Veckan som gått

Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.

På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.

Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.

Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att ”bättre liiite för varm än liiite för kall häst”. Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.

Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite ”sladdriga” i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).

Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att ”övning ger färdighet” då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.

Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).

Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.

Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!

Den förvånade hopphästen

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.

Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.

Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.

Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!

Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .

Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.

När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.

Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.

På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!

Lite bilder från dagens hundträning

Om man har ett helt stall med hundar kan man skaffa en sådan här :=). Hundtrailer! Visste faktiskt inte ens att det fanns….

Flera av dessa platta ”hjul” placeras runt den bana man vill att hundarna ska springa på. Hjulen drivs av ett bilbatteri och får snöret som går mellan alla hjulen att dra ”kaninen” (läs: en trasselsudd av något slag).

Hunden har fått tag på ”kaninen” (det vita bakom hunden) och loppet är slut (denna hund sprang ensam).

Innan start! Förväntansfulla hundar!
Loppet går (samtliga hundar här är hanhundar).

Målgång och hundarna fångas in.

Eftersom jag inte har något särskilt ”hästigt” att skriva om får ni hålla tillgodo med lite hundbilder i stället.

Pinsamt nog och typiskt mig tog jag inga kort på min egen hund. Får skylla på att det var svårt att ta några kort på henne i kort koppel (det var tyvärr koppeltvång på hela området) och att jag hade fullt upp med att TITTA när hon sprang. Loppen är tämligen korta, kanske max 300 meter så det är över innan man hinner blinka.

En annan tävlande familjemedlem?

Bild från en träning nyligen.

Kolla in musklerna på hundarnas bakkärror! Man kan tydligen vara både smal och välmusklad samtidigt :=)!

Imorgon är tanken att jag och Soya ska bege oss till Mörrum för att Soya, tillsammans med andra whippets, ska träna på att provspringa så som de sedan gör på tävling (en pay-and-ride för whippets skulle man kanske kunna kalla det :=)).

Det är Soyas uppfödare som initierat denna träning och bjudit in oss och jag, som från början sa att jag inte är det minsta intresserad av att tävla med min hund, har faktiskt blivit intresserad.

Birgitta 12 år skulle nämligen tycka att det var JÄTTEKUL om det visade sig att Soya har världsmästar-takter i sig!
Och tänk; ingen direkt utrustning som kostar och ingen ryttare som kan störa det stackars djuret som gör så gott det kan :=)! Ej heller behövs någon transport utan man slänger bara in hunden (utan transportskydd och täcke) i bilen och kör.

Birgitta snart 43 är mer tudelad. En del av henne önskar att det omgående ska visa sig att Soya är helt talanglös så att vi inte behöver lägga varken mer tid eller tankemöda på att figa ut om Soya kan bli en tävlingshund samtidigt som den mer äregiriga delen så klart skulle vilja visa alla och framför allt uppfödaren att ”titta här vad bra att just VI köpte denna hund och har förvaltat den så bra”.

Ja, suck…det är precis detta som jag brukar ”varna” för när folk ska köpa sin första häst.

Även om man tror/vet att man bara kommer att vara intresserad av promenadridning och vill ha en häst lämplig för detta så är det inte helt ovanligt att man efter ett tag trots allt vill tävla/ träna mer seriöst och då räcker kanske inte ”ursprungshästen” till och man slits mellan att behålla eller sälja och köpa något bättre.

Nu kommer jag förvisso inte att slitas mellan dessa val hur usel löpare Soya eventuellt än skulle visa sig vara då jag har fullt upp med Archies tävlande men skulle jag inte haft DET, tja…vem vet hur det skulle sluta då?

Birgitta…ägare till 10 whippets kanske? Och helt besatt av racing?

Tillbakablickar: Birgitta kollar hingsthalsar!

Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).

Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.

Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.

Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!

På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.

Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.

En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.

Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.

Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.

Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.

Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.

Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.

Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.

Att förstå en ”djur-människa”

Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?

Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?

Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).

Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.

Eller som min pappa sa för några år sedan:

”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.

När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.

När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.

Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.

Osv….

Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.

”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.

”Det finns nya att köpa”

Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.

I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.

Dagens träning

Om dagens träning finns inte så mycket att orda. Vi inriktade oss helt på sidvärtsrörelser; skänkelvikningar, öppna och sluta (öppna och sluta även i galopp).

Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.

Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.

En sann och rolig (????) berättelse

Då och då läser jag minst sagt väldigt förundrande berättelser på nätet och den här känner jag bara att jag måste delge er. Ska man skratta eller gråta förresten?

”I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.

MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.

De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.

Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.

Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. ”-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!” som tanten uttryckte det.

När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset – något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig…)

Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: ”-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!”)

Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon ”inte förespråkar våld” som hon uttrycker det.

Gården vi står på är en superbra anläggning – men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.

Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid….?!

Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
”-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några.” Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså…

Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
”-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så… och en fullblodsarab vore ju fint!” Ingen självinsikt alls!

Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade.”

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag och Archie fortsatt med våra olika övningar både vad gäller ”ren dressyr”, hoppning och tömkörning och longering.

Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare ”kommer in i ” hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt ”tittig” när det gäller olika hindertyper.

Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.

Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?

Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst ”från noll”. Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter ”hopp-pensioneringen”.

Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.

Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex ”rida dressyr i ridhuset”. En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.

Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv….

För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.

Jag ska väl egentligen inte använda ordet ”svårighet” när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt ”vi överlevde den här gången också”. Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!

Den lille är utslagen, idéer någon?

Bara lugn…det är inte Archie som har knockat Birk, a.k.a ”den lille” men han, Birk alltså, har sedan säkert 2 veckor tillbaka utslag över hela kroppen (framför allt under magen och på halsen) som ser ut som stora nässelutslag ungefär.

Lena och jag har grubblat ihjäl oss över VAD som plötsligt kan ha utlöst dessa utslag; Birk har aldrig tidigare visat sig vara känslig mot något och vi har inte heller bytt foder i stallet eller gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara fenomenet.

Det enda som är nytt är att vi har börjat använda en annan sorts halm men denna ser helt ”normal” ut och ingen annan av ca 60-70 hästar har reagerat det minsta.

Birk har nu ställts på spån för att se om det hjälper men jag fick faktiskt en annan idé som kanske skulle kunna förklara utslagen.

Enligt Lena köpte hon ett nytt schabrak i samband med att utslagen kom och frågan är om inte detta har kunna påverka?

Jag minns att Décima vid ett tillfälle fick utslag av ett nytt schabrak men de satt då endast i sadelläget, hos Birk sitter ju inte utslagen alls där egentligen utan mest på mage och hals.

Ja, vi vet snart inte vad vi ska tro.

Är det någon som har någon idé?