakbenen under sig. Archie tar inte heller spöhjälperna på rätt sätt alla gånger utan kan gärna visa sitt missnöje genom att lätta i bakkärran eller skicka ut ett bakben i en arg kospark. Jag BORDE vara tuffare i dessa lägen men eftersom jag har usel balans efter att ha ridit supersnälla hästar i snart 20 års tid så är jag livrädd att ramla av och vågar inte riktigt gå på honom som jag borde.

Dock märktes det att Archie mådde bra av att verkligen få jobba och ta i, vi tragglade på ganska länge med sidvärtsrörelserna ända tills han verkligen gjorde dom bra och han var väldigt koncentrerad i stället för att, som han gör ibland när han blir trött eller tycker att jag ”tjatar”, börja tjafsa med bettet.

Jag märker också att JAG har för små krav på Archie, jag nöjer mig med mindre än vad han ganska lätt klarar av om man bara pressar på lite. Det är tur att jag har Birgitta som ”jagar” oss 1 gång i veckan för utan henne så hade vi nog inte kommit framåt i ridningen lika snabbt.

Tillbakablickar: Décimas första möte med min pojkvän

Bara någon månad innan jag köpte Décima hade jag träffat en kille som jag snabbt blev väldigt kär i och flyttade ihop med. Thomas, som han heter, var inte det minsta hästintresserad men då Décima skulle köras till sitt nya hem på MCR ville han ändå vara med och se vad det var för en häst jag hade köpt.

Vi åkte och hämtade hästen, lastade, körde hem och lastade ur. Allt gick mycket bra utan några som helst ”konstigheter” och jag ställde därefter direkt in Décima i hennes box.

Det första som händer, och då hade Décima alltså varit i stallet i 2-3 minuter, är att hon går in i boxen, vänder sig om, tittar ut genom boxdörren och hostar ut den största SNOR-KLUMP jag någonsin sett rakt på Thomas skinnjacka (den landade på hans axel)!!!!! Snacka om att göra en effektfull entré!

Tyvärr var denna snorklump bara början på 2 månaders riktigt elände då det visade sig att Décima var superförkyld. Gult snor rann bokstavligen längst väggarna i boxen och ”alla” i stallet var jättearga över att jag tagit dit en sjuk häst som sakta men säkert smittade ner flera andra.

Till mitt försvar sa jag, och vidhåller än idag, att jag absolut inte hade den minsta aning om att hästen var förkyld. Jag hade besökt henne i försäljningsstallet 3gånger samt varit närvarande vid veterinärbesiktningen på klinik utan att hästen så mycket som harklade sig.

En veterinär förklarade också att en latent förkylning kan bryta ut om hästen utsätts för någon form av ”stress” och för en 3-åring kan en så enkel sak som en kortare transportering räcka som stressmoment.

Jag minns att någon i stallet hävdade att jag säkert blivit lurad och köpt en ”kroniker” och förslog att jag skulle försöka häva köpet.

Eftersom jag fäst mig oerhört vid Décima efter bara några dagar var jag inte det minsta intresserad av att lämna tillbaka henne utan jag ville bara att hon skulle sluta snora.

Décimas förra ägare och tillika uppfödare gick med på att bekosta all medicinering tills Décima blev frisk och efter 2 månader, dvs nästan som en julklapp (kring den 26december) hostade hon sista gången.

Då hade jag provat ”alla” vedertagna sätt för att få henne frisk och även en del huskurer som säkert varken gjorde till eller från. Jag fodrade bland annat med alger som man skulle koka upp och blanda i maten och inte ens Décima, som var mycket förtjust i mat annars gick i närheten av detta hopkok utan att man hade blandat ut det rejält med havre, betfor och melass. Algerna såg ut som jätte-gelé-klumpar och luktade förfärligt så jag kan inte klandra henne.
En annan huskur jag provade var någon form av te som hette Blue-grass, det luktade i alla fall helt ok men hjälpte inte det minsta.
Jag tror att det var den andra sulfakuren som slutligen gjorde susen men vet inte säkert.

Det sägs ibland att en rejäl virusinfektion kan göra hästen motståndskraftig i framtiden och jag vet inte om det stämmer men under de 8 år jag ägde Décima blev hon aldrig någonsin mer förkyld!

Tillbakablickar: hur det gick till när jag sålde Décima

Redan när jag hade ägt Décima i kanske ½ år började hon sticka ut tungan utanför munnen då och då när man red. I början var det inte så ofta eller någon längre stund men allt eftersom åren gick förvärrades denna ovana mer och mer utan att jag varken kunde hitta någon anledning till den eller något sätt att bota/ förhindra beteendet.

Jag försökte givetvis att rida med ”tusen” olika bett (inte samtidigt dock :=)), jag anlitade flera veterinärer, 2 hästtandläkare, 3 massörer, provade flertalet olika nosgrimmor, huvudlag och sadlar men inget och ingen kunde hjälpa mig.

Det enda som fungerade ypperligt var att rida med hackamore, dels gick Décima mycket bra på denna typ av betsling och dels såg man aldrig någonsin tungan utanför munnen ens en enda sekund. Tyvärr får man inte tävla dressyr med hackamore även om jag i min desperation även undersökte möjligheten att få dispens (vilket jag så klart inte fick).

Eftersom Décima redan då hon var 3 år gammal köptes enkom för DRESSYR-TÄVLING fick jag efter stor vånda och många (8) års fruktlösa försök att bota tungproblemet inse att jag var tvungen att sälja henne om jag ville fortsätta med mitt stora intresse- att tävla dressyr- och det ville jag.

Décima hann innan försäljningen då hon var 11 år ta ett 50-tal placeringar upp till MSV och majoriteten av dom fick hon bland annat ”tack vare” en extremt hårt åtdragen nosgrimma som IBLAND gjorde att hon inte kunde/ ville sticka ut tungan. Men det kunde lika gärna hända mitt under en ritt att tungan började hänga ut och poängen dalade då i rasande takt trots att hästen i övrigt för det mesta gick mycket bra. Det var enormt frustrerande och jag nästan grät i sadeln ibland. Och att behöva dra åt nosgrimman så att den nästan drogs itu (det hände också någon gång) kändes inte heller förenligt med min syn på dressyrridning.

Jag bestämde mig alltså för att sälja Décima och satte in en annons på Bukefalos. Så fort någon ringde fick jag dock panik och gjorde ALLT för att uppringaren skulle tappa intresset.

Min man, som själv är försäljare, sa fler gånger ”det hörs ju lång väg att du INTE vill sälja hästen” och så var det nog innerst inne. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig!

En kvinna var så ihärdig att hon lyckades tjata sig till en provridning. Kvinnan skulle komma från Göteborg (en 30-mils resa) och provrida en helg och ju närmare helgen kom desto mer panik fick jag. Till slut skickade jag ett sms på fredagen om att vår padock stod under vatten (fullständig lögn) och att båda våra ridhus var upptagna av lektionsverksamhet hela helgen men att jag skulle ÅTERKOMMA (bah!) när det gick att få till en provridning!!!! Jag återkom så klart aldrig utan kände mig extremt lättad trots det oförskämda beteendet. Ja, herregud!

Någon månad hann gå innan jag definitivt bestämde mig för att jag ”måste” sälja hästen. Min ridning blev lidande, jag var ofta ledsen eller arg efter ridpassen och min tränare tyckte ABSOLUT att jag skulle sälja.

Genom ett otroligt sammanträffande råkade jag läsa en ”köpes”-annons samma dag som jag hade genomfört ett gräsligt träningspass för min tränare då Décima sprang omkring med tungan utanför munnen HELA tiden och jag till slut satt och SKREK ”Nu ska hon säljas” från hästryggen.

Annonsen som jag läste verkade vara skriven för mig och Décima! En tjej skrev att hon sökte en promenadhäst för lugna uteritter och kravet var att hästen skulle vara ett sto, välutbildad i dressyr och i Décimas ålder.

För att göra en lång historia något kortare så kom tjejen (som visade sig vara i ungefär min ålder) och provred 2 gånger och allt hon sa lät så himla bra i mina öron. Décima skulle bo tillsammans med tjejens andra häst på familjens gård, få en egen gräshage och slippa tävla eftersom tjejen var fullständigt ointresserad av detta. Tjejens tanke var att rida ut mycket i sällskap med sin hund och att kanske någon gång rida lite dressyr till husbehov. Perfekt!

När jag lämnade av Décima i hennes nya stall fällde jag några tårar i bilen men kände mig ändå oerhört lättad över att allt hade löst sig så bra. Tjejen hade sunda idéer om hästhållning och stallet var jättefint liksom hagen och jag tänkte att Décima säkert mer skulle uppskatta ett liv som promenadhäst än på dressyrbanorna.

5 månader efter försäljningen fick jag mitt livs chock då jag blev uppringd av en person som ville veta om jag var Décimas förra ägare. Då jag frågade varför personen undrade detta fick jag till svar att Décima var till salu som dressyrhäst och att denna person ville veta lite mer om hästen från mig.

Jag blev fullständigt GALEN av ilska och kände mig oerhört lurad. Förvisso förstod jag rent förnuftsmässigt att Décimas nya ägare inte hade några som helst JURIDISKA skyldigheter gentemot mig men man kunde ju tycka att hon i vart fall hade en MORALISK skyldighet att informera hästens, sedan 8 år tillbaka, tidigare ägare om att en ny försäljning var aktuell, särskilt som det var så kort tid som hon hade ägt hästen.

Allt detta sa jag också under ett mycket laddat telefonsamtal med Décimas ägare, jag var så arg att jag kokade.

Det som gjorde mig särskilt arg var att Décimas ägare sade sig vilja ersätta Décima med en…..ISLANDSHÄST!!!!! Hon hade upptäckt att dressyr inte var hennes grej och tyckte att Décima skulle ha det bättre någon annanstans.

Och jag som SKREK i luren av ilska sa att jag förvisso ansåg att hästen skulle säljas så fort som möjligt för ”jag vill inte att MIN häst ska vara hos någon som inte vill ha henne” men att jag inte fattade hur man om man hade en Rolls Royce (Décima) ville byta denna mot en moped (Islandshäst). Ja, ni förstår mognadsnivån på detta samtal….

Historien fick trots allt ett lyckligt slut så vitt jag vet för efter några veckor ringde tjejens hovslagare och berättade att han köpt Décima åt sin fru. Inte heller denna kvinna är tävlingsintresserad men ville ha en häst att rida dressyr på för hemmabruk.

Jag har valt att inte ha någon kontakt med de nya köparna även om jag givetvis vet vad de heter och var de bor (bara några mil från Malmö). Jag hoppas och tror att Décima nu har det bättre än hos mig och det räcker.

Tillbakablickar: hur det gick till när jag köpte Décima

Bilderna ovan föreställer Décima i januari 1999, dvs då jag hade ägt henne i 3-4 månader. Den som håller henne är min ”gamla” dvs unga fd hästskötare Petra Nilsson som hjälpte mig mycket med Heron. Trots vår relativt stora ålderskillnad (13 år) hade vi jättekul tillsammans redan då hon var 13 och jag 26. Vi umgås än idag och har alltid massor av gamla hästminnen att prata om då vi träffas.

Som de av er som läst hela bloggen säkert förstått var Heron en oerhört stor del av mitt liv under nästan 10 år och vi fick många oförglömliga stunder tillsammans.

Efter att våra vägar skilts åt tänkte jag: ”Hur kan man ersätta en KUNG? Det kan nog bara en DROTTNING göra”.

Jag tänkte att om jag köpte en valack så skulle jag bara jämföra den hästen med Heron och då alltid till den nya hästens nackdel.

Décima såldes via ett försäljningsstall utanför Lund och när jag kom dit var jag egentligen mest intresserad av en häst efter Edinburgh som försäljaren lovordat och sagt var otroligt snäll bland annat. Jag hade då nyligen sett 2 Edinburgh-avkommor som båda var 3 år gamla och ridna några gånger men som redan gick som urverk så jag hoppades att det skulle vara samma sak med detta djur.

Försäljaren hade dessutom nästan 10 andra hästar som kunde vara av intresse så jag var verkligen förväntansfull då jag åkte dit.

Edinburgh-hästen (som mycket orginellt hette Eddie) visades som nummer 1 och jag tappade intresset direkt. Redan då hästen gick ut genom stallet snubblade den till och sedan såg det ut som att den harvade ridhuset med sina ben, så släpande gång hade den.

Nästa häst att visas var en svävande FJÄRIL, Décima! Hon travade så lätt över marken, ridhusunderlaget rubbades knappt och jag blev väldigt intresserad. Provridningen gick INTE speciellt bra, hästen sprang med huvudet i vädret, men hon var snäll.

Jag red ytterligare ett sto som kändes likvärdig med Décima, Matilda, även hon 3 år.

Efter provritterna kände jag ändå att jag gillade Décima bäst och frågade därför mycket spänt en duktig hästkompis som följt med som ”rådgivare”:

”Vilken tycker du?”. När svaret blev ”FUXEN” (Matilda var mörkbrun) kände jag en oerhörd lättnad och resten är historia :=)!

Jag besökte stallet yttreligare 2 gånger, en gång för att rida ut och en gång för att se Décima löshoppa och ganska snart stod hon i Herons gamla box på MCR.

Förresten så har även denna berättelse en liten lustig knorr för när jag skulle hämta hem Décima berättade försäljaren att den URSNÄLLE Eddie, vars godhet man tidigare inte hade skådat, hade slängt av en av hästskötarna några dagar tidigare!