Pannlampa

Jag har många gånger läst om ryttare som rider med pannlampa i mörkret och följt diskussioner på nätet om vilka lampor som är bäst, om det underlättar att använda pannlampa osv.
Eftersom jag aldrig rider i mörker har jag dock inte sett någon anledning att fördjupa mig i pannlampsfrågan men nu sedan jag har flyttat ut hästen ”på landet” och börjat cykla dit så har ämnet aktualiserats.
När jag besökte kära Ullared sist passade jag på att titta efter lampor och givetvis fann jag inte en utan två sorters lampor där, en för endast 19 kronor och en för det hutlösa priset 29 kronor!
Jag beslöt mig faktiskt för att slå på stort och satsa på den dyrare lampan och måste säga att jag är jättenöjd.
Nu har jag ju inte provat de lampor som saluförs för det tiodubbla priset och mer och jag är övertygad om att de med största sannolikhet är mycket bättre än min lilla lampa men jag måste ändå säga att den är fullt tillräcklig till det som jag behöver den till.
Jag cyklar alltså vissa morgnar till och från stallet vilket tar ca 15 minuter i ena riktningen och eftersom det sker på raka, ogropiga grusvägar utan någon som helst trafik så behövs inga större strålkastare för att guida mig.
Till ridning förmodar jag att lampan skulle vara för svag men jag ser som sagt ändå ingen anledning till att rida i mörker och ska man bara cykla eller gå räcker den gott.

Glimtar ur min hästvardag

Eftersom jag inte har något särskilt ämne att avhandla idag tänkte jag berätta lite om gårdagens händelser, så som man väl egentligen ”ska” göra på en blogg :=).

Dagen började med uppstigning strax efter 05.00 och nersläpning av Soya från ovanvåningen. Om den tösen fick bestämma själv skulle hon glatt kunna sova till i varje fall 10-11 på morgonen och om inte annat fattar jag inte hur hennes blåsa är konstruerad för att kunna hålla sig så länge.

Efter en rask cykelfärd i beckmörker var vi framme i stallet strax innan 06.00 och jag gav hästarna mat, bytte täcke på Arch och mockade till honom. Ny cykelfärd, denna gången hemåt och efter hundutfodring, dusch och hårtvätt mm var jag på plats på jobbet strax innan 07.30.

Efter någon timme på arbetsplatsen blev jag uppringd av min hovslagare som ville rapportera att Archie hade fått nya skor.

Ett av dessa otroliga sammaträffande som jag tycker inträffar hela tiden är att Thomas, hovslagaren, visade sig sko även i det nya stallet sedan många år tillbaka (han verkar även i det nya stallet skulle man kunna säga lite ordvitsigt- ni vet ju att jag är glad för sånt).

Jag, som anlitat Thomas i mer än 20 år vid det här laget tycker så klart att det är perfekt att slippa byta hovslagare fast det hade jag nog inte gjort än om det hade visat sig att Thomas av någon anledning inte ville köra ut till nya stallet. Då hade jag helt enkelt stått med Archie utanför hans ytterdörr och knackat på (han har en egen hästgård förvisso) för jag vill verkligen inte ändra på något som fungerat så ypperligt under så lång tid.

Enligt Thomas hade Arch varit hur lugn som helst när han blev intagen från hagen för skoning och han hade inte verkat (nu kom ordvitsen igen….) upprörd över att stå ensam i stallet. Utmärkt!

Efter arbetsdagen (som avslutades med att en klient som flyttat bjöd mig på ”tusen” goda hembakade kakor….mums…) åkte jag direkt till stallet eftersom torsdagens Ebba-träning var framflyttad pga andra åtaganden som hon fått på min ordinarie träningsdag.

Körningen till Ebba tar numera knappt 25 minuter (tog innan 30 så det är ingen större skillnad) och lektionen började som vanligt 18.00.

Innan lektionen beundrade jag en oerhört vacker svart häst som såg ut som en urgullig kopia av den gamla Flyinge-hingsten Herkules (Herons pappa för övrigt) och förvånades då ryttaren sa att hästen var efter D-Day. Förvånades, inte pga hästen ”söthet” eftersom jag knappt har sett en D-Day-häst som inte har varit ursnygg men pga färgen eftersom alla jag sett har varit skimlar.

Jag passade också på att gratulera en annan elev till Ebba för hennes placering i samma klass där jag så rekordartat lyckades få ettor på mina skänkelvikningar i lördags.

Just skänkelvikningarna tittade vi extra på idag på grund av ovanstående och de var allt annat än 1-mässiga :=).

Över huvud taget gick hela passet bra och jag suckade över att man inte får rida utan stigbyglar på tävling. Det gjorde jag nämligen hela ridpasset och kom på så vis både ner ordentligt i sadeln och kunde driva utan att flaxa omkring med benen.

Precis innan min lektion var slut kom en vän som också tränar för Ebba med sin häst och jag kunde konstatera att denna (hästen alltså) såg väldigt ”förbättrad” (flottare, mer rörlig) ut sedan jag såg den för någon månad sedan. Väldigt kul då det är en snygg häst i sig själv och en som Archie och jag tävlade mot många gånger förra året.

Innan jag lämnade Ebba hann vi också diskutera det faktum att Patrik Kittel ska ha en clinic på Flyinge den 5 november precis på den tid då jag vanligtvis tränar.

Det visade sig att även Ebba var intresserad av att kolla på clinicen så det passar bra att vi tar en annan tid den veckan. Alltid kul att se skickliga ryttare in action tycker jag och jag tror att detta kan bli lärorikt!

Ganska exakt 1 timme efter att jag hoppat av Archie befann jag mig i min sköna soffa med min värmedyna (läs: Soya) och en stund därefter ringde samma vän som jag växlat några hastiga ord med innan jag åkte från träningen.

Vännen ville ”bara” (och det var inte så bara tyckte jag) säga att hon tyckte att jag hade förbättrat min sits mycket och att Archie såg mycket smalare och därigenom större och flottare ut sedan hon såg honom sist (vilket kanske är 1 år sedan).

Jag blev väldigt glad över berömmet och insåg som så många gånger förr att det är så lätt att bli hemmablind.

Jag tyckte ju inte att Archie var speciellt fet då han fick fång men veterinären tyckte det definitivt och med facit i hand kan man ju undra hur många andra som också skakade på huvudet utan att säga något?

Hur som helst var det en lyckad häst-dag för undertecknad och jag somnade nöjd och glad!

Mer från lure coursingen i söndags….

Mishi/Mimmi/Kicki/Pippi AKA Soya (hoppas ni inte är lika tröga som folket på ridskolan då jag, lustigkurren, undertecknade ett meddelande på tavlan med ”dressyrryttare- AKA Birgitta”. Fick flera frågor vad AKA betyder: ALSO KNOWN AS= ÄVEN KALLAD/KÄND SOM).

Jag säger som jag brukar: om ni inte tycker att hunden ovan är något av det gulligaste ni sett har ni helt enkelt ingen smak :=)! Basta!

Starten i andra loppet! Den blåa hunden är ”gentleman” och låter Soya ta täten. Täckesfärgerna lottas förresten så det är inte så att Soya har fått det röda för att hon är tjej (eller klär bäst i rött) och hanen har fått det blåa för att han är kille :=).

Jag hade den enorma turen att få en väns styvfar att ta över 80 (ÅTTIO!!!!) bilder på Soya i detta lopp så detta är bara en ”smakbit”.

Ser mycket fram emot att få alla korten då min plan är att göra en uppförstoring på Pippi (kanske i svart-vitt) och tapetsera en vägg :=).

För mer info om tävlingen kan ni gå in på: http://vklcs.blogspot.com/

Soya heter där Per Mobile Zingy Beauty vilket till skillnad från ovanstående smeknamn är hennes officiella namn :=).

På tal om resultaten konstaterade jag och whippetmedtävlande förresten (lite à ”surt sa räven”) att vi kommit på hur man framöver ska försäkra sig om en rosett på dessa tävlingar.

Man inhandlar helt enkelt en hund av ovanligare ras än våra!

På tävlingen fanns nämligen 3 hundraser representerade av endast en hund (greyhound, galgo espanol och sloughi) så då fick dessa hundar automatiskt priset som bäst i rasen (BIR). Kanske inte helt otippat med andra ord :=)!

Förresten…IKEA-påsen är minsann inte den enda….

…produkten som mest används till hästar än till något annat verkar det som.
Samma sak är det faktiskt även med det så kallade KOMPOSTGALLRET, ni vet de som säljs i 4-pack och som det är tänkt att man ska forma till en fyrkant i vilken man lägger just kompost :=), se bilden ovan.
Nu är det inte främst hästmänniskor som använder kompostgaller tror jag utan HUNDÄGARE och detta i syfte att antingen stänga in hunden inom gallret eller stänga ute hunden från olika utrymmen genom att spärra av dessa med just kompostgaller.
Så gjorde vi själva de första veckorna vi hade Soya, vi spärrade av vardagsrummet (som man kan gå in i från 2 olika håll) med galler så att Soya bara kunde vara i matrummet, köket och hallen.
Först när vi var säkra på att hon inte var en icke-rumsren möbel-ätande furie (sådana hade vi minsann läst om) släpptes hon fri i hela huset och gallerna plockades bort.
Men som sagt: jag har sett massor av hundägare använda dessa galler, både inomhus, på utställningar och på tävling och googlar man på kompostgaller så får man många fler hund– än trädgårdsrelaterade träffar :=).

Klubbmästerskap i lure coursing

Igår var Soya och jag i Sjöbo där hon, tillsammans med ca 90 anmälda hundar, skulle delta i klubbmästerskapet i lure coursing.

På bilden ovan syns förutom en jäkla massa borzoier (även kallad rysk vinthund) sekretariatet.

Som på alla andra tävlingsplatser fanns det även här en cafeteria!

Majoriteten av alla hundarna hade täcke på sig i alla möjliga mönster och modeller, såg några med stickade koftor (!) till och med men de flesta hade ungefär den typen av täcken som vi hästägare har till våra större djur.

En del matchade sin egen klädsel med hundens, se bilden ovan :=)!

Soya hade för sin del på sig sin stålmannen-dräkt, den blåa capen som hjälpte henne att flyga fram på tävlingsområdet :=).

Är det inte dags snart…undrar nog denna borzoi…

En av de minsta deltagarna, en italiensk vinthund!

Personligen är jag inte det minsta förtjust i ”Paris-Hilton-handväskor” (läs: chihuahua och liknande småhundar) men måste erkänna att just ”italienarna” tilltalar mig ytterst mycket. Jag är inte heller något fan av att man ”spökar ut” hundar för mycket i diverse kostymer, scarvsar, rosetter och dylikt men även här är jag inkonsekvent då jag suckar hänfört över italienare iförda leopardmönstrade pyjamas osv. De har helt enkelt en så underbart pigg uppsyn att de kan komma undan med vad som helst och skulle jag någon gång vilja ha en mindre hund hade jag helt klart övervägt denna ras även om de har rykte om sig att vara lite väl….hmm…intensiva :=)! Som stallhundar känns de inte tillräckligt robusta med sina blyertspennstunna ben men springa LC kan de helt klart hur fint som helst, det såg jag flera bevis på igår.

För Soyas del gick tävlingen långt över förväntan då hon på senaste träningen visade hur man inte skulle springa, dvs gena!

Igår sprang hon 2 klockrena lopp varav hon fick den 3:e bästa poängen (81) av 22 whippets i första omgången medan poängen i andra omgången blev något lägre, 78,5.

Tyvärr räckte resultatet inte till någon placering då faktiskt alla hundar jag såg igår sprang jättefint så det var ju lite trist.

På tal om resultaten så tyckte jag, som är van vid ett annat ”system” från mina dressyrtävlingar att det inte var så lyckat att vänta med alla resultat/ poäng tills alla hundar hade sprungit.

På detta vis var man alltså tvungen att stanna kvar till det bittra slutet (och lite ”bittert” kändes det faktiskt efter att ha tillbringat nästan NIO timmar utomhus- jag var heeelt slut) för att få veta sitt resultat och kunde alltså inte köra hem om/ när man insett att man inte skulle få något pris.

Soya skötte sig mellan klasserna denna gången bättre än på träningarna och var inte fullt lika intensiv som hon brukar även om det blev en hel del hoppande och skällande. Jag gissar att hon har en viss träningsvärk i sina stämband idag, hon som vanligtvis inte ger ett ljud ifrån sig i hemmamiljö :=).

Veckan som gått (hejdå MCR…..)

Mitt favoritbarn Sally på sin ponny Mulle! Min just nu i princip mesta anknytning till MCR (ridskolan) där jag huserat i över 20 år. Sally tränar idogt varje vecka och har utvecklat sin lilla atom-bomb till ponny (gud give att man fick lite av den hästens energi….) på ett utmärkt vis!

Detta är numera Archies permanenta boende i allmänhet (boxen längst ner till vänster) och….
denna boxen i synnerhet :=)!

Av ovanstående bildtexter förstår ni kanske att jag nu har bestämt mig definitivt och att vår ”provmånad” i Grevie där nya stallet ligger får anses förverkad även om det bara gått knappt 3 veckor.
Redan efter knappt 2 veckor lämnade jag besked till ridskolan om att jag inte skulle komma tillbaka och kort därefter pratade jag med nya stallägarna och informerade dom om att de nu ska få dras med oss på en permanent basis :=).
Skämt å sido men jag trivs otroligt bra med det nya uppstallnings-arrangemanget och tror att jag kan säga detsamma om Archie.
Det känns underbart att kunna cykla till stallet på morgonen om jag vill (och därigenom även motionera Soya ”på vägen”) och framför allt att slippa ”stirra” med allting, alltid!
Om jag red på morgonen på ridskolan fick jag försöka se till att Archie hann äta lite innan jag drog upp honom i ridhuset och sedan fick jag rusa ner med honom till hagen innan jag knappt hann hoppa ur sadeln.
Nu kan han äta i lugn och ro efter avslutad ridning eftersom det inte är jag som släpper ut honom och att han dessutom får vara ute ungefär dubbelt så länge som på ridskolan är precis det jag vill.
På tal om att lämna definitiva besked så lämnade jag ett sådant även till mäklaren som säljer gården i Löberöd som vi la bud på för ett tag sedan.
Slut-erbjudandet var att vi kunde få köpa gården för 4,1 miljoner utan budgivning (vi gav ca 100.000 mer innan vi drog oss ut sist) men vårt intresse har som jag nämnt i tidigare blogginlägg svalnat så pass att vi valde att avstå.
4,1 miljoner är mycket pengar och bortsett från alla argument som talar emot att vi ska göra denna investering (?) i dagsläget så finns ju risken att vi själva skulle behöva sälja med förlust alterativt stå med en osåld gård i måååånader om det efter köp skulle visa sig att det här med gård inte var vår melodi.
Annars har väl veckan rullat på som vanligt borsett från att det denna helgen inte bara var Archie som tävlade utan även lilla Pippi (mer om detta i separat inlägg).
Denna veckan blir det också tävling för Arch om man inte ställer in pga för få anmälningar (var bara 12-13 anmälda sist jag kollade) och innan dess måste jag se till att klippa honom igen eftersom pälsen från den ena dagen till den andra antagit en oroväckande längd :=).

Idag slog Archie rekord (tyvärr….får man väl säga…)

Idag åkte Archie och jag (och vår sällskapsdam lilla Pippi) på vår första tävling sedan flytten till nya stallet.

Sista gången vi tävlade slutade det ju med en trevlig seger men det ”visste” jag nästan på förhand att det inte skulle bli idag efter en koll på startlistan.

Innan vi begav oss iväg fick Archie gå en timme i en av gräshagarna medan jag gjorde i ordning hans saker, alla andra hästar i stallet (5 stycken) var ute och jag vågade inte lämna honom ensam om han skulle bli väldigt orolig.

Och orolig blev han….i alla fall när jag hade tagit in honom för att fläta hans lilla hår.

Inom loppet av 30 minuter hann han bajsa 6 (SEX!!!) gånger på stallgången och det är personligt rekord kan jag säga.

Dock stod han lugnt och tyst i alla fall och vi blev snabbt klara och kunde köra iväg.

Väl på plats vann vi utan tvekan framridningen, inte bara för att Archie gick mycket bra utan framför allt för att vi var helt ensamma!

Alla andra valde att rida fram i ett litet ridhus medan Archie och jag seglade omkring på en säkert 20 x 80 meter jättefin utebana med sviktande botten så jag förstår inte varför ingen mer kom dit?

Är dressyrryttare överlag fegisar som helst håller sig inom 4 väggar :=)?

Hur som helst så var framridningen det enda jag vann idag för domaren måste ha läst något av mina blogginlägg där jag förespråkar att man ska ”använda hela skalan” för det gjorde hon tyvärr!

Otroligt nog (måste jag faktiskt säga) fick Archie betyget 1 (ETT) på båda skänkelvikningarna och det är ju ett svårlaget rekord får man väl säga?

Skulle jag ha betygsatt dessa skänkelvikningar hade jag kanske satt betyget 4 på den sämre och betyget 6 på den bättre men nu var det ju inte jag som dömde :=).

Jag kan faktiskt inte känna någon som helst besvikelse eller oro över dessa låga betyg då jag väljer att lita på min tränare som anser att skänkelvikningarna blivit mycket bättre med tiden.

Men så klart kostar betyget 1 + 1 med därtill dubbel koefficient väldigt många poäng så slutprocenten blev 55 % och vi kom bland de sista i den 13 man lilla LA:3-klassen.

Själv tyckte jag att jag hade en väldigt bra känsla inne på banan, framför allt vad gäller bjudningen som ibland kan vara Archies akilleshäl. Han spänstade verkligen på bra och jag minns att detta ridhus (Stensäters) hade denna effekt på honom även förra hösten då vi var där och tävlade.

Summa summarum var jag nöjd med min gosse och han var säkert ännu nöjdare när han mindre än 1 timme efter vår ritt åter fick förena sig med gräset, se bilden ovan (som förresten visar regntäcket jag köpte i Ullared sist- ett utmärkt köp!) .

IKEAS universalpåsar!

En sak slog mig vid morgonfodringen härom dagen: HUR portionerade man ut stråfodret till de olika hästarna innan IKEA-påsarna uppfanns?

Jag har på rak arm inte sett något annat sätt att fördela hästarnas mat på; det skulle vara i hönät då men hur många orkar eller vill hålla på med dessa omständiga strå-förvarare?

Nej, i alla stall jag besökt är det
IKEA som gäller, så även i nya stallet som synes.

There´s a new superwoman in town!

Jag undrar vem dagens hoppinstruktör ska vara? Det ser tomt ut….

Nej…nu ser jag! Här är den nya instruktören!Fast det ser ju nästan ut som en kvinnlig SUPERMANmed den blåa capen! Undrar om hon har något vettigt att komma med?

”Säääänk hälarna och sitt inte och knip med låren!!! Räta på dig!!!!” TJAT TJAT TJAT….
Den här läraren måste ha tjuvlyssnat på Ebba misstänker jag!
Den minnesgode och detaljstuderande läsaren noterar säkert att klockan på den ena bilden visar 06.30, dvs bilden är tagen efter avslutad hoppträning :=))

Har jag myntat ett bevingat ord?

Det är numera över 10 år sedan jag första gången kom i kontakt med internet i allmänhet och hästsidor på nätet i synnerhet och jag blev mycket snabbt en flitig läsare (och skribent) av de sistnämnda.

Jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang jag första gången skrev det men någon gång svarade jag i ett hästinlägg att ”den som betalar bestämmer” menande då att eftersom det är vi som hästägare (och inte hästen!!!) som finansierar vår ofta mycket dyra hobby så är det också vi som ska bestämma över hästen och inte den över oss *!

Detta uttryck ”den som betalar bestämmer” blev tydligen så uppskattat och folk kände tydligen igen sig så mycket (eller snarare höll med) att det blev ganska vanligt att det började användas i olika sammanhang, framför allt när vi diskuterade trilskande hästar :=).

Och härom dagen, på facebook av alla ställen, läste jag att uttrycket numera används inte bara på de hästsidor jag frekventerar utan ute i ”den vida världen” :=).

En facebook-läsare benämnde uttrycket som ”Birgittas princip”- extremt smickrande får jag säga :=)!

Kanske blir det det mest minnesvärda jag efterlämnar till eftervärlden *SKRATT*?(Sagt med tanke på en dokumentär jag såg för ett tag sedan där en kvinna ville bli ihågkommen för att ha haft världens största bröst och därför genomgick massor av operationer i detta syfte- fullständigt obegripligt och helt vansinnigt sjukt i min värld…..)!

*= kan även appliceras på hundar eller karlar (förutsatt att det inte är karlen som är den som de facto sponsrar vårt hästeri :=)).